Livets pussel är något levande.
Olika färgtoner som dansar och förvandlas i olika ljus under vår vandring.
Ungdomlig kantighet slipas sakta av och får en mjukare form genom mognadens erfarenhet.
Men blir man klokare med åren eller bättre på att anpassa sig?
Bland några lådor hittade jag ett gammalt pussel häromdagen. Under några timmar roade jag mig med att försöka knåpa ihop pusslet. Allt eftersom tiden gick och pusselbitarna började falla på plats gled mina tankar allt mer över till mitt livspussel. Jag funderade över mina år och vad jag varit med om under min livsresa. Småbarnsåren, tidiga skolåren, ungdomstiden, någon gång började en ung man ta sina stapplande steg in i vuxenvärlden.
Jag såg på mitt livspussel och kunde konstatera att det aldrig är konstant. När åren går förändras även mitt sätt att se på det som jag har varit med om. Det som i en viss period var så viktigt förvandlas med åren till något oväsentligt. De mörka minnena blir på något förunderligt vis ljusare. Livets pussel har den unika förmågan att hela tiden byta färg och form. Det är som att någon är med och visar på den röda tråden genom att påvisa att varje pusselbit är unik och hade ett bestämt syfte. Jag ser hur denne någon till och med har en förmåga att förvandla det gamla. Det som är historia i mitt liv får en annan betydelse i ett nytt ljus.
Men mitt livspussel har inga avslutade kantbitar som begränsar. Kantbitarna i mitt livspussel greppar hela tiden tag i mina medmänniskors livspussel. Du och jag möts och förenas i mötet. I ett enormt pussel innehållande miljontals bitar förenas hela mänskligheten i ett pussel. Och jag kan bara konstatera att vi inte kan se en klar bild utan våra medmänniskor. Vi behöver varandra mer än vi förstår.
Jag tror inte att våra möten med människor är så slumpmässiga som vi gärna vill tro. Alla möten är ju bitar som faktiskt gör oss till dem vi är. Bitar som bidrar till att våra livspussel ändrar form och karaktär. Vi blir till i möten och hur människor ser på oss. Därför är den gyllene regeln så viktig, ”Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni också göra mot dem!” För när vi får medmänniskor att lysa och må bra så förändras även vår pusselbild.
Pusslet får mig också att tänka på vårat sökande efter Gud. Behöver vi söka? Jag tror att Gud på förhand gör oss till en bit som passar just för den tid vi befinner oss i där och då, nu och i framtiden. Du kanske säger, jag har så mycket med barnen just nu så tiden räcker inte till. Jag hinner inte med att söka Gud just nu. Men Gud älskar ju faktiskt människan och barnen. När du försöker få ditt livspussel att gå ihop lever och gör du faktiskt Guds vilja. När vi passar barnbarnen eller tar hand om sjuka familjemedlemmar, släktinga eller vänner jobbar vi faktiskt för Gud. När vi livet går i 180 är Gud med oss, han ser och förstår. Dygnet har bara 24 timmar, men dessa timmar är faktiskt pusselbitar i vårt livspussel. Gud skapar allt till en enhet. En enhet som han kallar livet.
Det mesta vi gör i livet drar faktiskt mot det goda och på så sätt blir vi alla och allt vi gör faktiskt pusselbitar i Guds enorma världsomfattande livspussel.
I mitt livspussel ser jag hur Gud förflyttar berg. De enorma problemen jag kanske brottades med i min ungdom är, när jag tittar i backspegeln, förvandlade till små obetydliga kullar. Gud förvandlade och förvandlar allt vi går igenom till unika bitar som passar in i vårt livspussel. Vi ser inte helheten men Gud är med oss alla dagar. Så Gud är medskapare och finns där bland livets alla bitar och skapar något som till sist blir vårt liv. Ett liv där vi får se att till och med historien och det förgångna förvandlas.
Många gånger söker vi efter en Gud som är långt borta. Men tänk om det är så att du just nu är precis där Gud vill att du ska vara. När jag läser i bibeln om de människor som Jesus möter där så är det sällan som han ställer några krav på dessa människor. Jesus möter människor i vardagen och ger dem det som är till nytta för dem. Sedan säger han till dem att gå, ibland med orden; jag dömmer dig inte. Gå och synda inte mer.
Kanske säger Jesus till dig och mig; gå och gör så gått ni kan. Ni tror på mig och det är allt jag begär, tack.
Jesus ser på oss människor i vår vardag. Det är i det invanda och trygga vi gör mest nytta. Efter ett möte med Jesus ser vi på vår omgivning med nya ögon. Vi ser hur pusslet växer och hur de människor vi möter i vår vardag är pusselbitar speciellt utformad för att fylla sin speciella plats. Vi ser hur Gud sänder människor till oss och hur vi blir sända till människor. Det som driver oss är kärleken i mötet med varandra.
Får du känslan att du saknar en pusselbit så börja med att städa i ditt hus. Gör som kvinnan i bibeln som tappade ett mynt. Städa och leta i ditt inre. Gud är kanske den pusselbit du saknar och då gäller det att lyssna. Om du lyssnar så viskar Gud i ditt öra; Låt oss lägga pussel tillsammans.