Min erfarenhet är att människor som vill evagelisera vill hitta fel på dem de möter. Så tycker jag strategin har varit, att den sökande måste bli någon annan än den de är för att komma närmre Gud. Men tänk om vi ändrade den strategin och försökte finna rätt. Kanske lyfta fram det den andre gör bra istället. Kanske tänka; människa du är vacker. Människa du är underbar. Du är skapad till hans avbild. Du, ja vi människor, är det finaste Gud har. Säg det åt andra och viska det åt dig själv, att människa du är vacker. När vi ser på andra med en nedvärderande blick så ha alltid i åtanke att det är inte vår uppgift att döma någon.

I denna reflektion funderar jag lite över den syn på våra medmänniskor vi har när vi vill berätta för andra om vår tro. Kanske skulle vi se på våra brister först innan vi pekar på våra medmänniskors fel och brister? Kanske ser vi flisan i våra medmänniskors ögon men inte bjälken i vårt eget öga? Kanske Gud har gett de vi möter en uppgift som vi inte förstår.

Att för varje dag komma dig närmare. Mina brister i min vardag är inget jag stolt över. Men det är ingenting jag går och funderar över så mycket heller. Fel och brister hör till livet och jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att brister inte är något att skämmas över. Jag tror vi måste inse att vi alla går omkring och bär på skam över våra brister. Bristerna finns där och får oss att må dåligt. Rädsla över att bli avslöjad tynger oss alla.

Men ska det vara så? Är kanske insikten om att även jag har brister en välsignelse från Gud? Att där i min vardag möter Gud mig och vill att jag ska räta på ryggen och gå mot ljuset. Jag kanske ska säga till mig själv, viken tur att Gud visade mig detta innan jag gick för långt. Insikten om att något är galet och behöver rättas till är, som jag ser det, något som kommer från Gud.

När vi i vår vardag upptäcker ett fel säger vi oftast, viken tur. Det där hade kunnat sluta illa. Den inställningen tycker jag vi ska ha när vi inser våra brister. En vilja att rätta till och inte slälta över och försöka dölja måste finnas med i våra tankar och handlingar. När Gud sätter strålkastarljuset på något och vill påvisa någon brist är det bra. Det visar på att Gud ser en vilja i oss att sträva och söka oss mot ljuset. En uppriktig bön om förlåtelse och en vilja att gå vidare måste alltid finnas där i vårt hjärta.

Vi är kanske inte så kristna som vi tror. Jag tror att vi på vår vandring genom livet måste ha med oss att Gud hela tiden är vår lärare. Att Gud vill lära oss att bli kristna och att vi aldrig kommer att bli fullkomliga och fullärda. Vi bör hela tiden ha perspektivet framåt. Inte tänka så mycket på hur knaggligt det var när vår resa började.

När vi gick på gymnasiet tänkte vi sällan på hur det var när vi var sju år och gick i ettan, eller hur. Man inser att insikten om brister är bra och att det är roligt att lära sig nya saker. Det är den insikten som drar oss framåt. Insikten om fel och brister gör att det hela tiden blir bättre. Om vi ser det som en troende kristen, en välsignelse från Gud.

Just när jag skriver detta snöar det utanför mitt fönster. Snön lägger sig som en kall filt över det som bara för några månader sedan var en värld full av liv. Vitt och vackert men inte något som gynnar livet. Lite så är det när jag låter brister ta över mitt inre liv. När jag låter snö och kyla svepa in i mina tankar och frysa fast. Tankarna på mina brister blir något som får mig att stanna i utvecklingen. Jag fryser fast i mitt kristna liv helt enkelt.

Men tänk va härligt det är när våren kommer och värmen förvandlar snö och is till en underbar livgivand vätska. När tankarna släpps fria då Gud låter den helige Ande svepa in i oss med värme och förståelse. När vi förstår att vi är älskade av Gud trots våra brister, eller tack vare att vi ser på våra brister som något som får oss att sträva mot Guds nåd. När vi i våra hjärtan och hjärnor sjunger; vi behöver dig Jesus, ja det gör vi. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Kom herre Jesus.

Min stagnation i mitt kristna liv som har med min syn på mina brister och tillkortakommanden får mig att längta till våren. Min längtan efter Jesu återkomst in i mitt liv, min vardag, blir påtaglig när jag fryser fast. Jag ser fram och längtar efter den dag då jag förstår vad Gud vill lära mig då han visar mig mina brister. Dagen kommer då jag får höra fåglarna igen och då allt väcks till liv.

Så gå ut och gör alla folk till lärjungar men leta inte fem fel utan finn fem rätt istället. Det samma gäller när du ser dig själv i spegeln, finn fem rätt och något du gjorde bättre idag än igår. Låt Jesus Kristus visa dig på att brister kan vara till välsignelse om du använder dem till att göra något av dem som leder dig framåt.

Gå i frid och var ett ljus i en mörk värld. Låt inte dina brister få släcka ditt ljus, ditt engagemang. Se till att du har olja i din lampa, brudgummen kommer.