Under en av våra resor ringer en kvinna vi aldrig tidigare pratat med till oss. Hon säger att hon är orolig för sin pappa. Hon har inte hört av honom på flera dagar, hon vet också att pappan har grava problem med alkohol. Dagen efter går hans plan hem till Sverige. Hon vet att pappan är på semester på Phuket och vilket hon hotell han bor på. Eftersom vi är långt från Phuket frågar vi om det är okej att prata med våra goda vänner inom AA, Anonyma Alkoholister. Få grupper är så genomtänkta och hängivna sin kamp mot allt vad alkohol heter, som AA.
Det innebär inga problem alls tycker hon. Vi ringer Olof, medlem i AA och som bott på Phuket länge, och frågar om han kan åka till hotellet och se hur det är med William, som pappan heter. Olof åker direkt. Han hittar William, uttorkad av kraftigt supande. William har gjort av med alla pengar han har, samt lånat av personer som kräver hög ränta av honom. Olof förstår att det inte finns några pengar, så han ringer till dottern i Sverige. Han förklarar att om hon bara Swischar över pengar på något sätt till honom, garanterar han att William kommer med planet. Turligt nog är hon ansluten till Swisch, vilket gör att Olof får pengar direkt. Olof lovar att fixa en taxi som hämtar William och kör honom till Phuket flygplats.
Där kunde det hela slutat, iaf någorlunda lyckligt. Det gör det inte. När Olof och taxin kommer till hotellet dagen efter när planet ska gå, är William i princip redlöst berusad. Olof är tvungen att fatta ett snabbt beslut. Han samlar ihop Williams saker, hjälper honom in i taxin och betalar chauffören för att köra till flygplatsen. Väl framme där visar det sej dock att kaptenen vägra låta William komma ombord. Han är för berusad. Istället får William sitta på flygplatsen. Utan pengar, utan någon biljett, utan fungerande telefon och utan att kunna prata med flygplatspersonalen. William är ungefär 75 år, vare sej hans självförtroende eller kunskaper inom engelska är på topp. Han sover på en bänk på flygplatsen. Två dagar senare träffar han en svensk familj som får polisen på flygplatsen att förstå, att han behöver ringa sin dotter i Sverige.
Dottern ringer Olof. Denna gång kan han inte åka. Då ringer dottern oss och frågar om vi kan göra något. Turligt nog är vår chef på ingång till Phuket. Vi ringer honom och ber honom försöka hitta William och ge honom pengar till mat. Det innebär dock en stor risk. Dottern är noga med att markera att om William får pengar kommer han med största sannolikhet att köpa sprit. Efter många telefonsamtal löser vi det så, att vår chef ger pengar till flygplatspolisen, som skall portionera ut dessa under tre dagar. Då går nämligen nästa flyg, som William kan ta. Dottern sätter också in pengar till oss så att vi kan köpa biljett.
Tyvärr kommer inte William med flyget den dagen heller. Nu har han fått en kraftig infektion i benet, som svullnat upp ordentligt. Kaptenen vägrar att ta honom ombord, han menar att William måste ha sjukvård direkt. Polisen kör William till sjukhuset, där han läggs in och opereras direkt. När vi hälsar på honom är han skamsen och uppgiven, men i alla fall nykter. Eftersom vi reser mycket har vi inte möjlighet att genomföra regelbundna besök hos William. Då visar vår lokala AA grupp sin storhet. Man sätter sej ner och planerar ett schema för besök hos William. Efter det besöker Olof, Klas, Sven, Lasse och Göran William varje dag, ibland t.o.m. flera gånger varje dag.
William repar sej sakta. Efter nästan två veckor lyckas vi boka biljett åt honom. Efter flera veckors kraftigt supande, två missade flighter, två operationer och en ekonomi skjuten i sank kommer han hem till Sverige. Med sej har han ett löfte om att söka upp den lokala AA gemenskapen där han bor. Det senaste vi hörde av honom var att han faktiskt går på möten och gör sitt bästa för att hålla sej nykter. En stor del i det har Olof, Klas, Sven och Göran. Tack AA!
(Alla personer heter i verkligheten något annat)
