Att bygga upp ett förtroende tar lång tid, det kräver upprepade bekräftelser i handling. Att förlora ett förtroende kan vara ett ögonblicks verk.

Svenska kyrkan har ett högt förtroende hos svenska folket, både bland medlemmar och de som inte är medlemmar. Det framgår av flera olika förtroendeundersökningar, bl a så sent som i juni i år. Men, förtroendet balanserar på en tunn linje och är i den meningen bräckligt. Förtroendet måste bekräftas i handling och det sker starkast genom allt arbete som sker i de olika församlingarna. Ju mer personligt bandet mellan församling och medlem är, desto stabilare relation.

Idag redovisar vi de första siffrorna vad gäller utträden under juni månad, alltså den period Ekot och Aftonbladet publicerade sina granskningar om församlingars utlandsresor och Svenska kyrkan i utlandet. Sannolikt följer nu några tvärsäkra påståenden om vad detta beror på, hur det hänger ihop och vad som måste göras åt det. Men – det är för tidigt att dra givna slutsatser redan nu.

Cirka 10.000 fler medlemmar än normalt begärde utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. En normal juni är det ca 3.000, denna gång 13.300. Anledningen i de flesta fall torde vara det som framkom i Ekots och Aftonbladets reportage. Även om framförallt Aftonblads granskning var hårt vinklad så är detta sannolikt uttryck för ett brutet förtroende. Särskilt med tanke på att den största gruppen som utträdde är i åldern 65-69. Alltså, människor som varit medlemmar under lång tid och under tidigare toppar av utträden valt att vara kvar. Redan medan granskningarna publicerades märkte vi en djup besvikelse från just den gruppen.

Det är både allvarligt och sorgligt att så många väljer att lämna Svenska kyrkan under denna period. Allvarligt bl a i den meningen att kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle. Om det förtroendet brister tar det lång tid att bygga upp igen.

Det är sorgligt bl a i den meningen att människor som varit med länge nu ser som sin enda möjlighet att protestera mot det som lyfts upp i media, genom att utträda som medlem. Jag har själv mött besvikelsen, sorgen i rösterna som säger; det här trodde jag inte om er, är det dit mina pengar går, varför har ni gjort såhär?

Så, vad gör vi? Vi håller huvudet kallt och våra hjärtan varma. Stiften hjälper församlingar att få bättre rutiner kring resor och för ett resonemang om hur medlemmarnas pengar ska förvaltas och redovisas. Kyrkokansliet gör en oberoende genomlysning dels av utlandskyrkans resor och representation, dels av arbetsmiljön i församlingen i London. Vi gör också en förtroendeundersökning och en fördjupad analys av medlemsstatistiken. Med detta får vi ett brett underlag som kan ge oss en samlad bild. Den kommer vara klar i september, så då kan förhoppningsvis ett nytt samtal ta vid: Om analysen visar att förtroendet skadats, hur återskapar vi det lokalt, nationellt och i utlandsförsamlingarna?

Varje människa är välkommen som medlem i Svenska kyrkan. Skälen kan vara många: att man delar den kristna tron, att det är en tradition, att man vill värna det kulturarv kyrkan bär på, att man vill stödja allt socialt och kulturellt arbete som sker i församlingarna.

Kanske kan de granskningar som genomförts hjälpa oss inse att kyrkan är del av en världsvid gemenskap. Att vi är beroende av varandra, att vi knyter nätverk över nationsgränser och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud.

Svenska kyrkan har alla skäl att självkritisk hämta in och bedöma det som framkom av förra veckans granskning både i Ekot och Aftonbladet. Men det finns lika många skäl att nu lägga ner stenarna på marken och låta sanning möta lögn innan den slutliga domen faller. Allt har sin tid, nu är tid att fundera över folkets förväntningar, bibelns etik och vad det är att vara del i en större kyrka än den egna församlingen.

