”Hur har jag inte längtat…” säger Jesus till sina närmaste; lärjungarna, när de möts för att äta påskmåltid i övre salen i Jerusalem. Påsken som judar firade och firar än idag, för att komma ihåg hur de blev befriade från slaveriet i Egypten. ”Hur har jag inte längtat…”.

Dagarna innan, det vi påminner oss om på palmsöndagen, hade folket fyllt gatorna och ropat ”Hosianna Davids son”. Hosianna som betyder: rädda oss! Folket i Israel bar på en längtan att återigen bli befriade. Denna gång från Romarna som ockuperade dem. De längtade, de hade väntat så länge efter en Befriare! Och här, här kom han: Jesus! Hosianna!

”Hur har jag inte längtat…” de orden är också mina denna dag. Hur har jag inte längtat efter en måltid med vänner och familj! Liksom folket fyllde gator fylls gatorna hos oss med rop ”Rädda oss från restriktioner”, ”rädda oss från Corona virus”. ”Rädda oss från dessa plågor”. Hosianna! Vi längtar efter att ställa till med fest inför befrielsen… som låter sig vänta…

Vi vet hur lärjungarnas och folkets förhoppningar gick i kras när Jesus tas tillfånga. Alla flyr och han blir ensam kvar. Övergiven. Falskt anklagad. Torterad. Och till sist dödad genom att hängas upp på ett kors.

Även de grusade förhoppningarna känner vi igen i våra egna liv. Vaccinet som dröjer. Arbetet jag aldrig fick. Det inställda bröllopet… Jag som var så noga med avstånd och handtvätt blev ändå drabbad, inlagd… En ny sjukskrivning står för dörren jag som kämpat så… Ensamheten som alltid finns där… De stympade sociala sammanhangen… Den trassliga relationen… Hur har jag inte längtat efter befrielse från detta! Hosianna!

Några kvinnor som följde Jesus var först vid graven. Chockade får de se en tom grav. Förvirrade. Upprymda berättar de vad de erfarit. Åh nu, vad händer nu?

Så kommer han, Jesus, levande och visar sig för dem alla. Känner ni inte igen mig? Se på mina fötter säger han. Kanske en ny hälsningsfras för oss när vi ses igen? Se på mina fötter! Eller?… Hur som, Jesus säger så och de såg hans fötter. Sårmärkta fötter som berättar något för oss

Jesu sårmärkta fötter vilar på jorden. Det är vid dem vi sitter vid varje gudstjänst också när vi sitter på andra sidan skärmen. Jesu fötter är kyrkan. Fötter som rör på sig, för att berätta att det goda har makt över det onda, oavsett hur det känns eller ser ut till det yttre. Vi har erfarenheten i våra egna liv, hur mörkret blev till ljus mot alla odds. Hur livet vände åter. Att efter natt kommer dag. Det är sant, även i denna tid. Efter Corona kommer dag, nytt liv- kanske ett annat liv, men dock liv!

Så stiger Jesus upp mot himmelen och sänder lärjungarna ut över världen. De vandrar ut på sina fötter och berättar om hur livet vänder åter. Och nu är vi långt framme och nosar på kyrkoåret… Då är det kanske till och med sommarkänsla med fest, måltid och gemenskap- kanske. Hur har vi inte längtat kommer vi säga till varandra och kanske visar vi varandra våra fötter – om vi inte känner igen varandra i Corona frisyren. Vem vet, kanske vi vågar tar några danssteg i glädje? Berätta om hur det har varit för just mig och dig, hur dagen återvänt med ljus i mitt liv. Men där är vi inte än, först skärtorsdag, långfredag, påskdag och vaccin… Hur har jag inte längtat!

Sara Eriksson, diakon i Husie kyrka

Vi befinner oss mitt i fastan och kanske har en fasta aldrig varit tydligare än nu. Fastan är ju förknippad med att avstå. För det mest brukar vi väl försöka hitta något som känns meningsfullt att avstå ifrån. Men kanske inget som smärtar jättemycket, utan bara så där lite lagom.

Detta år är det snarare så att vi har fått lära oss att avstå från sådant som vi verkligen aldrig skulle välja att avstå ifrån, egentligen. Är det kanske att avstå på riktigt? Att avstå från sådant som vi är vana att ha tillgång till, det som kanske berör oss på djupet. Jag kan just nu inte påverka alls vad jag är tvungen att avstå från. Det är att förlora kontrollen en stund och kan jag stå ut med det?

Denna tid, i en pandemi, tänker jag att vi också måste ta hänsyn utanför min egna snäva krets. Vad behöver jag göra för att göra saker lättare/bättre för den andra? Vad behöver jag avstå för någon annans skull?

Måste jag göra saker som jag alltid har gjort även om det sker på andras bekostnad? Individualismen visavi det gemensamma. Men det gemensammas bästa är ju inget vi direkt pratar om, särskilt inte om det betyder att avstå från mitt eget bästa.

Mitt i pandemitiden kan man nu se att det finns en trötthet på att avstå, man vill ”ta semester”  från corona och leva som om allt var normalt en stund. Men på vems bekostnad? Vem får avstå något för min skull?

Är det en generationsfråga? Många ur den unga generationen har vuxit upp med tillgång till allt, med en gång, en omedelbar behovstillfredsställelse. Många ur den äldre generationen har vuxit upp och fått avstå för att i förlängningen kunna få det bättre för sig och sin familj. Att avstå hade en mening i ett längre perspektiv.

