I många år hade jag som granne direkt utanför huset en stor ek. En sådan där som känns som ett urträd. Gammal och hög, högre än vårt hus som ändå var fem våningar högt. Jag kunde se ut på den från vardagsrumsfönster och köksfönster på ena våningen, och från sovrumsfönstren på andra våningen. Det var fint att ligga i sängen och se in i den en stund innan jag somnade, eller efter att jag hade vaknat. En vår kunde vi från köket följa fågelungarna som kläcktes och började flyga ut ur boet från parkettplats eftersom boet låg i en grenklyka precis i höjd med vårt kök. Jag älskade att ligga i hängmattan på övre balkongen och se lövverket sakta röra sig i vinden. Den där eken var en vän.

Det var en gammal vän. Den mådde inte bra. Den började ruttna. Och när ett träd är så stort och så omfångsrikt förstår man att om det faller omkull så landar det på något som inte kommer att klara sig så bra när det händer. Med andra ord började min vän bli farlig för sin omgivning och måste tas bort. Det var en stor sorg även om jag förstod varför det måste ske. Det blev så tomt efter eken. Jag bodde i många år till i den lägenheten, men vande mig aldrig riktigt vid tomrummet.

Träd är viktiga för oss människor. Jag är inte en person som på något särskilt sätt vurmar för djur och natur, jag är rätt ointresserad, men samtidigt går det inte ens för mig att undvika att bli påverkad av vare sig det ena eller det andra. Och jag har uppfattat det som att just träd är betydelsefulla för många av oss. De är på något vis välgörande för själen. Det är väl därför det inte är mycket som folk blir så upprörda över som när träd fälls, särskilt om man inte kan se någon direkt anledning utan tänker att det är någon form av okynnesavverkning eller kortsiktig trädfällning. Rör inte mitt träd! är en omedelbar reflex hos de flesta av oss, och om det är så att träden fälls av skäl som vi anser vara felaktiga, dumma, galna, då blir vi inte nådiga (se striden om träden i Kungsträdgården på 1970-talet).

Ja, jag minns många träd som varit fina vänner. Det är rätt häftigt att det går att känna så.

Ibland kan man haka upp sig formuleringar.  Jag har några psalmer jag kan gå igång av om jag är på det humöret. En av dem har jag nämnt tidigare, den om att här gäller att tränga, ja tränga sig fram. Men så finns det också en typiskt långfredagspsalm som jag aldrig kan sjunga utan att det börjar klia i huvudet på mig. Ni vet, den som handlar om att ingens smärta någonsin, never ever har varit lika stor som Jesus, där han dog på korset.

Jag tycker det är märkligt med den där antydan till tävling. Som om det ställföreträdande lidandet inte skulle vara lika mycket värt om man inte säger att ”Nä minsann, Jesus alltså, han led mest och värst och koncentrationsläger är ju ingenting i jämförelse”. Det blir så konstigt. Fokus hamnar fel. Det blir nästan omöjligt att inte börja jämföra lite i smyg. Börja undra om inte de andra som korsfästes led lika mycket, börja göra listor på all den smärta och vidrighet vi människor som släkte tillfogar varandra och hela skapelsen, och till slut tycka att det bara verkar löjligt att hävda att denna enda persons död genom korsfästelse är den maximala smärtan. Så många människor har dött utdragna och plågsamma dödar, så många har dött övergivna, svikna och förtvivlade – varför vinner Jesus tävlingen?

Det är förstås inte det som är poängen. Jesus själv är fullkomligt ointresserad av att vara Mr Universal Ultimate Pain. Det som är själva grejen är det underbara och storslagna i att Gud blir människa. Blir kött och delar våra villkor. Får smutsiga fötter, valkar i nävarna, blir törstig och arg och skrattar hejdlöst, tvivlar, tror och framför allt älskar sin nästa. Bryr sig om och säger att det enda sättet att finna Guds rike är genom utgivande kärlek. Och såklart, till slut delar ytterligare en mänsklig upplevelse: det är väldigt mycket kött och blod och smuts med att dö i plågor, att vara hånad, fråntagen respekt och värdighet. Det är därför offret blir så andlöst starkt. För mig är det kanske det mest löftesrika jag har att Jesus var människa. Att livet vi har, att själva skapelsen i sig, är något viktigt och heligt. Det är så viktigt att Gud delar vårt jordeliv.