Aftonbladet granskar och anklagar medan läsarna dömer. Reptilhjärnan får oss att plocka upp första bästa sten inför löpsedelns svarta rubrik. Ekot granskar och reflekterar, ställer frågor för att förstå. Däri ligger en avgörande skillnad. Nästan vänlig hjälpte Ekots reporter en förtroendevald att inte svara helt galet. Hans ”nä, så kan det väl inte vara” fick henne att behålla värdigheten när hon bekräftade med ”nä, så kan det väl inte vara”. Ekots granskning kommer hjälpa oss i kyrkan att kritiskt granska både syfte, mål och upplägg kring de resor som måste göras.

Aftonbladets granskning, eller avslöjande som det oftare kallas, manar mer till chock än eftertanke. Med stenhårt urval av de uppgifter som samlats in kokas soppa på ett antal skruvar. X bodde på hotell för 9000 kronor. Skandal! Y åt middag för 4000 kronor. Skandal!! Att sedan antalet hotellnätter och de som åt var fler än 10 får läsaren själv lista ut. Men även Aftonbladet har hjälpt oss i kyrkan att se över rutiner och efterlevnaden av de riktlinjer som redan finns.

Den dubbla granskning, som pågått flera månader, skedde utan att Aftonbladet och Ekot visste om varandra. Så när Aftonbladet såg Ekots annonsering om kommande granskning la de på ett kol så de hann kasta första stenen innan första eftertankens kranka blekhet. På tisdag morgon rullade Ekot in sitt tyngre maskineri. Uppgifter om cirka 1400 församlingars resor har samlats in, av dessa fann de 41 skäl att granska vidare.

Mängden resor som Ekot kikat på måste vara gigantiskt. Och jag tror många av oss i kyrkan tänkte; hur hamnade vi här, hur tänkte vi? ”Vi har budgeterat för detta” är ett dåligt försvar. Budgeten är inget eget väsen, den är medlemmarnas eller givarnas pengar. Och ”vi” är inte en sluten grupp eller ett företag. Det är en världsvid gemenskap. Svenska kyrkan är ingen koncern med vinstintresse.

Granskningarna gjorde nåt med samhörigheten. En kristen kyrka ska präglas av samhörighet; bilden av kyrkan som en kropp får Paulus att konstatera att om en kroppsdel lider så lider också de andra. Men mot slutet av veckan började stenar kastas inifrån. Präster, kyrkliga debattörer och förtroendevalda beskrev Aftonbladets granskning som en profetisk röst om den kyrka som enligt dem nu slutgiltigt lämnat den kristna tron. Med två portioner gåslever och fyrtio tunna reseprogram ska Svenska kyrkan fällas! Och några församlingar var noga med att säga om sin grannförsamling: Vi är inte som dom! Det uppstod också tendenser till att markera avstånd mot Utlandskyrkan: Dom är inte vi! Den Utlandskyrka som finns där svenskar finns. Den som fanns i Paris och Bryssel vid terrordåden, den som finns hos svenska ungdomar som reser runt i Thailand och hos de svenskar som fallit igenom systemet och sover på spanska stränder. Den Utlandskyrka som kommer att finnas till hands även framöver, när svenskar behöver stöd, gemenskap och en trygg famn att vila i.

Jag vill inte komma med tidiga anklagelser eller försvar redan nu. Debatten måste fortsätta, vi har mycket att lära och kritiskt fundera över. Granskningarna har skakat om och det är väl också meningen med en storm. Fälla sådant som behöver fällas och riva upp det som måste upp till ytan. Vattnet blir alltid grumligt efter en storm, nu är läge att låta det klarna.

Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.

Som ett insmugglat knallskott i en blåvit hejaklack öppnar internet famnen för anonyma påhopp. Det finns så många ord utan ansikte, så mycket hat och vrede gömt i nätets anonyma skugga. Bokstäver som blir till knivar i vår hand med vilka vi kan såra utan att möta den andres blick och avkrävas ansvar. Jag tänker på vad det gör med oss och vem det är mest synd om: Den som utsätts för orden eller den som uttrycker dem.

Visst, anonymitet är ett viktigt skydd. Utan den skulle visselblåsaren aldrig kunna andas en ton, inga larm eller avslöjanden tvinga makten till förändring. Anonymiteten värnar viktiga värden, men inte rätten att kränka, håna och hota. Missbruket av den, är dess största hot.

