Det är onsdag och det är varmt och det är tyst och ödsligt här i mitt kontorsrum. Det känns lite sådär som det kan göra om sommaren, att man är ensam överlevande efter den stora katastrofen för det syns inte en katt. Men det är bara min självcentrering som talar. Det pågår aktiviteter runtom även om jag just nu inte hör eller ser dem. (Fråga: om öppna förskolan stojar och tjimmar och har roligt, finns den verkligen om jag inte hör det? Jfr om ett träd faller i skogen och så vidare.) Det kommer så många tankar när jag sitter och försöker förstå mig på både livet och arbetet. På förekommen anledning tänker jag ofta på vad det är att vara kyrka. Rättare sagt vad vi människor som utgör kyrkan gör, och varför. Det finns det som är bra, det som är mindre bra och det som är under all kritik. Förstås, hur skulle det kunna vara annat? Vi tolkar och förvaltar så gott vi kan efter vårt begränsade förstånd. Vi har dessutom olika åsikter om vad det är att leva i Kristi efterföljelse och det gör ju inte saken lättare. Men ändå. Det finns saker som görs så rätt att det sjunger av den klockrena träffen. Nu ska jag berätta om en av mina starkaste upplevelser av vad kyrkan är när hon är som bäst.

En av mina söner har Downs syndrom. När han var i den åldern att vi började tänka på konfirmation, tyckte både hans far och jag att han självklart skulle ha samma möjlighet som sina syskon även när det gällde det här med att vara ung och prata om Gud och livet med andra än sina föräldrar. Vi kontaktade församlingen. För att göra en längre historia kort ska jag säga att vi föräldrar inte hade en aning om hur konfirmationstiden skulle utformas på bästa sätt. Det var inte till något vidare stöd för den stackars präst som skulle klura ut mer hur just den här blivande konfirmanden fungerade och vad som kunde vara ett bra upplägg. Jag kan tillägga att jag själv inte är expert på något vis; jag är inte specialpedagog eller har gratis kunskap i allmänhet om hur människor med funktionshinder ”är” bara för att jag har ett barn med en extra kromosom. Jag begriper inte bättre varför han är som han är, än varför en annan av mina söner som är extremt ljushyad sommar efter sommar bränner sönder sig i stället för att vidta lämpliga skyddsåtgärder. Bara som ett exempel. Hur som helst landade vi i att pojkens mor och far hade fullt förtroende för vad än konfirmandteamet kunde hitta på att företa sig, och det lagom svettiga konfirmandteamet kavlade upp sina ärmar och tog sig an uppgiften.

Det blev ingen grupp. Vi frågade runt lite i vår sons klass, men det var ingen som nappade. Min son fick därmed ett oerhört lyxigt upplägg med inte mindre än fyra ledare. Fyra vuxna, helt för sig själv. Han gillade det. Även om han inte var med på noterna den första gången när ledarna försökte några olika uttänkta aktiviteter, så var det för honom en bekräftelse i sig att stå i fokus. Han var lite besvärad av det också den första träffen, men sedan började han lapa i sig. Hans ledare var lyhörda och följsamma och det blev snart mycket tydligt vad han verkligen tyckte om. När polletten väl föll ner var det nästan komiskt, kan jag tycka i efterhand, men ändå så stort och fint. Vill ni veta vad hans grej var?

Han ville fira mässa. Han tycker alltid mest om när saker är på riktigt, så det var ju inte alls konstigt. Det var det som var varje träffs höjdpunkt. Han dukade fram till nattvard och dukade av och var med på ett självklart sätt, med värdighet och glädje. Hans konfirmationsgudstjänst är en av mitt livs största upplevelser. Ytligt sett kan det tyckas vara blaha blaha och inget märkvärdigt alls. Vad då, en tonåring med Downs som firar nattvard tillsammans med sin familj, ledare, och en hel del vänner och bekanta som kom, vad är det att yra så högtravande om? Men det var stort. Det var otroligt. Jag bär på en så stor tacksamhet mot hans ledare och mot församlingen, mot min kyrka, som gjorde det här. Som lade de här resurserna på en människa som inte hör till dem i samhället som kan återgälda det, så att säga. En av de där tärande.

