Apr 14

Ofta, ofta, ofta…

I dag är det Långfredag och den andra av de tre Heliga dagarna. Den första var Skärtorsdagen då vi påminns om att Jesus instiftade nattvarden och också genom fotatvagningen visade oss på tjänandets mönster. I den kristna traditionen talas det också om att Jesus instiftade prästtjänsten och därför är det inte ovanligt att biskopar samlar präster och diakoner till förnyelse av vigningslöftena. Så gjorde vi också i går i Skara domkyrka. Många präster och diakoner kom och det blev en stark högtid. Att förnya vigningslöftena innebär inte att man vigs ytterligare en gång. Nej, är man så är man. Men att förnya vigningslöftena handlar om att påminna sig om att man som präst och diakon vigt hela sitt liv, varenda andetag, till tjänst för Guds rike. Nedan finner Du den predikan jag höll. Hoppas att den kan vara till glädje också för Dig!

Så är vi samlade här i Skara domkyrka för att fira Skärtorsdagsmässa. Vi har kommit hit från olika håll, från olika sammanhang, med olika erfarenheter, olika tankar, olika spiritualiteter och ändå hör vi samman. Vi hör samman med varandra som präster och diakoner i samma stift, som medarbetare av olika slag i samma stift, som kristna i samma stift och i samma kyrka. Vi hör samman med varandra i mångfaldens kyrka. Vi får vara olika och ändå höra samman. Vi hör också samman med alla dem som gått före oss in i det stora Gudsmötet, dem som på olika sätt levt Guds kärlek och bidragit till vittnesbördet om Guds rike.

När vi är samlade här denna Skärtorsdagsmorgon påminns vi också om att vi hör samman med människor i vårt land, med medmänniskor som nu gråter i förtvivlan över förlusten av nära och kära, med medsyskon som nu rids av ångest och oro över näras och käras livstillstånd med människor som räds nutid och framtid på olika sätt. Vi hör samman med dem. Men vi hör också samman med människor runt om i världen som drabbas av hatets och ondskans vansinnesdåd. Vi hör samman med våra syskon runt om på vår jord; med kvinnor, barn och män som dagligdags fruktar för sitt liv i de olika krigszonerna. Vi hör samman med dem som är på flykt och som bara längtar efter ett sammanhang som de kan kalla ”hem”. Vi hör samman med de kristna som förföljs för sin tros skull, med alla dem vars kyrkor sprängs, med alla dem som inte vågar leva ut sin tro. Vi hör samman. Men vi hör också samman med dem vars enda vilja är att få leva ut sin tro på den allsmäktige Skaparen – en tro präglad av kärlek och medmänsklighet.

Främst av allt hör vi samman med Jesus Kristus själv. Det är Han som har kallat oss, kallat Dig och kallat mig till tjänst på olika sätt men med hela vårt liv. Jesus kallar oss inte till heltidstjänst baserad på ett avtal med veckotimmar. Nej Jesus kallar Dig och mig till hellivstjänst. I vartenda andetag får vi vara Hans. I vartenda andetag får vi fyllas av Guds heliga Ande – Ande tag. Och här är Jesus själv också närvarande i brödets och vinets gestalt. Så nära. Och för oss. Brödet som vi bryter är en del av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Vi hör samman med Jesus själv som ger sig själv för oss och till oss.

När brödet bryts och vinet delas, ja när Du tar emot Kristi kropp och blod, tar Du emot Jesus själv. Han är där. Han är här. Transsubstantiation eller Konsubstantiation – dessa thomistiska filosofiska utläggningar är teologi på djupt plan men Martin Luther säger: Han är där. Det är det viktiga. Vi får ta emot Kristus själv, Jesus själv, i brödets och vinets gestalt som tecken på samhörighet – en samhörighet som spränger alla gränser. Jesus själv sa till sina lärjungar: Ta detta, det är min kropp. (Mark 14:22) och Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många (Mark 14:24)

Så får vi komma inför Jesus själv vars kropp och blod vi får ta emot och i det sammanhanget, på ett fördjupat sätt, också ta emot förlåtelsen för alla våra synder. Nattvardens bröd och vin – Kristi kropp och blod – Jesu reella närvaro blir till en måltid vid vägkanten – en måltidsrast till förnyelse. Allt får vi lägga fram. Vårt liv får vi lägga fram och Han som gav sitt liv för oss på korset ger oss sitt liv, sin förnyelse, sin nåd. Det saliga bytet sker. Du tar vår skuld, din frid du ger. (Sv.ps 73) Vi har inget meriterande att ge till Jesus, bara vår egen brist, vår egen nöd. Men vår nöd byts mot Guds nåd. Det finns nåd för nya världar mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är.  (Sv ps 288) I den nåden handlar det inte om duglighet och duktighet. I den nåden handlar det inte om förtjänst. I den nåden handlar det inte om att göra, att äga – i den nåden är just nåden det enda vi kan förlita oss på, det enda som kan bära när allting annat tycks svika och bedra. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi blod för Dig utgjutet.

