På väg till jobbet i morgontrafiken. Stannar för ett rödljus, en mamma med ett barn i sittvagn väntar vid övergångsstället. Barnet är kanske omkring året, har en orange jacka. Barnvagnsekipaget får grön gubbe och mamman börjar gå, och en kvinna med en hund i koppel går förbi dem. En irländsk setter, vad det ser ut som.

Barnet ser hunden, följer den med blicken. Tittar på sin mamma, de byter en blick i samförstånd, ler. Barnet tittar på hunden igen, tills den och dess matte viker av åt ett annat håll.

Att få bevittna detta gjorde hela min dag. Barnet Såg En Hund, mamman bekräftade barnet, de delade en upplevelse.

Tänker på hur ofta jag ser utan att se. För att jag hade tankarna någon annanstans, eller trodde att jag redan visste vad jag skulle få se. Eller bara var trött, disträ.

Tänker på vad det är att ha syn men vända bort blicken. Att välja att skärma av, se åt ett annat håll, dra sig undan. Hur det känns att prata med någon som inte ser mig i ögonen. Att hälsa på någon som tittar åt ett annat håll, hur konstigt??

Jag får besök av en ung man. Han är från Afghanistan och under vårt samtal fastnar hans blick på biblarna i bokhyllan bakom mig. Ett par är från 1800-talet och jag lyfter ner dem. Han bläddrar fascinerat och vördnadsfullt, försöker läsa frakturstilen. Vi tittar på biblarna på dari, på arabiska. Han kan läsa i dem medan jag är helt utanför. Vi ser samma saker men har helt olika möjligheter att förstå.

Tänker på vad det är att se. Att ta in, att tolka, att sätta ord på – om det går. Hur kunskap påverkar det man ser, om det är obegripliga tecken eller blir en mening. Att öppna sig för upplevelsen, vilken den nu blir. Inga garantier finns.

Tänker på att våren sköljer mina ögon rena från damm och skräp. Allt som spirar, slår ut, savar, gör att jag på nytt ser det fantastiska livet. Under ytan händer det som inte syns, tills det plötsligt syns.

Tänker att Gud är Seendets Gud, som ser både det som är fördolt och det som jag ser. Som ser mig.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka

”Jag brukar sätta på psalmer och lyssna på. Då hörs bomberna mindre”, säger Najwa och knappt hinner hon avsluta meningen innan det hörs något dovt, mörkt ljud.

”Ja, där kom det igen. Bomberna” säger hon.

Hon är i Gaza. Jag i Malmö. Det är den 11 maj och medierapporteringen dagen innan har varit intensiv från Israel/Palestina. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Som så många gånger tidigare då det varit oroligt i området, ringer jag henne. Najwa som jag kallar min palestinska mamma. Najwa som kallar mig sin extra dotter. Hon börjar alltid med att prisa Gud för att de mår bra. Sedan berättar hon om situationen, hur hon inte kunnat sova på natten på grund av flygplanen och bomberna.

Det är som jag har hört det förut. Och det har jag. Många gånger har jag fått höra från henne om bomber, flygplan som flyger så lågt att fönstren skallrar och går sönder, de ständiga elavbrotten som gör att hon ofta är uppe på natten för att tvätta eller laga mat och hur svårt det är i dagens Gaza för hennes medelålders söner att hitta ett arbete trots att de har långa utbildningar.

Under ett av mina besök i början av 2000-talet var det oroligt i Gaza och vi hörde flygplanens höga ljud när de flög lågt över bebyggelsen. Najwa och hennes man tyckte att den säkraste platsen var att jag fick sova mellan dem. Mina kära palestinska föräldrar.

Det finns inget skydd i trångbodda Gaza. När bomberna skjuts ner över husen så är det oftast människor i byggnaderna. Människor som dör.

Vi har känt varandra länge, Najwa och jag. Det var 1999 som hon och hennes man lät mig bo i deras hem ett halvår då jag var ungdomsstipendiat för Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission. Jag blev en del av deras familj och sedan dess har vi hållit kontakten.

Det första jag fick höra när jag kom till Gaza för över 20 år sedan är att Gaza är världens största fängelse. Och ja, det är nog det och har varit under en lång tid. Ett fängelse där en massa tortyrmetoder används. Det upprepar sig om och om igen. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Sedan följde det ofta av ett ordspråk på arabiska som lyder ungefär ” tränger du in en katt i ett hörn så river den till slut”.  Och så är det nog, Och det upprepar sig. Bomber, protester, husdemolieringar, raketer, döda.

Vi blandar samtalet om den rådande situationen med pandemin och minnen från förr. Hon berättar om sina syskon, de som lever och de som har dött. Jag berättar om min familj och hur coronan påverkat oss här.

