Vi är vad vi äter, fastnar i lyxfällor och gråter med alla som blir utröstade ur nån såpa. Vi är våra egna domare, juryn är bara på låtsas och vad vi stoppar i oss är vårt eget val. Sakta formas mardrömmen; att själv bli utröstad ur alla sociala sammanhang, tappa kontrollen över ekonomin och bara bli tjockare och tjockare. Och den största av alla mardrömmar: Att möta bilden av sig själv på Aftonbladets löpsedel, uthängd som en solkig syndare. Korsfäst vid närmsta Pressbyråkiosk.

Zygmund Bauman är en klok man. Bara att läsa titlarna på hans böcker leder till ökade insikter och framförallt en vilja att ta del av hans. För några år sedan skrev han ”Flytande rädsla” och där beskrivs vår tids obestämbara rädsla och hur den jagar oss bort från vårt gemensamma ansvar. Dokusåpor och löpsedlar förleder våra sinnen, men även den verkliga världen har kommit närmare. Den presenteras aldrig som ett löfte, alltid som ett hot. Det är kaos och chocker och ständiga faror. Den mediala beskrivningen av flyktingsituationen är ett bra exempel. Det är inte flyktingarnas kris som fokuseras, utan den kris som drabbar oss som tvingas ta emot dem. Och alltmer sällan är det romernas situation som skildras utan istället besväret att tvingas kliva över deras ben som täcker trottoaren.

Ju mer perspektivet reduceras till bara mitt eget liv – så drabbas DU av krisen!!! – desto större blir rädslan och desto mindre empatin. Istället för att höja blicken och tänka efter ringer vi och röstar bort Ewa Fröling ur Lets dance och tar fästingvaccin fast vi bor i Jokkmokk.

Nu går vi in i stilla veckan, öppet mål för den som vill låta sitt liv tvinnas samman med Guds. ”De förmögna kommer för sällan till kyrkan” sa en kyrkdam i DN’ s djuplodande reportage i söndags om Sverigedemokraternas tillväxt på förmögna Östermalm. Hon har så rätt. Att gå i kyrkan är att utmanas av verkligheten bortanför min egen men också att få dela våndan och uttrycka längtan med andra. I kyrkan lyfts perspektiv som sällan skildras.

Nya löpsedlar kommer att spikas upp, nya avslöjanden att ske. Absolut. Det kanske till och med är bra. Men den här veckan kan vi väl försöka hitta tillbaka till det större sammanhanget? Vägen ur rädslan heter tillit. Till mig själv, andra och påskdagens löfte.