Ibland när vi ber så beter vi oss som tonårsbarn och gör Gud till en förälder som trots att denne gett oss allt så ska vi ha mer. Ja Gud ger oss all sin tid till lyssnade och i ord och handling ger han oss mer än vi förtjänar. Han gav oss sin son Jesus Kristus och lät honom bli människa, en människa som var prövad i allt. Gud stannade inte där utan han lät sin son dö för att sona människans synd. Och tack vare denna död så försonades människan och Gud. Gud tog detta enorma steg för att återskapa kontakten med oss, så visst lyssnar och svarar Gud till våra böner. Om det inte vore så skulle guds plan med Jesu död och uppståndelse varit ett misslyckande från Gud. Men lugn Gud gör inga misstag och det han lovat håller han.

Så här i midsommartider är det ganska lätt att se alla goda gåvor som Gud i sin kärlek ger oss. Eller är vi kanske är så van att allt bara fungerar så vi inte lägger märke till dem. Hela tiden kommer det en ny dag fylld med de mest underbara gåvor från Gud. Om vi bara vill titta så ser vi snart att vi har vatten att dricka, enorma fält med grödor som blir till de läckraste maträtter. Ja för oss i vår del av värden är varje dag en fest där till och med naturen är snäll mot oss. Men ser vi det och tackar Gud för dessa goda gåvor? Eller är vi som barn, och kanske medelålders män, som inte ser att någon faktiskt städar, tvättar och lagar mat åt oss? Strumpor har inga egna ben så någon finns som plockar upp dem från golvet. Denne någon finns på riktigt och gör ett fantastiskt jobb som denne kanske inte får något beröm eller tack för. Varför? Det är så enkelt jobbet bara görs i tysthet och oavsett om vi varit god eller ond bara för att denne älskar oss. Samma gäller för Gud han låter solen skina både på onda och goda. Men vi är alla som tonårsbarn som inget ser utan fortsätter tjata och vill ha mer. Kanske vi till och med slår igen dörren efter oss och skriker till Gud att han aldrig gör något eller är orättvis. Men om detta sker så ska vi även vara medveten om att det är vi som stänger dörren och tjurar bakom den. Likt en kärleksfull förälder står Gud beredd utanför när vi väljer att komma ut ur vår missnöjdhet.

Så min uppmaning idag är tacka Gud för allt det goda du faktiskt får varje dag. Tacka Gud för att Jesus dog och uppstod för att hela kontakten mellan dig och Gud. Detta fantastiska under var det Gud som tog initiativet till. Tacka Gud för att han skapat en underbar värld som vi får leva i. Tacka Gud för att det bästa i ditt liv faktiskt är gratis. Tacka Gus för själva livet.

Och en uppmaning till, sluta vara en trotsig tonåring inför Gud för Gud är god och har offrat allt för dig. Var tacksam och gå ut och berätta för alla viken god Gud vi har.

Jag vill avsluta med en Psalm. Läs den och smaka på orden.
I denna ljuva sommartid
1.
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, härligt smyckad jorden står,
se hur för dig och mig hon får
så underbara håvor!
2.
Av rika löv är grenen full,
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna, gröna kläder.
Och blommorna i ängens krans
med större härlighet och glans
än Salomos dig gläder.
3.
Nu växer säd för skördens tid,
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa,
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.
4.
När jag hör lärkans morgonsång,
när fåglar kvittrar dagen lång
på ängar, berg och backar,
då kan jag icke tiga still.
Min Gud, så länge jag är till,
för livet jag dig tackar.
5.
Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva.
6.
Ack, att jag redan fick stå där
inför din tron, o Herre kär,
och bära segerns palmer.
Jag ville då på änglars vis
instämma i ditt lov och pris
med tusen sköna psalmer.
7.
Liksom ett träd i sol och regn
så låt min själ i Andens hägn
få växa alla dagar
den sommar som av nåd jag får.
Gud, låt mig bära frukt i år,
den frukt som dig behagar.
8.
Behåll mig till ditt paradis,
och låt mig på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen,
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.