Men också i tacksägelsen får vi vara . För dig utgiven, för Dig utgjutet.. Korset är det viktiga. Det är på korset som Guds kärleks brännpunkt blir som starkast. Du är älskad! För dig utgiven, för Dig utgjutet.. Det är på korset som Guds kärlek till Dig och mig blir som tydligast. I tacksamhet över korshändelsen får vi ta emot Jesus själv. I tacksamhet över Guds kärlek som inte ser till gränser, som inte ser till något annat – Guds kärlek som ler åt lås och murar och som övervinner allt som hindrar – t o m dödens hinder, i tacksamhet över allt detta och mer därtill får vi komma inför Honom som gått före oss längst in i ångesten.(Sv.ps 74)

 Så får vi i dag ta emot denna gränslöst rika gåva i brödets och vinets mysterium som en påminnelse om och sändning ut att dela med andra, att dela kärleken, att dela brödet, att dela omsorgen med alla dem vi hör ihop med, med alla oavsett allt. Mässans måltid är det trotsiga livets måltid – det trotsiga livet som vi får vittna om i ord och handling. Vår kallelse är inte främst till andra kristna. Vår kallelse är inte främst till andra troende. Vår kallelse är främst till varje medsyster och medbroder oavsett allt. Vi är kallade att dela med varandra och han som kallar oss är korsets Herre – Jesus själv som för Guds gränslösa kärleks skull visat oss på det trotsiga livet. 

Om en liten stund får vi ta emot det heliga sakramentet. Också denna dag för att göra det på nytt och på nytt och på nytt. Martin Luther säger i sin stora katekes: Vi har fått nattvarden till daglig föda för att tron ska få nya krafter och inte ge upp i kampen utan bli allt starkare. Den dagliga födan. Vårt dagliga bröd giv oss idag. Ofta, ofta, ofta, ofta behöver vi nådens bröd och nådens dryck – för allt är nåd. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. (Joh 1:16)

Så får vi som är präster och diakoner och biskop denna dag åter igen säga JA. Vi får upprepa vårt JA till Jesus själv, vårt JA till Gud treenig, vårt JA till att sändas ut och vara sända att rent och klart förkunna Ordet och rätt förvalta sakramenten – ett JA till att i allt vara ett barmhärtighetens tecken och vara vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.

Låt oss nu alla komma inför den gudomliga kärlekens brännpunkt – den korsfäste Jesus Kristus – och be om förlåtelse och öppna oss för nåden.

Jan 1

I Jesu namn – en nyårspredikan 2017.

Nedanstående predikan höll jag i högmässan på Nyårsdagen 2017 i Skara domkyrka. Evangelietexten från Joh 2:23-25 har jag fördjupat mig i något.

Allra först vill jag naturligtvis önska Er alla ett riktigt, riktigt GOTT NYTT ÅR! Tänk så fantastiskt! Detta år – 2017 – är bara drygt 11 timmar så här långt. Kvar finns ungefär 8749 timmar som är ograverade. Jo, många av oss har planer, inbokningar i almanackan. Men de är bara planer och inbokningar, själva händelserna har inte ägt rum. Och vem vet hur det blir..? Kanske planerna förändras? Men nu är det ett nytt år med nya möjligheter, nya möten, ny nåd. Må detta nya år, detta 2017, bli rikligt välsignat av Gud!

