Mina tankar fastnade på uppmaningen ”känn ingen oro” i texten från Johannesevangeliet kapitel 14. Känn ingen oro det är ord i all välvilja men ack så svårt att leva upp till. Visst är vi alla oroliga. Det som skiljer oss åt är väl bara det som vi är oroliga för. Somliga är oroliga för att inte passa in i kyrkogemenskapen. Man är orolig för att kyrkan ska ta tron ifrån en. Oron att kyrkans ritualer och sättet vi firar gudstjänst inte passar den gudsbild som man har samlat på sig på resan genom livet. Man är orolig för att kyrkorummet ska beröva en tron. Men är det inte tvärtom? Gud går mitt bland oss på våra gudstjänster och bereder plats i vårt inre för en större och djupare tro. I delandet och i gemenskapen förstår vi att vi inte är ensamma i vår tro trots att vår bild av tro och vår gudsbild skiljer sig åt. Gud är kyrkans huvud men på samman gång också din personlige vän. Känn ingen oro din tro passar in i kyrkogemenskapen.

Känn ingen oro. Det är viktigt att vi som försöker leva ett vardagsliv i vilket vi vill behålla tron på en god gud som möter oss i vardagen och det vardagliga att vi även inser att det är en nödvändighet att vi deltar i kyrkogemenskapen. Vi måste förstå att Gud möter oss både i gudstjänstens gemenskap men också enskilt och personligt. Gud delar inte in livet utan han är med oss alla dagar, alla dagar och alltid dygnet runt. Gud lämnar oss inte efter det att gudstjänsten är slut eller efter vår bön i ensamheten, nej gud finns med oss överallt.

Men för att förstå att Gud finns med oss överallt så behöver vi något större att luta oss mot än vår enskilda tro. Vår lilla erfarenhet av gudstro som vi samlat på oss är för liten. För att bygga en stark tro behöver vi kyrkogemenskapen. Kyrkans erfarenhet sträcker sig över år av erfarenhet och är en djup brunn att hämta inspiration från. I gemenskapen fördjupas vår tro. I möten och delande av erfarenhet blir vår tro starkare. Ensam är inte stark utan vi behöver varandra för att vår tro ska växa och gro.

Jag skulle vilja säga att vägen till livet går genom gemenskap med andra människor. Min lilla tro växer sig större och starkare när jag delar och stöter och blöter mina tankar om hur jag ser på tron och gemenskapen med Gud. Guds folks samlade erfarenheter leder mig in i det rum som är min tro. Kyrkans sekellånga erfarenhet blir till de bitar som fattas i mitt livspussel. Andras delande av sin erfarenhet blir något som bygger upp och stärker min tro. Gemenskapen i kyrkan ska vi vårda och använda för att den ger en djupare personlig tro, en tro där jag förstår att Gud möter oss på så många olika sätt. Det finns en Gud som går bort och bereder rum åt oss när vi tycker att kyrkan begränsar vår tro. Gud vill visa oss på att kyrkogemenskapen är större och har fler rum än vi anar. Kyrkogemenskapen är till för alla. Det är så Gud vill att det ska vara för han älskar oss och vill att vi ska känna oss hemma i våra kyrkor.

Att vara tillsammans och dela tron med kyrkan och i goda vänners gemenskap är vägen framåt. Att söka gemenskapen med Gud är som att söka efter en skatt i ditt inre. Att hjälpas åt att finna tro på att Gud är kärlek och vill oss väl är att hjälpas åt att finna vägen till livet.