Nu gör vi något nytt. Det spirar snart!
Vid dagens personalsamling såddes blomfrön i en kruka.
Glad sommar!

Ni som kommer hit ofta till S:ta Helena kyrka och som hört mig predika vet nog vid det här laget att jag är svag för melodifestivalen. Jag tycker det är roligt och fascinerande. Jag vet också att det är en inställning som inte delas av alla av er. Så nu riskerar jag verkligen att några nu reser sig upp i protest men ni måste väl ändå ge mig detta, idag, så här efter den stora finalen, när jag nu måste vänta väldigt länge tills det blir mer Mello, ni måste ändå medge att det inte går att blunda för den klockrena ingången som ges genom melodifestivalen och in i dagens episteltext, huvudtexten för pingstdagen: ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind.” Carola i Rom 1991, Fångad av en stormvind, Sverige vann efter en tuff match med flest antal tiopoängare som avgörande.

”Fångad av en stormvind”. Ja, det är en god beskrivning av det som händer den där första pingstdagen och som alltjämt händer när Anden rör sig i världen och berör människors hjärtan till att förmå, våga och tro långt mer än de någonsin skulle kunna ana vore möjligt. Den första pingstdagen fick Andens kraft lärjungarna att vittna på alla möjliga språk så att det på den kulturella mötesplats som Jerusalem utgjorde, hördes ett och detsamma budskap för alla som var där.

Kanske har du varit utomlands någon gång, ja för mig räcker det faktiskt att resa ner till Skåne. När jag hör mitt eget språk, min egen dialekt talas då hajar jag till. Jag förväntar mig det inte, och hur det än är så känner jag plötsligt en samhörighet med dessa människor. Det händer något med oss som människor när vi talar samma språk. Och jag tror inte bara att det handlar om det talade språket, orden och deras betydelse, jag tror att det är annat som talar i våra liv och som kan ge oss en känsla av igenkänning, av hemkomst.

Det är intressant att tänka på lärjungarna denna första pingst, för var är de? Ja Lukas berättar att de var samlade i ett hus, men genast, när dånet som av en stormvind hörs då öppnas bilden av gemenskapen upp, de fromma judarna från hela värden kan höra lärjungarna, på sitt eget språk dessutom, plötsligt tycks det som att lärjungarna befinner sig mitt i Jerusalem och talar så att alla hör och förstår. Det sker en rörelse, en förflyttning, obemärkt och påtaglig på samma gång.

När något stort och nytt ska hända, när Gud kommer med närvaro på jorden, då blir det på ett sätt så att det är synligt för fler än de invigda. Så var det med Jesu födelse, med hans korsdöd, med uppståndelsen och himmelsfärden. Gud är ”Gud med oss” och detta oss gäller alla, överallt och hela tiden.

Pingstdagen visar oss något viktigt: att vi inte ska gömma oss, inte dra oss undan. Det har i detta land länge funnits en tanke, en folkkyrkotanke, den bygger på att söndagens gudstjänst i kyrkan är en manifestation, en sammankomst av människor som annars i sitt liv på ett tydligt sätt är kyrkan påtagligt närvarande överallt där de befinner sig, på arbetsplatser, i handbollsklubben, i kören, på gymmet och bland sina vänner. Det är en fin tanke men jag tror inte att den är så värst sann idag. Min egen erfarenhet är att det tvärt om kan vara svårt att leva sin kristna tro i vardagslivet. Det beror inte på feghet utan på att det inte alls idag är självklart för människor vad denna tro innebär och vad det betyder för livet. Många upplever att de möts med skepsis när de talar om sin tro. Är du religiös?

Den kristna tron hade kunnat bli en sekt, ett gäng män som menade sig förvalta en hemlighet som bara speciellt invigda fick ta del av under mycket hemlighetsmakeri och regler. Utan pingstdagen hade det funnits en risk att det blev så. Men nu blev det en pingstdag, en stormvind, tungor av eld och förkunnelse så att alla förstod, alla!

Sättet Gud uppenbarar sig på i världen ger oss ett mönster för hur vi ska leva och fortsätta att uppenbara Gud i världen: på ett sätt som människor kan förstå.