På Svenska kyrkans nationella Facebooksida använder vi logotypens sköld som profilbild men skriver under med förnamn som signatur. Steget från en kall myndighetsmässig ton till en varm och mer personlig har varit stort men inte alldeles enkelt. Det kostar på att ärligt försöka visa sig som den man är i sociala medier. Samtidigt är det en förutsättning för att kunna reflektera tillsammans. Vilket vi vill i våra kanaler.

Balansen mellan anonymitetens skydd och ansiktets öppenhet är inte heller enkel i bloggar och kommentarsflöden. Dold bakom signaturen ”anonymous” och en siluett kan vi skrika ut förolämpningar, lögner och hot och heja på hatet på nätet. Ännu lättare blir det när vi slipper se den vi förolämpar, så vi inte behöver ta ansvar för såren och smärtan våra ord kan orsaka. Hur många flöden finns det inte som kokar av oförskämdheter och raljans utan eftertanke och minsta gnutta av omsorg och sanning? Den som möjligen, öppet med sitt namn, skulle vilja bidra med en kommentar för att vidga perspektiven eller lugna tonen låter bli, i rädsla att bli dränkt i ett sunkigt flöde.

Sambandet mellan bokstäver och blick blir påtaglig i en film som presentas i Resumé. Filmen visar hur män kommer av sig och vill be om ursäkt när de läser upp hatmejl andra män skrivit till kvinnor samtidigt som de ska möta kvinnans blick när de läser mejlen.. Se mig i ögonen, säger den som vill veta sanningen om både kärlek och hat. Och be om förlåtelse.

Jag tänker på vad Immanuel Levinas skriver om ansiktet: Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Jag tänker också på en rapport jag läste för många är sedan, skriven av professor Eva Hamberg. Den beskrev svenska folkets gudsbild, och jag vill minnas att ett av kapitlen hade rubriken ”En Gud utan ansikte”. Det handlade om att många tror på Gud men få på Jesus Kristus. Konsekvensen blir en Gud utan ansikte; konturlös, anonym och till intet förpliktigande. Jesus är Guds ansikte, i honom avspeglas Guds sanna väsen. I honom ser vi sanningen, även den om oss själva.

Som Jesus mötte makten och medmänniskan med sin öppna blick, möter Gud vår. Det hände då, det händer nu. Vad händer om vi vågar ta ett steg ut ur skuggan och möta varandras? Blicken bakom bokstaven?

Media ska granska makten, men om media är makten vem granskar då media? Det är en laddad och aktuell fråga. Hur värderas nyheter, hur vinklas uppslag, hur modereras debatter, hur hanteras kommentarsfält? Det finns många frågor, särskilt om begreppet media inkluderar sociala medier.

Frågorna är lika aktuella i den kyrkliga mediavärlden och den senaste tiden har jag funderat mycket över dem. Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens raljanta ton och suspekta antydningar? Vilket ansvar har en tidning för att ge en rättvisande och allsidig skildring av konflikter? Vilket ansvar har en debattredaktion för att inte låta vänskapsband skapa skevhet? Vilket ansvar har jag när jag svepande och dubbeltydigt kritiserar människor jag inte känner samtidigt som jag är kommunikationschef på kyrkokansliet?

Jag ställer frågor, för de är det viktiga. Och samtalet som förhoppningsvis följer av dem.

Där jag jobbar uppstår ibland friktion mellan kyrkokansliet och Kyrkans Tidning. Så ska det vara, makt ska granskas och ifrågasättas. Jag vet att vi som kansli kan brista i respons på kritiken men det finns ett dilemma, särskilt när kritiken är illa adresserad vilket den kan vara i Kyrkans Tidning. Det kan skrivas om kyrkoledningen, kansliet, Uppsala och det händer att kritiken slår så blint och brett att den blir omöjlig att bemöta. Svarar vi inte kan det uppfattas som maktens arrogans och en reaktion från ”bunkern” som kansliet kan kallas. Svarar vi kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet. Ett dilemma viktigt ta på allvar.