Och det börjar bra därför att det börjar med Jesus. ”I Jesu namn” är rubriken för denna dag och dagarna fram till Trettondedag jul. ”I Jesu namn”. Det är som en titel på en bok eller en rubrik över ett nytt kapitel. ”I Jesu namn”. Det är ett glädjebudskap, ett evangelium som vi får ta del av. Det finns skäl att leva vårt liv detta 2017 i Jesu namn. Nyårsdagens överskrift vill påminna oss om allt vad Jesus gjort för oss. I orden ”I Jesu namn” ryms Guds människoblivande – inkarnationen – men där ryms också hela Jesu liv, allt det Han lärde, allt det Han påminde sina lärjungar om, hela Gudsrikestanken och hur vi ska leva som Jesu lärjungar, i tillit till Gud treenig, i tillit till Jesus själv och i kärlekens relation till våra medmänniskor.

Orden ”i Jesu namn ” utmanar oss till att älska. Ibland säger vi att ordet ”kärlek” är ett utslitet ord. Men det kan inte slitas ut och vi får inte fastna i den inställningen att det är utslitet. Jesus själv påminner oss om det dubbla kärleksbudet – att vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Jesus själv ger oss sitt eget bud som lyder: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35) Detta får aldrig anses utslitet! Tvärtom är det en utmaning, en kallelse i en värld där denna radikala kärlek blir mer och mer sällsynt. I tillit till Jesus får vi höja kärlekens röst och göra kärlekens gärningar som en motkraft från första dagen på det nya året – en motkraft mot alla dem som vill spela ut människor mot varandra, grupper mot varandra, etniciteter mot varandra, religioner mot varandra. Låt oss i Jesu namn därför leva kärleken, den gudomliga kärleken som inte är sliten, inte utsliten men som är ny varje dag.

I Jesu namn – det handlar också om tro. Vi får våga tro på Jesus, en tro som kan kännas utmanande och kanske t o m svår. En del säger att det måste ha varit mycket lättare på Jesu tid att tro på Jesus eftersom man kunde se och ta på Honom, ställa frågor, lyssna till Honom direkt, t o m följa Honom och då väldigt konkret. Och ändå tycks det ha varit väldigt svårt att tro då också. Det var inte enklare än vad det är nu. T o m när Jesus hade uppstått från de döda och mötte sina då 11 lärjungar på berget i Galiléen står det att några tvivlade (Matt 28:16) men alla, oavsett tro eller tvivel fick missionsuppdraget. Gå ut, berätta, sprid evangeliet, gör människor till efterföljare, döp dem, undervisa dem och jag kommer att vara med Er alla dagar intill tidens slut. Och detta sa Jesus till dem som tvivlade, till dem som inte visste vad de skulle tro och naturligtvis till dem som trodde. Gå ut och lev! I ett sammanhang såg jag en banderoll där det stod med stora bokstäver: ”Kavla upp ärmarna och börja älska!” Och jag tänkte: det där är ju precis det som Jesus säger fast med andra ord. Men innehållet är detsamma och Han säger det till oss som tror och till oss som tvivlar. ”Kavla upp ärmarna och börja älska!

Men tron då? Jesus var lite kritisk till dem som trodde p gr av att de sett gärningar. Det blev någon sorts yta av det hela. Åh, tänk att han kan göra sådana gärningar, sådana konster… jag tror nog ändå på honom, på hans namn… Jag kan känna igen den hållningen också från det moderna Sverige. Människor som sagt: Om jag bara får se något tydligt tecken, något alldeles speciellt så är jag beredd att tro, men annars – nej. På Jesu tid fanns det många som uppfattades som undergörare så detta med att Jesus gjorde sådana saker som sågs som underverk var egentligen inte det speciella. Det speciella var något annat och därför var Jesus en aning kritisk till den ytliga tron – den som Jesus såg hos var och en som trodde p gr av de tecken Han gjorde i Jerusalem.

Men vi då? Tänk om vår tro är för ytlig? Hur vet jag att min tro duger? Finns inte risken att jag blir underkänd i trosexamen? Antagligen skulle vi alla bli underkända om det alls fanns någon trosexamen, om tron handlade om vår egen kapacitet, vår egen förmåga, vår egen duktighet. Men tron handlar inte om detta. Tron är en gåva från Gud, bara vi är beredda att ta emot den, bara vi är beredda att öppna oss för den. Den danske filosofen Soeren Kirkegaard talar om tron som ett språng utför 70 000 famnars djup. Det finns inga bevis för att någon tar emot och ändå hörs en röst som säger: Hoppa! Jag tar emot! Just så osäker är tron och samtidigt så utmanande, så inspirerande och fördjupande. Jesus sa till Tomas, tvillingen eller tvivlaren: Saliga de som inte har sett men ändå tror. (Joh 20:29)

Att tro på Jesus, att leva livet i Jesu namn, handlar alltså om relation med Jesus – en relation som vi aldrig kan bli klara med, en relation som alltid kallar till fördjupning, en relation som inte går att isolera utan som handlar om allt. I Apostlagärningarnas fjärde kapitel står det: Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört… (Apg 4:19-20) Vi kristna får heller inte tiga. Vi är kallade att leva livet som vi möter, de ograverade nu knappt 8749 timmarna i Jesu namn.

