1. Ja, vi hjälper till på alla sätt vi kan. Vi lånar ut telefoner och datorer, vi ställer upp med tid och kontakter. Däremot betalar vi t.ex. inga hemresor eller hotellräkningar, oavsett om ’din mamma faktiskt har betalt kyrkoskatt’. Vi tror helt enkelt inte att det är bra att lägga kyrkans pengar på att du t.ex. inte har hembiljett. Vi har dessutom inte dom resurserna.

2. Nej, vi har inte tagit ställning i konflikter mellan människor och organisationer. Vi tror inte på den metoden. De konflikter vi sett och hört och på något sätt varit en del av, har vi medvetet hållit oss neutrala i. En neutral aktör med absolut tystnadsplikt kan i bästa fall bidra till samtal och förståelse mellan parter. Och på lång sikt gynnar det kyrkans arbete både i smått och stort.

3. Nej, vi kollar inte vad en människa som sitter i fängelse gjort för att hamna där. Det är nämligen mycket lättare att tycka om människor om man inte vet varför dom sitter i fängelse. Ska domen bli känd är det alltid bättre att den personen berättar för oss. Det betyder inte, som någon uttryckte det, att jag skulle kunna hålla mej neutral om min dotter blivit våldtagen.

4. Ja, jag tycker man ska maskera sina berättelser. 100% av berättelserna i bloggen och på andakter och betraktelser har varit maskerade i de fall berättelserna kunnat vara känsliga. Det vanligaste sättet att maskera är att byta kön och ålder, samt nationalitet. En kvinna från Nybro med alkoholproblem kan t.ex. bli två män från Nya Zeeland som rånat en bank. Man kan också slå ihop t.ex. fyra dopberättelser och berätta sammanfattningen. Att någon ’inte känner igen sej’ är alltså meningen med våra berättelser.

På det personliga planet har jag tagit två diskussioner som jag fått kritik för.

Jag tycker t.ex. det är en utmärkt idé att lägga statens pengar på att utrota malarian. Att en fattig diktatur som Cuba gjort det tycker jag således är bra. Att världshistoriens rikaste nation USA inte gjort det tycker jag således är dåligt. Att en illvillig journalist i samband med detta ropar på hjälp och att jag blir kallad kommunist får jag stå ut med. Jag tycker ändå att man ska utrota malarian med t.ex. statens pengar. Att utrota malaria är enligt min mening heller ingen kommunistisk handling.

Vidare tycker jag inte att homosexuella människor ska särbehandlas pga. sin sexuella läggning. Självklart ska samma rättigheter, krav och förväntningar gälla för alla medborgare. Vill man gifta sej ska man få det, vill man vara med i en församling ska man få det. Naturligtvis. Och vad som händer efter döden vet ingen människa. OM det nu skulle finnas en fortsättning hör jag till dom som inte tror att den sexuella läggningen skulle spela någon roll. Det handlar  om Guds nåd, inget annat. Som väl är!

Ungefär så tycker jag, ungefär så har vi jobbat

Jag är en vardagsmänniska. För mej har det alltid varit viktigast att få vardagen att fungera. Betydligt viktigare än helgen eller festen. Det har vi tagit in i kyrkans arbete i södra Thailand. För oss har mässan varannan vecka funnits som en del av pulsen, ett hjärtslag i vardagen.

Sammanlagt har det blivit lite drygt 60 veckomässor hemma hos oss under våra fyra år. Sista två åren har vi på församlingens önskan inlett med en sångstund (’sång- och brumstund’, som en församlingsbo med dåligt sångsjälvförtroende ansåg att vi skulle kalla det ) några timmar tidigare. Och efter mässan har det alltid varit kyrkkaffe. Det är enkelt och det kanske är självklart.

Sista veckomässan var lite speciell. Det är lågsäsong här nere, man vet aldrig hur många som kommer. Vi har varit som mest 35, som minst 7. Nu var det allra sista gången. Trevligt nog var våra efterträdare här på semester. Det blev ett utmärkt tillfälle att få presentera dom. Anders, tillträdande prästen, var med och celebrerade.

Och vi valde faktiskt att testa något nytt. Vi hade en dialogpredikan. Det har vi aldrig haft förut. Men nu diskuterade vi definitioner av begrepp och hur man uppfattar kristen tro. Och så följdes det av den underbara, men korta, tystnaden, syndabekännelsen – och förlåtelsen.

När gudstjänsten var slut avslutade vi med en liten gemensam fundering. Det blev ett sikte på framtiden, en liten sammanfattning och en diskussion om vad kyrkan kan betyda.

