Alunda församling fick sin nya kyrkoherde på plats den första september. Han var nygammal; ny i rollen som kyrkoherde, men gammal i gården eftersom han hade gjort sitt adjunktsår i Alunda några år tidigare. Nu kom han och hans familj tillbaka, till församlingens glädje.

Jens Peterson. Glad.

Biskop Ragnar Persenius och Hans Fredrik Silén får en kopp kaffe som förberedelse.

Den 21 oktober var det Jens Petersons tur att sälla sig till raden av kyrkoherdar i Alunda och välkomnas av församlingen vid en mottagningsgudstjänst. Biskop Ragnar var där, familjen var där, representanter från församlingsverksamheter var där, kyrkorådets ordförande var där, Alunda kyrkokör var där, manskören Olands Drängar var där, präster och kyrkvärdar var där, pastorn från Equmeniaförsamlingen var där, församlingsborna var där; och glädjen var där.

Kyrkorådets ordförande Inga Alm förbereder tillsammans med Hans Fredrik Silén, den sistnämnde ansvarig för utformningen av gudstjänsten. Till höger korsbärare Evelina och komminister Micaela Clasdotter.

Alunda kyrkokör och Olands Drängar repeterar Ehnvalls Te Deum under ledning av Jan Hällgren.

Högtiden fick en extra skjuts av musiken. Alunda är nämligen en församling med ett rikt musikliv, och den timanställde kyrkomusikern Zacharias Ehnvall är kompositör. Det tog Ulf Engström, som var tillförordnad kyrkoherde under sommaren fasta på, och beställde ett verk till kyrkoherdemottagningen. Zacharias komponerade ett Te Deum för kör och orgel, och verket uruppfördes i mottagningsgudstjänsten.

Zacharias Ehnvall, nöjd kompositör

Både biskop Ragnar och kyrkoherde Jens talade om samhällsansvar eftersom det var söndagens tema, men det är också ett tema för Jens själv i sin gärning som präst. Han vill förnya församlingslivet och stärka gemenskapen mellan människor. Gemenskapen är församlingens kärna, sade han bland annat i sin predikan.

Det fanns de som hade fokus på annat än predikstolen. Tur att det finns giraffkompisar att ha med i bänken, och att det finns saker att titta på.

Efter högmässan bjöds församlingen in till lunch i prästgården. Husmödrarna hade som vanligt gjort fantastiskt god mat (den som inte har besökt en onsdagslunch än rekommenderas varmt att göra det: det är så gott så man stönar när man äter) och det var fint att få sitta tillsammans och prata, och ta tillfället i akt att säga några ord till Jens. Eller som kören Besöksgruppen, brista ut i sång.

Efter fest och högtid kommer vardag. Det är en hel del att sätta sig in i när man ska vara ledare för verksamhet och personal samt ha huvudansvar för församlingens andliga liv. Jens Peterson har gripit sig uppgiften an med seriositet och i förvissning om att det är ett gott arbete som ska fortsätta. Men det är inte enkelt att hitta balansen mellan att förvalta och utveckla, att finna formerna för att driva arbetet framåt tillsammans med anställda och alla församlingsbor. Det finns så många saker att dra i, och varje enskilt ärende som dyker upp tenderar att vara viktigast av allt – i god konkurrens med alla andra saker som står och trampar i farstun och pockar på uppmärksamhet såsom varande det allra viktigaste, även de. Det gäller att medarbetarna drar åt samma håll och hittar sina roller. Jens ägnar mycket tid åt att ta reda på förutsättningarna, och att vara tydlig med sin vision för församlingsarbetet. Det kommer att bli en spännande resa. Framtiden verkar ljus: utgångspunkten är att alla människor behövs och har lika stort värde. Nya kyrkoherden är välkommen, och han i sin tur välkomnar och bjuder in alla.