Det ifrågasattes, beslutet om resurserna. Jag säger faktiskt inget om det, för jag tycker att man ska ställa frågor och fundera på hur resurser används på bästa sätt. Däremot är jag väldigt medveten om att i en annan tid, med en annan syn på vad människovärde är, kanske i ett annat land, så skulle det inte varit så självklart att min son hade fått det här. När det begav sig var det så givet för mig att min kyrka skulle ställa upp att jag inte tänkte en enda gång på att det inte skulle ha gått att genomföra. Klart ungen skulle konfirmeras. Först efteråt kom insikten om vilket privilegium det var.

Jag vet att alla som var inblandade i min sons konfirmationstid tyckte att det var en stor upplevelse. Svårt och trixigt innan man hittar rätt, absolut, men resultatet! Min pojke pratar inte så han kommer aldrig att högt bekänna eller lovsjunga på ett sätt som omvärlden uppfattar. Det kan vara lätt att missta det för att han inte känner eller reflekterar. Den som tillbringar lite tid med honom ser däremot fort hur det ligger till. Jag vet förstås inte om ungen bekänner sig till fädernas kyrka, eller till skaparanden, eller hur han formulerar det ogripbara för sig själv. Jag är helt säker på att han har sin egen relation till Gud. Inte för att han på något lite gullegullflummigt sätt skulle vara mer ett Guds barn än någon annan, utan för att han är en människa. Bara en människa, och just därför en alldeles storslagen skapelse.

Om jag skulle ha missat det så frambär jag här igen den tacksamhet jag känner mot Kristina, Kajsa, Margareta och Andreas. Mot Uppsala pastorat. Mot Svenska kyrkan. Slutpoängen är väl närmast ett slags halleluja-rop inför att det går att få vara med även om man är som lite eljest.

Jag har haft tur. Under några veckor har jag fått bistå textilkonstnären Silja Karlsson med det praktiska kring hennes utställning Bön för naturen, som jag nämnt tidigare. Vi har kopierat bilder och texter och skrivit lappar och framför allt har vi hunnit prata en hel del. Eftersom jag är helt tagen av Siljas konstnärskap har det varit en livsbonus som heter duga.

Verket Utan titel är ursprunget till utställningen, som är en bön om hjälp och skydd för naturen; den natur som är Siljas stora motivation och inspiration.

Idag fick jag en separat visning i kyrkan av Silja då hon berättade om verken för mig. Det var mycket intressant och jag önskar verkligen att jag hade lyckats filma medan hon berättade i stället för att råka stänga av kameran just då. Det finns dock flera långa sekvenser av mina fötter. (Jag är en jätteskicklig kommunikatör.) Medan vi gick där och jag kunde djupdyka i bilderna blev jag alltmer fascinerad av hantverket. Av kreativiteten och hur roligt det måste vara att kunna forma material och se hur de kan användas och förändras. Jag fick ett sug efter att skapa. Mina telefonklottersblomster är dock det närmaste jag kommer ett konstnärligt uttryck. Ärligt talat drabbades jag efter min privatvisning av en vag och oförlöst känsla och kände mig som jag liksom famlade i luften efter pensel och duk. Det går att längta efter det sköna oavsett om man själv kan skapa det eller ej. Och oj, så jag längtar.

Till mig talar Siljas verk rätt in i hjärtat. Det är så många detaljer och lekfulla tekniker, och samtidigt en helhet som skänker en slags lugn. Verken är sköna i alla bemärkelser. Och jag påminns om hur viktiga alla konstnärliga uttryck är för oss människor, hur mycket vi behöver vattna våra torra själar med något som går utöver vardagens asfalterade trottoarer på väg till att handla mjölkbrödköttbullarjuiceäggbananertvål. Något som lyfter och får oss att andas friare i insikten om att det finns där, det ogripbara och eviga.

