12:e söndagen efter trefaldighet med temat ”Friheten i Kristus”

Må orden i min mun och alla tankar i våra hjärtan behaga dig Herre; vår klippa och förlossare.

Det är mycket gott att vara med er här i Skövde igen. Jag bär med mig välsignelser från era bröder och systrar i Church of England och från Lady Bays fördsamling och S:t Johns college i Nottingham. Frid var med er.

1977 var ett viktigt år. Det är precis att jag kommer ihåg det. Jag fyllde sex det året. Det var det året som Elvis dog. Hans död är en av de där händelserna som människor brukar säga att de tydligt minns, de minns var de var och vad de gjorde när de hörde nyheten. Och även om jag bara var sex år så minns också jag var jag var. Jag var i mina grannars vardagsrum och tittade på TV. Men även om Elvis död var en stor nyhet så hände något annat i underhållningsvärlden som kom att göra ett mycket större avtryck i mitt liv.

Premiären av Star Wars! Star Wars var inte bara en film. Det var inte en engångshändelse på en bioduk. Star Wars färgade min barndom. Jag är säker på att det finns filmkritiker som skulle säga att det var en ganska dålig film men om någon från min generation skulle uttrycka sig så tror jag det skulle uppfattas som en ren irrlära. Den där avlägsna galaxen fyllde mina drömmar.

Så det var en stor chock för mig att som vuxen se de nya filmerna i serien. George Lucas berättelse om den första tiden – framför allt filmen ”Det mörka hotet”- var verkligen fruktansvärd. Den kändes som ett förräderi. Nej värre: ett vanhelgande, eftersom det var just hans skapelse; hans fruktansvärda berättarteknik och hans dåliga språk som förnedrade min barndoms värld. Det som nästan varit en verklighet visade sig vara blott och bart ytterligare en serie filmer, en dålig sådan dessutom.

Jag förstår vad det var han försökte göra. Han försökte skapa en väg in i Star Wars filmernas universum för en helt ny generation. Jag tog med mina egna barn i hopp om att det skulle kunna bli något vi kunde dela – en fantasivärld som vi kunde bo i tillsammans. När filmen började rulla insåg jag att jag önskade att Lucas hade låtit filmen vara ifred. Jag önskade att han hade låtit saker förbli som de varit.

Jag tror att vi är många som kan känna på liknande sätt vad gäller vår upplevelse av kyrkan. Vi vill att den ska lämnas ifred. Vi vill att nästa generation ska dela vår värd av tro och hopp och fira gudstjänst med oss, men vi vill att det ska vara just så som vi minns det och så som vi älskar det, utan att vi ska behöva stanna upp och fråga oss om det verkligen är så fantastiskt som vi tycker att det är. Vi är rädda att den som försöker förändra den kommer förstöra den.

Precis detta mötte kyrkan när den under sin första tid spreds till nya platser och till nya kulturer. Framför allt innebar det en stor utmaning för de första judekristna när kyrkan spred sig bortom Jerusalem, Judéen och Samarien till, precis som Jesus hade lovat, jordens ändar. Det pågick då en diskussion om huruvida de hedningar som hade omvänts var tvungna att först bli judar för att kunna accepteras i Kristi kyrka. Kommer vi inte förlora vår tros arv om vi släpper på kontrollen i det här fallet? undrade de.

Till sist förlorade dessa konverteringsförespråkare debatten. Kyrkan mindes vad Jesus hade sagt om vad exakt det var som han delade genom sin kropp och sitt blod: ett nytt förbund.

Det är just detta, som vi hörde i episteltexten, som Paulus påminner de troende i Korinth om, och genom dem också oss, troende här i Skövde och i Nottingham, och över hela världen: vi är tjänare i ett nytt förbund.

Men vad betyder det för oss idag? Är detta bara en påminnelse om att som kristna, som delar i Kristi kropp, delar vi både kontinuitet och avbrott i förhållande till Hebréernas tro och tradition? Jag tror att det varken är så enkelt eller så tryggt.  Det betyder att Gud skapar nytt i varje generation, inte bara för den första generationens kristna. Vi ska inte börja om från början i varje tid och vi ska inte heller stå stilla.

När vi präster får en ny tjänst där hemma i England, i min egen kyrka, så läser vi på nytt våra vigningslöften, på nytt får vi stämma in i trosbekännelserna och Church of Englands historiska dogmer. Och samtidigt påminns vi om att vi ska förkunna tron på nytt sätt i varje generation.

Samtidigt påminner oss textläsningen idag om att denna tjänst inte bara gäller de prästvigda utan hela Kristi kyrka. Det är inte bokstavens arbete utan Andens; Anden som ger liv till alla människor enligt Jesaja, och som, enligt profeten Joel, gjuts ut över alla de trogna.

Att vara tjänare i ett nytt förbund innebär att vi ska ta del i Guds mission i världen. Jesu tjänst, som vi hörde i evangelietexten, är en tjänst som innebär helande och återupprättelse. Just så som Jesus befriade mannen från Dekapolisområdet från sin fysiska dövhet och oförmåga att tala, på samma sätt tror jag att Gud verkar i vår tid. Likväl som att komma med fysiskt helande så kommer Gud med befrielse för kyrkan från hennes andliga dövhet och oförmåga att tala. Att finna friheten i Kristus det är inte bara att få ett bättre liv, det är också att återfinna kallelsen som getts åt varje döpt kristen.