Lärjungarna sa inte att om ni lär er tala vårt språk, då ska ni få höra evangeliet, det glada budskapet. De sa inte heller kom till oss, de gick själva ut.

I vår församling har vi ett arbete som vi kallar för På Nya Vägar. Det handlar bland annat just om detta: att gå ut och vara kyrka för, tillsammans med och mitt ibland människor på deras villkor och på ett sätt och med ett språk som är deras egna sätt och eget språk. Vår gudstjänst här idag och andra söndagar är otroligt viktig, ovärderlig, för det som händer och för det sätt vi samlas på. Samtidigt är det också sant att det finns många i vår stad som inte kommer hit till kyrkan, eller till någon av stadens andra kyrkor, och det är lika sant att Gud också är deras Gud och att evangeliet gäller också dem.

Ja men, kan man då säga, Jesus är tydlig i dagens evangelietext: ”Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig ska bli älskad av min fader, och jag ska älska honom och visa mig för honom.” Det är sant. Men vad betyder det att ha buden? Är det att man någon gång hört talas om tio Guds bud, att man vet vad katekesen är för något? Jag tror att detta att ”ha” det är inte så mycket att ha i huvudet som det är att hålla i sitt hjärta. Och för att hålla något i sitt hjärta så måste hjärtat ha fått möta ett annat hjärta, ett möte med kärleken i någon form måste ha skett. Så berättas det vidare i Apostlagärningarna att det hände när lärjungarna talade att orden träffade dem som lyssnade i hjärtat och de lät döpa sig. Det hände då och det kan hända nu. Och där har vi en uppgift. I kärlek ska vi tjäna människor så att de därmed får möta ett hjärta som har Guds bud, som vet sig älskat. Det är i tjänandet och i utgivandet som vi gör Gud och Guds vilja känd i världen. Ett hjärta möter ett annat hjärta, det blir starten på en relation där evangeliet får uppenbara sig allt eftersom, först i handling och sedan i ord på ett sätt som den människan förstår, på den personens språk.

Om vi tänker att det handlar om relation, att tro är att ha en relation med Jesus då måste människor, vi, också få möjlighet att lära känna denne Jesus, att hålla honom i hjärtat och få möjlighet att känna sig hållen av Gud, vid Guds hjärta.

Anden är en gåva till oss, från Gud, en hjälpare, en tröstare, en vägledare. I vårt sigill, vår logga för vår vilja att gå på nya vägar har vi just valt att avbilda Anden, som så ofta, som en duva. En duva på en stav, en stav som spirar, spirar av nya möjligheter att tala tro och uttrycka livet i Kristus. Överallt där människor håller Jesus i sina hjärtan och uttrycker kärleken efter hans inspiration, där finns det möjlighet för tron att spira. Så var det också den första pingstdagen. Lärjungarna hade Jesus i sina hjärtan och med Andens hjälp och inspiration kunde något nytt börja spira, något tidigare okänt, osett tog gestalt. Ingen visste rikligt vad det ska bli av det, vi som sitter här kan konstatera att det höll, det gick, lärjungarna gick på nya vägar vilket inspirerade andra och åter andra att gå på nya vägar. Och hela tiden var Anden med, är Anden med, och ger oss nya pingstdagar, där vi får inspiration, kraft och mod att våga tala på nya platser och på nya sätt om Guds stora gärningar.

http://sla.se/skovde/2016/05/12/en-kyrka-pa-nya-vagar

Ett 60-tal personer kom till en inspirationsdag kring På Nya Vägar i Skövde.

Förmiddagen startade med en gemensam föreläsning av Anna Torbrand, Johanna Berggren och Eva Elfwering om Svenska kyrkans arbete att hitta nya uttryck och verka i ett lärjungaskap.

Efter lunch samlades alla i grupper för inspiration och lyssna, diskutera med varandra.

Grupperna som man samlades i var:
Gästfrihet, våga djupna, förändringens utmaningar, ledarskap, goda exempel, bara vara och lärjungaskap bland barn och unga.

Välkommen till inspirationsdagen På Nya Vägar i Skövde den 25 februari 2016.

