En återkommande synpunkt i mina texter är att förändring börjar med den du ser i spegeln. Jag brukar också framhålla att om inte vi kan förändra den vi ser där i spegeln till det bättre hur ska vi då någonsin kunna förändra vår omgivning?

Människor agerar lite som vi gör i träningslokalen eller på gymmet, vi ser inga andra än oss själva. Vi tittar i spegeln och ser fel och brister. I vårt jagande efter att bli bättre, större och starkare glömmer vi att vi faktiskt har en massa sköna människor runt om kring oss.

Jag tror att vi ska slå sönder speglarna i vilka vi har fått en så skev verklighetsuppfattning. Slå sönder dem och finna att bakom spegeln finns människor som behöver vår hjälp. Krossar vi spegeln kanske vi även krossar vår tro att vi på något sätt är ensamma med Gud. Att det finns bara jag och Gud i vår ensamhet i våra böner i våra tillkortakommanden i våra tvivel i vår känsla att inte räcka till.

Sitter vi bara framför spegeln och betraktar våra fel och brister kommer vi inte framåt. Vi kan sitta där och vänta på att Gud ska komma och göra ett under med den obrukbara spillra vi ser framför oss medan åren går.

Livet blir liksom som att vänta och hoppas på att man plötsligt ska vinna högsta vinsten på ett lotteri. Då, och först då, när man står där med en jätte summa i handen kan man börja leva. Åren gick och ingen vinst kom men livet pågick för fullt där bakom spegeln.

Uteblivna lotterivinster kan lätt förvandla tron på att Gud hör våra böner till tvivel. Åter igen, sitter vi bara och ser på oss själva i spegeln så får vi en skev världsbild. Den uteblivna vinsten som skulle förändra livet uteblev men livet gick vidare, någon vinst behövdes inte. Gud var med men vi blev förblindade av vår tro en vinst. Vi valde att se på det förlorade istället för de underbara gåvor vi fick av Gud.

I våra böner måste vi lära oss att lyfta blicken. Att även där krossa spegeln och se att bakom den finns Gud. Att bortom våra tankar om hur svaren på våra böner ”ska vara” finns Gud. Gud har oftast en annan och bättre plan redo om vi vågar släppa blicken från spegeln.

Men det är så lätt att hamna där i spegeln, i en världsbild att våra tankar är Guds tankar, att vår vilja är Guds vilja. Spegeln blir så lätt en spegel som skulle passa bättre i lustigahuset. En spegel som ger en förvrängd självbild och världsuppfattning måste krossas.

Vi kanske ska låta ord bli till handling? Kavla upp våra ärmar och börja jobba på riktig i vår omgivning. Det finns alltid någonting att göra i vår omgivning. Hugg i och hjälp din medmänniska. Det lilla blir det stora när vi funderar över orden – älska dina medmänniskor som du älskar dig själv och det du vill att andra ska göra för dig det ska du göra för dem.

Lyft blicken och gör en liten justering i ditt sätt att be, fråga inte vad Gud kan göra för dig, nej fråga vad du kan göra för Gud.

Krossa spegeln och finn Gud i allt. Skymtar du Gud bland stadens hus så blir hela dagen ljus. Se på skapelsen och det skapade och du kommer snart att sjunga -What a wonderful world, eller kanske What a wonderful Gud vi har. Det bästa i vårt liv har vi redan.

Kyrkan kan lätt bli till något som skulle kunna liknas vid ett gym. Det är bra för mig och den andliga människan byggs upp. Men även i kyrkan kan man finna speglar. Man går dit mest för sin egen del. Man fylls med goda tankar men oftast så bevarar man dem inom sig. Spegeln behöver krossas så att vi får ut det goda budskapet till våra medmänniskor som inte går i kyrkan. Visa på, inte minns för oss själva, att Gud är stor och har större tankar om oss än vi själva har när vi envisas med att stirra på oss själva i spegeln.

I denna ljuva sommartid gå ut och bli bönesvar för människorna i din närhet. Låt dom förstå att du är en av den store Gudens gåvor. Krossa spegeln och låt Jesus bli förhärligad.