Vi är inte kallade att gömma oss i en kristen mindre grupp av likasinnade, oemottagliga och döva inför världen omkring oss. Vi är inte heller kallade att ropa till världen utan att själva lyssna. Vår kallelse är att lyssna och att tala. Det är en uppgift som gäller hela kyrkan. Vi alla, vare sig vi är prästvigda eller inte, är kallade att vara Kristi lärjungar och att vara tjänare i det nya förbundet: ett förbund av kärlek och upprättelse; vi är kallade att vara tjänare som verkligen lyssnar till andra människor så att det blir möjligt för oss att tala Guds frid in i deras liv.

Det är en utmaning för medlemmar i en rikstäckande kyrka att ta del i den tjänsten.

Jag vet inte hur svensk press rapporterar om debatterna som pågår i Church of England. Det kan tyckas som att våra mest kontroversiella diskussioner rör frågor kring mänsklig sexualitet och kvinnliga präster och biskopar. I dessa frågor har Svenska kyrkan kommit mycket längre än vad vi har.

Men det pågår också en mycket djupare och möjligen splittrande diskussion i kyrkan som rör själva kyrkans natur och identitet.

Några, som hör till den mer liberala delen av kyrkan, menar att kyrkan i det att hon är en rikstäckande kyrka, har ett syfte som formuleras av alla som genom dopet är medlemmar i kyrkan, av deras tro och önskningar, vare sig de är aktiva i kyrkans liv eller inte. Andra, från den evangelikala delen av kyrkans tradition menar att den rikstäckande kyrkans kallelse är att underordna sig det uppdrag Jesus ger i dop-och missionsbefallningen i Matteusevangeliets 28:e kapitel.

För liberalerna betyder det att vi ska sträva efter en kyrka som bevarar sig själv så som medlemmarna minns den, som bibehåller de historiskt riktiga formerna för gudstjänst, tillbedjan och organisation. De evangelikalt orienterade däremot förespråkar en storskalig investering vad gäller utbildning av och tjänster för präster så att kyrkans mission kan ledas av dem.

Jag känner större sympati för dem som omfattar den andra av dessa förhållningssätt: som en Kristen kyrka måste vår främsta kallelse alltid vara den kallelse som getts av Jesus själv snarare än summan av vårt lands innevånares vilja. Men det sätt på vilket vi lever denna kallelse måste vara genom att alla kristna människor återupptäcker sin kallelse som lärjungar, det kan inte bara bli en satsning på att lägga allt ansvar hos de som är kristna och får betalt för det, som har det som sitt jobb.

Vad kan detta tänkas betyda för er här i Sverige? Till skillnad från Church of England så har ni stora resurser. Men nedgången i det aktiva deltagandet i kyrkans liv som syns runt om i västvärden är synlig också här.

Det är inte min uppgift att säga vad detta kan tänkas betyda för er, men jag tror att det mycket väl kan betyda att lärjungaskap måste få en tydligare plats i den lokala församlingens liv; att enbart kalla sig kristen är inte i sig själv nog, men en god utgångspunkt för en resa in i djupare lärjungaskap. Och det kan betyda, som det betyder för oss i England, att vi måste vara beredda att avstå från gamla och uppskattade sätt att vara kyrka så att vi kan lyssna på och tala med nya människor.

Detta är det nya sättet att vara kyrka på i England. Detta är kyrkans sätt att anpassa sig till människor med vilka kyrkan förlorat kontakten; inte enbart att bli vad helst dessa människor skulle vilja att kyrkan blev (så som de liberala anglikanerna vill ha det) inte heller att utbilda en generation evangeliserande präster som talar till folket (så som de mer aggressiva evangelikala anglikanerna menar), utan det handlar om att lyssna, experimentera och tala med människor, inte till dem om den verklighet vi upplever i Guds förvandlande, upprättande och läkande kärlek.

I december kommer en sedan länge efterlängtad uppföljare till Star Wars filmerna: ”The force awakens”. Den har regisserats av JJ Abrams, regissören som 2009 på ett fantastiskt sätt gav nytt liv åt Star Trek. Jag hoppas att Abrams kan göra vad George Lucas själv inte lyckades med: att ge nytt liv åt Star Wars universum i en ny generations fantasi.

Om han lyckas, så är det för att han inte, som Lucas, sitter fast i ansatsen att försöka upprepa vad han redan lyckats med en gång förut. Lyckas Abrams så är det för att han vågar ta risker; att han vågar experimentera med gamla och uppskattade former och föreställa sig dem på nytt, på nya sätt. Jag hoppas och ber att våra kyrkor, i England och här i Sverige, också ska vakna; att vi alla ska finna vår frihet i Kristus så att vi kan upptäcka nytt och leva på djupet i vår kallelse att vara Kristi lärjungar och det nya förbundets tjänare. Amen

/Översättning av Anna Torbrand