Läs om dagen i denna Inbjudan På nya vägar 25 feb. 2016

Om vi vill se förändring, så måste vi börja med bön. Så skriver den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby i sin presentation av The Community of S:t Anselm. Initiativet till en kommunitet för unga människor mitt i centrala London är hans. Det är också på Lambeth Palace, där ärkebiskopen har sitt kontor och sitt hem, som gemenskapen kommer att gestaltas.

Under ett års tid, med start i år, kommer 56 ungdomar i åldrarna 20-35 att dela och leva i en påtaglig gemenskap. 16 personer kommer att bo och leva heltid på Lambeth Palace, de övriga 40 kommer finnas i närheten och regelbundet delta i det program som löper från september till juni.

Gemenskapen kommer att koncentrera sig på bön, andlig fördjupning och studier samt på att på ett påtagligt sätt gestalta livet som kristen familj och gemenskap. Justin Welby kommer själv att vara abbot, prior är Anders Litzell, präst från Sverige som sedan några år tillbaka arbetar i Church of England. Se hans egen presentation i videoklippet:

http://stanselm.org.uk/

Det är spännande och att se vad som händer i England. Där har nymonasticism under en längre tid varit fokus för nyväckt intresse inte minst inom ramen för Fresh Expressions. Frågan är om samma möjlighet finns i Sverige inom Svenska kyrkan och andra samfund. Jag vill tro att vi har getts samma möjligheter och samma redskap för att söka Gud. Vi bär på samma kallelse att gestalta gemenskapen som vårt liv i Kristus öppnar för. Att så är fallet blir tydligt inte minst i det kommunitetsliv som levs genom den Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka Säby och det finns också andra exempel.

Jag tror det är viktigt att varje församling och varje stift tar kallelsen att i bön och gemensamt liv gestalta den kristna gemenskapen, på allvar. Kyrkan behöver våga ta emot och öppna möjligheter för dem som känner en längtan och en kallelse att fördjupa sitt kristna liv i kommunitetens form.

Det är med spänning vi i Svenska kyrkan i Skövde får följa vår vän kyrkoherde Mark Rodell och hans församling i Nottingham när de nu startat sin kommunitet. För mer information om Lady-Bay Mission Community följ länken

http://allhallows-ladybay.weebly.com/mission-community.html

Jag tror att det är som ärkebiskopen av Canterbury säger, att förändring börjar med bön. Så låt oss be, för Gud har en plan också för oss!

– Anna Torbrand

Den 11 september anordnades en inspirationsdag i Skövde. Ett sjuttiotal personer från stora delar av landet samtalade, bad, lyssnade och reflekterade tillsammans.

Dagen inleddes med att Anna Torbrand och Helena Taubner föreläste om att vara kyrka på nya vägar.

Sedan samtalade deltagarna i olika grupper, och det gavs tid till enskild andakt eller en promenad i den sköna höstluften.

Här hittar du powerpoint-bilderna från den inledande föreläsningen (som pdf):

Del1: Bild 1-8

Del2: Bild 9-19

Den 11 september 2014 bjuder Svenska kyrkan i Skövde in till en inspirationsdag om kyrkans nya uttryck. Vi ser gärna att flera personer från samma församling kommer. Under dagens ges ni möjlighet att reflektera över kyrkans förutsättningar och utmaningar i ert lokala sammanhang.

Tid: torsdagen den 11 september 2014, mellan 10.30 (fika från 10) och 17.30.
Plats: Kyrkans Hus i Skövde, Kyrkogatan 5 (tre minuters gångavstånd från resecentrum)
Kostnad: nej!

Ur programmet

• inspiration från Fresh Expressions of Church i England
• goda exempel
• inspirerande berättelser
• samtal i grupp
• nätverkande

Mer information kommer här så småningom… Om du har frågor är du varmt välkommen att kontakta Anna Torbrand (0500-476593, anna.torbrand@svenskakyrkan.se).

Anmäl dig senast den 31 augusti!

Anna Torbrands predikan i S:ta Helena kyrka, Skövde, den 26 januari 2014:

När jag för första gången kom in i St Matteus kyrka i Ryd, bara veckor innan det att jag skulle påbörja mitt första år som präst, så satte jag mig ner framför den vackra altartavlan och kände: här är det stopp!

