tro

Att gå in och ur ett drama

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap – och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in – och ut.

 

Skrevs 30 mars 2018 på en annan bloggplats, grusimaskineriet.blogspot.com. Samma författare, som tar sig rätten att återpublicera sig själv.

 

Spik i foten

Ibland kan man haka upp sig formuleringar.  Jag har några psalmer jag kan gå igång av om jag är på det humöret. En av dem har jag nämnt tidigare, den om att här gäller att tränga, ja tränga sig fram. Men så finns det också en typiskt långfredagspsalm som jag aldrig kan sjunga utan att det börjar klia i huvudet på mig. Ni vet, den som handlar om att ingens smärta någonsin, never ever har varit lika stor som Jesus, där han dog på korset.

Jag tycker det är märkligt med den där antydan till tävling. Som om det ställföreträdande lidandet inte skulle vara lika mycket värt om man inte säger att ”Nä minsann, Jesus alltså, han led mest och värst och koncentrationsläger är ju ingenting i jämförelse”. Det blir så konstigt. Fokus hamnar fel. Det blir nästan omöjligt att inte börja jämföra lite i smyg. Börja undra om inte de andra som korsfästes led lika mycket, börja göra listor på all den smärta och vidrighet vi människor som släkte tillfogar varandra och hela skapelsen, och till slut tycka att det bara verkar löjligt att hävda att denna enda persons död genom korsfästelse är den maximala smärtan. Så många människor har dött utdragna och plågsamma dödar, så många har dött övergivna, svikna och förtvivlade – varför vinner Jesus tävlingen?

Det är förstås inte det som är poängen. Jesus själv är fullkomligt ointresserad av att vara Mr Universal Ultimate Pain. Det som är själva grejen är det underbara och storslagna i att Gud blir människa. Blir kött och delar våra villkor. Får smutsiga fötter, valkar i nävarna, blir törstig och arg och skrattar hejdlöst, tvivlar, tror och framför allt älskar sin nästa. Bryr sig om och säger att det enda sättet att finna Guds rike är genom utgivande kärlek. Och såklart, till slut delar ytterligare en mänsklig upplevelse: det är väldigt mycket kött och blod och smuts med att dö i plågor, att vara hånad, fråntagen respekt och värdighet. Det är därför offret blir så andlöst starkt. För mig är det kanske det mest löftesrika jag har att Jesus var människa. Att livet vi har, att själva skapelsen i sig, är något viktigt och heligt. Det är så viktigt att Gud delar vårt jordeliv.

Det finns och kommer att fortsätta finnas människor som offrar sig för andra. Jag vet inte hur man klarar det. Till en viss gräns tror jag vi alla är helt beredda på att sätta dem vi älskar före oss själva, men det där med att offra sig för okända, för en oviss utgång? Jag tvivlar på att jag skulle vara beredd att göra det. Så är det att vara människa. Så var det för Jesus också. Ansatt av tvivel. Han visste inte heller vad det faktiskt innebär att få vara med Gud när man dött. Att det är något bra får vi utgå ifrån, men vad det …är, det vet ingen av oss för det går utanför vår föreställningsvärld. Snacka om att man kan undra och tvivla där i den yttersta förtvivlans stund.

Jesus delar det med oss. Han genomlevde det som människor sedan vi började andas någon gång i tidens gryning har upplevt, och kommer fortsätta att göra till tidens slut. Så det behövs kanske ingen tävling för att bevisa hur mycket Jesus offrade sig. Hans smärta är inget vi måste mäta oss mot och skamset skyffla undan vår egen pina i skenet av. Tack och lov tror jag inte att det är särskilt många som ser en viktig teologisk poäng med att framhäva Jesu smärtor som de Allra Mest Smärtsamma Någon Har Upplevt.

Såsom Jesu smärta var
ingens smärta varit har

– allvarligt?