Det har varit fyra fantastiska år. Jag är övertygad om att när nu vi lämnar över stafettpinnen till nästa par, har kyrkan alla förutsättningar att utvecklas. Och jag förstår att dom ser fram mot detta uppdrag. Det är spännande, lärorikt, utvecklande och stimulerande. En fantastisk tid i våra liv är snart slut. Inte en dag har vi ångrat att vi gav oss in i detta äventyr!

I god Luthersk ordning (som Göteborgare är man alltid mån om att vara renlärig) välsignar vi inte byggnader, bilar eller skor, enbart människor.

Nu gick vi upp i ottan och åkte ut en bit i tropiska savannen. Familjen är multireligiös, dom har djup kontakt med Sikhism, Buddhism, Kristendom och lever på en ö där alla är muslimer.

Vi ställde naturligtvis inga frågor om varför dom ville ha en kristen välsignelse av hemmet. Efter ett gott samtal enandes vi om att kalla det för ’välsignelse av familjen’.

Det är en märklig känsla att åka den lilla vägen till familjen för kanske sista gången. Vi har träffats ofta och vi har pratat om allt möjligt. Ibland har vi inte kunnat komma pga. vädret, ibland har det varit fantastiskt att få ta bilen ut i den tropiska savannen och fika.

Den här morgonen började vi med att sjunga en psalm. Det fick bli ’Amazing grace’, eftersom pappan inte talar svenska. Sedan genomförde vi en akt som vi kommit överens om, den påminde ganska mycket om en vigsel i Svenska kyrkans ordning. Frågorna omvandlades till en fråga om man vill att Jesus ska välsigna denna familj? Efter jakande svar strök vi familjens pannor med vatten och tecknade ett korstecken i panna på var och en.

Allt avslutades med Vår fader och välsignelsen. Och med tanke på att det kanske tar ett tag innan vi träffas igen, sjöng vi den engelska varianten av psalm 730, ’Må din väg gå dej till mötes’. I original blir det ’May the road rise up to meet you’.

Sedan åt vi frukost till tropiska savannens alla morgonljud. Att jobba i SKUT är en rikedom.

Idag tittade tvättansvarige killen på macken misstänksamt på sanden från hembesöket i djungeln, leran från ett annat hembesök i djungeln, den utspillda äpplejuicen i bagaget från påskgudstjänsten och han undrade lite över psalmböckerna, kyrkohandboken och dom trasiga agendorna i baksätet. Och på knackig engelska undrade han var jag hade varit???

-Besökt svenskar, försökte jag, och firat gudstjänst. Men idag är den väldigt smutsig.
-Inga problem, sa han, vi fixar det.

Det vet jag att han gör. Han ger oss nästan alltid kvitto, vilket gör att vi litar mycket på att dom gör ett bra jobb.

En gång näst intill dubblande han priset utan att fråga oss. När jag undrade svarade han att det var bland det värsta han sett. Jag höll faktiskt med honom. Det var regnperiod och vi hade varit på hembesök i djungeln. Enda gången (tyvärr) jag behövt koppla fyrhjulsdriften Han lyckades få bort det värsta ändå.

Och en funktionell och hyfsat vacker bil är något vi inte skulle klara oss utan…

Det är fantastiskt att få fira mässa. Jag hör till ’mässnördarna’ inom kyrkan. Jag försöker t.ex. alltid införa att konfirmander ska fira många mässor under sin konfirmandperiod, jag vill gärna fira mässa på äldreboenden och jag tycker det är självklart att gå med sockentyg (alltså att fira en enkel mässa hemma hos människor som av någon orsak inte kan komma till en kyrka).

Att få fira mässa på stranden är så nära. Vi är en mobil kyrka, vi har som uppdrag att komma dit människor önskar. Nu var det några personer som önskade en strandmässa på Koh Lanta, vilket vi gärna ställde upp på. Det är enkelt i betydelsen att vi kommer med vårt altare, lägger ut några plastmadrasser, en del besökare hade igår med sej några stolar osv.

Vi är dock inte skonade från vädrets makter. Igår slapp vi regnet och den värsta hettan. Blåsten kom vi inte undan. Dom spedialupptrycka sångbladen flög omkring tillsammans med plastmadrasserna, men vi lyckades hålla koll på oblaterna, eftersom dom fick ligga kvar i sin ask.

22 personer fick ett fint minne. Och vi gör gärna om det!

Ungefär en månad tog det. Men nu är filmen klar. Vi la ut den i lördags. Låt oss hoppas att alla som är intresserade av svenska kyrkans verksamhet på Phuket fått se den.

Tanken är att den här filmen ska komplettera forna tiders affischer. Eftersom vi inte riktigt tror på det har vi givetvis även gjort affisch för att markera att det nu är jubileum!

