Ibland kan man haka upp sig formuleringar.  Jag har några psalmer jag kan gå igång av om jag är på det humöret. En av dem har jag nämnt tidigare, den om att här gäller att tränga, ja tränga sig fram. Men så finns det också en typiskt långfredagspsalm som jag aldrig kan sjunga utan att det börjar klia i huvudet på mig. Ni vet, den som handlar om att ingens smärta någonsin, never ever har varit lika stor som Jesus, där han dog på korset.

Jag tycker det är märkligt med den där antydan till tävling. Som om det ställföreträdande lidandet inte skulle vara lika mycket värt om man inte säger att ”Nä minsann, Jesus alltså, han led mest och värst och koncentrationsläger är ju ingenting i jämförelse”. Det blir så konstigt. Fokus hamnar fel. Det blir nästan omöjligt att inte börja jämföra lite i smyg. Börja undra om inte de andra som korsfästes led lika mycket, börja göra listor på all den smärta och vidrighet vi människor som släkte tillfogar varandra och hela skapelsen, och till slut tycka att det bara verkar löjligt att hävda att denna enda persons död genom korsfästelse är den maximala smärtan. Så många människor har dött utdragna och plågsamma dödar, så många har dött övergivna, svikna och förtvivlade – varför vinner Jesus tävlingen?

Det är förstås inte det som är poängen. Jesus själv är fullkomligt ointresserad av att vara Mr Universal Ultimate Pain. Det som är själva grejen är det underbara och storslagna i att Gud blir människa. Blir kött och delar våra villkor. Får smutsiga fötter, valkar i nävarna, blir törstig och arg och skrattar hejdlöst, tvivlar, tror och framför allt älskar sin nästa. Bryr sig om och säger att det enda sättet att finna Guds rike är genom utgivande kärlek. Och såklart, till slut delar ytterligare en mänsklig upplevelse: det är väldigt mycket kött och blod och smuts med att dö i plågor, att vara hånad, fråntagen respekt och värdighet. Det är därför offret blir så andlöst starkt. För mig är det kanske det mest löftesrika jag har att Jesus var människa. Att livet vi har, att själva skapelsen i sig, är något viktigt och heligt. Det är så viktigt att Gud delar vårt jordeliv.

Det finns och kommer att fortsätta finnas människor som offrar sig för andra. Jag vet inte hur man klarar det. Till en viss gräns tror jag vi alla är helt beredda på att sätta dem vi älskar före oss själva, men det där med att offra sig för okända, för en oviss utgång? Jag tvivlar på att jag skulle vara beredd att göra det. Så är det att vara människa. Så var det för Jesus också. Ansatt av tvivel. Han visste inte heller vad det faktiskt innebär att få vara med Gud när man dött. Att det är något bra får vi utgå ifrån, men vad det …är, det vet ingen av oss för det går utanför vår föreställningsvärld. Snacka om att man kan undra och tvivla där i den yttersta förtvivlans stund.

Jesus delar det med oss. Han genomlevde det som människor sedan vi började andas någon gång i tidens gryning har upplevt, och kommer fortsätta att göra till tidens slut. Så det behövs kanske ingen tävling för att bevisa hur mycket Jesus offrade sig. Hans smärta är inget vi måste mäta oss mot och skamset skyffla undan vår egen pina i skenet av. Tack och lov tror jag inte att det är särskilt många som ser en viktig teologisk poäng med att framhäva Jesu smärtor som de Allra Mest Smärtsamma Någon Har Upplevt.

Såsom Jesu smärta var
ingens smärta varit har

– allvarligt?