Att tro kan också vara att känna oro. Oro för världen, oro för mänskligheten, oro för att hela skapelsen har hamnat ur kurs. Det finns sannerligen mycket att känna oro för i dessa tider. Oro är å ena sidan bra för att det visar att man bryr sig. Men å andra sidan är oro ingen känsla man vill behålla. För att göra sig av med oro väljer vi många gånger att stänga våra ögon. Lite som strutsen som stoppar huvudet i sanden. Men oro går inte gömma och glömma den biter sig envist fast. Försöker man sopa allt under mattan för att försöka dölja den växer den sig starkare. Oro har en förmåga att växa sig stark i mörker.

Att tro är att vilja något. Men med viljan att följer också en oro att misslyckas. Genom att vilja tro hoppas man även på förändring. Man vill se och känna hur Gud förändrar livssituationen, löser problem och gör något nytt. Men med en önskan om förändring är oro en ständig följeslagare. Vad innebär det att kasta sig ut i det nya och okända? Oro gör att vi vill sätta oss ner igen på den stol där vi alltid har suttit.

Tro kan vara förknippad med oro inför vad Gud vill göra med oss. Oro för att vi måste upp ur det gamla och invanda i tankar, ord och handlingar. Oro och tro är ständiga följeslagare. Oro för att man har fastnat i det gamla, men även en oro för att riktigt våga tro på det nya. Det gör att vi står där som åsnan mellan två hötappar. Det gamla skapar oro och det nya skapar även det oro.

Men jag vill ju så gärna tro men när allt rasar runt omkring oss och omformar vår världsbild är det lätt att ställa sig frågan ; finns Gud? Kanske ser vi just nu födsloverkarna inför att något nytt håller på att födas. Min tro är att det vi ser hända i världen just nu ett tecken på att Gud vill skapa något nytt. Vì kanske är oroliga men Gud är alfa och omega, början och slutet, Gud har allt i sin hand. Frågan är om vi har tro nog att lita på det? Är det inte så att för bygga något nytt behöver man först riva det gamla? Sedan kan man kan lägga en ny grund att bygga på.

Oro att våga riva ner för att bygga upp är också en oro gällande att tro på en framtid där Gud tar hand om oss. Vi frågar oss; är verkligen Gud med oss om vi vill tänka nytt? Vad är Guds tankar och vad är våra?

Men kan det gamla och invanda leda till något nytt? Både ja och nej. Vi kommer inte framåt om vi sitter still och fastnar i det gamla. Men om vi tar det gamla och invanda på allvar och börjar tro på att allt vi fått med oss under vår livsresa kan det bli till något gott, något nytt, det vi har stoppat ner i vår mylla i tro vill växa och gro. Oro för missväxt, att något kan bli fel, finns ständigt i våra tankar. Men en tron på att något gott snart kommer att spira och gro måste alltid vara drivkraften som gör vår tro starkare. Oro för att något kan gå fel i det vi gör får oss att stelna till, stanna upp och växen blir stagnation. Men tron på en levande Gud som är herre över allting leder faktiskt oss framåt med hjälp av det gamla. Gud är Gud och han gör allting nytt, tillochmed det gamla och invanda.

Det vi ser just nu i vår värld skapar naturligtvis oro. Men kanske är det så att ur dessa orosmoln vill Gud skapa något nytt. Den oro vi känner kanske vi istället ska vändas till tro? Jag tror att det är hög tid för oss att fylla våra lampor med olja och lysa och visa på en annan väg än den vi ser. Vi ska söka oss närmre Gud och låta han fylla våra lampor med olja och ropa ut till alla; se brudgummen kommer.

Guds vägar är inte våra vägar för han gör allting nytt. Vi måste, med Guds hjälp, hitta vägar där tro och oro kan förenas till något gott. Vägar som får oss att handla och aggera på ett sunt sätt. Gud har aldrig förlorat så den väg vi ska välja är bönens väg. Vägen till Gud går via våra böner. Sluta upp att vara orolig och prata skit. Be för allt och alla. Låt allt i ditt liv och alla du möter i din vardag finnas under ditt ”böneparaply”. Låt Gud bära dig och tro på en Gud vars befrielse inte bygger på makt utan kärlek.

Till sist läs gärna psaltaren 35.