Kyrkans Tidning hamnar rimligen i sina egna dilemman i rollen som kritiker av kyrkokansliet. Kan man skriva väl om kyrkans ledning och dess kansli? Kan man kritisera en kritiker av kyrkokansliet? Vad ska avslöjas, vad ska släppas av allt som tycks viktigt? Vilken och vems berättelse ska ges företräde? Jag kan förstå det dilemmat, precis som jag tror att Kyrkans Tidning kan förstå kansliets dilemma. Det är inte enkelt detta med makten och ärligheten. Och hur var det nu, vem ägde makten?

”Släpp det”, sa en god vän när Kyrkans Tidning enligt min tolkning nyligen gjorde två synkade saker: A/ la ner ett påbörjat uppslag kring den person (Margareta Raab) som var beredd att visa hur hon utnyttjats av Kristen Opinion så att en av dess bloggare med falska uppgifter som grund kunde skandalisera kyrkokansliet, B/ i samma veckonummer gav stort utrymme åt samma bloggare att kritisera ”Svenska kyrkans ledning” och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse. En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok. Men Kyrkans Tidning valde att lägga ner saken a för att ostört kunna säga saken b.

I väntan på möjlig förståelse av det valet påminner jag mig en sägen från cherokee-indianerna:

Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen.

Vilken varg matar vi?

Den senaste veckan har jag bemött en lögn som är sammanvävd för att smutskasta min arbetsplats, kyrkokansliet i Uppsala. Det sorgliga är egentligen inte att väven består av lögner. Det sorgliga är med vilken snabbhet lögnen sprids vidare utan eftertanke i sociala medier. Källkritiken kamrater. Källkritiken och eftertanken, vart tog de vägen?

Margareta Raab drogs in i väven utan att alls ha med den att göra. Därför skriver hon nu i sin blogg om sin syn på den anklagelse som lades fram på bloggen Kristen Opinion den 4 april. Länk längst ner i detta inlägg.

Jag vill inte moralisera över hur lätt det är att i sociala medier trycka gilla på en kommentar eller sida som sedan visar sig handla om något helt annat. Det är misstag vi gör, men i livet utanför surfplattan är det ännu svårare att avgöra vad som ska bemötas och vilka strider som ska tas. Ögonkontakten blir besvärande.

Ett sådant dilemma var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Puh, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös.

Jag läste en kolumn om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerades det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten och Människan. Detsamma gäller för Svenska kyrkan, tänker jag. Vi har ett eget ansvar för vad som kommuniceras och hur vi framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Men att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, en sådan kyrka marginaliseras.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. Vi sårar och blir sårade, men när vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

Länk till Margareta Raab:http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.

Vi är vad vi äter, fastnar i lyxfällor och gråter med alla som blir utröstade ur nån såpa. Vi är våra egna domare, juryn är bara på låtsas och vad vi stoppar i oss är vårt eget val. Sakta formas mardrömmen; att själv bli utröstad ur alla sociala sammanhang, tappa kontrollen över ekonomin och bara bli tjockare och tjockare. Och den största av alla mardrömmar: Att möta bilden av sig själv på Aftonbladets löpsedel, uthängd som en solkig syndare. Korsfäst vid närmsta Pressbyråkiosk.

Zygmund Bauman är en klok man. Bara att läsa titlarna på hans böcker leder till ökade insikter och framförallt en vilja att ta del av hans. För några år sedan skrev han ”Flytande rädsla” och där beskrivs vår tids obestämbara rädsla och hur den jagar oss bort från vårt gemensamma ansvar. Dokusåpor och löpsedlar förleder våra sinnen, men även den verkliga världen har kommit närmare. Den presenteras aldrig som ett löfte, alltid som ett hot. Det är kaos och chocker och ständiga faror. Den mediala beskrivningen av flyktingsituationen är ett bra exempel. Det är inte flyktingarnas kris som fokuseras, utan den kris som drabbar oss som tvingas ta emot dem. Och alltmer sällan är det romernas situation som skildras utan istället besväret att tvingas kliva över deras ben som täcker trottoaren.