Men begreppet ”Jesu namn” kan för oss kristna likställas med ”Guds namn” och mycket har skett i Guds namn som är vedervärdigt. Judar, kristna, muslimer har begått vedervärdigheter i religionens namn. Kristna inte minst. Vi minns korstågen. Vi påminns om religionskrig också i den moderna historien. Och samtidigt finns egentligen inga religionskrig eftersom religionerna talar om kärlek, om samlevnad. Krigen handlar snarare om makten. Vem ska ha makten? Vem ska styra? Vems vilja ska gälla? Religionskrig är politiska krig med religiös fernissa. Att leva hatets och våldets, terrorns och dödandets förhållningssätt i Guds namn är då att å det grövsta missbruka Guds namn. För Gud är befrielsens Gud, kärlekens Gud, upprättelsens Gud – den Gud som inte ser till några gränser utan som alltid går över gränser för kärlekens skull. Gud gick över kaosets gräns och skapade kosmos. Gud kallade patriarken Jacob, genom hans son Josef, ur nödens sammanhang in i nådens sammanhang till ett nytt liv, en ny början för att bilda ett nytt folk i Egypten. Gud kallade Mose och Israels barn ut ur Egypten till ett gränssprängande uttåg. Och Gud själv sprängde gränser och blev människa i ett litet flyktingbarn som inom de första veckorna fick gå över gränserna tillbaka till Egypten. Gud själv sprängde så den yttersta och innersta av alla gränser – dödens gräns genom korset och uppståndelsen där ondskan besegrades på ett sådant sätt att den inte har sista ordet och livet vann för Jesus uppstod från de döda. Gud är alltså befrielsens Gud, kärlekens Gud, upprättelsens Gud – den Gud som inte ser till några gränser utan som alltid går över gränser för kärlekens skull. Därför får vi leva vårt liv i Jesu namn, i den gränssprängande Gudens namn och leva det gränssprängande livsmönster för den kärleks skull som möter oss i ett flyktingbarn.

Men vem är då denne Jesus. Kyrkans bekännelse är tydlig och klar. Jesus är sann Gud och sann människa. Det är därför det är meningsfullt att följa Honom, att leva livet med Honom. Han är en del av treenigheten. Det är ett stort mysterium att Gud är en och samtidigt tre. Gud är på det viset en Gud vars väsen är relation. Fadern, Sonen och den heliga Anden är ett och tre och där Sonen blir människa i Jeshua ben Josef – Jesus från Nasaret. I den ortodoxa traditionen säger man att ”Jesus Kristus, Han som är, han är själva varande. I det namnet finner vi den sanna källan till vår egen existens, till vårt eget varande” (fr Misha Jaksic) Och Jesus är vår broder, vår medmänniska, vår modell för mänskligt liv och Guds modell för den gudomliga kärleken. Vem är då denne Jesus? Frågans svar får sin brännpunkt på korset. Där strålar allting samman. Där är nåden som tydligast – den nåd som bär, den nåd som berör som allra djupast in i var och en som är beredd att öppna sitt hjärta i bön och bot, att upplåta vart hemligt rum, att reda sig att ta Guds son emot och tro evangelium, som Anders Frostensson skriver i psalm 39 i vår psalmbok.

I dag på nyårsdagen får vi börja om – börja om vårt liv – börja om att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse. Vi får följa Jesus, leva vårt liv med honom, låta detta nya år formas av honom både i det lätta och i det svåra. Vi får tala tydligt om honom i ord och handling och ge Honom äran i allt. Till detta är vi kallade som kristna, som kyrka och samtidigt får vi påminna oss Klagovisornas underbara ord: Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. (Klag 3:22-23) Om detta vittnar korset och därför får vi stå nära korset – för den gränssprängande kärlekens skull så att 2017 verkligen får vara ett Gott Nytt År i Jesu namn. Amen

Dec 26

Moralkompassen.

