Jag är en vardagsmänniska. För mej har det alltid varit viktigast att få vardagen att fungera. Betydligt viktigare än helgen eller festen. Det har vi tagit in i kyrkans arbete i södra Thailand. För oss har mässan varannan vecka funnits som en del av pulsen, ett hjärtslag i vardagen.

Sammanlagt har det blivit lite drygt 60 veckomässor hemma hos oss under våra fyra år. Sista två åren har vi på församlingens önskan inlett med en sångstund (’sång- och brumstund’, som en församlingsbo med dåligt sångsjälvförtroende ansåg att vi skulle kalla det ) några timmar tidigare. Och efter mässan har det alltid varit kyrkkaffe. Det är enkelt och det kanske är självklart.

Sista veckomässan var lite speciell. Det är lågsäsong här nere, man vet aldrig hur många som kommer. Vi har varit som mest 35, som minst 7. Nu var det allra sista gången. Trevligt nog var våra efterträdare här på semester. Det blev ett utmärkt tillfälle att få presentera dom. Anders, tillträdande prästen, var med och celebrerade.

Och vi valde faktiskt att testa något nytt. Vi hade en dialogpredikan. Det har vi aldrig haft förut. Men nu diskuterade vi definitioner av begrepp och hur man uppfattar kristen tro. Och så följdes det av den underbara, men korta, tystnaden, syndabekännelsen – och förlåtelsen.

När gudstjänsten var slut avslutade vi med en liten gemensam fundering. Det blev ett sikte på framtiden, en liten sammanfattning och en diskussion om vad kyrkan kan betyda.

Det har varit fyra fantastiska år. Jag är övertygad om att när nu vi lämnar över stafettpinnen till nästa par, har kyrkan alla förutsättningar att utvecklas. Och jag förstår att dom ser fram mot detta uppdrag. Det är spännande, lärorikt, utvecklande och stimulerande. En fantastisk tid i våra liv är snart slut. Inte en dag har vi ångrat att vi gav oss in i detta äventyr!

I god Luthersk ordning (som Göteborgare är man alltid mån om att vara renlärig) välsignar vi inte byggnader, bilar eller skor, enbart människor.

Nu gick vi upp i ottan och åkte ut en bit i tropiska savannen. Familjen är multireligiös, dom har djup kontakt med Sikhism, Buddhism, Kristendom och lever på en ö där alla är muslimer.

Vi ställde naturligtvis inga frågor om varför dom ville ha en kristen välsignelse av hemmet. Efter ett gott samtal enandes vi om att kalla det för ’välsignelse av familjen’.

Det är en märklig känsla att åka den lilla vägen till familjen för kanske sista gången. Vi har träffats ofta och vi har pratat om allt möjligt. Ibland har vi inte kunnat komma pga. vädret, ibland har det varit fantastiskt att få ta bilen ut i den tropiska savannen och fika.

Den här morgonen började vi med att sjunga en psalm. Det fick bli ’Amazing grace’, eftersom pappan inte talar svenska. Sedan genomförde vi en akt som vi kommit överens om, den påminde ganska mycket om en vigsel i Svenska kyrkans ordning. Frågorna omvandlades till en fråga om man vill att Jesus ska välsigna denna familj? Efter jakande svar strök vi familjens pannor med vatten och tecknade ett korstecken i panna på var och en.

Allt avslutades med Vår fader och välsignelsen. Och med tanke på att det kanske tar ett tag innan vi träffas igen, sjöng vi den engelska varianten av psalm 730, ’Må din väg gå dej till mötes’. I original blir det ’May the road rise up to meet you’.

Sedan åt vi frukost till tropiska savannens alla morgonljud. Att jobba i SKUT är en rikedom.

För snart fyra år sedan började vi i södra Thailand. Den första större gudstjänst vi hade då var en adventsgudstjänst på Koh Lanta. Den besöktes av över 200 människor. Jag trodde då att Koh Lanta var det frommast stället på jorden…

Jag stod då precis inför mina ’15 minuters of fame’, som Andy Warhol uttryckte sej, nämligen uppdraget att högtidlighålla minnet av de människor som dog i Tsunamikatastrofen. TV4 var där och intervjuade, så det drog mycket folk.

Så kom den då, dagen vi siktat på i faktiskt nästan ett år.
Vårt jubileum.
Vi hade bjudit in folk från när och fjärran, våra vänner från ambassaden och dom som jobbat här tidigare.
Många slöt upp, vi hade en fantastiskt intressant stund tillsammans.

2008 startades Svenska kyrkan Phuket. Huvudansvaret gick till Per och Gennet Edler.  Nu besöker dom oss för att hjälpa till med jubileet. Historierna är många, liksom skratten och funderingarna. Nu förbereder dom sitt föredrag inför morgondagen.

Vi måste ju visa upp att vi har sjungit i vår sånggrupp! Imorgon är det inte bara vackra psalmer, utan några axplock från dom ’tre stora’ temana vi kämpat med: Taube, Gospel och Gärdestad.

Direkt influgen från Filippinerna! Svenska kyrkans flygande präst Mogens tvättar sin smutstvätt Imorgon hedrar han oss med att besöka oss i samband med jubielumsgudstjänsten.

Imorgon väntar vi också med glädje på att få träffa ambassadörsparet, vicekonsuln och vår chef från Bangkok. Fyller man tio ska man fira!

Men viktigast för oss är naturligtvis våra församlingsbor. Vi som gjort filmerna, träffats på onsdagarna, ätit frukost och diskuterat, människor vi träffat på olika hembesök, gudstjänster och haft en vardag tillsammans. Imorgon är det äntligen dags efter ett par månaders förberedande.