När fastan avslutas så ska det vara fest. Det ska kännas på riktigt att fastan är över, skillnad mellan att avstå och att tillåta sig.

Så fasta, avstå och tro att det kommer en tid efter, en tid av hopp och fest.

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli

För många år sedan klippte jag ur en bild ur en tidning – tror det var Nytt Liv, eller hette den Trots Allt då? Bilden föreställde en hundkorg med en tik och ett antal små gosiga valpar, och bredvid sitter en liten pyjamasklädd kille med napp i munnen och ett mjukisdjur i famnen och kan inte ta blicken ifrån dem. Rubriken är just Längtan. Jag hade den bilden uppe på min vägg länge.

Lever man någonsin utan att längta efter något? Jag vet inte.

Längtan kan leva i oss utan att vi riktigt vet det, utan att den riktigt har fått ord. Andra längtor är betydligt mer handfasta: Vid elva börjar jag längta efter lunchen, i februari börjar jag längta efter våren.

Runt omkring mig möter jag så många tydliga längtor: efter jobb, efter hälsa, efter bostad, efter en fungerande relation, efter att ha mat hela månaden, efter att ha kläder till barnen, efter att få träffa sina vänner och dricka kaffe, efter att få komma utanför Malmö ett par dagar, efter att våga känna tillit till andra och inte minst till de funktioner som ska hjälpa oss när vi får det svårt, efter att få det stöd man är berättigad, ja berättigad, till, efter uppehållstillstånd, efter att en nära anhörig ska kunna lämna beroende och kriminalitet, efter en plats att finnas på, efter att få andas fritt, efter kraft att leva.

Det tar aldrig slut.

Jag längtar efter Guds rike. Där den nåd som flödar fritt också innefattar människans basala behov. På ett sätt som tydligen kan anses orättvist men som i Guds ögon är evigt rättvist.
Eftersom Gud längtar efter oss.

 Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka

En fruktansvärd tragedi har hänt i Vetlanda och många människor är drabbade. Skadade, anhöriga, vittnen, ett helt samhälle. Men även en ung man som har invandrat.

Den första frågan många ställer sig när något sådant här händer är – vilken nationalitet hade gärningsmannen? Nästa fråga eller rubrik är – är det en terrorhandling?

När man sedan får svaret att det handlar om en invandrad person till Sverige så kommer resten som brev på posten … se här, så här går det när man är för öppen och naiv. Bättre att stänga gränser och göra sig av med dem som inte ska vara här i landet.

Om man sedan tänker en sväng till så är det ingen hemlighet att många människor som kommer till Sverige, alltså flyr till Sverige, kommer från fruktansvärda situationer som för det mesta är helt outhärdliga att ens försöka ta in. Röda korset har sedan tidigare rapporterat att av de som flyr och kommer till Sverige är ca 30% traumatiserade (många gånger av själva flykten) men som klarar av att ”läka” när man kommer i trygg miljö. Men ytterligare ca 30% är så kraftfullt traumatiserade och har PTSD (post traumatiskt stress syndrom) att detta måste den enskilda få hjälp med. Det finns hjälp att få men då handlar det avancerad traumabearbetning som inte finns tillgängligt på så många ställen i landet. Röda korset driver traumakliniker på olika ställen i landet och tar in personer via remisser från Regioner och Vårsta diakonigård (Härnösand) driver också en traumaklinik och arbetar framför allt med nyanlända och asylsökande.

Personer med så svåra PTSD och trauman måste få hjälp, annars riskerar man som person att krascha på olika sätt. Det är svårt för dem att integreras, de har problem med skolgång och språkinlärning på grund av de skador de har.Det värsta är att det kan ta flera år innan det går så långt som till en personlig krasch. Vissa självmedicinerar, för att orka, med de tabletter man ibland kan få tag på via läkare eller via nätet men det är också många gånger mycket droger inblandat.

Nu säger inte jag med tvärsäkerhet att personen som åstadkommit ett svårt trauma för samhället i Vetlanda hade just en PTSD och ett trauma. Men det skulle kunna vara så, och det skulle kunna vara så att denna person självmedicinerat med droger som till slut bara förvärrar traumat och personen löper amok helt enkelt.

En mycket skadad person som skadar många andra, planlöst, i sin närhet och många blir drabbade. Så skulle det kunna vara. Men så skulle det inte behöva vara om dessa personer som bär på dessa trauman från en flykt, från övergrepp, från krigets fasor får adekvat hjälp. Detta måste vi inse och ta på allvar. Det är inte den enda vägen att stänga gränser och slänga ut alla som inte passar in. Det finns en väg där vi faktiskt ger adekvat hjälp och stöd till personer som tagit sig till Sverige och vill vara delaktiga fullt ut i ett samhälle, för samhällets bästa.

Är det naivt att resonera så? Kanske men det är i alla fall ett försök till att hitta medmänskliga vägar för att forma tryggare vardag för alla.

Vi möter alla någon gång en person som bär på denna typ av trauma, i skolan, i affären, i kyrkan, på våra diakonimottagningar. Vi måste därför också lära oss att känna igen tecken, tecken på när psykisk ohälsa egentligen handlar om PTSD och trauman. På olika sätt ska väl vi alltid försöka se och möta den andre …

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli.