Syndabekännelsen är en höjdare, gudstjänstens peak. Den är det enda sättet att lära sig älska sig själv och därmed sin medmänniska på ett balanserat sätt. Balanserat i den meningen att vi alla gör misstag och att allt faktiskt inte går att göra om och göra rätt. Somligt måste bara benämnas och förlåtas. Och lämnas.

I veckan som gått har tecknaren och författaren Jan Lööf hudflängts för illa passande teckningar i barnböcker. ”Rita rätt”, ropar vuxna som för 20 år sedan med stor förtjusning läste böckerna för sina barn. ”Obligatorisk läsning”, ropar andra i samma vecka och länkar oreserverat till Svenska Akademiens slarviga svar på förslaget till ny kyrkohandbok. Sociala medier är öppet mål för reptilhjärnan; ut med eftertanken, in med klatschiga fördömande och snabba puckar som träffar där det gör som mest ont. Hysta in applåder från följarna och satsa på ännu en dag utan att konfronteras med det egna livet. Och de egna misstagen.

Men veckan visade också på en möjlig medial motrörelse som kan gå arm i arm med kyrkans nödvändiga nötande med högmässor och syndabekännelser. ”Jag tror att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass”, skriver Marcus Dunberg varmt och engagerat i lördagens SvD.

Och i debatten om Lööfs teckningar protesterar Erik Helmerson i DN mot det han kallar fail-kulturen, alltså det falska löftet att det som blev fel och föraktat omedelbart kan göras om så det blir rätt och hyllat. ”Konsten är ju inte att göra rätt varje gång utan att lära sig av livets oundvikliga felsteg”, skriver Helmerson och ingenting kan egentligen vara mer självklart och nödvändigt att säga om och om igen.

I en bransch som inte är känd för att måla med hela färgpaletten, öppnar både Dunberg och Helmerson upp för perspektiv som är grunddrag både i kristen tro och – hur osannolikt det än kan låta – förslaget till ny kyrkohandbok.

Vi sitter på samma bänk, kan vi då inte starta ett nytt samtal? Sluta trycksvärta ner varandra och istället försöka se den storhet och ömklighet som förenar oss som människor. Tillfredsställelsen i att fyndigt såga en annan människa är så sorgligt kortsiktig i relation till det avstånd det föder – både till min medmänniska och mig själv.

Det är fint med folk som har överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan. En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk på den tiden berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.

Fullkomligheten är fördold och förnekandet av detta är människans största misstag.