Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren.
Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.
Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er.
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.
Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.
Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.
Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.
Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Johannesevangeliet kapitel 15, vers 1-9

En Reflektion över hur jag tycker mig se Gud och Guds folk när jag tittar på idrott. Just nu pågår de olympiska spelen OS. Otroligt många idrottsutövare har samlats för att tävla. Så lika att man vid första anblick inte ser någon skillnad på dem. Vältränade människor med bara ett mål i fokus, att prestera på högsta nivå.

Ja vid första anblick kan det tyckas att för dessa människor skulle det kvitta i vilken gren de skulle ställa upp i, de skulle vinna ändå. Men så är det naturligtvis inte för varje idrottare är en unik människa med unika egenskaper. Eller om man så vill, varje idrottare har fått sin unika gåva. Alla är unika för de har förvaltat den talang de upptäckte att de hade. De har tränat, misslyckats, gråtit och kommit tillbaka för att finputsa med målet i sikte, att göra bra ifrån sig. Alla har det gemensamt att de vill kämpa för att bli bäst i deras idrottsgren, men ingen skulle slå något rekord på någon annans bana eller plan.

Lite så är det med nådens gåvor. Även Guds folk är en samling som man felaktigt ser som en hop av människor utan någon skillnad. Vi är troende människor som tror och tycker lika i allt. En grå massa utan individuella egenskaper helt enkelt.

Men det är här nådens gåvor kommer in. Vi är alla människor med helt unika egenskaper. Jesus säger ; jag är vinstocken, ni är grenarna. Så här i OS tider skull man kanske tolka det som att, jag är idrotten ni är utövarna. Vi är en hop människor som samlas och har en sak gemensamt, idrotten, men idrotten rymmer så mycke, så många grenar så att alla får sin uppgift. Nu är det fel att kalla Gud för idrott då Gud är så mycke större och helig, men du förstår bilden. Det finns så många olika och unika egenskaper och så många unika människor som samlas under namnet idrott.

Det är så lätt att bunta ihop alla och lägga alla människor i samma låda. Det är så lätt för oss människor att bedöma varandra efter grupp och inte se individen. Även i utövandet av vår uppgift kanske vi kopierar av andras arbetsuppgifter och vill försöka vara någon annan, någon vi ser upp till.

Men precis som idrottsutövare som har tränat så hårt på just sin gren ska vi också träna så vi blir duktiga i den uppgift Gud har satt oss att förvalta. Vi ska inte snegla på grannens prestation och försöka att kopiera den. Du är du och du är unik.

I bibeltexten läser vi ; Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.

Om ni bli kvar i mig, ja om vi fortsätter att finputsas nådens gåvor vi fått så blir vi bättre. Vi misslyckas, gråter, blir missförstådda men reser oss. Plötsligt förstår vi att vi är en gren i den sanna vinstocken. En gren av många, många, men en unik gren. En gren som kanske genom tårar och hårda prövningar har ansats för att ge en god skörd av goda frukter. Grenen bredvid gav kanske mer frukt, slog kanske ett nytt rekord, men du kämpar vidare.

Du har din gren. Alla kan inte hoppa stav, simma jättefort eller springa 100 meter och slå världsrekordet, eller skjuta luftgevär under press och få ett silver. Nej det är inte det din gren handlar om. Din gren är att bli bäst på att vara du. Att förstå vad du vill för då kan du också be om vad du vill, vad ditt hjärta vill, och du ska få det. När ditt hjärta slår samma takt som Guds hjärta förstår vi vad vi ska be om.

Du och jag är grenar som sitter fast i vinstocken. Det är där vi ska vara, en unik gren som sitter fast i tro på en Gud som vill oss väl, trots tårar och hårda prövningar. Jag tänker åter på OS deltagarna. Hur mycket har inte de försakat genom åren. Hånskratt, glåpord för att de trott och gått sin egen väg. Hur många gånger har de inte tvivlat på sin förmåga och velat avsluta den inslagna vägen. Kroppar som gör ont. Träning dagar då inte solen skiner utan då regnet piskar outhärdligt mot ansiktet. Tävlingar som blev fiasko med burop från åskådarna. I dessa lägen är det lätt att tappa tron och kasta in handduken.

