På ett altare lägger man något man vill ge till Gud som ett heligt offer. På tystnadens altare lägger jag mina ord, min egoism och mina själviska och egocentriska tankar. Jag ber en bön – Gud ta emot mitt offer och omvandla mina ord till lyssnade. Låt mig höra dig, min Gud, i tystnaden. Amen.

I denna reflektion funderar jag över vad du och jag hör när vi sluter ögonen och stillar oss inför Gud i tystnad. När vi tar bort allt som distraherar oss och bara lyssnar. I en tystnad där vi inte jagar något eller försöker piska upp någon stämning i vårt inre utan bara låter Gud tala till oss.

Jag tror vårt hjärta längtar och hungrar efter denna tystnad med Gud. En helig stund där vi låter lugnet komma in i våra hjärtan. Där vi förklarar för Gud att nu har jag talat och sagt för många ord så nu ska jag lyssna.

Jag skulle vilja uppmana dig till ett lyssnade tillsammans med Gud i bara några minuter. Låt oss säga två minuter om du har ont om tid. Gärna längre, men om tid inte finns, ta den tid du kan undvara och bli stilla inför Gud i lyssnade. Andas lugnt och stilla och be bara – Gud tala till mig. Här är jag, din tjänare, och lyssnar till dig.

Försök inte att stressa fram något eller jaga någon känsla utan bli bara stilla och lyssnade. Om du hör något eller inte är inte det väsentliga utan det viktiga är att du låter Guds frid komman in i dig. Likt en varm filt en kall morgon och en kopp kaffe kommer Gud med frid över oss när vi stillar oss inför honom.

Gud är skaparen av allt och min tanke är att Gud skapar något i oss när vi samlas inför honom vid tystnadens altare. Gud skapar något i oss i ljudet av tystnaden och det skapar ett lugn. Jag är viss om att Gud hela tiden arbetar i bakgrunden, i tystnaden, för att skapa en plats för oss att finna frid för vår oroliga själ. Jag tror det händer när vi vilar inför honom i tystnad.

Jag tror en stunds tystnad gör det med oss att vi andas lättare. Att vi tänker till inför våra beslut. Att vi inte dömer våra medvandrare utan väljer att se alla som bröder och systrar. Att vi möter Gud och skapelsen med kärlek.

Jag tror vi alla ber. Ibland hårt och intensivt. Men hur är det med stillheten och lyssnandet? Torrheten i vårt böneliv kanske beror på att vi använder för många ord och vägrar möta tystnaden och stillheten?

I tystnaden talar Gud personligen och kärleksfullt till dig. I tystnaden är det ingen annans ord som får råda för där är du ensam med Gud. Jag är övertygad att vår själ behöver denna tystnad i en värld full av distraktioner. Jag tror att guds tanke med en bön i tystnad är den att där får han tillfälle att bevisa att han är kärlek. I tystnaden återvänder vi hem till Gud likt den förlorade sonen. I tystanden och lyssnade möter Gud oss med öppna armar och säger – välkommen hem.

Så gör detta till en vana. Ta några minuter om dagen tillsammans med Gud vid tystnadens altare dag efter dag. Låt Gud få tala i tystnaden och stilla dig, ta emot hans välsignelse, finn himlens puls i din vardag. Bara några få minuter det har du tid med. Gå några steg tillsammans med Gud eller om du så föredrar dansa i ditt inre en stund till ljudet av tystnaden tillsammans med Gud.

Men börja alltid denna tysta tid med orden – Tala Gud nu lyssnar jag.

Så öppna ditt hjärta för Gud och möt honom i tystnaden och kom hem till Gud. Du kan vara säker på att Gud möter dig med en öppen famn.

Mina tankar fastnade på uppmaningen ”känn ingen oro” i texten från Johannesevangeliet kapitel 14. Känn ingen oro det är ord i all välvilja men ack så svårt att leva upp till. Visst är vi alla oroliga. Det som skiljer oss åt är väl bara det som vi är oroliga för. Somliga är oroliga för att inte passa in i kyrkogemenskapen. Man är orolig för att kyrkan ska ta tron ifrån en. Oron att kyrkans ritualer och sättet vi firar gudstjänst inte passar den gudsbild som man har samlat på sig på resan genom livet. Man är orolig för att kyrkorummet ska beröva en tron. Men är det inte tvärtom? Gud går mitt bland oss på våra gudstjänster och bereder plats i vårt inre för en större och djupare tro. I delandet och i gemenskapen förstår vi att vi inte är ensamma i vår tro trots att vår bild av tro och vår gudsbild skiljer sig åt. Gud är kyrkans huvud men på samman gång också din personlige vän. Känn ingen oro din tro passar in i kyrkogemenskapen.