Hela altartavlan var som ett stort stopptecken. Jag visste inte precis vad det kunde betyda, det jag kände till då var att jag skulle få vara i Skövde under mitt år som pastorsadjunkt men mer visste jag inte om framtiden. Jag förstod inte vad detta stopp betydde men jag anade att detta var en av de där gångerna i livet när man får vända sig till Gud och säga: jag förstår inte, men visa du mig.

Nu, ett och ett halvt år senare, har jag precis fått börja en fast tjänst. Jag får vara kvar i den här staden, i den här församlingen med alla goda kyrkor och varma människor och jag har fått ett uppdrag, uppdraget att vara med och utforska vilka nya vägar vi som församling kan gå på för att finna nya uttryckssätt för att vara kyrka.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det där stopptecknet jag upplevde i S:t Matteus kyrka, det var egentligen inte så mycket ett stopptecken som det var en rastplats, den där pausen som man gör vid ett vägskäl, när man inser att vägen delar sig och att man måste ta ut ny riktning, titta på kartan och kompassen, den där nödvändiga inbromsningen som måste ske när man måste välja väg.

Och det tänker jag att jag har gemensamt med ämbetsmannen som vi får möta i dagens evangelietext. Också han har kommit till ett vägskäl i livet, något har hänt som förändrar hans livssituation för hans son är sjuk, ja så svårt sjuk att han ligger för döden.

Jag tänker mig att den där ämbetsmannen, som faktiskt var i tjänst hos kungen, att han var präglad av sitt arbete, en stram och nitisk man, mån om att låta ordning och uppförande gå före känslor. Jag kan också tänka mig att hans arbete innebar en hel del status och förmåner för den som kände till spelet i maktens pelargångar och som kunde vara strategisk och smart. Jag tänker mig att ämbetsmannen var allt det där.

Men så kommer det där vägskälet. Det som inte får hända har hänt, den han älskar är svårt sjuk, det innebär att allt förändras, det måste göras nya prioriteringar och värderingar, plötsligt kräver livet av ämbetsmannen att han måste pröva en ny väg.

Och han väljer en väg som ungefär 3,8 mil lång, så långt säger i alla fall Google Maps att det är mellan Kafarnaum, där mannen bodde och Kana, där Jesus befann sig.

Och mannens beteende förvånar mig. Den samlade ämbetsmannen gör något till synes ganska ogenomtänkt. Han ger sig av på en långa resa för att, på vinst och förlust, söka upp Jesus och fråga honom om han kan tänka sig komma med hela den långa vägen tillbaka igen.

Ämbetsmannen lämnar sin döende son, för att satsa allt på ett kort, kortet Jesus. Jesus, snickarsonen, som dittills hade på sin meritlista att han förvandlat vatten till vin på en bröllopsfest. Det är i sig ingen liten sak att göra men det är inte till närmelsevis det samma som att bota en dödssjuk människa.

Och när han väl hittar fram skulle Jesu svar kunna vara nog för att få vem som helst att ge upp hoppet, för Jesus är mist lika kärv som han var när han motvilligt tog sig an vinsituationen på bröllopet. Till ämbetsmannen säger han:

”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Det är ett kryptiskt svar, ett svar som låter mer som en anklagelse än något annat, som om ämbetsmannen var där för att han det gällde hans tro.

Men nu är det sonen det gäller och så följer ett av de kortaste och samtidigt ett av de starkaste samtalen mellan Jesus och en människa som finns i Bibeln, ett samtal i två meningar mellan en förtvivlad ämbetsman med trötta fötter och en snickarson med förmågor utöver det vanliga:

– Herre, kom innan mitt barn dör!
– Gå hem, din son lever.

Ämbetsmannen gör som han blir tillsagd, han går och när han kommer fram finner han sin son vid liv och på väg att bli frisk. Han finner att Jesus redan varit där, på något förunderligt och oförklarligt sätt så har Jesus varit där, på en plats där han inte trodde sig kunna finna honom, och det har gjort hela skillnaden.

Ämbetsmannen säger ”Kom!” Jesus svarar ”Gå!” Gå och finn att jag redan är på den plats dit du går.