Nedanstående text är den predikan jag höll Annandag jul 2016 i högmässan i Skara domkyrka.

Vart tog julens underbara budskap vägen? Det var ju alldeles nyss som vi hörde om barnet som föddes, lindades och lades i en krubba, om herdarna, om änglarna som sjöng den himmelska lovsången om fred på jorden. Och det var ju fantastiskt, traditionellt och idylliskt på många sätt. Vart tog julens underbara budskap vägen?

Inför julen laddar vi och laddar vi, både i samhället i stort, i många hem och i kyrkans sammanhang. Det finns skyltsöndagen som, i den mån inte julskyltningen redan påbörjats tidigare, är ett startskott för jullanseringen av alla nödvändigheter. 1:a advent är en sorts skyltsöndag också i kyrkans sammanhang där vi säger att ”Snart är det dags, snart är det ankomst”. Luciatågen påminner oss om ljusets bärarinna, det ljus som mörkret inte kan övervinna och som snart ska stråla i full styrka i krubbans sammanhang. Julkonserterna som fyller våra kyrkor ropar: ”Snart, snart är det dags!” Så blåses julen in på julafton här i Skara och krubban är på plats och vi firar barnets födelse under ett dygn, och sedan tycks det som att det är över. Allt går så fort. Som snabbtåg som ankommer perrongen, stannar till, släpper av passagerare och tar ombord några för att sedan fortsätta och vara borta.

I dag – bara en dag efter julens centraldag – är det ett helt annat budskap; martyriets budskap, konfliktens budskap, splittringens budskap. Annandag jul är ju årets enda martyrdag om man bortser från apostladagen under sommaren. Martyr – det är en som vittnar om sitt livs centrum med sitt liv som insats och det är just detta som vi är kallade att göra – vittna om barnet i krubban, vittna om Gud som blivit människa, vittna om Guds gränsöverskridande kärlek med vår egen bekvämlighet som insats. Det är konsekvensen och utmaningen från gårdagens underbara julbudskap.

Vi har ungefär 435 kyrkor i Skara stift och nu under advents- och jultiden har säkerligen väldigt många av dessa varit platsen för gudstjänster av olika slag och konserter. Många församlingsbor har strömmat till de lokala kyrkorna för att få insupa julens hoppfulla budskap i ord och klang. Och det är så roligt! Vi får glädjas över detta men samtidigt är vi som kristna också kallade ut. Att vara kristen är inte bara att gå i kyrkan regelbundet. Vi behöver självklart gudstjänsten som en kraftkälla – åtminstone en gång i veckan. Men vi är kallade ut att leva den kristna tron, att tala tydligt om Jesus, att vittna om Gud som blivit människa, om Gud som delar vår tillvaro också när allt känns mörkt och kvävande. Immanuel – Gud med oss. Det är julens budskap. Gud är inte långt borta. Gud är inte en filosofisk idé. Gud är inte en gubbe på ett moln. Gud är inte någon sorts flytväst för den som inte kan simma. Nej Gud är mitt ibland oss och det som skiljer oss från våra muslimska och judiska bröder och systrar är att vi bekänner att Gud har blivit människa i en historisk person vid en historisk tidpunkt i ett historiskt sammanhang. Det har faktiskt hänt. Och det är detta som vi får vittna om och dessutom låta detta få definiera oss.

När jag för några år sedan var med en delegation i Sydafrika mötte jag människor med jackor och t-shirts där det stod: ”Proudly Lutheran – stolt Lutheran”. Jag tänkte att en sådan tröja eller jacka skulle vi ha också i Skara stift. Men jag har ångrat mig. Visst ska vi vara stolta lutheraner och fördjupa vad det betyder idag, men i detta multisamhälle som vi lever i borde vi kunna säga om oss själva: ”Proudly Christian – stolt kristen”. Det handlar inte om att se ned på andras övertygelser men det handlar om att våga räta på ryggen och säga både till sig själv och om sig själv till andra att jag är stolt och glad över att vara kristen, kort sagt; att inte vara så blyg. Stolt kristen – som sådan får jag i ord och handling tala tydligt om Jesus. Som sådan får jag pröva mitt liv, mina politiska uppfattningar i ljuset av Jesu utmanande ord.

