En valkyria från någon Wagneropera. Förmodligen bunden av ett oföränderligt öde. Men så behöver vi inte se det!
Jag skrev häromdagen om några tankar om nyfikenhet som väcktes när jag fick lyssna på Patricia Tudor Sandahl på skärtorsdagen. Jag har faktiskt en till tanke från samma tillfälle så den tänkte jag dela med dig nu.
Patricia Tudor Sandahl talade om olika sätt att se på uppgifter. Hon verkar vara förtjust i ords betydelse så hon började med att bena ut skillnaden mellan ”jobb” (från början avses en rätt simpel avgränsad uppgift), ”arbete” (något som mer är riktat mot ett mål man vill uppnå), kanske ytterligare någon punkt emellan och sedan talade hon alltså om ”kallelse” (för länge sedan skrev jag här om ”X-men, kallelsen och Guds folk”, läs gärna det).
Man kan tycka att ”kallelse” är ett ord som bara används om kyrkliga tjänster som präst eller diakon men förr talade man oftare om (en del) yrken som ”kall”. Sjuksköterska eller lärarinna till exempel.
Som Patricia såg det, och som jag ser det, så är det betydligt mer än så i ordet. Alla människor har en kallelse. Det har inte främst att göra med yrkesval utan mer med vilka vi i grunden är.
Som kristen tänker jag att Gud lagt ner olika förmågor i olika människor. När vi rör oss mot att vara de vi är skapade till att vara och lever ut våra gåvor i den konkreta situation vi lever i kan man säga att vi gör det vi är kallade till. Att undersöka sin kallelse hänger då samman med att undersöka vem jag är som Guds barn. Och det gäller ju alla.
Kristen tro handlar så att säga inte bara om vad vi ska göra utan om att upptäcka vem vi är som skapade av Gud och fördjupas i den identiteten. I detta ingår förstås att leva ut den i våra liv.
Det här är ett perspektiv jag ser varstans i bibeln. Det är sällan vi får särskilt tydliga besked om hur man ska handla i olika situationer, däremot handlar det mycket om hur andra som handlar utifrån sin gemenskap med Gud handlar. Vi måste på något sätt bli en sådan som älskar Gud och vår nästa, vad vi sedan gör har vi stor frihet i.
Vi kan vara till hjälp för andra till att leva ut sin kallelse, eller så kan vi göra det svårare. I vårt moderna yrkesliv vill man gärna likrikta hur alla arbetsuppgifter utförs och det gör det rimligen svårare att ha med sig själv i det man gör. Vi kan också göra det lätt för andra genom att gå med på att de har en annan väg än jag själv. Vi måste inte vara lika.
Är det bra att tänka sig att det finns en färdig väg för varje människa? Det är en berättigad fråga. Säger kristen tro att vi har ett ”öde” vi måste finna oss i?
Patricia Tudor Sandahl
Patricia Tudor Sandahl grävde än en gång i orden och skilde mellan de engelska orden ”fate” (som från början handlar om sånt siare säger om ens öde) och ”destiny” (vilket förstås har med destination och mål att göra”.
Man kan sätta in dem i en mening av typen:
”Han var förutbestämd (destiny) till att x men hans öde (fate) blev y.”
Kristen tro märkte tidigt ut sig genom att bryta med den ganska skoningslösa ödestron. Däremot är det något helt annat att det finns ett mål med livet. Mål och mening hör ju ihop. Livet blir då mer som en skattsökarfärd än som en färdig film och det blir möjligt att få ihop livet som det är med det faktum att Gud har goda avsikter för våra liv.
Vad tror du om det här resonemanget? Stämmer det med ditt sätt att se på livsvägen? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar