Vi som gillar att läsa bibeln ser att det finns så många som får en kallelse av Gud. I de gammaltestamentliga bibelböckerna kan vi läsa om en massa människor som får en kallelse från Gud. Stora gudsmän och kvinnor fick möta Gud på ett mäktigt och påtagligt sätt som förvandlade deras liv, deras omgivning. Samhällen och länders framtid vilade på någon som fick en kallelse av Gud, någon som lyssnade till guds röst och tog den på allvar. Vi kan läsa om hur historien förändrades drastiskt tack vare människor med en kallelse.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…” Jesu ord ekar fortfarande och uppmaningen hänger kvar än i våra dagar. Jesu lärjungar fick en kallelse av Jesus, av Gud. Och nu börjar något riktigt intressant hända nämligen att kristendomen börjar få spridning. Om några år dyker det upp en person i bibeltexterna som levde samtida med lärjungarna men som som föddes i Tarsus i södra Turkiet nämligen Saul eller Paulus, (hans hebreiska namn Saul och det grekiska Paulus). Vi kan läsa i Apostlagärningarna att Saul fick en kallelse där på vägen mot Damaskus. En kallelse som han tog på allvar och som faktiskt i förlängningen gjorde att även vi, du och jag har en kallelse.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…” I bibeln kan vi läsa att Jesus hade tolv lärjungar. Jag har många gånger tänkt på dessa tolv och vika fantastiska liv dessa utvalda män fick. Tänk att få vara utvald av Jesus, att få gå tillsammans med Jesus som hans lärjunge.

Men är det inte det vi är? Är vi inte alla kallade av Gud till att vara Jesu lärjungar? Jesus har inte bara tolv lärjungar. En som inte fanns med bland de tolv var Paulus för han kom till tro lite senare. Paulus och hans gäng tog sin kallelse på allvar och spred evangeliet om frälsning. Budskapet om Jesus nådde till sist oss. Jesus har inte bara tolv lärjungar han har flera miljoner och du och jag är med i den skaran. Vi har alla en unik och personlig kallelse direkt från Gud. En kallelse vi ska ta på allvar för den kan förändra människors liv på riktigt.

Men vad är då en kallelse? Eftersom att präster, diakoner och anställda församlingsarbetare inte hinner vara överallt så tror jag att vi alla är kallade till tjänst för Gud. Att få en kallelse börjar med en tanke, vem är Gud för mig? Vad betyder Gud för mig och på viket sätt påverkar budskapet om frälsningen mig? Kallelsen börjar med att vi tar Gud på allvar. Ett frö av längtan och en nyfikenhet börjar att gro i vårt inre, ett ”längtansfrö” planterat av Gud. En vilja att vara guds medarbetare börjar växa. Då och där börjar något stort, där börjar en kallelse blomma som snart kommer att bära frukt.

Vi som kristna är alla kallade, men hur ofta stillar vi oss och tänker på vem jag är och vad är min kallelse i min vardag? Ser vi på Paulus så hade han ett vanligt arbete på sidan om, han var tältmakare. Så är det för de flesta av oss. De flesta med en kallelse är faktiskt inte vigd till tjänst utan är bara vanliga arbetare med vanliga arbeten. Men tänk efter, där vi står i vardagen på våra arbetsplatser och i våra hem, visst är även det en typ av katedral där vi kan predika guds ord? Att tänka så, att arbetsplatsen och hemmet är en plats där Gud finns och verkar, en katedral i vardagen, gör något med vår syn gällande kallelse. Vi är alla kallade att leda människor till Gud. Att inte bara se kallelse som vissa tjänstegåvor i kyrkan utan se livet som helhet som en gåva och en möjlighet att sprida det glada budskapet, att vara ljus som lyser i mörkret, att vara barmhärtiga samariter, att sprida tro och hopp i hopplöshet. Du och jag är som Paulus. Du och jag är Paulus om vi tar vår kallelse på allvar och sprider guds ord i vardagen. Vi ska göra Jesus känd och älskad genom den vi är, eller kanske blir, om vi låter kallelsen landa inom oss först.

Jag tror att det kan vara så enkelt att vi kan göra Gud känd bara genom att finnas till. Det är något i guds personlighet som speglar av sig i någon som vill följa sin kallelse. Guds kärlek finns där som en del av personligheten och går inte att dölja. Vi blir ”kristusbrev” i vår vardag som människor läser. Vi är ord utan bokstäver men som ändå läses av många.

Men vi ska tänka på hur vi bemöter människorna i våra möten i vardagen. Döm inte din bror eller syster. Vi måste hela tiden ställa oss frågan; ger vi dem ett evangelium de hör eller ett evangelium de ser? Kärlek insvept i sanning är det evangelium människor behöver. Vi måste förklara att det aldrig är brist på plats vid korset. Nåden är för alla och alla behöver vi den för ingen är syndfri och god i sig själv. Sanning, ärlighet och kärlek måste vara vår ledstjärna. En vilja att tjäna andra är att ta kallelsen på allvar.

Vår dagliga bön skulle kanske kunna vara; Gud hjälp mig i min kallelse. Gud du ser att jag vill göra mitt liv till en lovsång från dig. Gud hjälp mig där jag står i min vardag, i min katedral, att vara beredd att med mitt liv och mitt sätt att vara berätta om dig. Gud hjälp mig att vara ett brev från dig i min vardag. Gud låt mig avspegla en del av din personlighet så att människor genom mig kan förstå vem du är. Gud ge mig din frid och fred. Gud ge mig ett sätt att vara så att jag skapar vänskapliga relationer genom en generös attityd. Amen.

Så gå nu ut och gör alla folk till lärjungar! En läkare arbetar ihärdigt med att få alla bitarna på plats efter ett benbrott. Lika ihärdigt ska vi arbeta med att ena människor så att alla sönderslagna bitar i livet åter hittar sin rätta plats. Att vara med och hela en värld som slagits i spillror och lägga bitarna på rätt plats. Gud är den som helar det som brustit och vi får vara Guds medhjälpare i det arbetet. Kärleken till Gud och människor ska vara vår drivkraft. Det är det vi är kallade till.

Kallelse är också att förvalta det vi fått i smått och stort. Hur vi låter Gud använder våra gåvor, ja det vi kan, helt enkelt.