Det finns och kommer att fortsätta finnas människor som offrar sig för andra. Jag vet inte hur man klarar det. Till en viss gräns tror jag vi alla är helt beredda på att sätta dem vi älskar före oss själva, men det där med att offra sig för okända, för en oviss utgång? Jag tvivlar på att jag skulle vara beredd att göra det. Så är det att vara människa. Så var det för Jesus också. Ansatt av tvivel. Han visste inte heller vad det faktiskt innebär att få vara med Gud när man dött. Att det är något bra får vi utgå ifrån, men vad det …är, det vet ingen av oss för det går utanför vår föreställningsvärld. Snacka om att man kan undra och tvivla där i den yttersta förtvivlans stund.

Jesus delar det med oss. Han genomlevde det som människor sedan vi började andas någon gång i tidens gryning har upplevt, och kommer fortsätta att göra till tidens slut. Så det behövs kanske ingen tävling för att bevisa hur mycket Jesus offrade sig. Hans smärta är inget vi måste mäta oss mot och skamset skyffla undan vår egen pina i skenet av. Tack och lov tror jag inte att det är särskilt många som ser en viktig teologisk poäng med att framhäva Jesu smärtor som de Allra Mest Smärtsamma Någon Har Upplevt.

Såsom Jesu smärta var
ingens smärta varit har

– allvarligt?

Efter högmässan ville jag framföra mitt tack till predikanten. Hamnade som vanligt sist i kön av andra som hade liknande ärende (eller så ville de skälla, så kan det också vara, eller bara säga ”hej och tjena, det var längesedan). Jag hade egentligen bråttom vidare, men inte knuffar man bryskt undan församlingsborna för att komma fram till målet. Sannerligen inte. (Min antifavoritpsalm är för övrigt den som går ”Nej, här gäller tränga, ja tränga sig fram”.) Jag stillade mig och tänkte att jag ger det fem minuter till innan jag ger upp.

Till slut var det två personer före mig som stod och samtalade i grupp med predikanten. Ingen av dem skyndade sig att få fram sitt ärende utan småpratade obekymrat om ditt och datt utan att bry sig nämnvärt om oss som stod och trampade bakom. Jag greps av en slags beundran. Tänk om jag också kunde släppa medvetenheten om alla runtom, tänk om jag kunde vila i att någon faktiskt skulle tycka att det var viktigt att prata en liten stund med mig – hur uppnår man den känslan? Jag tycker nämligen att i varje sådan situation så hinner jag i princip bara säga ”hej” innan den andra personens ögon börjar flacka åt sidan eller se på någon bakom mig. När det händer klarar jag inte att stå kvar och låtsas som att jag har hens uppmärksamhet utan avrundar och slinker iväg. (Det är bland annat därför jag hatar mingel, förresten. Exakt samma sak: jag lyckas inte fånga intresset tillräckligt och blir raskt dumpad medan den jag samtalat med glatt minglar vidare. )

Jag begrundade detta i mitt sinne. Hittade inte svaret den gången heller. Så kunde jag då äntligen kliva fram för att säga hur givande jag tyckte att dagens predikan hade varit. Jag tog i hand och framförde det jag hade på hjärtat. Predikanten såg vettskrämd ut. Som om jag varit närgången eller överdrivet intensiv.

Håhåjaja. Framöver ska jag nöja mig med att ta i hand och säga tack. Å andra sidan, är det värt att stå i kö för? Kan man i det läget i stället buffla sig fram och säga ”Ursäkta men jag ska bara säga tack här, det går på en sekund, oj, var det din fot”, eller är det dålig stil?