Känn ingen oro. Det är viktigt att vi som försöker leva ett vardagsliv i vilket vi vill behålla tron på en god gud som möter oss i vardagen och det vardagliga att vi även inser att det är en nödvändighet att vi deltar i kyrkogemenskapen. Vi måste förstå att Gud möter oss både i gudstjänstens gemenskap men också enskilt och personligt. Gud delar inte in livet utan han är med oss alla dagar, alla dagar och alltid dygnet runt. Gud lämnar oss inte efter det att gudstjänsten är slut eller efter vår bön i ensamheten, nej gud finns med oss överallt.

Men för att förstå att Gud finns med oss överallt så behöver vi något större att luta oss mot än vår enskilda tro. Vår lilla erfarenhet av gudstro som vi samlat på oss är för liten. För att bygga en stark tro behöver vi kyrkogemenskapen. Kyrkans erfarenhet sträcker sig över år av erfarenhet och är en djup brunn att hämta inspiration från. I gemenskapen fördjupas vår tro. I möten och delande av erfarenhet blir vår tro starkare. Ensam är inte stark utan vi behöver varandra för att vår tro ska växa och gro.

Jag skulle vilja säga att vägen till livet går genom gemenskap med andra människor. Min lilla tro växer sig större och starkare när jag delar och stöter och blöter mina tankar om hur jag ser på tron och gemenskapen med Gud. Guds folks samlade erfarenheter leder mig in i det rum som är min tro. Kyrkans sekellånga erfarenhet blir till de bitar som fattas i mitt livspussel. Andras delande av sin erfarenhet blir något som bygger upp och stärker min tro. Gemenskapen i kyrkan ska vi vårda och använda för att den ger en djupare personlig tro, en tro där jag förstår att Gud möter oss på så många olika sätt. Det finns en Gud som går bort och bereder rum åt oss när vi tycker att kyrkan begränsar vår tro. Gud vill visa oss på att kyrkogemenskapen är större och har fler rum än vi anar. Kyrkogemenskapen är till för alla. Det är så Gud vill att det ska vara för han älskar oss och vill att vi ska känna oss hemma i våra kyrkor.

Att vara tillsammans och dela tron med kyrkan och i goda vänners gemenskap är vägen framåt. Att söka gemenskapen med Gud är som att söka efter en skatt i ditt inre. Att hjälpas åt att finna tro på att Gud är kärlek och vill oss väl är att hjälpas åt att finna vägen till livet.

Att gå på stenar som människor har gått på under årtusenden gör något med mig. När man inser att man är del i något större under den lilla tid jag har fått på jorden inser man att man ska försöka ta vara på tiden. Man måste i alla fall försöka bära tiden som den sista droppen vatten. Den tid vi fått är viktig och vi kan faktiskt påverka mer än vi tror. Vi kan göra gott och tänka oss för gällande vad vi säger och hur vi agerar mot och med dem vi möter. Ta vara på de stunder vi får tillsammans med andra och göra dessa möten till något gemytligt. Jag tror inte att några möten kommer till av en slump. Och tänk om det är så, tänk om Gud har en tanke med alla vi möter varje dag. Jag tror Gud vill att vi ska så goda frön av ord och tankar i vår vardag, sprida ord som föder liv. Om man så vill, vara en medvandrare på våra medmänniskors livsresa.

Ruiner som är tusentals år är stenar som ropar till oss när vi går bland dem. Det som en gång var vackra, pampiga och betydelsefulla mötesplatser som vårdades ömt ligger nu i spillror. Med tiden blev dessa platser mindre viktiga och föll i glömska. Men stenarna, ruinerna, talade till mig. Jag hörde orden från Matteus; Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör …

Samla inte skatter på jorden. Visst samlar vi alla våra skatter på jorden men efter en tid, nu snabbare än någonsin, mister skatterna sin glans. Gudarna i det antika Grekland som var så värdefulla att man var villiga att dö för dem miste även de sin glans. De material gudarna var byggda av blev till sist viktigare än guden så man stal guden och använde det dyrbara materialet till egen vinning. Guden föll i glömska för den hade inget liv utan var skapad av människohand.

