Min erfarenhet är att människor som vill evagelisera vill hitta fel på dem de möter. Så tycker jag strategin har varit, att den sökande måste bli någon annan än den de är för att komma närmre Gud. Men tänk om vi ändrade den strategin och försökte finna rätt. Kanske lyfta fram det den andre gör bra istället. Kanske tänka; människa du är vacker. Människa du är underbar. Du är skapad till hans avbild. Du, ja vi människor, är det finaste Gud har. Säg det åt andra och viska det åt dig själv, att människa du är vacker. När vi ser på andra med en nedvärderande blick så ha alltid i åtanke att det är inte vår uppgift att döma någon.

I denna reflektion funderar jag lite över den syn på våra medmänniskor vi har när vi vill berätta för andra om vår tro. Kanske skulle vi se på våra brister först innan vi pekar på våra medmänniskors fel och brister? Kanske ser vi flisan i våra medmänniskors ögon men inte bjälken i vårt eget öga? Kanske Gud har gett de vi möter en uppgift som vi inte förstår.

Att för varje dag komma dig närmare. Mina brister i min vardag är inget jag stolt över. Men det är ingenting jag går och funderar över så mycket heller. Fel och brister hör till livet och jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att brister inte är något att skämmas över. Jag tror vi måste inse att vi alla går omkring och bär på skam över våra brister. Bristerna finns där och får oss att må dåligt. Rädsla över att bli avslöjad tynger oss alla.

Men ska det vara så? Är kanske insikten om att även jag har brister en välsignelse från Gud? Att där i min vardag möter Gud mig och vill att jag ska räta på ryggen och gå mot ljuset. Jag kanske ska säga till mig själv, viken tur att Gud visade mig detta innan jag gick för långt. Insikten om att något är galet och behöver rättas till är, som jag ser det, något som kommer från Gud.

När vi i vår vardag upptäcker ett fel säger vi oftast, viken tur. Det där hade kunnat sluta illa. Den inställningen tycker jag vi ska ha när vi inser våra brister. En vilja att rätta till och inte slälta över och försöka dölja måste finnas med i våra tankar och handlingar. När Gud sätter strålkastarljuset på något och vill påvisa någon brist är det bra. Det visar på att Gud ser en vilja i oss att sträva och söka oss mot ljuset. En uppriktig bön om förlåtelse och en vilja att gå vidare måste alltid finnas där i vårt hjärta.

Vi är kanske inte så kristna som vi tror. Jag tror att vi på vår vandring genom livet måste ha med oss att Gud hela tiden är vår lärare. Att Gud vill lära oss att bli kristna och att vi aldrig kommer att bli fullkomliga och fullärda. Vi bör hela tiden ha perspektivet framåt. Inte tänka så mycket på hur knaggligt det var när vår resa började.

När vi gick på gymnasiet tänkte vi sällan på hur det var när vi var sju år och gick i ettan, eller hur. Man inser att insikten om brister är bra och att det är roligt att lära sig nya saker. Det är den insikten som drar oss framåt. Insikten om fel och brister gör att det hela tiden blir bättre. Om vi ser det som en troende kristen, en välsignelse från Gud.

Just när jag skriver detta snöar det utanför mitt fönster. Snön lägger sig som en kall filt över det som bara för några månader sedan var en värld full av liv. Vitt och vackert men inte något som gynnar livet. Lite så är det när jag låter brister ta över mitt inre liv. När jag låter snö och kyla svepa in i mina tankar och frysa fast. Tankarna på mina brister blir något som får mig att stanna i utvecklingen. Jag fryser fast i mitt kristna liv helt enkelt.

Men tänk va härligt det är när våren kommer och värmen förvandlar snö och is till en underbar livgivand vätska. När tankarna släpps fria då Gud låter den helige Ande svepa in i oss med värme och förståelse. När vi förstår att vi är älskade av Gud trots våra brister, eller tack vare att vi ser på våra brister som något som får oss att sträva mot Guds nåd. När vi i våra hjärtan och hjärnor sjunger; vi behöver dig Jesus, ja det gör vi. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Kom herre Jesus.

Min stagnation i mitt kristna liv som har med min syn på mina brister och tillkortakommanden får mig att längta till våren. Min längtan efter Jesu återkomst in i mitt liv, min vardag, blir påtaglig när jag fryser fast. Jag ser fram och längtar efter den dag då jag förstår vad Gud vill lära mig då han visar mig mina brister. Dagen kommer då jag får höra fåglarna igen och då allt väcks till liv.

Så gå ut och gör alla folk till lärjungar men leta inte fem fel utan finn fem rätt istället. Det samma gäller när du ser dig själv i spegeln, finn fem rätt och något du gjorde bättre idag än igår. Låt Jesus Kristus visa dig på att brister kan vara till välsignelse om du använder dem till att göra något av dem som leder dig framåt.

Gå i frid och var ett ljus i en mörk värld. Låt inte dina brister få släcka ditt ljus, ditt engagemang. Se till att du har olja i din lampa, brudgummen kommer.

En ängel utan ansikte omfamnar mig och viskar genom hela kroppen: ’Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

av Tomas Tranströmer

Bland några lådor hittade jag ett gammalt pussel häromdagen. Under några timmar roade jag mig med att försöka knåpa ihop pusslet. Allt eftersom tiden gick och pusselbitarna började falla på plats gled mina tankar allt mer över till mitt livspussel. Jag funderade över mina år och vad jag varit med om under min livsresa. Småbarnsåren, tidiga skolåren, ungdomstiden, någon gång började en ung man ta sina stapplande steg in i vuxenvärlden.

Jag såg på mitt livspussel och kunde konstatera att det aldrig är konstant. När åren går förändras även mitt sätt att se på det som jag har varit med om. Det som i en viss period var så viktigt förvandlas med åren till något oväsentligt. De mörka minnena blir på något förunderligt vis ljusare. Livets pussel har den unika förmågan att hela tiden byta färg och form. Det är som att någon är med och visar på den röda tråden genom att påvisa att varje pusselbit är unik och hade ett bestämt syfte. Jag ser hur denne någon till och med har en förmåga att förvandla det gamla. Det som är historia i mitt liv får en annan betydelse i ett nytt ljus.

Men mitt livspussel har inga avslutade kantbitar som begränsar. Kantbitarna i mitt livspussel greppar hela tiden tag i mina medmänniskors livspussel. Du och jag möts och förenas i mötet. I ett enormt pussel innehållande miljontals bitar förenas hela mänskligheten i ett pussel. Och jag kan bara konstatera att vi inte kan se en klar bild utan våra medmänniskor. Vi behöver varandra mer än vi förstår.

Jag tror inte att våra möten med människor är så slumpmässiga som vi gärna vill tro. Alla möten är ju bitar som faktiskt gör oss till dem vi är. Bitar som bidrar till att våra livspussel ändrar form och karaktär. Vi blir till i möten och hur människor ser på oss. Därför är den gyllene regeln så viktig, ”Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni också göra mot dem!” För när vi får medmänniskor att lysa och må bra så förändras även vår pusselbild.

Pusslet får mig också att tänka på vårat sökande efter Gud. Behöver vi söka? Jag tror att Gud på förhand gör oss till en bit som passar just för den tid vi befinner oss i där och då, nu och i framtiden. Du kanske säger, jag har så mycket med barnen just nu så tiden räcker inte till. Jag hinner inte med att söka Gud just nu. Men Gud älskar ju faktiskt människan och barnen. När du försöker få ditt livspussel att gå ihop lever och gör du faktiskt Guds vilja. När vi passar barnbarnen eller tar hand om sjuka familjemedlemmar, släktinga eller vänner jobbar vi faktiskt för Gud. När vi livet går i 180 är Gud med oss, han ser och förstår. Dygnet har bara 24 timmar, men dessa timmar är faktiskt pusselbitar i vårt livspussel. Gud skapar allt till en enhet. En enhet som han kallar livet.

Det mesta vi gör i livet drar faktiskt mot det goda och på så sätt blir vi alla och allt vi gör faktiskt pusselbitar i Guds enorma världsomfattande livspussel.

I mitt livspussel ser jag hur Gud förflyttar berg. De enorma problemen jag kanske brottades med i min ungdom är, när jag tittar i backspegeln, förvandlade till små obetydliga kullar. Gud förvandlade och förvandlar allt vi går igenom till unika bitar som passar in i vårt livspussel. Vi ser inte helheten men Gud är med oss alla dagar. Så Gud är medskapare och finns där bland livets alla bitar och skapar något som till sist blir vårt liv. Ett liv där vi får se att till och med historien och det förgångna förvandlas.

Många gånger söker vi efter en Gud som är långt borta. Men tänk om det är så att du just nu är precis där Gud vill att du ska vara. När jag läser i bibeln om de människor som Jesus möter där så är det sällan som han ställer några krav på dessa människor. Jesus möter människor i vardagen och ger dem det som är till nytta för dem. Sedan säger han till dem att gå, ibland med orden; jag dömmer dig inte. Gå och synda inte mer.

Kanske säger Jesus till dig och mig; gå och gör så gått ni kan. Ni tror på mig och det är allt jag begär, tack.