Har du vägarna förbi Phuket den 18e februari??

Välkommen!

https://www.facebook.com/erik.stenbergroos/videos/10155605909958600/

En torsdag i månaden har vi vårt ’kyrkkaffe’ på Swedish bakery i Kammala.

Efter önskemål från vår församling har vi alltid ett litet program. Förra gången var temat ’Hur arkeologin har förändra min syn på människan’.

Naturligtvis kastar vi oss mellan samtalsämnena. Den här gången var temat ’Att göra färskost’.

Alf, med erfarenhet från restaurangbranschen, visade oss dom bästa knepen.

Och ingen kan väl säga att vi inte har stor variation på våra programpunkter

Det är inte ofta, men ibland händer det, att jag känner mej som en konfirmandpräst igen J

Det är en ganska trevlig känsla, eftersom mina minnen från alla grupper och läger (inte minst) är väldigt positiv. Men nu skulle vi spela in en film med min församling och jag valde konfirmandpräststilen som ledare. Dvs. jag talar om vad som ska göras, alla gör som jag säger.

Nu spelade vi in en film  som handlar om att välkomna människor till vårt jubileum den 18e februari.

Hur det gick? Det gick mycket bra. Snart kommer resultatet i form av en välkomnande kortfilm.

Vi körde genom hela Kata och filmad några stopp.

På Phuket Orchid resort and spa, där festligheterna ska vara, blev vi mottagna av ytterliga församlingsbor.

Och när allt var över och alla åkt hem, startade inte prästens för dagen hyrda motorcykel…

Vilket som väl är löstes genom att jag sköt iväg moppen till en närliggande verkstad. 50 ThaiBath (ca12-13 SEK) för att starta med startkablar. Det fick det vara värt.

Idag, dan före Nyårsafton är vi på Koh Lanta för att fira jul och nyårs mässa. Vi har inte resurser att vara här och fira julbön, midnattsmässa, julotta och nyårsböner t.ex. Vi får därför slå samman allt till en gudstjänst, vilket vi alltså kallar Jul- och nyårsmässa.

På en sådan gudstjänst gör vi allt utom att spela.

Det börjar med att vi går tidigt till caféet mittemot och beställer två kaffelatte för att kvickna till. Efter 20 minuter börjar vi bli otåliga. Jag frågar chefen hur det går med våra kaffelatte. Han skriker något på Thai,varpå en ung kvinna i pyjamas kommer. Hon är nyvaken. Uppenbarligen har hon förstår det hela fel och håller fram en räknedosa där det står att hon vill ha 120 Bath av oss. Jag frågar återigen om våra latte. Hon försvinner och kommer med en kaffe och häller i mjölk. Jag säger -Latte?? Aha säger hon och försvinner. Efter en stund ger vi upp och åker utan kaffet.

När vi kommer fram till kyrkan är det låst. 20 minuter för sent kommer vaktmästaren. Hon låser upp ytterdörren och åker meddetsamma. Utan att ha låst upp vare sej toaletter eller förråd, där vi har alla grejor.

Det betyder att Anna helt enkelt får bryta sej in i förrådet. Det går…sådär? Men lyckas till slut.

Sedan är det dags att börja göra i ordning för gudstjänst. Jag öppnar alla fönster och drar igång alla fläktar. På fjärde fläkten ramlar något på mej…

En orm!! Den ringlade iväg och la sej i ett hörn.

Efter att ha borstat ut den (vi undersökte inte om den var farlig, vi bara borstade ut den) genomförde vi gudstjänsten.

Den blev helt fantastisk! Vi sjöng, lyssnade, firade mässa och hade gott kyrkkaffe med pepparkakor från IKEA och lussekatter från grannön. Och ja, vi får vara med om mycket tack vare SKUT. Så här hade det knappast gått till hemma.

Eftersom vi reser över ganska stora ytor, är det omöjligt att komma undan förtretet det innebär att få punktering. Det är inte ofta, men när det händer är det väldigt störande. När detta inträffar om natten är det väldigt mycket mindre roligt.

Var hittar man en däckverkstad som är öppen? Och det är garanterat omöjligt att hitta någon som behärskar engelska. Och när någon säger något på Thai och sticker iväg på sin motorcykel, betyder det då att det kommer en reparatör, eller att vi blir bogserade, eller att vi kan sova över på närmsta hotell eller att vi skulle kunna ringa någon?

Senaste gången det hände hade vi tur. En lång otrevlig spik hade borrat sej in i däcket, men vi lyckades hitta en verkstad som faktiskt var öppen. Men det är klart mekanikerna undrar, när dom ser gitarrer, altare, väskor, kassar, psalmböcker och en massa ljus ligga ovanpå reservdäcket…