Men för oss som väljer att ändå försöka samla skatter i himlen är det annorlunda. Vi tror på en Gud som inte är skapad av människohand utan som är skaparen. Den Gud jag tror på kommer till oss och är våran medvandrare under vår resa i livet, under vår livsresa. Och det fantastiska är att vi har himmelriket inom oss. Rost eller mal kan inte förstöra det Gud lagt i våra hjärtan. Den tro vi har ska vi vårda och vara rädda om så ingen stjäl och förstör den tro vi har. Men om det händer är det vårt val då vi väljer att gå vår egen väg bort från Gud för Gud lämnar oss aldrig. Inget kan förstöra Gud, för det är i honom vi lever rör oss och är till. Gud är själva livet och livet kommer aldrig att förgås.

På samma sätt som de i antiken mejslade fram sin gudar så tror jag vi måste arbeta och mejsla fram en tydlighet i allt vi gör. Vad vill vi uppnå och hur kommer vi dit är bra frågor. Det är viktiga frågor både för oss som kyrka men kanske ännu viktigare för mig personligen. Inte vara högtravande och sätta för höga mål men dra upp riktlinjer så att man inte blir en vindflöjel som fladdrar hit och dit, om nu inte andens vind blåser åt motsatt riktning. För då är det okej att vara kappvändare.

Men människan har en fri vilja och vi har en förmåga att söka efter fel saker på fel plats. I antiken gjorde människor gudabilder och sökte lyckan. Vi kan tycka att det var både dumt och naivt att tillbe det skapade och inte skaparen. Men är det inte det som du och jag gör även idag? Vi tror att vi ska bli lyckliga bara vi får en ny bil en härlig båt ett sommarhus på en solig strand en vinst på en lott. Vi ser och vi förstår att detta inte ger någon lycka därför att rost och mal förstör men ändå fortsätter vi. Nu mer än någonsin sköljs vi över av saker som lovar lycka men som bara leder till besvikelse. På livsresan reser vi utåt men inser snart att resan går inåt. Vi har himmelriket inom oss så samla dina skatter i himlen. Ägodelar och saker vi samlar på oss kan faktisk leda till att vi inte ser himmelriket inom oss eller att vi blir lomhörda så att vi inte hör Guds röst.

Paradiset är inte en förlorad plats därför att himmelriket finns inom oss. Antikens gamla tempel ligger i ruiner men inom oss finns det ett tempel där Fadern, sonen och den helige ande bor. Vi finner inte Gud i vårt sökande efter saker utan i den stilla viskningen. När vi i ensamhet söker Gud i tystnaden finner vi det förlorade paradiset, himmelriket, inom oss.

Jo men jag tror nog att Gud har en dröm. I den drömmen ser han hur alla människor på vår planet förstår att vi är älskade av honom. Att vi förstår att genom Jesus Kristus död och uppståndelse är vi alla systrar och bröder. Vare sig vi vill det eller inte så är det ett faktum. Om vi är onda eller goda, fattiga eller rika så är vi syskon och barn till Gud. Det är Guds tanke, Guds dröm. En fin dröm men en dröm som vi slår sönder genom våra fördomar och våra mänskliga drömmar och tankar om hur allt ska vara om hur Gud är och hur han agerar. Vi vill bestämma vilka han älskar och vilka han väljer bort. Men visst känns den tanken fel om vi smakar på den? Skulle Gud sålla bort somliga och behålla andra?

Vi tycker oss veta Guds innersta tankar men gör vi verkligen det? Gud är kärlek och vill leda oss in i en kärleks gemenskap med alla människor. Men vi är envisa och vill själva bestämma vilka vi vill vara syskon med. Vi ser inte på alla människors lika värde. Våra trångsynta värderingar gallrar snabbt ut goda och onda, vilka människor som är värd att tilltala och vara älskade och vilka vi vill avstå ifrån. Men det är inte Guds tanke.

