Efter högmässan ville jag framföra mitt tack till predikanten. Hamnade som vanligt sist i kön av andra som hade liknande ärende (eller så ville de skälla, så kan det också vara, eller bara säga ”hej och tjena, det var längesedan). Jag hade egentligen bråttom vidare, men inte knuffar man bryskt undan församlingsborna för att komma fram till målet. Sannerligen inte. (Min antifavoritpsalm är för övrigt den som går ”Nej, här gäller tränga, ja tränga sig fram”.) Jag stillade mig och tänkte att jag ger det fem minuter till innan jag ger upp.

Till slut var det två personer före mig som stod och samtalade i grupp med predikanten. Ingen av dem skyndade sig att få fram sitt ärende utan småpratade obekymrat om ditt och datt utan att bry sig nämnvärt om oss som stod och trampade bakom. Jag greps av en slags beundran. Tänk om jag också kunde släppa medvetenheten om alla runtom, tänk om jag kunde vila i att någon faktiskt skulle tycka att det var viktigt att prata en liten stund med mig – hur uppnår man den känslan? Jag tycker nämligen att i varje sådan situation så hinner jag i princip bara säga ”hej” innan den andra personens ögon börjar flacka åt sidan eller se på någon bakom mig. När det händer klarar jag inte att stå kvar och låtsas som att jag har hens uppmärksamhet utan avrundar och slinker iväg. (Det är bland annat därför jag hatar mingel, förresten. Exakt samma sak: jag lyckas inte fånga intresset tillräckligt och blir raskt dumpad medan den jag samtalat med glatt minglar vidare. )

Jag begrundade detta i mitt sinne. Hittade inte svaret den gången heller. Så kunde jag då äntligen kliva fram för att säga hur givande jag tyckte att dagens predikan hade varit. Jag tog i hand och framförde det jag hade på hjärtat. Predikanten såg vettskrämd ut. Som om jag varit närgången eller överdrivet intensiv.

Håhåjaja. Framöver ska jag nöja mig med att ta i hand och säga tack. Å andra sidan, är det värt att stå i kö för? Kan man i det läget i stället buffla sig fram och säga ”Ursäkta men jag ska bara säga tack här, det går på en sekund, oj, var det din fot”, eller är det dålig stil?