Jesus ser på oss människor i vår vardag. Det är i det invanda och trygga vi gör mest nytta. Efter ett möte med Jesus ser vi på vår omgivning med nya ögon. Vi ser hur pusslet växer och hur de människor vi möter i vår vardag är pusselbitar speciellt utformad för att fylla sin speciella plats. Vi ser hur Gud sänder människor till oss och hur vi blir sända till människor. Det som driver oss är kärleken i mötet med varandra.

Får du känslan att du saknar en pusselbit så börja med att städa i ditt hus. Gör som kvinnan i bibeln som tappade ett mynt. Städa och leta i ditt inre. Gud är kanske den pusselbit du saknar och då gäller det att lyssna. Om du lyssnar så viskar Gud i ditt öra; Låt oss lägga pussel tillsammans.

Ja idag är det fars dag, pappas dag. Så ta en fika med Gud, vår far, idag.

Vi är syndiga och blir äldre men Gud blir aldrig gammal. Gud vår far är alltså yngre än oss. Men kära läsare har du någon gång funderat över hur gammal Gud är?

Nu gav jag dig något att fundera över, hur gammal är Gud? Är Gud ung, medelålders eller kanske en gammal grå gubbe? För Gud existerar inte tiden som för oss. Men när du tänker på Gud, hur ser han ut rent åldersmässigt? En rolig tanke att grubbla över.

Idag funderar jag lite på dig som läser mina reflektioner. Vem är du och vad tänker du när du läser. Det är på samma gång både skrämmande och fascinerande att man skriver till någon man inte vet något om. Men jag förstår att du och jag har väldigt mycket gemensamt. Vi är inte de smartaste, snyggaste eller rikaste människorna men vi försöker finna frid och tillit i vår vardag genom att söka Gud.

Vi är helt enkelt människor, vanliga människor, utan stjärnstatus eller glans. Men det vi har är en vilja att arbeta och dra mot det goda. Det är faktiskt en skrämmande insikt att det är det inte alla som gör. Många, många är likgiltiga inför Gud och förnöjsamma i en gudlös tillvaro. Men det är inte vi. Vi vill jobba för att dra människor mot ljuset.

Jobbet för det goda sker oftast i tysthet men det finns inga genvägar, ingen app eller något piller som löser de problem vi ställs inför varje dag. Det finns ingen ersättning som får oss att jobba för oftast är arbetet ideellt, eller i oväntade möten. Men det man vinner är att vi arbetar för något som vi bryr oss om. Eller kanske, för någon vi bryr oss om. Att vara Guds verktyg i en värld som brinner är att skapa en oas, en lugn hamn för någon att hämta kraft en stund. Det är vår betalning. En win win situation på riktigt så att säga.

Att få se drömmar slå in kräver en stenhård vilja, ja kanske lite galenskap. För att bryta det mörka och destruktiva krävs mod och styrka. Men vi gör det, många gånger utan att vi tänker på det. Men tänk på det, att bryta in på nya vägar kräver galenskapen i att våga göra något nytt. Att ta steg i tro.

Men man kommer aldrig ifrån det hårda arbetet. Det finns inga genvägar om vi vill uppnå resultat. Vi jobbar många gånger mot vår största fiende, oss själva. Vi tror, vi tvivlar, vi jobbar och gnor och känner oss otillräckliga och små. Men vi måste jobba på för det är den enda vägen framåt.

Och visst är det något befriande i att jobba med sig själv? Att driva på och göra mer än man tror sig klara av? Att komma igenom plågsamma perioder leder oftast till utveckling. En vetskap att man klarar av mer än vad man tror sig klara av gör något med den inre människan. Jag tror att Gud jobbar hårt med vår vilja och vår självinsikt. Gud vill få oss att tänka större, beredare och längre. Genom sorger och besvär sina barn han leder här. Ja så är det för vem kan med handen på hjärtat säga sig ha full insikt i Guds vägar. Vill Gud få oss att flytta ett berg så måste vi iallafall försöka. Vi säger ju att vi tror på Gud och då ska vi väl också lita på att han är med oss?

Vi måste jobba hårt för att finna Gud i mörka tider, men vi måste intala oss att få jobbet gjort. Att tro på Gud när det mörknar är ett hårt arbete. När man själv kanske har svårt att tro på att Gud har full kontroll är det ännu svårare att visa andra på vägen mot ljuset. Men att få jobbet gjort är en bra take att ta med sig.

Men jag tror vi måste omfamna och uppmuntra varandra till bön och bibelläsning, eller prata och lyssna till Gud. En rutin att varje dag slipa på vår kunskap om grunderna i vår tro. Jag tror att det är viktigt för att bygga en fast grund för vår tro så den håller när det kommer tider då det blåser och skakar. En grund som är byggd på klippan Jesus Kristus.