Det våra handlingar säger när vi agerar på detta sätt är att Gud bara älskar en del av mänskligheten. Att Gud bara skulle älska vissa är för mig en underlig tanke. Jesus Kristus dog och uppstod för alla. Gud öppnade dörren för alla människor och låter alla människor komma till honom för att få ta del av hans kärlek. Hela mänskligheten får kalla Gud för far, fader vår. Gud är våran far och Jesus, Guds son, är vår bror. Vi är på detta sätt syskon. Inför detta faktum är det lätt att känna sig splittrad och tänka; kan verkligen Gud älska alla? Och svaret blir naturligtvis att för Gud är det möjligt att älska alla men det är svårt om inte omöjligt för oss människor. Men Gud befriar oss för att han älskar oss.

En av anledningarna till att vi handla som vi gör är att vi tror på makt. Vi förlitar oss på styrka medans Gud tror på kärlek. Gud har en dröm och en vilja att samla alla människor så vi blir ett genom tron på Jesus Kristus, genom hans kärlek. Men vi vill inte se det som lösningen på våra problem. Alla våra vackra ord om kärlek faller pladask och förblir obegripliga och abstrakta om vi inte tar Jesus, Messias, vår befriare på allvar och i alla fall försöker leva som han. Det är inte genom makt, segrar, styrka, rikedomar som vi lär oss vad Gud har för dröm om mänskligheten utan genom självuppoffrande. Inte genom att vara varandras herrar utan genom att vara varandras tjänare.

Gud har en dröm att vi likt Paulus får ett personligt möte med den uppståndne Jesus Kristus. Där vi liksom känner oss som ett med Gud då vi går in i klarhetens ljus. I det ljuset går vi från er och oss till att bli mig. Där vi säger; Gud älskar mig.

Jesus offrade sig för mig. I detta blir vi ett då vi alla förstår att vi är älskade av Gud på ett personligt plan. När vi förstår att Guds kärlek räcker till alla och att alla får vara med i hans familj förvandlas världen på riktigt. Gud går från abstrakt till konkret. Där blir Gud den som omsluter dig på alla sidor och håller dig i sin famn.

Gud är ett ständigt NU. Gud har en dröm att vi inte ska leta Gud i det förflutna och inte i framtiden utan NU. Gud har en dröm att vi ska känna Jesu närvaro här och nu genom att vi låter den helige Ande öppna våra ögon. Den helige Ande låter oss gå från dröm till verklighet, från fantasi till verklighet.

Så visst har Gud en dröm och en vilja att samla alla i medmänsklighet och samförstånd genom att vi förstår att han älskar oss alla, att han älskar dig och mig personligen.

Gud har den dröm att du och jag ska starta dagen med en bön där vi ber; Gud lär mig att bli mer och mer lika Jesus Kristus.

Vi behöver en stark tro och ett stort hjärta för hjälpa Gud att förverkliga sina drömmar. En stark tro på att vi verkligen är en familj. En familj som inte alltid är enig och där åsikter och tankar skaver ibland, men i vilken familj är inte detta en naturlig del av livet. Vi kan inte vara eniga i allt det vore onaturligt, men diskussioner bygger respekt och förståelse där vi kan gå vidare. Vi bygger inte Guds familj genom likformighet. Nej den byggs av kärlek och förståelse där olikheter blir en styrka och en väg till att krossa fördomar och rädslor. Vi ska ju bygga en familj med starka familjeband och då behövs mycket kärlek som byggnadsmaterial. Vi ska alltid komma ihåg att Gud älskar oss, att Gud älskar dig, att Gud älskar mig. Gud är kärlek och blir på detta sätt byggnadsmaterialet som håller oss samman. Gud är kärlek och han älskar oss. Inte för att vi är goda. Inte för att vi är onda. Nej Gud älskar oss punkt. Kärleken från Gud gör oss till en familj.

Vi är förenade genom att Jesus Kristus dog och återuppstod för att återskapa kontakten mellan Gud och människan. Jesus Kristus dog och återuppstod för alla, för ALLA, på detta sätt är vi alla barn till Gud. Alla som vill får vara med i Guds familj. Alla människor finns med i Guds dröm. Alla människor är älskade av Gud.

Så har kan Gud drömma? Ja att du ska förstå att du är älskad på riktigt. Förstå att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Så sprid det glada budskapet att vi är älskade av Gud. Att Gud ser på oss med kärlekens ögon. Att det finns ett hopp och ett ljus som lyser i en allt mörkare värld.