Men alla idrottare som vi nu ser visualiserar ett större mål och får på så vis ett större perspektiv.

Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.
Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Förvalta nådens gåvor. Be Gud om öppnade ögon så att du inte tittar på någon annan med avund utan förstår att du är du och du är unik. Förakta aldrig det lilla det växer till något stort.

 ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”. Jak 1:17 

Hur kan Gud tillåta det lidande och den nöd alla sjukdomar och allt elände? Är denna fråga rätt? Kanske man ska formulera om den frågan så det blir; Gud älskar mig och vad vill han lära mig i det lidande och den oro jag ser och kanske befinner mig i? Det blir lite lättare och mörkret känns inte så mörkt om man frågar sig; vad vill Gud lära mig när livet inte ler mot mig? Om man tänker så när man befinner sig i eländet riktas blicken bort från avgrunden för att istället söka räddningen och lösningen. Om man så vill, greppa den hand som Gud sträckt ut till hjälp och tröst och fundera över vad han vill visa mig i det som sker.

Jag tror vi alla behöver omskolning så att vi får en vilja att se det goda och lära oss vad kärlek på djupet är. Låt mig leka lite med tanken att vi alla går i lära hos Gud. Livet är kanske ett utbildningsläger, en skola, i vilken Gud vill lära oss att älska Gud, människor och skapelsen? Vi måste kanske förstå att vi ska älska Gud för att han först har älskat oss.

WWJD, ja du har sett dessa bokstäver, What would Jesus do? Jag tror svaret är; HWLF He would love first. Gud älskar oss människor och han skapade oss av kärlek. Hela Jesu undervisning bygger på att Gud Fadern är kärlek och att han vill visa oss det. Det var även det budskapet lärjungarna fick i uppdrag att förmedla och i förlängningen så är även vi lärjungar som fått uppdraget att förmedla detta budskap. Ett budskap som aldrig bygger på hämdbegär, baktal, svartmålning, skvaller, svek och lögner eller misstro. Nej inget sådant. Jesu undervisning har en läroplan där focus ligger på fred, kärlek och förståelse helt enkelt. Det låter härligt men vi kanske ska fråga oss själva; en utbildning och en skola som bygger på kärlek och godhet, handen på hjärtat, orkar vi med denna udervisning, denna utbildning? En utbildning i att orka försöka se det goda i allt. En utbildning som bygger på tillit och överlåtelse till en kärleksfull Gud. Orkar vi tro på en god Gud? Orkar vi ställa oss frågan, vad, hur och på vilket sätt skulle Jesus ha handlat i den situationen vi befinner oss i?

Jag tycker att det är tråkigt att tvätta men visst är det roligt att ta på sig rena kläder. Lite så är det med Gud, han offrade sin son, sin son, för oss. Inte som någon historisk händelse utan det är något som sker hela tiden. Gud tvättar mig varje sekund från mina synder i mina tankar, ord och handlingar genom Jesus. Det är inget jag förtjänar utan det är nåd och kärlek från Gud. Det är kärlek på riktig. Av detta kan jag lära mig att bön om förlåtelse är viktig. En förlåtande och kärleksfull Gud som arbetar för dig och mig. En Gud som finns där i vår vardag om vi vill. Att se på Gud med otacksamma ögon är inte rätt med tanke på att han ständigt ger oss goda gåvor. I Guds skola får vi lära oss att öppna våra ögon och låta ljuset komma in och inse att Gud är kärlek.

