Att gå på stenar som människor har gått på under årtusenden gör något med mig. När man inser att man är del i något större under den lilla tid jag har fått på jorden inser man att man ska försöka ta vara på tiden. Man måste i alla fall försöka bära tiden som den sista droppen vatten. Den tid vi fått är viktig och vi kan faktiskt påverka mer än vi tror. Vi kan göra gott och tänka oss för gällande vad vi säger och hur vi agerar mot och med dem vi möter. Ta vara på de stunder vi får tillsammans med andra och göra dessa möten till något gemytligt. Jag tror inte att några möten kommer till av en slump. Och tänk om det är så, tänk om Gud har en tanke med alla vi möter varje dag. Jag tror Gud vill att vi ska så goda frön av ord och tankar i vår vardag, sprida ord som föder liv. Om man så vill, vara en medvandrare på våra medmänniskors livsresa.

Ruiner som är tusentals år är stenar som ropar till oss när vi går bland dem. Det som en gång var vackra, pampiga och betydelsefulla mötesplatser som vårdades ömt ligger nu i spillror. Med tiden blev dessa platser mindre viktiga och föll i glömska. Men stenarna, ruinerna, talade till mig. Jag hörde orden från Matteus; Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör …

Samla inte skatter på jorden. Visst samlar vi alla våra skatter på jorden men efter en tid, nu snabbare än någonsin, mister skatterna sin glans. Gudarna i det antika Grekland som var så värdefulla att man var villiga att dö för dem miste även de sin glans. De material gudarna var byggda av blev till sist viktigare än guden så man stal guden och använde det dyrbara materialet till egen vinning. Guden föll i glömska för den hade inget liv utan var skapad av människohand.

Men för oss som väljer att ändå försöka samla skatter i himlen är det annorlunda. Vi tror på en Gud som inte är skapad av människohand utan som är skaparen. Den Gud jag tror på kommer till oss och är våran medvandrare under vår resa i livet, under vår livsresa. Och det fantastiska är att vi har himmelriket inom oss. Rost eller mal kan inte förstöra det Gud lagt i våra hjärtan. Den tro vi har ska vi vårda och vara rädda om så ingen stjäl och förstör den tro vi har. Men om det händer är det vårt val då vi väljer att gå vår egen väg bort från Gud för Gud lämnar oss aldrig. Inget kan förstöra Gud, för det är i honom vi lever rör oss och är till. Gud är själva livet och livet kommer aldrig att förgås.

På samma sätt som de i antiken mejslade fram sin gudar så tror jag vi måste arbeta och mejsla fram en tydlighet i allt vi gör. Vad vill vi uppnå och hur kommer vi dit är bra frågor. Det är viktiga frågor både för oss som kyrka men kanske ännu viktigare för mig personligen. Inte vara högtravande och sätta för höga mål men dra upp riktlinjer så att man inte blir en vindflöjel som fladdrar hit och dit, om nu inte andens vind blåser åt motsatt riktning. För då är det okej att vara kappvändare.

Men människan har en fri vilja och vi har en förmåga att söka efter fel saker på fel plats. I antiken gjorde människor gudabilder och sökte lyckan. Vi kan tycka att det var både dumt och naivt att tillbe det skapade och inte skaparen. Men är det inte det som du och jag gör även idag? Vi tror att vi ska bli lyckliga bara vi får en ny bil en härlig båt ett sommarhus på en solig strand en vinst på en lott. Vi ser och vi förstår att detta inte ger någon lycka därför att rost och mal förstör men ändå fortsätter vi. Nu mer än någonsin sköljs vi över av saker som lovar lycka men som bara leder till besvikelse. På livsresan reser vi utåt men inser snart att resan går inåt. Vi har himmelriket inom oss så samla dina skatter i himlen. Ägodelar och saker vi samlar på oss kan faktisk leda till att vi inte ser himmelriket inom oss eller att vi blir lomhörda så att vi inte hör Guds röst.

Paradiset är inte en förlorad plats därför att himmelriket finns inom oss. Antikens gamla tempel ligger i ruiner men inom oss finns det ett tempel där Fadern, sonen och den helige ande bor. Vi finner inte Gud i vårt sökande efter saker utan i den stilla viskningen. När vi i ensamhet söker Gud i tystnaden finner vi det förlorade paradiset, himmelriket, inom oss.