Ju mer perspektivet reduceras till bara mitt eget liv – så drabbas DU av krisen!!! – desto större blir rädslan och desto mindre empatin. Istället för att höja blicken och tänka efter ringer vi och röstar bort Ewa Fröling ur Lets dance och tar fästingvaccin fast vi bor i Jokkmokk.

Nu går vi in i stilla veckan, öppet mål för den som vill låta sitt liv tvinnas samman med Guds. ”De förmögna kommer för sällan till kyrkan” sa en kyrkdam i DN’ s djuplodande reportage i söndags om Sverigedemokraternas tillväxt på förmögna Östermalm. Hon har så rätt. Att gå i kyrkan är att utmanas av verkligheten bortanför min egen men också att få dela våndan och uttrycka längtan med andra. I kyrkan lyfts perspektiv som sällan skildras.

Nya löpsedlar kommer att spikas upp, nya avslöjanden att ske. Absolut. Det kanske till och med är bra. Men den här veckan kan vi väl försöka hitta tillbaka till det större sammanhanget? Vägen ur rädslan heter tillit. Till mig själv, andra och påskdagens löfte.

För Svenska kyrkan är internationellt arbete och engagemang ingen plusmeny, inget fritt tillval som varje församling kan avstå från. Att vara kyrka är att se längre än sitt eget och bära varandras bördor. Svenska kyrkan är mycket mer än Sverige och att vara kristen är att se skapelsen som en helhet, alla människors samhörighet och lika värde. Kyrka stavas pluralis.

I förra veckan släppte tankesmedjan Timbro en rapport som bl a menade att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”. Som bevis las ett antal pressmeddelanden fram, som tolkades som kyrkoledningens kommunikation med medlemmarna. Pressmeddelandena, bl a kring klimat- och flyktingarbetet, ansågs ha slagsida vänster.

För mig har rapporten ett enda seriöst bidrag; den påminner om vikten av att kyrkan teologiskt motiverar sina ställningstaganden. Vi kan inte förutsätta att människor idag har en given förståelse av kyrkans kontext och uppdrag. Även tankesmedjan Timbro saknar den. Därför kan det som rapporten kallar ”aktivism” ibland uppfattas som ställningstaganden i enskilda frågor utifrån andra utgångspunkter än teologi och kyrkans uppdrag.

Religion är vidare än politik, Gud är större än Marx. En kristen kyrka ska inte tiga inför de brott som sker mot skapelsen och mänskligheten. Inte heller bara stå i ett gathörn och dela ut soppa till de hungriga, den ska också påtala bristerna och formulera orsakerna. Svenska kyrkan är del av en världsvid gemenskap och det är de drabbades röst vi ger ord åt när vi talar om miljöhotet. Och visst, det får politiska konsekvenser. En tro utan gärningar är en död tro, skriver Jakob lakoniskt i Bibeln.

För mig handlar kristen tro om helhet; tro och handling, kropp och själ, mitt eget och andras, Sverige och världen. När Timbro kopplar frågan om partipolitik till tro, då förminskar de trons betydelse och kyrkans uppdrag. Skalan vänster – höger är ointressant i sammanhanget. Självklart kan kristna komma fram till olika uppfattningar om lösningar, alltså skilda partipolitiska val, men grunden är ett bredare perspektiv. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan styrkan är just att vi kan komma fram till olika slutsatser ur en gemensam grundförståelse och kallelse.

I SvD den 13 mars skriver ärkebiskopen tillsammans med kyrkostyrelsens 1:e och 2:e vice ordförande en debattartikel som riktar kritik mot regeringens förslag att begränsa asylrätten. Lyssna Timbro, det är inte ett uttryck för en vänstervriden kyrka. Det är ett rop från en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar, som vågar utmana makten oavsett partibeteckning. Det är ett perspektiv på världen som saknas just nu.

Svenska kyrkan har många olika röster. Det här är min. Och jag är stolt över att tillhöra en kyrka som, trots olika partipolitiska utgångspunkter, höjer rösten och blicken i en tid när människovärdet hotas och murar byggs för att göra skillnad på människor.