En god förvaltare kommer alltid med tröstens ord och goda nyheter. Lite som när vi var barn och ville berätta om det vi varit med om i skolan – nu ska du få höra vad jag lärt mig idag. Inte för att vi förstod allt men vi ville berätta. Goda förvaltare är glädjen och kärlekens förmedlare. Människor som ger hopp till människor som varken vet ut eller in, till människor som saknar hopp om en framtid. Till människor som aldrig känt sig älskade finns vi där med budskapet att du är älskad av Gud. När allt känns mörkt och meningslöst sprida ljus och värme.

Hur gör vi då detta i praktiken? Vi måste se på hur det fungerar i naturen där allt liv börjar i det lilla. Vi ska så frön av goda ord och handlingar. Gud står för tillväxten i det vi planterat. Skördens storlek beror på hur stor sådden är. Det viktiga är dock att vi inte ska tror oss kunna tvinga Gud att visa sin existens. Gud glider liksom undan om vi försöker tvinga oss på honom. Orden måste slå rot och få fäste då, först då börjar vi kunna urskilja Gud. Gud är som vinden som blåser i träden, han märks fast ingen ser honom. Vi kan bara be att Gud ska blåsa liv i våra ord, vattna våra handlinga. Be Gud sorter det vi säger och gör så hans kärlek kan slå rot.

Som vi alla vet så känner man själv lycka när man kommer med goda nyheter. En god förvaltare blir en god människa. När man sprider godhet finner man också att man själv där under ytan är god. Somliga vill påstå att under ytan är alla små, hjälplösa och rädda men jag skulle påstå att under ytan, där i djupet av oss själva, bor godhet och kärlek, i vårt inre bor Gud. Tillsammans med Gud är vi starkare än vi tror. Tron på Gud gör oss inte naiv och världsfrånvänd så att vi blundar inför de problem som finns. Men tron gör något med vår syn. Mitt i allt som händer ser vi Gud och förstår att vi behöver hjälp och att hjälp finns. Inte alltid som vi vill utan Gud har oftast en annan och bättre plan. Gud kommer inte allt för sällan i den stilla susningen, i det obemärkta, i vardagen.

Uppmaningen blir till er goda förvaltare; gå ut och sprid frön i bördig jord. Gör er inte bekymmer för hur de kommer att tas emot. Bekymmer har oftast med framtiden att göra. Kommer kriget? Hur kommer det att gå med ekonomin? Kommer jag att hålla mig frisk? Ja lite så går vårt resonemang gällande bekymmer. Bekymmer gällande hur vi ska bli mottagna i våra försök att berätta för omgivningen att Gud är kärlek och vill oss väl kan få oss att tystna. Men gör er inte bekymmer. Jag menar att vi inte ska göra oss bekymmer. Var dag har nog av sina bekymmer. Morgondagen vet vi inget om.

Sträva efter att vara goda förvaltare. Det svänger upp och ner i livet men Guds kärlek är stabil och alltid tillgänglig för oss dygnet runt. Det är den kärleken vi ska förvalta så Gud får avkastning i form av att fler förstår det och tror på att Gud inte dömer utan i kärlek förlåter.

Ni ska älska era fiender – det är vad lagen säger. Låt dem locka fram det bästa ur er, inte det värsta. Om någon gör livet tufft för er så svara med att be desto ivrigare, för då är det verkligen ni själva som handlar, sådana som Gud skapade er. Gud gör likadant. Han delar det goda – solen som ger värme och ljus och regnet som ger liv och renar – med alla, varesig de är bra eller dåliga, snälla eller stygga. Om ni bara älskar de älslskvärda, ska ni då få guldstjärna för det? Vem gör inte det? Om ni bara är vänliga mot dem som är vänliga mot er, ska ni då få diplom för det? Vilken dussinsyndare som helst klarar det. Kort sagt: skärp er. Ni himmelrikets undersåtar. Visa det. Visa vad Gud gjort er till. Bjud andra frikostigt och glatt på er själva, så som Gud bjuder på sig själv.

