Värdighet

Hon står där i skymningen och lyfter sina armar mot skyn

Allt utom hennes värdighet har tagits ifrån henne. Hon står där i skymningen och lyfter sina armar mot skyn.

Hennes sommarfägring är borta, hennes grönskande väldoft. Hennes ljuva klädnad och mjuka skörhet. Inget är kvar.

Kanske är det inte det hennes forna skönhet som följer henne in i drömmarna, utan fåglarnas sång, barnens lek, katternas upptåg. Allt det är också borta nu.

Skönheten har försvunnit, det goda arbetet är avslutat. Kylan rycker i hennes grenar och mörkret gör silhuetten karg.

Men hon står där i skymningen, fråntagen allt utom sin värdighet och sträcker sina armar mot sin himmel.

Och så ska det bli, och så ska det vara. En gång ska vi stå där. Tiden ska ha sprungit ifrån oss. Värmen borta, ljuset borta, allt det livfulla borta.

Men vi ska stå där då och sträcka armarna mot skyn och från skyn ska skymningens förlåtande ljus skölja av oss allt utanverk. Vi ska vara stolta i vår karghet, uppåtriktade, med lyftade armar mot Gud.