5 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. 2 Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, 3 och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama.[a] 5 Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. 6 Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: ”Vill du bli frisk?” 7 Den sjuke svarade honom: ”Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” 8 Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå!” 9 Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Jag funderar ibland på alla dessa som låg bredvid mannen som blev botad. Varför botade inte Jesus alla sjuka som låg där vid dammen? Jag kan tänka mig att de andra som befann sig där hade en förhoppning när de såg Jesus komma att även de skulle bli botade. Först låg det nog en förhoppning i luften, se där kommer Jesus. Nu talar han till den där mannen. I berättelsen saknar han namn men efter alla år visste nog alla på platsen vad han hette. Nu spärrar alla upp sina ögon, Jesus säger ”Stig upp, ta din bädd och gå!” Undret skedde han tog sin bädd och gick. Nu höll nog de andra på att dö av förväntan i tron på att det snart skulle vara deras tur. Men så blev det inte. Jesus botade denne man that’s it. Det står att Jesus drog sig undan, varför? Jag menar det var ju ändå Jesus som kom på besök och han skulle kunnat bota alla. Så varför lämnade Jesus de övriga? De måste ha ropat ut sin förtvivlan när de såg Jesus gå. För mig kvarstår frågan, varför? Och kanske även frågan om detta gav de övriga mer tro eller om detta bara lade ytterligare sten på bördan så de tappade tron på att Jesus var den han utgav sig för att vara?

På samma sätt är det även idag när Jesus kommer till oss. Somliga blir verkligen berörda av Jesus. Andra får sitta där år efter år utan att varken känna sig sedd eller berörd när Jesus kommer på besök. Vad gör det med oss och vår tro? När undret sker och någon i omgivningen blir botad från sin sjukdom men jag blir sittande med mina krämpor. Prisar jag då Gud för undret eller blir jag bitter? När någon blir välsignad av Gud på något speciellt sätt, hur agerar jag då? Tackar jag Gud och ser detta som ett tecken på att Gud finns och visar sin godhet? Eller tappar jag tron och blir bitter och avundsjuk?

Jag hoppa inte att det sista är det vanligaste så att vi ser mer på de under som inte sker. Men i en värld där vi dagligen matas med nyheter om elände tror jag att vi missar allt det goda som sker. Eller så väljer jag att se det goda som andra har men som jag saknar. Detta skapar en tro på en orättvis Gud. En Gud som är till för andra men inte mig. En Gud som finns men som inte ser mig.

Men hur var det med mannen som Jesus botade? Han hade legat där vid dammen i flera år och så plötsligt en dag står Jesus där. Detta under var kanske det enda undret mannen fick vara med om. Men detta enda möte blev något som skulle förändra hans liv. Kanske blev han till stor hjälp för de andra runt dammen? Han kanske hjälpte dem med hygien? Han visste hur det var att ligga där hjälplös så kanske han genom detta under blev till stor hjälp för de andra? Kanske hjälpte han många att komma ner i dammen när guds ängel kom på besök? Kanske samlade han en grupp som dagligen hjälpte de sjuka? Kanske samlade han in mat, kläder och förnödenheter till de behövande? Kanske byggde han skydd mot vädret? Kanske byggde han ett sjukhus? Kanske blev denna man en bland de första diakonerna?

Hur det än var är jag övertygad att mötet med Jesus förändrade denne man. På samma sätt förändrar mötet med Jesus oss. Dina och mina erfarenheter från tidigare i livet är viktiga. Gud är stor och kan även förändra historien. Ett tidigare liv i mörker kan vändas och dessa erfarenheter bli till välsignelser för andra. I mörkret lär vi oss något som kan vara till nytta för andra. Så när ljuset kommer får vi nytta av den erfarenheten och vända mörker till ljus.

Någon sa hårda tider varar inte för evigt. Men hårda människor gör det.
Vi är många som vill ”make things great”. Men det kan aldrig få betyda att sprida hat, så rädsla och sätta kilar mellan människor.

I coronatider så kan det av helt naturliga skäl kännas som den värsta farsot som mänskligheten någonsin upplevt har drabbat oss. Men faktum är att hat mellan människor är något som skadat mänskligheten mest och som alltid kommer att vara den skugga eller om man så vill det virus som kommer att skada och döda flest mänskor. Så när vi ser hur världens ledare ställer grupper mot varandra måste vi aktivt reagera. Hat, rädsla och misstro får inte vara det vi bygger framtiden på. Den enda hållbara vägen framåt är när vi i samförstånd och tillit jobbar mot ett gemensamt mål, en gemensam framtid. En framtid där alla kan känna hopp så de kan tro på en framtid. En tro på en väg ut ur hopplösheten för varje människa.

Jesus talar om att alla är barn till Gud. Med dessa ord gav han hela mänskligheten och alla människor samma värde. Vi har alla samma rätt att bo och leva på denna planet. Att sedan vi människor bygger murar runt oss och låter egoism vara den rådande normen det ser vi alla. Men ett sådant tankesätt går stick i stäv med Guds vilja. Jesu budskap om allas lika värde är det budskap som vi ska ha som grund i vårt samhällsbyggande. Kommande generationer måste även de ha en framtid i ett öppet och kärleksfullt samhälle. Ett sådant samhälle är ingen utopi. Men det kräver både mod, handlingskraft, envishet och en stor dos av kärlek och medmänsklighet för detta framtidsbygge som vi nu, förhoppningsvis, ska sätta riktningen mot nu när världen öppnas upp. Jag vill tro att att vi lärt oss något under denna tid i lockdown så det kommer att vara början på något nytt.

Du kanske tänker vad kan lilla jag göra? Jag tror vi ska tänka på den slitna klyschan att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ja vi måste i alla fall göra det lilla vi kan varje dag. Vi måste försöka att hjälpa åtminstone någon av alla de som lever i humanitära katastrofer i trasiga samhällen. Vi måste sträva efter att ge mänskan och mänskligheten hopp för hopplösheten är ett virus som förpestar och dödar. Vi måste tro att Gud hjälper oss i vår strävan. En sak vi alla kan göra är att be till Gud. Jag är fullt övertygad att när vi ber sätter vi Guds händer i rörelse så vi får se under där vi inte ser någon lösning. Gud är alltid större och mer.

Jag såg en affisch en gång där en flicka bar en liten pojke på ryggen. Texten under löd – ”det är inte tungt, det är min bror”. Så är det när vi öppnar ögonen och ser våra medmänniskor som våra syskon och inte som de andra, de farliga. Bibelns kärleksbudskap måste få sjunka in i oss så vi förstår vad vi läser. När vi förstått budskapet ska vi gå ut i världen och bland våra medmänniskor sprida frön av tro, hopp och kärlek. Och när plantan börjar gro får vi skörda det vi sått.

Så kan vi make things great? Yes we can! Med Guds hjälp.

När de frågade Jesus vem som var störst i himmelriket så ställde han fram ett barn. Kan ett barn vara störst i himmelriket? Jag tror att ett sätt att se på detta är att vi ska vara som barn i vårt sökande efter Gud. Ett barn kryper omkring och utforskar världen. En värld där allt är nytt och spännande. Tänk vilket äventyr en tur till trädgårdslandet kan vara. Ja det är klart att man måste smaka på jorden för den ser ju så god ut. Även pinnar och stenar och allt annat åker in i munnen för att undersökas om det är gott. Eller så kanske bara för att kolla vilken konsistens allt har. Ja så rätt men ändå så fel. Men inte bryr sig barn om rätt eller fel. Barn väntar inte med att gå tills benen bär. De vinglar iväg på ostadiga ben med målet i sikte och när inte benen längre bär så kryper de.

Lite så tror jag vi ska se på vår tro och hur vi ser på Gud. Vi ska nyfiket undersöka bibeltexter, bön, predikan och psalmer och allt annat som hör till ett liv i gemenskap med Gud. Likt ett barn ska vi inte tänka så mycket på om det blir rätt eller fel. Vi ska undersöka och lära oss av att utforska och pröva oss fram. Det som vi just nu inte kan tugga i oss det får vi lämna tills vi växt i vår tro. Vi lär oss gå på vingliga ben. Men snart ser vi att de bär och vi lär oss styra vår kropp så vi kommer in i de uppdrag vi är ämnade för. Gud, vår far övervakar oss och kommer med goda råd likt en mamma eller en pappa som vill sina barns bästa. I kärlek ser Gud på oss och med förundran iakttar han vår utveckling. Tänk när Gud stolt ropar – ”titta nu går han/hon” när vi tar våra första staplande steg in i de uppgifter han ger oss. Likt ett barn som försöker ska vi aldrig fundera på om vi gör rätt eller fel. Det är naturligt att allt ska provas och det som fungera behåller man. Det finns dock inget rätt eller fel utan det handlar om att inför nya utmaningar så är vi nya, som barn, i en värld full av saker som ska provas så de fyller livets ryggsäck med goda erfarenheter. På samma sätt som ett barn sprider glädje bara genom att finnas så ska vi sprida glädje omkring oss.

Gå ut på dina vingliga ben och sprid det glada budskapet om frälsning. Du växer och blir starkare för varje steg du tar. Gud ser inte dina fel utan han följer din utveckling med stolthet. Vi är hans barn och han är vår stolte far. Och som ett barn aldrig tvivlar och ifrågasätter vem som är dess förälder så ska vi även lita på att Gud är vår himmelske far. Vi får gå fram till Gud och kalla honom far och berätta om våra framsteg men också få tröst när vi ibland snubblar och faller. Och eftersom vi är barn är det naturligt att vi längtar till vår far för där han är vill vi också vara. Himlen är Guds barns rätta hem. Det står också att vi har himmelriket inom oss. Så kanske ska vi våga släppa fram barnet inom oss. Och skulle vi snubbla och skrubba något knä eller råkat trampa på en humla så kan du vara säker på att Gud aldrig kommer att döma dig för det. Nej Gud kommer att trösta dig.
Amen