Kyrkorummet. En plats som härbärgerar allt i våra liv. Den där platsen dit man går för att jubla, eller gråta förtvivlat. Där vi hötter med näven mot himlen, och där vi lyfter upp våra ansikten i stor glädje och tacksamhet.

Det är som att det märks i kyrkorummet. Många människor har passerat och många liv har levts. Så många ord har sagts och så många toner har klingat. Färger som symboliserar kyrkoårets gång, former som gestaltar berättelser eller försöker fånga känslor. Det stora och goda har tagit plats där, även det låga och usla. Allt sätter spår och det är så vi är, vi människor. Vi är allt från förnekelse till bekräftelse. Kyrkorummet har sett och hört allt. Det är som våra liv och vårt gagn sitter i väggarna.

Det är fint att kunna gå runt i en kyrka och se hur olika generationer har lämnat sina avtryck. Där har vi valvet med målningar från 1200-talet, och där har vi barnhörnan med mjukisdjuren där det senaste tillskottet togs dit så sent som förra veckan. Det är avtryck, och det är uttryck.

Det heliga och eviga kan vi nås av på många sätt. I Alunda kyrka visas i juli månad textilkonstnären Silja Karlssons utsällning ”Bön för naturen”. Utställningen finns på plats den 3-28 juli under sommarkyrkans öppettider och ger möjligheten att kanske snudda vid det obeskrivliga en stund. Låter det högtravande? Det kan för all del sägas även så här: fantastiska bilder med en klar andlig dimension finns nu utställda. Kom och se dem! Låt i sugas in och fångas av färgerna, den stora kreativiteten och lekfullheten.

Det går bra det med. Att bara komma och tycka om dem. Men varje gång ett konstverk slår an en ton inom oss så händer det något. Det i sig är inte fy skam, oavsett om vi drabbas av en omvälvande uppenbarelse, eller mer blir lite lugn och glad av färger som talar till oss.

I entrén till äldreboendet samlas vi, en sex-sju personer. Vi hälsar på varandra. Några känner varandra sedan länge, några är helt nya i sammanhanget. Vi är där för att vi ska ta en promenad tillsammans med personer som är rullstolsburna och har svårt att komma sig ut på egen hand. Verksamheten bygger på volontärer från olika föreningar i Alunda kommun, och är ett gott samarbete med andra engagerade människor i vår omgivning.

Att få komma ut en sväng och lufta på sig, det kan ha betydelse. Ibland kanske det till och med det är den stora skillnaden mellan att tappa livsgnistan och att tycka att livet är helt okej. Vad är då rullstolsturen?

Rent konkret är det frivilliga som går till äldreboendet på onsdagar under sommaren. Personalen på äldreboendet vet vilka boende som vill följa med ut. Den som är promenadsugen får en volontär som har ansvar för rullstolsarbetet, så att säga. Sedan går gruppen iväg en sväng. Ofta förbi kyrkan. Någon kanske vill stanna till vid en grav. Efter återkomsten till boendet blir det kaffe för alla.

Ja. Så enkelt och blodlöst går det att beskrivas. Det kan också framställas som en möjlighet att bryta isolation. Det gör att samtal uppstår, eller att berättelser kommer fram. Det händer något när en människa blir sedd, och får prata med någon – och i sin tur se den andra. Mänsklig kontakt. Om det ska uttryckas på kyrkiska är det helt enkelt att leva i Kristi efterföljelse. Det är en rätt bra sak att ägna sig åt.

Innevarande onsdag startade med sju stycken volontärer och en enda promenadsugen. Det var blåsigt och lite osäkert väder och man hade ingen lust att ge sig ut och så var det fotbolls-VM. Några volontärer droppade av eftersom de helt enkelt inte behövdes. Men tro inte att historien slutar där: efter en stund hade fler kommit på att de kunde ta på sig en extra tröja, att de var less på fotboll och hellre ville komma ut. Samtidigt hade det dykt upp fler volontärer. Det blev till en slut en större grupp som kom ut och andades frisk luft, fick grönt i sina ögon, fick prata om ditten och datten – och till sist kaffesällskap vid återkomsten från promenaden.

Det här med att göra saker tillsammans? Det är oöverträffat.