Ja mycket är sagt om ljuset och ljus genom tiderna. Nu har den mörka årstiden kommit då det är dags att plocka fram ljusen. Det är helt naturligt för när det mörknar omkring oss så vill vi skingra mörkret genom våra tända ljus. I den fladdrade ljuslågan blir ljuset som sprider sig mysigt. Det är alltså inte mörkret som är mysigt utan ljusets makt att göra mörkret till något vackert.

Det gör något med oss att sitta och titta in i ljusets låga. I lågan finns en frigörande kraft för vår inre människa. Tankar, minnen och önskningar börjar plötsligt att leva sitt eget liv. Ljusets låga brinner så som den alltid ha gjort i alla tider. Människor har alltid förundrats över ljuset och nu är det våran tid att finna lugnet och stillheten.

Att sätt ljus på våra gravar är för mig ett sätt att hedra de som gått före. Men också ett sätt att skingra det mörker som saknaden ger. För det är något märkligt med ljus, ljuset övervinner mörkret direkt. Hur mörkt det än är och hur länge det än har varit mörkt så vinner en liten ljuslåga alltid. Tänder man ljuset i ett mörkt rum har inte mörkret någon makt längre. Till och med kyrkogårdarna förvandlas till en plats där vi förenas med de som gått för oss. Ljusen förenas med varandra och bildar ett kärlelsband som sträcker sig genom tid och rum. Jag sätter ut några ljus på samma sätt gör du. Vi är många som älskar, saknar och vill tända ljus över någons minne. När vi ser ljusen förstår vi att vi hör ihop. Vi är människor som älskar.

Lite så är det även med vårt inre mörker. Jesus sa – Jag är världens ljus. Jesus vill tända ett ljus i vårt inre mörker. När vi inte vet till vem vi ska gå kanske vi ska ge Jesus en chans. Vi har så lätt att glömma bort att lyssna till den röst som finns där i vårt inre och försöka själva. En enkel bön i tro skapar tro, en tro på det ljusa, en tro på ljuset. Tro är likt ett frö. Det planteras i mörker men för att bli en planta söker den sig hela tiden mot ljuset. Vi vill helt enkelt söka oss till ljuset och sprida det vidare.

När jag ser ljusen på kyrkogården så tänker jag att det är så här det ska vara. Kända och okända tänder ljus för någon vi älskar och kanske även något vi tror på , ett hopp om att få ses igen på den andra sidan. De flesta av ljusen vet vi inte vika som har tänt, men vi ser ljusen brinna. Jag tänker, så aggerar vi mot varandra utan att vi täker på det. I kärlek tänder vi ljus hos någon, det är det som får både relationer och samhällen att fungera. När vi människor väljer att se varandra som ljusbärare som kommer med ljus istället för hat, rädsla och mörker. Vi betyder alla något för någon och någon betyder något för dig. Vi behöver se på varandra med kärlek och värme. Vi behöver se varandra som människor. Vi behöver se varandra som Guds skapelser, skapad i kärlek för kärlek.

Någon vill kanske blåsa ut ditt ljus men låt det få lysa klart, lysa klart, klart, klart, klart, lysa klart. För desto mörkare det blir ju fler fantastiska människor som sprider ljus och glädje i hopplösheten behövs.

Be Gud fylla din lampa med olja och lys.