Ni vet det här med att det behövs tre positiva saker för att väga upp effekten av en negativ? Ni vet det här med att om tio personer säger till dig att du har gjort en så god soppa, och så kommer en person som tveksamt säger att nja, det var väl aningen för mycket salt, så är det vi bär med oss från den soppan att den inte var riktigt som den skulle?

Medvetenheten om hur vi blixtsnabbt reagerar på och tar in allt som är dåligt är hög. Vi kan småle lite snett åt oss själva varje gång vi märker att vi gjorde exakt sådär igen: vi fick beröm och värme av flera, men det räckte med en persons njugga utlåtande eller i värsta fall fördömande för att allt det goda skulle rinna av oss. Det är väldigt svårt att komma ifrån det. Vi borde bli bättre på att komma ihåg att det som påverkar mig, det påverkar även andra. Kanske kan jag avstå från en kommentar ibland. Kanske kan jag öva mig på att upptäcka sådant jag tycker om hos andra människor, att lägga märke till om någon har gjort något som jag anser är bra eller som helt enkelt berört mig på ett positivt sätt. Kanske kan jag till och med börja tala om för människor att jag uppskattar dem?

Det är konstigt och sorgligt att det på något vis anses vara lite att skämma bort folk om man talar om för dem att man tycker om dem eller tycker att de gjort något alldeles ovanligt bra. Däremot är helt ok att komma med kritik som påpekar vad som inte var så bra. Det är helt rimligt att vara kritisk och att framföra synpunkter, men det är stor slagsida för de negativa omdömena. Det stärkande och värmande håller vi däremot rätt gärna inne med för det är lite pinsamt att säga ”å vad jag beundrar ditt mod” eller något annat.

Jag tänker så här: om jag säger fler kritiska, negativa, smånjugga saker än vad jag lämnar ifrån mig beröm och värme där de hör hemma måste jag tänka om. Jag vill helt enkelt inte, för att säga det på ren svenska, rain on someone´s parade.

Ibland hör man talas om att folk inte vill överanvända ord om kärlek och vänskap för att de på något vis skulle förlora sin innebörd om de används. Jag vet inte vad det är för slags magiskt tänkande som ligger bakom det synsättet, för det verkar onekligen som att man tror att ett ord som används slutar betyda något. Min huvudinvändning är att det inte verkar gälla för negativa formuleringar och ord, för de kan upprepas minsann. Så tycker jag det är en märklig inställning att man ska snåla på det som är gott och bra. Vi ska sparsamt använda positivt laddade ord och uttryck för kärlek och respekt men det gör inget om vi använder kritiska och negativt färgade ord mot varandra; eller vad ska man dra för slutsats av att så många halvt om halvt anser att om man talar om för sitt barn eller sin partner att man älskar dem för ofta så slutar det betyda något? (Hur kan man säga orden ”jag älskar” för ofta, förresten?) Vilken människa har hittills inte mått bättre av att bli vattnad med varma ord blandat med vardagssorlet, än av att få ovett, likgiltighet eller kyla över sig? Vilket frö gror bäst?

Min uppmaning idag är helt enkelt att om du har något gott att säga en annan människa: säg det. Öva dig på att vilja tala om när du uppskattar något.