Matteus (The Message)

Jag kan inte sluta och fundera på det vi nu ser hända i världen. Tankarna snurrar kring krig och hänsynslöst uttsugande. Hur hamnade vi här? När vi har alla möjligheter till att göra vår planet bättre, när vi kan förändra vår syn på våra medmänniskor till acceptans och förståelse så väljer vi att bygga murar. Varför? Varför väljer vi att montera ner det goda för att ge plats åt det mörka och destruktiva? Kan förklaringen till att vi handla som vi gör vara att vi har förlorat kontakten med Gud? Eller värre, att vi förlorat tron på Gud?

Yttre konflikter brukar skapas av att människan har inre konflikter. Som alltid finner vi svaren på våra stora problem i det lilla. Återigen, hur hamnade vi här? Svaret ser jag kanske i mitt sätt att tänka och handla. I mitt sätt att bemöta mina medmänniskor. Mitt sätt att agera när jag känner mig kränkt och felaktigt behandlad är kanske svaret på hur det ser ut i världen idag? Låter jag min ilska ta överhand så skapar det mer problem i förlängningen i form av hat, ilska och splittring.

Jag tror att lösningen är att vi alla ska tänka; hur och på vilket sätt skulle Jesus ha handlat i den situation jag nu står inför. En försonade livsstil är helt i linje med tron på en försonande och en förlåtande Gud. En god Gud som inte dömer utan förlåter. En Gud som vill vårt bästa.

Tänk vilken världsomfattande förvandling vi skulle få se om vi alla började tänka på att välja att sätta Gud först i våra liv. Gud dömer ingen och är alltid redo att förlåta, på samma sätt borde också jag agera. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka och funder hur mitt agerande i smått och stort kommer att påverka i förlängningen. Fundera på vad vill jag åstadkomma och vad vill Gud att jag ska göra och hur vill han att jag ska visa på att han är kärlek och förståelse? Fråga mig själv varje morgon; hur kan jag visa mina medmänniskor att Gud är på riktigt?

Jag vill uppmana oss alla som tror på Jesus Kristus att sprida det glada budskapet och godhet omkring oss. Vi ska visa på en annan väg, en väg till förlåtelse och försoning. Vi ska outtröttligt kämpa och be till Gud att visa oss att kärleken segrar över ondska och hat. Be att han ska visa oss att det finns ljus i alla mörka hål. Be för andlig klarsyn så att vi förstår att Gud är lösningen på de problem vi alla brottas med.

När vi ber laddar vi ner god energi från himlen till jorden, från Gud till människa. En god energi som förändrar den mörka destruktiva spiral världen nu befinner sig i. Att skapa tro på Gud är att skapa tro på det goda.

Nu ska jag låta mina tankar vandra fritt. Min reflektion över andlighet kanske inte är teologiskt riktigt men jag väljer att ge den tanken ett försök.

Den första känslan som slår mig när ordet helighet kommer upp i huvudet på mig är något som känns stort och nästan lite skrämmande. Jag är kanske lite färgad av de gammaltestamentliga texterna där Gud var så helig så att människor kunde dö vid åsynen av Gud. När man läser dessa texter blir helighet frånstötande på något sätt. Men samtidigt ska vi vara ett heligt folk med ett heligt uppdrag i världen.

Vi ska alltså vara heliga. Vi ska försöka på alla vis att komma närmre Gud för att bli så lik Gud som vi bara kan. Vi ska alltså sträva efter att bli heliga. Heliga i en värld där människor är lite gudsfrånvarande.

Denna vår strävan gör något med oss. Det är lätt att hamna i det gammaltestamentliga tänkandet att Gud är så helig så att man knapt törs närma sig honom, en Gud att vara rädd för. Det kanske gör det med oss att även vi i vår strävan att bli heliga också känner oss rädd att komma för nära Gud. Gud blir så helig så att vi är här och han är där.

