Jag har haft tur. Under några veckor har jag fått bistå textilkonstnären Silja Karlsson med det praktiska kring hennes utställning Bön för naturen, som jag nämnt tidigare. Vi har kopierat bilder och texter och skrivit lappar och framför allt har vi hunnit prata en hel del. Eftersom jag är helt tagen av Siljas konstnärskap har det varit en livsbonus som heter duga.

Verket Utan titel är ursprunget till utställningen, som är en bön om hjälp och skydd för naturen; den natur som är Siljas stora motivation och inspiration.

Idag fick jag en separat visning i kyrkan av Silja då hon berättade om verken för mig. Det var mycket intressant och jag önskar verkligen att jag hade lyckats filma medan hon berättade i stället för att råka stänga av kameran just då. Det finns dock flera långa sekvenser av mina fötter. (Jag är en jätteskicklig kommunikatör.) Medan vi gick där och jag kunde djupdyka i bilderna blev jag alltmer fascinerad av hantverket. Av kreativiteten och hur roligt det måste vara att kunna forma material och se hur de kan användas och förändras. Jag fick ett sug efter att skapa. Mina telefonklottersblomster är dock det närmaste jag kommer ett konstnärligt uttryck. Ärligt talat drabbades jag efter min privatvisning av en vag och oförlöst känsla och kände mig som jag liksom famlade i luften efter pensel och duk. Det går att längta efter det sköna oavsett om man själv kan skapa det eller ej. Och oj, så jag längtar.

Till mig talar Siljas verk rätt in i hjärtat. Det är så många detaljer och lekfulla tekniker, och samtidigt en helhet som skänker en slags lugn. Verken är sköna i alla bemärkelser. Och jag påminns om hur viktiga alla konstnärliga uttryck är för oss människor, hur mycket vi behöver vattna våra torra själar med något som går utöver vardagens asfalterade trottoarer på väg till att handla mjölkbrödköttbullarjuiceäggbananertvål. Något som lyfter och får oss att andas friare i insikten om att det finns där, det ogripbara och eviga.