Guds rike har vi inom oss så egentligen kanske man skulle kunna fundera över om kallelsen till Guds rike är att finna det goda inom oss. Vi bär alla med oss ett ansvar att söka det goda. Att inte låta oss påverkas och perviteras av det onda vi ser. När vi tittar ut över världen så är det lätt att tappa tron på att det finns en god Gud, tappa tron på det goda. Detta är helt naturligt men samtidigt förödande. Låter vi mörkret smyga sig in i våra tankar och ord är det svårt att finna kallelsen till Guds rike. Det blir, så att säga, svårt att finna feststämning och bjuda till fest när det är mörker man ser. Vi ska söka ljuset inom oss. Man kämpar inte ihjäl en skugga, den dödar man med ljus.

Alla är kallade till Guds rike, alla. Alla har ljuset inom sig och vill väl. Men det finns något ont som sveper runt och vill påverka oss till egoism, girighet och maktbegär. Men paradoxalt så vill de som låter sig påverkas av det onda också finna ett gott liv i deras egoism. Någonstans finner man att alla människor kämpar och drar mot det goda även de som vi ser som onda. Somliga vill på något omvänt sätt skapa något gott med hjälp av ondska och ljusskygga handlingar. Men när man på egenhand irrar omkring i mörker är det lätt att öppna fel dörrar och gå vilse.

Det vi ser hända i världen är att människor har låtit mörkret smyga sig in i och ta sin boning. Man söker efter ljuset men man letar i fel källor. Man glömmer kallelsen till Guds rike, man glömmer Gud. Man vill till och med tro att Gud är ond som tillåter allt mörker. Men Gud är kärlek och i honom bor inget mörker, ljuset är hans mantel. Gud är makalös för han kan även vända mörkret till något gott. När mörkret hotar oss och lägger sin våta filt av oro över oss söker vi oss närmre Gud. Vi ropar alla till Gud som ett sista hopp i vår nöd. Nöd och problem är inte något att sträva efter men konstigt nog kommer vi närmre Gud i nöd än när livet går bra och flyter på.

Men visst vill vi försöka skylla på att Gud inte bryr sig om oss när det går dåligt? Men är inte detta så typiskt oss människor, att först gå vår egen väg och när vårt liv rasar är det så lätt att skylla på någon annan, att skylla på Gud. Gud vill leda oss och vara vårt ljus och vår vägledare om vi låter honom ta första platsen i våra liv. Men problemet är att vi är som barn som säger, kan själv.

Kallelsen till Guds rike är att sprida ljus, klokskap och kärlek i vår vardag. Visa på att Guds rike är som ett senapsfrö som ska växa, en surdeg som ska jäsa och bli till bröd. Jorden och människorna är som ett sår som måste tas om hand och rengöras och läggas om. Världen behöver förstå att de är kallade till Guds rike, en fest som börjar med den i spegeln, för när du och jag tar Gud på allvar och tror det vi predikar börjar kallelsen till Guds rike att växa.

Kanske behöver även jag i mitt tvivel och i mina funderingar också gallra och sortera vad som är mina tankar och vad som kommer från Gud. Att i allt buller och bång finna Gud i det som sker. Jag tror man måste vara snäll med sig själv. Att sluta kämpa, att släppa taget och vila i att tillhör Gud. Oro och egna diffusa tankar viker liksom undan när man vilar i övertygelsen att Gud har allt i sin hand. Vila i Gud, vilka underbara ord. Inte göra, presstera eller ha, utan vila och vara.

Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Berätta att de är kallade till Guds rike. Tänk dig vilken jätte fest där alla dansar med varandra i fred och frihet.