”Men menar du att ni bara får vara åtta personer på gudstjänst. Det går ju inte”, säger hon förvånat. ”Här i Gaza är i alla fall kyrkorna öppna. Och det är mycket folk”, säger hon med en viss stolthet i rösten.

Inombords ler jag och minns den lilla ortodoxa kyrkan jag brukade gå med henne till. Det brukade vara fullsatt. Även om Gazas kristna procentuellt är väldigt få så finns de kvar här och deras historia sträcker sig så långt tillbaka som till 300-talet då det första klostret byggdes där.

”jag ber att Gud ska skydda er”, säger hon sedan om och om igen.

Och jag lovar att göra detsamma.  Sedan avslutar vi samtalet. Förvissna om att vi har varandra, om än på långt avstånd så nära varandra i vår gemensamma bön för mänskligheten och freden.

En dryg vecka senare den 21 maj, blir det vapenvila. En skör sådan men en vapenvila. I skrivandet stund sägs det att 240 personer dödats i Gaza. 240 personer för mycket. 240 personer som är någon annans söner, döttrar, mammor och pappor.

Bomber, protester, husdemoloeringar, raketer, döda.

Kyrie Eleison.

ACT Svenska kyrkan hjälper till i Gaza. Läs mer på: https://www.svenskakyrkan.se/act

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka

Smärtan är påtaglig- den som diskbråcket ger honom, den som hans livstrauman med mördade föräldrar ger honom, den som ovissheten och hemlösheten ger honom. Hans ögon skriker ut sorgen och smärtan. 

Alla spelar fotboll med mig, säger han, fram och tillbaka. Ingen kan hjälpa mig.

Jag vill så gärna hjälpa, trösta och ge hopp. Men hur ger man det till en person som har fått hoppet strypt gång på gång i tio år.

Som ung tonåring i våldsdrabbade Afghanistan mördades hans far. Rädslan var stor att också han som enda son skulle utsättas. Han flydde och kom till ett Sverige som först öppnade armarna för det barn han var, men sedan stängde dem.

Brist på bevis och papper var en anledning. Brist på humanitet en ännu större.

Nu har det gått tio år. Under de tio åren, de där från tonåring till ung vuxen- de åren som för många betyder studier, första jobbet, egna lägenheten och en start på vuxenlivet har för honom varit en daglig kamp för att överleva i ett Sverige som stängt allt för honom. Han kämpar dag för dag att ha någonstans att bo, att ha något att äta och att försöka våga tro att detta någon gång ska ta slut.

Han drömmer om att bli polis. Han vill hjälpa människor och vill vara en del av ett demokratiskt samhälle där polisen är till för att hjälpa människor- inte vara en del av ett förtryckande samhällssystem. Han vill ha lugn.

Jag vill så gärna säga till honom att det kommer att lösa sig. Men det kan jag inte.

Jag kan försöka hjälpa honom med samtalsstöd, psykologkontakter, läkarkontakter för ryggproblemen och hans starka psykiska ohälsa. Jag kan försöka hjälpa honom med kläder, mat och kanske någonstans att bo tillfälligt. Det finns folk som vill hjälpa- ideella organisationer, kyrkan, läkare och psykologer, privatpersoner.

Men vad vi än gör så förändras inte det faktum att han inte är välkommen här- att han som idag inte har någon förälder i livet och en syster som han inte vet var hon finns eller lever, ska tillbaka till ett land som är drabbat av våld och som han inte har någon framtid i eller längre några band till.

Mediciner, samtal, mat, kläder hjälper bara för stunden. Det han behöver är ett uppehållstillstånd så att fotbollsmatchen mellan olika instanser som försöker hjälpa för stunden, kan blåsas av och han kan påbörja ett liv. Ett liv där han med sin noggrannhet, drivkraft och vilja kan börja studera och bli den där polisen som vi behöver i detta land. Så att han kan vara med och bygga detta samhälle. Så att hoppet inte blir tomma ord utan visar att förändring är möjlig.

Det är svårt att ge hopp men jag slutar inte hoppas- på ett Sverige som kan bli humanare, som kan ge fristad åt dem behöver skydd. Hur långt borta det än känns just nu så vill jag tro att dagens hårda utlänningslag kommer att förändras så att han liksom så många andra slutar vara papperslösa unga män utan hopp- till att bli en del av vårt samhälle och framtiden.

Jag kan inte säga att det löser sig men jag kan inte heller sluta hoppas. Hur mörkt det än ser ut nu med dagens utlänningspolitik så kan ingen ta ifrån oss hoppet.

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka