Ibland vill jag jämföra bön till Gud med ett gammalt strävsamt par. Hur då? Jo så här. Vissa dagar pratar man och låter munnen glappa i en ändlös harang av ord. Men oftast säger man inte så mycket. Man sitter där i tystnaden. Men i tystnaden kan man föra ett otroligt ordrikt samtal. Desto mer man lär känna Gud desto mer förstår man att orden inte spelar en avgörande roll när man ber. Vårt hjärtats djup och ärliga önskningar känner Gud. Han vet vad vi ska be om innan vi formulerat orden. Gud känner var och en av oss personligen. Därmed inte sagt att vi inte ska formulera våra tankar i ord när vi ber. Naturligtvis ska vi be på ett sätt som känns naturligt och bekvämt för oss. Men det behöver inte vara ett evigt pladder. Gud känner oss och lyssnar i kärlek på oss när vi ber ärligt och uppriktigt. Men ibland gör vi bönen för krånglig med för många och för svåra ord. Vi vill kanske göra oss till inför Gud. Men det behövs inte. Nej kom inför Gud så som du är. Gud hör och förstår mer än du tro.