Vår evangelietext idag är hämtad från utsändningstalet i Matteusevangeliets 10:e kapitel. Det är en tuff text som säkerligen speglar hur de första kristna hade det. Kanske kände de igen orden från profeten Mika: Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor och sonhustrun sin svärmor, och en mans husfolk blir hans fiender. (Mika 7:6) Det är inte lätt. Det är ingen dans på rosor som det handlar om. Att bekänna sig som kristen är ibland att få utstå gliringar från nära och kära och andra. Har du gått och blivit religiös? Vad är med Dig? Mår Du inte bra, eller…? Religiös, det hade man ju inte direkt kunnat tro om Dig… Ordet religiös blir då ett nedsättande begrepp fyllt med förutfattade meningar och innehåll. Religiös, ja det var man förr i Sverige innan man faktiskt fick kunskap. Religiösa, det var då just de som inte visste bättre. De som behövde en himmelsk tillflyktsort, d v s som nöjde sig med budskapet att ”Du får smör ovanför när du dör”.

Att bekänna sig till Jesus Kristus är inte att tro på ett underbart till intet förpliktande budskap om frid och fred i största allmänhet, med den himmelska glädjen som slutstation och herdar, lamm och vise män som fina små krubbfigurer. Nej att vara kristen är att till höra Jesusfolket – det folk som på olika sätt vandrar med andra Guds folk ”i stormiga tider bland töcken och grus” för att citera Carl Olof Rosenius. Men på vandringen gäller det att ha en kompass. Jag tänker på en fantastisk artikel av Maja Hagerman i Dagens Nyheter. Där står det: Det har talats mycket om hur man uppför sig på sistone. Låt mig då tillägga: I Sverige hatar vi inte på nätet. I Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp. I Sverige håller vi ihop. Hedi Fried som överlevt Auschwitz och Bergen Belsen formulerade en liknande tanke dagarna efter Trumps valseger i USA. I något som nästan liknade en bön, en framtidsdröm och en vision om hopp, skrev hon om Sverige som en trygg och rättrådig utpost, ett undantag i en ond värld. Hon skrev att vi ska ” se till att Sverige blir en ö av demokrati, där moralkompassen pekar ut riktningen för oss och där de mänskliga rättigheterna respekteras.”” Så långt citatet från Dagens Nyheter.

Moralkompassen – det är den som Jesus påminner oss om när Han talar om att mista livet för att finna det. Det är en moralkompass som pekar bort från jag, min, mitt, en moralkompass vars nål pekar på min medsyster och medbroder oavsett id-kort och etnisk bakgrund. Vi är kallade att låta hela vårt liv genomlysas av barnet i krubban för att på det sättet låta det barnet kalibrera vår moralkompass. Vi är kallade att på olika sätt stå upp för ett inklusivt samhälle. Det är inte enkelt. Det vet vi. Kyrkans ledning beskylls ofta för att ha en viss politisk färg. Om man då med kyrkans ledning menar biskopsmötet under ledning av vår ärkebiskop så finns alla möjliga politiska färger i den gruppen. Vi talar inte partipolitik. Vi för inte fram partipolitik. Vad vi högröstat, och nu tillsammans med Sveriges kristna trossamfund i Sveriges kristna råd, talar om är ungefär samma sak som Heidi Fried sa: vi ska ”se till att Sverige blir en ö av demokrati, där moralkompassen pekar ut riktningen för oss och där de mänskliga rättigheterna respekteras.”” Men vi som kristna säger detta med Jesus som vår kompassnål som visar oss vägen. Han säger: den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 10:39)

Jesu hela liv och lära fick sin brännpunkt på korset. Det är korset som bekräftar krubban. Det är korset som bekräftar änglarnas sång om Guds fred på jorden – Guds shalom. Det är korset som bekräftar allt det som Jesus förkroppsligade, allt det som Jesus lärde och levde. Krubban och korset står nära varandra skriver Carl Michael Bellman i en kommentar till julens glada budskap. Därför är korset så viktigt. Därför påminns vi om det varje gång vi firar gudstjänst i en kyrka. Därför får vi också luta oss mot korset, stå nära korset som vittnar om det gränssprängande livet.

