Kulturarv

Samtal med en konstnär

Utan titel

Jag har haft tur. Under några veckor har jag fått bistå textilkonstnären Silja Karlsson med det praktiska kring hennes utställning Bön för naturen, som jag nämnt tidigare. Vi har kopierat bilder och texter och skrivit lappar och framför allt har vi hunnit prata en hel del. Eftersom jag är helt tagen av Siljas konstnärskap har det varit en livsbonus som heter duga.

Verket Utan titel är ursprunget till utställningen, som är en bön om hjälp och skydd för naturen; den natur som är Siljas stora motivation och inspiration.

Idag fick jag en separat visning i kyrkan av Silja då hon berättade om verken för mig. Det var mycket intressant och jag önskar verkligen att jag hade lyckats filma medan hon berättade i stället för att råka stänga av kameran just då. Det finns dock flera långa sekvenser av mina fötter. (Jag är en jätteskicklig kommunikatör.) Medan vi gick där och jag kunde djupdyka i bilderna blev jag alltmer fascinerad av hantverket. Av kreativiteten och hur roligt det måste vara att kunna forma material och se hur de kan användas och förändras. Jag fick ett sug efter att skapa. Mina telefonklottersblomster är dock det närmaste jag kommer ett konstnärligt uttryck. Ärligt talat drabbades jag efter min privatvisning av en vag och oförlöst känsla och kände mig som jag liksom famlade i luften efter pensel och duk. Det går att längta efter det sköna oavsett om man själv kan skapa det eller ej. Och oj, så jag längtar.

Till mig talar Siljas verk rätt in i hjärtat. Det är så många detaljer och lekfulla tekniker, och samtidigt en helhet som skänker en slags lugn. Verken är sköna i alla bemärkelser. Och jag påminns om hur viktiga alla konstnärliga uttryck är för oss människor, hur mycket vi behöver vattna våra torra själar med något som går utöver vardagens asfalterade trottoarer på väg till att handla mjölkbrödköttbullarjuiceäggbananertvål. Något som lyfter och får oss att andas friare i insikten om att det finns där, det ogripbara och eviga.

 

 

Silja berättar om sina verk.
Luften är fylld av sejd och sång
Silja speglad i verket Klippan

Ett rum som rymmer oss

Kyrkorummet. En plats som härbärgerar allt i våra liv. Den där platsen dit man går för att jubla, eller gråta förtvivlat. Där vi hötter med näven mot himlen, och där vi lyfter upp våra ansikten i stor glädje och tacksamhet.

Det är som att det märks i kyrkorummet. Många människor har passerat och många liv har levts. Så många ord har sagts och så många toner har klingat. Färger som symboliserar kyrkoårets gång, former som gestaltar berättelser eller försöker fånga känslor. Det stora och goda har tagit plats där, även det låga och usla. Allt sätter spår och det är så vi är, vi människor. Vi är allt från förnekelse till bekräftelse. Kyrkorummet har sett och hört allt. Det är som våra liv och vårt gagn sitter i väggarna.

Det är fint att kunna gå runt i en kyrka och se hur olika generationer har lämnat sina avtryck. Där har vi valvet med målningar från 1200-talet, och där har vi barnhörnan med mjukisdjuren där det senaste tillskottet togs dit så sent som förra veckan. Det är avtryck, och det är uttryck.

Det heliga och eviga kan vi nås av på många sätt. I Alunda kyrka visas i juli månad textilkonstnären Silja Karlssons utsällning ”Bön för naturen”. Utställningen finns på plats den 3-28 juli under sommarkyrkans öppettider och ger möjligheten att kanske snudda vid det obeskrivliga en stund. Låter det högtravande? Det kan för all del sägas även så här: fantastiska bilder med en klar andlig dimension finns nu utställda. Kom och se dem! Låt i sugas in och fångas av färgerna, den stora kreativiteten och lekfullheten.

Det går bra det med. Att bara komma och tycka om dem. Men varje gång ett konstverk slår an en ton inom oss så händer det något. Det i sig är inte fy skam, oavsett om vi drabbas av en omvälvande uppenbarelse, eller mer blir lite lugn och glad av färger som talar till oss.