Tårna var som isklumpar. Hela jag var genomkyld och allmänt nere. Hörlurarna var trasiga så jag kunde inte stänga ute den grymma omvärlden, varje ljud retade nerverna och jag satt och småhatade allt och alla på bussen. Så trängde några ord igenom min dimma av självupptagenhet.

-Du skojar? Gillar inte dina föräldrar rödbetssallad? Det är ju det som gör hela julen!
– Nänä (småretsamt tonfall), det är julskinkan som gör julen, Kom igen, erkänn att det är skinkan. Med senap på och mumsmumsmus …
– Vi käkade skinka på knäckebröd häromdagen, det var gott såklart.

Efter ett kortare utbyte av uppdateringar om familj och sjuka barn var det dags att kliva av bussen, och de skildes åt med ett varmt ”Jalla, god jul, hälsa!”. Jag klev av jag med. Var med ens lite varmare om tårna och såg inte fullt så svart på livet, för de två som pratat vardagligt med varandra om traditionella julföreteelser var så glada. Muntra. Såg fram mot helg och firande med familj och vänner, och det spelade ingen roll att det var kallt och mörkt, för det var kväll den fjärde söndagen i advent och en förväntan inför att fira jul låg i luften. Det vankades skinka och rödbetssallad, liksom.  Det var fint att bli påmind om det. Att plocka fram den goda känslan inför högtiden och landa i att nu är det snart här.

Som vi behöver varandra, vi människor, för att påminna och lyfta. Till och med när vi inte har en aning om att det har skett. Jag tror inte de som samtalade hade en aning om att jag satt där med långa öron, men hjälpte mig gjorde de likafullt. (Trots att en av dem alltså hade en faiblesse för rödbetssallad. Rödbetssallad är för mig ett lika obegripligt mysterium som lutfisken och så säger jag inget mer om det.) Genom rödbetssallad, skinka och jalla klingade julevangeliet i mina öron.

Det kan lätt bli så när man är lite religiös.

Efter högmässan ville jag framföra mitt tack till predikanten. Hamnade som vanligt sist i kön av andra som hade liknande ärende (eller så ville de skälla, så kan det också vara, eller bara säga ”hej och tjena, det var längesedan). Jag hade egentligen bråttom vidare, men inte knuffar man bryskt undan församlingsborna för att komma fram till målet. Sannerligen inte. (Min antifavoritpsalm är för övrigt den som går ”Nej, här gäller tränga, ja tränga sig fram”.) Jag stillade mig och tänkte att jag ger det fem minuter till innan jag ger upp.

Till slut var det två personer före mig som stod och samtalade i grupp med predikanten. Ingen av dem skyndade sig att få fram sitt ärende utan småpratade obekymrat om ditt och datt utan att bry sig nämnvärt om oss som stod och trampade bakom. Jag greps av en slags beundran. Tänk om jag också kunde släppa medvetenheten om alla runtom, tänk om jag kunde vila i att någon faktiskt skulle tycka att det var viktigt att prata en liten stund med mig – hur uppnår man den känslan? Jag tycker nämligen att i varje sådan situation så hinner jag i princip bara säga ”hej” innan den andra personens ögon börjar flacka åt sidan eller se på någon bakom mig. När det händer klarar jag inte att stå kvar och låtsas som att jag har hens uppmärksamhet utan avrundar och slinker iväg. (Det är bland annat därför jag hatar mingel, förresten. Exakt samma sak: jag lyckas inte fånga intresset tillräckligt och blir raskt dumpad medan den jag samtalat med glatt minglar vidare. )

Jag begrundade detta i mitt sinne. Hittade inte svaret den gången heller. Så kunde jag då äntligen kliva fram för att säga hur givande jag tyckte att dagens predikan hade varit. Jag tog i hand och framförde det jag hade på hjärtat. Predikanten såg vettskrämd ut. Som om jag varit närgången eller överdrivet intensiv.

Håhåjaja. Framöver ska jag nöja mig med att ta i hand och säga tack. Å andra sidan, är det värt att stå i kö för? Kan man i det läget i stället buffla sig fram och säga ”Ursäkta men jag ska bara säga tack här, det går på en sekund, oj, var det din fot”, eller är det dålig stil?

Jag har haft tur. Under några veckor har jag fått bistå textilkonstnären Silja Karlsson med det praktiska kring hennes utställning Bön för naturen, som jag nämnt tidigare. Vi har kopierat bilder och texter och skrivit lappar och framför allt har vi hunnit prata en hel del. Eftersom jag är helt tagen av Siljas konstnärskap har det varit en livsbonus som heter duga.

Verket Utan titel är ursprunget till utställningen, som är en bön om hjälp och skydd för naturen; den natur som är Siljas stora motivation och inspiration.

Idag fick jag en separat visning i kyrkan av Silja då hon berättade om verken för mig. Det var mycket intressant och jag önskar verkligen att jag hade lyckats filma medan hon berättade i stället för att råka stänga av kameran just då. Det finns dock flera långa sekvenser av mina fötter. (Jag är en jätteskicklig kommunikatör.) Medan vi gick där och jag kunde djupdyka i bilderna blev jag alltmer fascinerad av hantverket. Av kreativiteten och hur roligt det måste vara att kunna forma material och se hur de kan användas och förändras. Jag fick ett sug efter att skapa. Mina telefonklottersblomster är dock det närmaste jag kommer ett konstnärligt uttryck. Ärligt talat drabbades jag efter min privatvisning av en vag och oförlöst känsla och kände mig som jag liksom famlade i luften efter pensel och duk. Det går att längta efter det sköna oavsett om man själv kan skapa det eller ej. Och oj, så jag längtar.

Till mig talar Siljas verk rätt in i hjärtat. Det är så många detaljer och lekfulla tekniker, och samtidigt en helhet som skänker en slags lugn. Verken är sköna i alla bemärkelser. Och jag påminns om hur viktiga alla konstnärliga uttryck är för oss människor, hur mycket vi behöver vattna våra torra själar med något som går utöver vardagens asfalterade trottoarer på väg till att handla mjölkbrödköttbullarjuiceäggbananertvål. Något som lyfter och får oss att andas friare i insikten om att det finns där, det ogripbara och eviga.