Kyrkorummet. En plats som härbärgerar allt i våra liv. Den där platsen dit man går för att jubla, eller gråta förtvivlat. Där vi hötter med näven mot himlen, och där vi lyfter upp våra ansikten i stor glädje och tacksamhet.

Det är som att det märks i kyrkorummet. Många människor har passerat och många liv har levts. Så många ord har sagts och så många toner har klingat. Färger som symboliserar kyrkoårets gång, former som gestaltar berättelser eller försöker fånga känslor. Det stora och goda har tagit plats där, även det låga och usla. Allt sätter spår och det är så vi är, vi människor. Vi är allt från förnekelse till bekräftelse. Kyrkorummet har sett och hört allt. Det är som våra liv och vårt gagn sitter i väggarna.

Det är fint att kunna gå runt i en kyrka och se hur olika generationer har lämnat sina avtryck. Där har vi valvet med målningar från 1200-talet, och där har vi barnhörnan med mjukisdjuren där det senaste tillskottet togs dit så sent som förra veckan. Det är avtryck, och det är uttryck.

Det heliga och eviga kan vi nås av på många sätt. I Alunda kyrka visas i juli månad textilkonstnären Silja Karlssons utsällning ”Bön för naturen”. Utställningen finns på plats den 3-28 juli under sommarkyrkans öppettider och ger möjligheten att kanske snudda vid det obeskrivliga en stund. Låter det högtravande? Det kan för all del sägas även så här: fantastiska bilder med en klar andlig dimension finns nu utställda. Kom och se dem! Låt i sugas in och fångas av färgerna, den stora kreativiteten och lekfullheten.

Det går bra det med. Att bara komma och tycka om dem. Men varje gång ett konstverk slår an en ton inom oss så händer det något. Det i sig är inte fy skam, oavsett om vi drabbas av en omvälvande uppenbarelse, eller mer blir lite lugn och glad av färger som talar till oss.