Väl mött!

Jag vet inte hur många adventssamlingar jag hållit genom öppen som präst. Märkligt nog är det alltid lika rolig.

På Koh Lanta ordnar vi, i ösregn och 28 graders värme den här gången, först altaret och sedan ljuständningsmöjligheten.

Så kollar vi lite efter vår församling som letar sej upp för backen. 

Och när de flesta ha kommit är det bara skor (nästan) utanför kyrkan.

Då är det dags att öva!

På Koh Lanta bead vi några goda musikanter att repa in lite låtar med barnen som bor där. Det blev en fantastisk gudstjänst!

https://www.facebook.com/events/379292409157763/  (filmen som var officiell inbjudan till mansdagens högtidlighållande på Phuket)

Under eftermiddagen och kvällen firade vi internationella mansdagen.

Vi la upp det som så, att vi träffades och tog en alkoholfri välkomstdrink. Sedan fick vi presentera oss och säga något om oss. Och så åt vi den fantastiskt goda laxen

Men sedan kom samtalet. Vi hade bestämt att det under inga omständigheter fick förekomma några offerkoftor. Ingen av oss skulle skylla dålig manlig statistik på att vi haft en trasig barndom eller saknat lokaler som ung…

Vi valde en metod starkt influerat av olika indianstammar. Vi hade en s.k. ’talking stick’. Varje man fick hålla i ’the talking stick’ och fritt säga vad han ville.

Eftersom vi var 17 stycken fick varje man tala tre gånger, men lyssna till sammanlagt nästan 50 föredrag. Korta och enkla, något längre, men alla män fick delta i föredraget. Inte  många sa ’pass’, utan alla gav sitt bidrag till samtalet.

Till efterrätten (äpplepaj) diskuterade vi vad vi fått höra.

Vi var överens om att vi definitiv t aldrig ville sätta på oss några offerkoftor.

Vi var överens om att varje man har ett ansvar för sitt eget liv.

Och vi var överens om att alla män ibland måste diskutera manlighet med andra män.

Det räcker inte med en gång om året, vi behöver träffas oftare.

Nu har vi firat vår nationaldag på tre ställen och på två kontinenter.  Nåja, en gång på Phuket, en gång i pattaya och en gång i Bangkok.

På Phuket började vi med en frågesport och sångstund där Svenska kyrkan var huvudansvariga. Temat var naturligtvis Sverige. Frågorna rörda allt från geografi till politk och våra kära ess; våra partiledare.

Underhållning och allsång i form av svenska sånger ingick givetvis.

Sedan gick flygresan till Bangkok.

Och bilresa till Pattaya, en stad där många svenskar bor.

Och ett garden party, alt mingelparty, som avslutades med tal av ambassadören.

Och så, mitt bidrag i Pattaya, en sångstund. Uppdraget var ’så svenskt som möjligt’. Visserligen var det flest Thaiare som inte pratade svenska där, men vad gör man? Jo, man spelar sånger som ’Calle Schewens vals’, ’Idas sommarvisa’, En psalm, lite rock i form av Sven Ingvars fina gamla ’Börja om från början’ och givetvis ’En kväll i juni’.

Det räckte dock inte med det. Ambassaden hade kommit med ett önskemål, nämligen att vi skulle framföra en jazzlåt, skriven av monarken Kung Rama den IX. Det finns 48 bevarade kompositioner av denne monark, vi valde till slut ett stycke vid namn ’Love at sundown’.

Lite pirrigt, men det gick faktiskt. Glad nationaldag!

Det är inte ofta det händer, men när det väl gör det är det intensivt.

Songkran sammanfaller med den kristna påsken…
Songkran betyder Thailändskt nyår och det firas med den klassiska riten att alla sprutar vatten på alla. Och vi försöker ha påskgudstjänster. Vi får ibland höra att det inte är någon idé att ha gudstjänster, eftersom det bara finns två sätt att fira nyåret här.
Att köpa en vattenkanoner och ge sej in i vattenkriget fullt ut.
Att låsa in sej och vägra komma ut.

Dom flesta svenskar väljer variant två, dvs man håller sej inomhus. I år försökte vi ha gudstjänster ändå. Det gick rätt bra, men vi fick också många telefonsamtal med ungefär samma innebörd, ’hade gärna kommit, men du vet idag…’

-Jo, svarar vi, vi förstår.

Alla skjuter som sagt på alla. Poliser, brandmän, turister, barn, unga, vuxna, äldre, män, kvinnor…Bilar åker omkring i byarna här på Phuket och skjuter.

Så kan man också fira nyår.

Vi hinner inte göra så mycket mer än att arbeta och ha vår fritid. Vi är inte mer än sparsamt engagerade i en del lokala föreningar.

En av dom är en förening för miljövård på svenskön Koh Lanta. Några lokala hotellägare och bofasta ville försöka ägna sej åt miljövård av Koh Lanta.

Tanken är att man ska satsa på ett kompostprojekt. Det betyder i klartext sopsortering, där komposterbara storheter läggs tillsammans, för att i förlängningen säljas till andra delar av världen. Och kompostjord från länder med tropiskt klimat är redan nu mycket väl ansett.

Projektet har fått det trevliga namnet ’Cash for Trash’ och startar varje säsong med en oktoberfest. Den här gången var svenska kyrkan där och gjorde reklam för sej! Vi visar att vi engageras oss och vi ställer upp och säljer det vi är världsmästare på… Kyrkkaffe!