Jag tror att vi är kallade att gå på nya vägar. Vi står vid ett vägskäl, i en tid när både människor och kyrkan kämpar för sitt liv. Det är ingen hemlighet att kyrkan förlorar medlemmar och spelar en allt otydligare roll i samhället och i människors liv. Samtidigt är det heller ingen hemlighet att människors längtan efter mening, sanning och tro, är minst lika stor, om inte större, än tidigare.

Jag tror att det finns många som upplever att både det egna och kyrkans liv är hotat, hotat av en upplevelse av vilsenhet, otydlighet och splittring. Samtidigt tror jag att vi är många som hungrar och törstar efter liv på djupet, efter det som gör den bestående skillnaden, efter det som man kan leva och dö på, det som är starkare än varje trend, än varje infall, än varje inre och yttre storm och kaosmakt. Jag tror att det finns en andlig nöd och längtan. Och i den nöden ropar vi som människor och som kyrka till Gud: ”Kom! Kom och visa oss ett under, ge oss ett tecken på att du är med oss. Kom innan vi dör, innan vår kyrka dör!”

Och jag tror att Jesus svarar oss:

”Gå! Gå på nya vägar, våga prova något annat, något nytt, gå på en stig som ännu ligger oupptrampad, gå utanför det som känns bekant och bekvämt, gå och finn att det finns massor av liv, finn att jag redan är där på den plats dit ni går.”

Att gå på nya vägar det innebär för mig både tydlighet och öppenhet. Jag vill tro att tydligheten och öppenheten inte är varandras motsatser utan att de tvärt om kompletterar varandra. Om vi är tydliga med vad som är vår kärna, vårt centrum, om vi vågar låta Kristus stå i centrum, då vågar vi också vara öppna för andra människor, då vågar vi lyssna och ta in, då vågar vi möta och påverkas av andra människor med allt som de bär på, allt som de där, då vågar vi lyssna på deras berättelse och ta den på allvar. Och jag tror att vi kommer att se och upptäcka att människors nöd och längtan inte ser så mycket mer annorlunda ut än vår egen.

Jag tror att det krävs mod för att våga gå på nya vägar, för det är ett risktagande. Och precis som för ämbetsmannen tror jag att det handlar om att riskera något av sin egen självbild, att lägga bort något av sin egen prestige och sin egen skapade trygghet för att kunna satsa allt på ett kort, kortet Jesus, vi behöver dö bort från delar av det egna för att något annat ska få komma till liv. Ämbetsmannen dog bort från en del av sin egen prestige för att sonen skulle få leva.

Jag tror att vi som församling, kyrka och människor har mer liv att upptäcka. Och vi har förmåga och potential att vara så mycket mer än det vi nu är. Jag tror att det finns outforskade vägar i våra liv som människor och i vårt gemensamma liv som församling. Jag tror att Svenska Kyrkan i Skövde har mer att upptäcka om sig själv, att hon kan anta fler former, sjunga fler sånger, finnas på fler platser och möta nya människor. Allt det är möjligt för den kyrka som har Kristus i centrum.

Och här kan vi lyssna och lära av Paulus och det han säger i dagens episteltext: ”Gud tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Det vi får från Gud det ska vi också ge vidare till människor. Allt gott liv strömmar ut från samma källa och vi får inte stå i vägen för dess utflöde. Kyrkan, församlingen, livet kan aldrig bli ett slutet system. Det är ur Kristuskällan vi öser och tanken är att den källan inte bara är för oss utan för alla som törstar.

Om vi låter Kristus utgöra centrum då kommer han också att skapa tro i oss, den tro som gör att vi inte så mycket frågar efter tecken och under utan som gör att vi faktiskt får modet att göra likt ämbetsmannen – gå. Tron ger kraft åt vandringen på nya vägar. Och det är först när vi går som vi också kan upptäcka att där vi trodde att Kristus inte fanns där är han redan – och det gör hela skillnaden!

Vägen jag inte tog
av Robert Frost

En dag kommer jag säga det, säga det med en suck:
I en skog delade sig stigen i två
och jag, jag tog den minst upptrampade
och det har gjort hela skillnaden.