Somliga dagar känns allt så tungt, eller hur? Att dra mot det goda är av någon underlig anledning att jobba i motvind. Men tänk på att motsatsen, att ge upp, inte är ett alternativ som leder framåt. Att kämpa och dra för att visa på att det finns hopp även när det känns mörkt och kallt är aldrig ett arbete som är bortkastat. Ljuset segrar alltid över mörkret.

Vi bör kanske ha dessa ord i våra tankar? Ja vi kan väl åtminstone försöka. Tänk på dessa ord i din vardag. Små handlingar leder till något stort.

Vi ska vara salt och ljus i en värld som är ganska smaklös. I en värld som är mörk och som tappat sin tro på något större ska vi sprida det budskap Jesus från Nasaret gav oss för över tvåtusen år sedan.

Vi ska älska våra fiender. Vi ska be för dem. Men be för våra fiender är inte det en omöjlighet i verkligheten? Men är det inte det vi står och säger att Jesus från Nasaret lärde oss? Att den tro vi erbjuder är ett erbjudande och en smal väg som förvandlar våra värderingar? Ett annorlunda liv, ett liv i förlåtelse där vi ber för människor. Istället för att reta oss på andras ord, handlingar och deras sätt att vara be för dem. Omöjligt? Ja det är omöjligt om vi fortsätter tänka destruktiva och mörka tankar. Om vi låter en skugga av misstänksamhet kasta mörker över våra tankar reflekterar vi inte Guds karaktär och Guds personlighet.

Personligen tror jag på att små steg i rätt riktning förvandlar världen. Elaka kommentarer, fula gester skapar ett sätt att tänka och agera som inte leder världen framåt. Att hela tiden se de fel som andra kanske gör och glömma sina egna är ett sätt som i förlängningen skapar oro både på individnivå och i världen.

Men att vara salt och ljus. Att hejda sig och tänka ; hur vill jag att andra ska bete sig mot mig är en början på något stort. Små steg i rätt riktning. Små böner om förlåtelse och kärlek ger oss nya tankar som ger oss nya ögon. Som en doft från ugnens bullbak sprider en varm känsla inom oss förvandlar goda vanor oss till att bli salt och ljus i tillvaron.

Vi vet inte vad de vi möter går igenom. Livet kan förändras fort. Ekonomin kan krascha, någon kanske just fått ett besked att de lider av någon sjukdom, livskamraten kanske har lämnat familjen eller än värre avlidit, någon kanske just blivit av med jobbet. Vi vet helt enkelt inte vad de människor som vi möter varit med om så min uppmaning blir att vi ska vara sen att döma. Jesus uppmanar oss att möta ondska med kärlek kanske för att vi inte vet vad våra medmänniskor går och bär på. Ett leende och en tyst bön kan förändra världen. Små steg i rätt riktning.

Vi som Guds folk måste i tider av oror visa på en annan väg, en kärlekens väg. Att börja varje dag med att be en bön i tacksamhet där vi ber Gud om att han ska ta hand om oss denna dag. Jag tror inte Gud ger oss det svaret att dagen blir problemfri men bönen gör att vi förbereder oss inför dagens prövningar. Vi sätter helt enkelt en agenda för dagen där vi vet att Gud är med oss. Dagen börjar med att vi väljer vara salt och ljus i en smaklös och mörk värld. När vi kommer till ett moment som oroar oss ta då en kort paus och fundera om du kan ta kontroll över situationen och vara någon som sprider ljus och inte mörker.

Ta Jesus från Nasarets undervisning på allvar och börja tänka positivt. Be med tro på att det verkligen finns en Gud som hör din bön och möter dig med kärlek.

Orden som kommer ur vår mun är viktiga om vi vill skapa kärlek och bygga förtroende. Tänk på vad du säger. Dina ord är inte bara läten utan roder som ställer in riktningen mot det du vill åstadkomma. Ord förändrar världen, ord kan slå ner eller bygga upp, ord kan skapa liv eller orsaka lidande och död. Så var noga med vad du säger.

Var salt och ljus i en smaklös och mörk värld.

Amen

Låt mig var morgon möta din trofasthet,
ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag skall gå,
jag sätter mitt hopp till dig.

