Varje dag försöker jag komma ut på en promenad. Dessa promenader stärker kroppen rent fysiskt. Men jag lägger även in samtalet med Gud när jag promenerar. Jag brukar kalla dessa för mina bönepromenader. Dessa bönepromenader är inget unikt för mig det är många som passar på att tala med Gud under sina träningspass oavsett vad de utför eller vart de befinner sig. Men just promenader är min grej.

Promenaden i sig är avstressande i en jäktig tillvaro och lägger man sedan till bönen som extra krydda så skapar man en rejäl hävstång i sitt andliga sökande efter Gud. Det finns en naturlig styrka i att vistas i Guds natur och samtidigt samtala med skaparen själv. Det skapar lugn och harmoni för kropp och själ.

Låt oss leka med tanken att alla vi som tror på Gud några dagar i veckan skulle börja med bönepromenader. Promenader där vi ber speciellt för den stad eller den byggd vi lever och verkar i. Om vi vid varje bönepromenad skull be om Guds välsignelse över våra medmänniskor. Och om vi bad Gud att Han skulle öppna alla våra hjärtan så att vi ser dem vi möter som vår broder och som vår syster. Om vi skulle be Gud om att våra politiker och makthavare ska fatta riktiga och kloka beslut. Om vi bad för alla kyrkor och alla som jobbar i dem. Om vi bad att Gud skulle möta oss på det personliga planet att lägga all avund, missunnsamhet och egoism åt sidan. Om vi bad om öppnade hjärtan så vi förstår det kärleksbudskap som Jesus Kristus vill att vi ska ta till oss och sprida. Ett budskap baserat på tro hopp och kärlek.

Jag tror svaret är att vi genom bönen sätter Guds händer i rörelse så vi börjar se förändring på de platser där vi bor. Bönepromenader kanske är det samma som när ljuset jagar bort mörkret på morgonen. En ny dag gryr med hopp om förändring.
Amen.