Vägen till korset inte vägen mot något inte vägen från något utan vägen till något.

Vägen till korset är en berättelse som innehåller så mycket av hur livet är. Jesus rider in i jerusalem och alla hyllar honom som en kung, en befriare. Jesus red där på åsnan genom folkhavet likt en segelbåt en solig dag till havs. Allt kändes bra, lärjungarna kände att det är nu det händer. Där fanns dom de som mött Jesus på ett eller annat sätt. Kvinnor och män sida vid sida. Barnen jublade och sjöng. Alla såg och förstod att Jesus var en man som ville väl. En man som skulle bli en bra ledare. Alla förstod att Jesus var sänd av Gud och att han var en stor profet. Men var han Messias? Ingen som stod där förstod att här kommer Gud i mänsklig gestalt ridande.

Mitt i allt jubel och alla hyllningar dolde sig ändå ett visst tvivel. Och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Trots alla under och tecken fanns där ändå något hos Jesus som folk saknade för att de skulle tro att han var den Messias de väntat på så länge.

Ja vi som nu har svaret på hur Gud räddade världen genom att Jesus gav sitt liv för oss och uppstod tvivlar väl inte i fråga om Jesus gudomlighet, eller? Men när Jesus nu rider in på åsnan har inte detta hänt. Men alla som stod där ville nog tro att vägen till korset var vägen som skulle leda bort från den romerskaockupationsmakten. Men Jesus kom inte inridande med den typen av politiska ambitioner.

Men om vägen till korset var vägen från något. Kanske trodde folket på en befrielse från det religiösasystem som rådde? Ja Jesus var ju inne på det för han gick hårt åt de diskussionsglada fariséerna. Mot deras fräcka metoder deras affärsidéer i templet. Deras förvanskande av Guds goda lag. Det är klart att Jesus ville hjälpa människor och befria dem från dessa. Men inte med makt i form av styrka och hårdhet utan med kärlek. Det är svårt att greppa men Guds väg är inte makt utan kärlek. Jesus vill även befria fariséerna från dem själva.

Jesus kommer inridande på en åsna och låter sig hyllas. Jag har svårt för denna bild. Den slår liksom en kullerbytta i mitt huvud. Jag hade nog själv stått där med palmblad och ropat, men samtidigt så blir jag lite kluven inför denna text. Allt är så rätt men samtidigt så fel. Om jag nu bortser från den teologiska symboliken och bara finns med där och då. Det känns liksom inte som Jesus.

Jag tänker på lärjungarna som måste ha tänkt, det går bra nu, kompis det går bra nu. Hur det kändes för dem lite längre fram efter korset. Kände dom sig dumma? Kände dom att de skulle förstått vad Jesus undervisat dem om? Vad hade de missat? Kom tvivel? Kom en känsla av att de ändå satsat på fel häst? Men allt detta kom senare. Nu var det medvind.

Och så är det även för mig. Vissa dagar är som ett hav och en segelbåt.
Vågorna gungar mig, mot det lugn jag vill ha. Jag kan känna Guds närhet i de dagar allt känns bra.

Men jag finner de personliga mötena med Jesus i bönen (samtalet) och i bibelläsningen ( där hör jag Jesus). I mörkret behöver jag ljuset mest och då är det lättare att se Jesus. I det personliga mötet när allt känns hopplöst finner jag hopp i närheten av Jesus. Inte i hurrarop, applåder och glamour. Jesus finns liksom inte där på något vis.

Men visst ska vi hylla Messias Jesus Kristus på alla sätt vi kan. När Jesus rider in ska vi stå där med palmblad i händerna. Vi ska låta Jesus rida in i vårt mörker med sitt ljus. Jesus kommer till oss med sitt ljus och förändrar hopplöshet till framtidstro. Inte med makt utan med kärlek.