Så, jobba häcken av dig för att finna Gud på det persoliga planet och led människor mot ljuset. Ibland är det med smärta vi måste betala, men vi måste få jobbet gjort. Vi förstår inte Guds vägar och planer men vi måste lita på att Gud har koll och att Gud är med oss alla dagar. Gud vill inget ont, inget mörker, men Guds godhet och kärlek gör att även mörkret kan vändas till något gott. Gud tänker alltid större och bredare än vad vi människor gör. Gud är ju Gud, herre över allt.

Jag skriver nu lika mycket till mig själv som till dig. Jag tror Gud vi få oss att våga lämna vår trygghetszon. Att våga kliva ur båten och möta Jesus på vattnet. Mörka vågor går höga just nu, men att våga göra något varje dag som skämmer oss är att gå framåt. Det är utveckling och det kommer att göra ont. Det är inte lätt för det är enklare att göra det vi alltid gjort. Men att våga ta steg i tro. Små steg i tro leder framåt till något stort.

Vi kan inte ge upp när vi smärtsamma minnen om misslyckanden gör sig påminda. Det stärker vår tro att våga på nytt. Det är farligt för vår tro att ge upp när tankar på misslyckanden gör att vi avstår från att slå in på en ny bana eller inte vågar pröva något nytt.

Gud tror på oss till 100%. Så nu är frågan, tror vi på Gud? Jag tror vi måste jobba stenhårt för att förbättra och rena våra tankar om Gud. Alltid tänka, inte som jag vill utan ske din vilja. Jag tror vi måste jobba häcken av oss för att stärka vår tro och komma i rätt förhållande till Gud.

Ja mycket är sagt om ljuset och ljus genom tiderna. Nu har den mörka årstiden kommit då det är dags att plocka fram ljusen. Det är helt naturligt för när det mörknar omkring oss så vill vi skingra mörkret genom våra tända ljus. I den fladdrade ljuslågan blir ljuset som sprider sig mysigt. Det är alltså inte mörkret som är mysigt utan ljusets makt att göra mörkret till något vackert.

Det gör något med oss att sitta och titta in i ljusets låga. I lågan finns en frigörande kraft för vår inre människa. Tankar, minnen och önskningar börjar plötsligt att leva sitt eget liv. Ljusets låga brinner så som den alltid ha gjort i alla tider. Människor har alltid förundrats över ljuset och nu är det våran tid att finna lugnet och stillheten.

Att sätt ljus på våra gravar är för mig ett sätt att hedra de som gått före. Men också ett sätt att skingra det mörker som saknaden ger. För det är något märkligt med ljus, ljuset övervinner mörkret direkt. Hur mörkt det än är och hur länge det än har varit mörkt så vinner en liten ljuslåga alltid. Tänder man ljuset i ett mörkt rum har inte mörkret någon makt längre. Till och med kyrkogårdarna förvandlas till en plats där vi förenas med de som gått för oss. Ljusen förenas med varandra och bildar ett kärlelsband som sträcker sig genom tid och rum. Jag sätter ut några ljus på samma sätt gör du. Vi är många som älskar, saknar och vill tända ljus över någons minne. När vi ser ljusen förstår vi att vi hör ihop. Vi är människor som älskar.

Lite så är det även med vårt inre mörker. Jesus sa – Jag är världens ljus. Jesus vill tända ett ljus i vårt inre mörker. När vi inte vet till vem vi ska gå kanske vi ska ge Jesus en chans. Vi har så lätt att glömma bort att lyssna till den röst som finns där i vårt inre och försöka själva. En enkel bön i tro skapar tro, en tro på det ljusa, en tro på ljuset. Tro är likt ett frö. Det planteras i mörker men för att bli en planta söker den sig hela tiden mot ljuset. Vi vill helt enkelt söka oss till ljuset och sprida det vidare.

När jag ser ljusen på kyrkogården så tänker jag att det är så här det ska vara. Kända och okända tänder ljus för någon vi älskar och kanske även något vi tror på , ett hopp om att få ses igen på den andra sidan. De flesta av ljusen vet vi inte vika som har tänt, men vi ser ljusen brinna. Jag tänker, så aggerar vi mot varandra utan att vi täker på det. I kärlek tänder vi ljus hos någon, det är det som får både relationer och samhällen att fungera. När vi människor väljer att se varandra som ljusbärare som kommer med ljus istället för hat, rädsla och mörker. Vi betyder alla något för någon och någon betyder något för dig. Vi behöver se på varandra med kärlek och värme. Vi behöver se varandra som människor. Vi behöver se varandra som Guds skapelser, skapad i kärlek för kärlek.

Någon vill kanske blåsa ut ditt ljus men låt det få lysa klart, lysa klart, klart, klart, klart, lysa klart. För desto mörkare det blir ju fler fantastiska människor som sprider ljus och glädje i hopplösheten behövs.

Be Gud fylla din lampa med olja och lys.