Ps 143:8

Att tro kan också vara att känna oro. Oro för världen, oro för mänskligheten, oro för att hela skapelsen har hamnat ur kurs. Det finns sannerligen mycket att känna oro för i dessa tider. Oro är å ena sidan bra för att det visar att man bryr sig. Men å andra sidan är oro ingen känsla man vill behålla. För att göra sig av med oro väljer vi många gånger att stänga våra ögon. Lite som strutsen som stoppar huvudet i sanden. Men oro går inte gömma och glömma den biter sig envist fast. Försöker man sopa allt under mattan för att försöka dölja den växer den sig starkare. Oro har en förmåga att växa sig stark i mörker.

Att tro är att vilja något. Men med viljan att följer också en oro att misslyckas. Genom att vilja tro hoppas man även på förändring. Man vill se och känna hur Gud förändrar livssituationen, löser problem och gör något nytt. Men med en önskan om förändring är oro en ständig följeslagare. Vad innebär det att kasta sig ut i det nya och okända? Oro gör att vi vill sätta oss ner igen på den stol där vi alltid har suttit.

Tro kan vara förknippad med oro inför vad Gud vill göra med oss. Oro för att vi måste upp ur det gamla och invanda i tankar, ord och handlingar. Oro och tro är ständiga följeslagare. Oro för att man har fastnat i det gamla, men även en oro för att riktigt våga tro på det nya. Det gör att vi står där som åsnan mellan två hötappar. Det gamla skapar oro och det nya skapar även det oro.

Men jag vill ju så gärna tro men när allt rasar runt omkring oss och omformar vår världsbild är det lätt att ställa sig frågan ; finns Gud? Kanske ser vi just nu födsloverkarna inför att något nytt håller på att födas. Min tro är att det vi ser hända i världen just nu ett tecken på att Gud vill skapa något nytt. Vì kanske är oroliga men Gud är alfa och omega, början och slutet, Gud har allt i sin hand. Frågan är om vi har tro nog att lita på det? Är det inte så att för bygga något nytt behöver man först riva det gamla? Sedan kan man kan lägga en ny grund att bygga på.

Oro att våga riva ner för att bygga upp är också en oro gällande att tro på en framtid där Gud tar hand om oss. Vi frågar oss; är verkligen Gud med oss om vi vill tänka nytt? Vad är Guds tankar och vad är våra?

Men kan det gamla och invanda leda till något nytt? Både ja och nej. Vi kommer inte framåt om vi sitter still och fastnar i det gamla. Men om vi tar det gamla och invanda på allvar och börjar tro på att allt vi fått med oss under vår livsresa kan det bli till något gott, något nytt, det vi har stoppat ner i vår mylla i tro vill växa och gro. Oro för missväxt, att något kan bli fel, finns ständigt i våra tankar. Men en tron på att något gott snart kommer att spira och gro måste alltid vara drivkraften som gör vår tro starkare. Oro för att något kan gå fel i det vi gör får oss att stelna till, stanna upp och växen blir stagnation. Men tron på en levande Gud som är herre över allting leder faktiskt oss framåt med hjälp av det gamla. Gud är Gud och han gör allting nytt, tillochmed det gamla och invanda.

Det vi ser just nu i vår värld skapar naturligtvis oro. Men kanske är det så att ur dessa orosmoln vill Gud skapa något nytt. Den oro vi känner kanske vi istället ska vändas till tro? Jag tror att det är hög tid för oss att fylla våra lampor med olja och lysa och visa på en annan väg än den vi ser. Vi ska söka oss närmre Gud och låta han fylla våra lampor med olja och ropa ut till alla; se brudgummen kommer.

Guds vägar är inte våra vägar för han gör allting nytt. Vi måste, med Guds hjälp, hitta vägar där tro och oro kan förenas till något gott. Vägar som får oss att handla och aggera på ett sunt sätt. Gud har aldrig förlorat så den väg vi ska välja är bönens väg. Vägen till Gud går via våra böner. Sluta upp att vara orolig och prata skit. Be för allt och alla. Låt allt i ditt liv och alla du möter i din vardag finnas under ditt ”böneparaply”. Låt Gud bära dig och tro på en Gud vars befrielse inte bygger på makt utan kärlek.

Till sist läs gärna psaltaren 35.