I vår strävan efter det heliga söker vi Gud men samtidigt vänder vi värden ryggen. Vi sjunger ”synd och värld farväl för evigt aldrig får du mig igen”. Och lite så kanske tankarna far när man strävar efter helighet. Gud blir liksom någon som är så helig så att han inte passar in i den värld vi lever i. Helig blir till ett ord som delar in världen i vi och dom. Desto mer Gud drar i oss, desto mer världsfrånvänd blir vi.

Men tänk om denna bild som jag har av ordet helighet är fel. Tänk om helighet istället för att dra människor bort från världen istället visar oss på att vi är där Gud vill att vi ska vara. Helighet förvandlas då från något hårt och ouppnåelig att istället bli till kärlek till Guds älskade skapelse. Då blir helighet inte ett ord som får oss att känna oss syndiga och smutsiga utan rena och älskade. Om vi är mitt i Guds älskade skapelse, den skapelse där Gud skapar allt för att vara gott, så är även vi redan från början älskade och heliga. Helighet blir då förvandlat från att vara från till att bli till. Alltså inte från något utan till något.

När jag ser på ordet helighet som något vi ska sträva efter för att få vår kärlek att växa förstår vi också att Guds helighet hela tiden finns runt omkring oss och omfamnar oss lite som en varm och hjärtlig kram. Helighet är inte bara något vi ska sträva efter utan heligheten söker även upp oss just där vi befinner oss i livet, i vår vardag. Heligheten drar oss inte bort från världen utan den gör att vi förstår att vi är där vi ska vara. Den helige Gud som älskar oss vill att vi predikar orden om att hans helighet inte är något farligt utan något vi kan närma oss med spänning och nyfikenhet. En nyfikenhet som hela tiden får oss att inse att det finns mer att justera i våra liv i vår strävan efter helighet. Lite som en idrottsman som hela tiden finjusterar sin teknik för att slå det omöjliga rekordet. Heligheten gör att det hela tiden finns mer att sträva efter. Det är den heligheten vi ska sträva efter, glädjen i att det hela tiden finns saker att förbättra i vår jakt efter helighet. Då blir Gud inte dömande utan någon som visar oss på hur vi ska komma längre i vårt sökande efter helighet genom att finjustera i våra liv.

Min tanke är att Guds helighet är det som drar människor mot det goda. Helig är den människa som vet att Gud är en god Gud. Människor som inte ser helighet som något dömande och farligt utan ser att helighet är en god gåva till mänskligheten har fått andlig klarsyn.

Men verkligheten kanske kommer ikapp. Att vi lever i värld där helighet finns är kanske svårt att förstå när vi ser ut över världen. Men det är där vi heliga ska stå och predika att det här är inte Guds tanke med skapelsen. Gud vill att vi ska leva i fred och harmoni. Att vi ska se hela skapelsen som helig och nalkas den med respekt. Inte av rädsla för det heliga utan för att den helige Guden har skapat detta till oss. Vi är alla en del av Guds heliga skapelse vi är alla skapade till att vara ett heligt prästerskap, ett heligt verktyg i Guds hand till att göra gott.

Nu kanske mer än någonsin är helighet något vi måste fundera över. Vad är helighet för oss? Vi måste värna över det vi ser som heligt. Heligheten måste beskyddas och göras just helig. När vi lyfter upp det heliga och värnar om det så lyfter vi också upp mänskligheten och ger den goda värderingar. Heligheten måste lyftas på dagordningen och bli något vi pratar om. Helighet är något som behövs för att vi inte ska förlora greppet om de goda värderingar som mänskligheten och våra mänskliga värderingar vilar på.

Helighet är människans strävan efter det förlorade paradiset. Paradiset, den plats där människan leve i harmoni med skapelse och skaparen. Det är den heligheten vi ska sträva efter.

En kort bön. Herre ge oss helihetens glasögon så vi får andlig klarsyn. Amen.

En återkommande synpunkt i mina texter är att förändring börjar med den du ser i spegeln. Jag brukar också framhålla att om inte vi kan förändra den vi ser där i spegeln till det bättre hur ska vi då någonsin kunna förändra vår omgivning?

Människor agerar lite som vi gör i träningslokalen eller på gymmet, vi ser inga andra än oss själva. Vi tittar i spegeln och ser fel och brister. I vårt jagande efter att bli bättre, större och starkare glömmer vi att vi faktiskt har en massa sköna människor runt om kring oss.

Jag tror att vi ska slå sönder speglarna i vilka vi har fått en så skev verklighetsuppfattning. Slå sönder dem och finna att bakom spegeln finns människor som behöver vår hjälp. Krossar vi spegeln kanske vi även krossar vår tro att vi på något sätt är ensamma med Gud. Att det finns bara jag och Gud i vår ensamhet i våra böner i våra tillkortakommanden i våra tvivel i vår känsla att inte räcka till.

Sitter vi bara framför spegeln och betraktar våra fel och brister kommer vi inte framåt. Vi kan sitta där och vänta på att Gud ska komma och göra ett under med den obrukbara spillra vi ser framför oss medan åren går.

Livet blir liksom som att vänta och hoppas på att man plötsligt ska vinna högsta vinsten på ett lotteri. Då, och först då, när man står där med en jätte summa i handen kan man börja leva. Åren gick och ingen vinst kom men livet pågick för fullt där bakom spegeln.

Uteblivna lotterivinster kan lätt förvandla tron på att Gud hör våra böner till tvivel. Åter igen, sitter vi bara och ser på oss själva i spegeln så får vi en skev världsbild. Den uteblivna vinsten som skulle förändra livet uteblev men livet gick vidare, någon vinst behövdes inte. Gud var med men vi blev förblindade av vår tro en vinst. Vi valde att se på det förlorade istället för de underbara gåvor vi fick av Gud.

I våra böner måste vi lära oss att lyfta blicken. Att även där krossa spegeln och se att bakom den finns Gud. Att bortom våra tankar om hur svaren på våra böner ”ska vara” finns Gud. Gud har oftast en annan och bättre plan redo om vi vågar släppa blicken från spegeln.

Men det är så lätt att hamna där i spegeln, i en världsbild att våra tankar är Guds tankar, att vår vilja är Guds vilja. Spegeln blir så lätt en spegel som skulle passa bättre i lustigahuset. En spegel som ger en förvrängd självbild och världsuppfattning måste krossas.

Vi kanske ska låta ord bli till handling? Kavla upp våra ärmar och börja jobba på riktig i vår omgivning. Det finns alltid någonting att göra i vår omgivning. Hugg i och hjälp din medmänniska. Det lilla blir det stora när vi funderar över orden – älska dina medmänniskor som du älskar dig själv och det du vill att andra ska göra för dig det ska du göra för dem.

Lyft blicken och gör en liten justering i ditt sätt att be, fråga inte vad Gud kan göra för dig, nej fråga vad du kan göra för Gud.

Krossa spegeln och finn Gud i allt. Skymtar du Gud bland stadens hus så blir hela dagen ljus. Se på skapelsen och det skapade och du kommer snart att sjunga -What a wonderful world, eller kanske What a wonderful Gud vi har. Det bästa i vårt liv har vi redan.

Kyrkan kan lätt bli till något som skulle kunna liknas vid ett gym. Det är bra för mig och den andliga människan byggs upp. Men även i kyrkan kan man finna speglar. Man går dit mest för sin egen del. Man fylls med goda tankar men oftast så bevarar man dem inom sig. Spegeln behöver krossas så att vi får ut det goda budskapet till våra medmänniskor som inte går i kyrkan. Visa på, inte minns för oss själva, att Gud är stor och har större tankar om oss än vi själva har när vi envisas med att stirra på oss själva i spegeln.

I denna ljuva sommartid gå ut och bli bönesvar för människorna i din närhet. Låt dom förstå att du är en av den store Gudens gåvor. Krossa spegeln och låt Jesus bli förhärligad.