Jesus uppmanar oss att ta vårt kors. Det handlar om Jesu efterföljd, att leva kärleken, att ta den kristna tron på allvar. Ibland när vi talar om religionsdialog finns det kritiker som säger att kristen tro inte är någon religion utan en relation. Det är ju en semantisk lek men samtidigt finns det en poäng som skulle kunna uttryckas med orden att kristen tro är en religion som fördjupar en relation. För så är det. Den kristna tron talar om Guds rike som är hos oss. Och Guds rike handlar just om det relationella livet – livet med Gud, med våra medmänniskor och oss själva. Att ta sitt kors handlar då om att leva denna trefaldiga relation på djupet och där vi vågar stå upp tillsammans och i kraft av Guds Ande och Guds kärlek för våra medsystrar och medbröder, stå upp för ett mänskligare samhälle; inte för att vi är politiska av viss chattering, utan för att vi är kristna. Allt i kraft av krubbans och korsets Herre. Hans är makten och äran i evigheters evighet. Amen

Nov 3

Alla döda är inte helgon…

När jag skriver detta är det två dagar kvar till Alla helgons dag. Denna helg är en helg när väldigt många i Sverige besöker sina anhörigas gravar. Man går dit, lägger en krans, tänder ett ljus och minns nära och kära som gått före in i det stora Gudsmötet. Det är en väldigt fin tradition och samtidigt är det en helg som är en sammanblandning av två viktiga helgdagar. Lördagen är Alla helgons dag och söndagen är Alla själars dag. Denna söndag är tänkt att vara en dag för de nära och kära vi sörjer och längtar efter medan lördagen är tänkt att vara just helgonens dag.

Ibland får jag höra att vi lutheraner inte bryr oss om helgon. Det är inte sant. Som stolt svensk lutheran gläds jag över helgonen. Inte minst de som har svensk anknytning och som är kanoniserade enligt Vatikanens alla regler. Då tänker jag på två (möjligen tre) helgon. Dels heliga Birgitta som kanoniserades 1391. 2016 kanoniserades S:ta Maria Elisabeth Hesselblad och 1164 kanoniserades Helena (Elin) av Skövde och det är klart att jag som biskop i Skara stift gläds över att kunna stoltsera med två svenska helgon, ja egentligen alla tre eftersom Birgitta vistades i stiftet vid olika tillfällen.

Men det handlar inte bara om att vara glad i största allmänhet över helgon utan att se dem som kristna förebilder. Vi behöver förebilder som visar oss vidare på vår egen helgelses väg. Vi behöver vittnen som genom sin hängivenhet vittnar om Jesus Kristus och inspirerar oss andra att göra detsamma i det sammanhang där vi bor och lever. Både den heliga Birgitta och den heliga Elisabeth finns det skrivet en hel del om och inte minst S:ta Birgitta har själv bidragit till förståelsen av hennes insats genom sina uppenbarelser. Helgonen är viktiga också för oss lutheraner. Vi kanske inte ber om deras förböner men vi högaktar dem och håller fram dem i olika sammanhang.

Alla döda är inte helgon, skrev jag i rubriken, men alla helgon är inte heller döda. Vi får inspireras av kristna som lever idag och som verkligen lever sin kristna tro i alla sammanhang. Det finns viktiga trosförebilder för oss alla. Ärkebiskopen emeritus Desmond Tutu är en sådan förebild för mig. Han har säkert sina fel och brister liksom vi alla men samtidigt har han i svåra tider hållit fram Jesus i både ord och handling. Jag minns ett citat som är hämtat från ett tillfälle under apartheidtiden i Sydafrika då han gick till den dåvarande presidenten med Bibeln i handen och sa: ”I’m sorry my friend but we take this book seriously” (Jag är ledsen min vän men vi tar denna bok på allvar). Exodusberättelserna i Bibeln betydde mycket under apartheidtiden och ärkebiskop Tutu och andra ledde befrielsekampen utifrån Bibelns texter om befrielse. En annan förebild är Focolarerörelsens grundarinna Chiara Lubich som också vigde sitt liv för Gud och som såg att helgelsens väg för varje människa går genom medmänniskan. Hon har betytt (och betyder) mycket för mig.

Har Du funderat på vilka helgon och andra förebilder som betyder något för Dig i Ditt liv som kristen?

Så får vi be dagligen den bön som heliga Birgitta formulerade: Herre, visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den. Amen

Okt 8

På väg mot människoblivande

1

Följande tal höll jag vid  vid den akademiska högtiden  i S:ta Helena kyrka i Skövde 2016-10-07:

Fru minister, rektor, decan, ny promoverade doktorer, nyinstallerade professorer, ärade gäster. I Första Moseboks anära kapitel vers 16 står det: ”Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö…” ( Gen 2:16) Men varför stod då trädet där om nu inte människan fick äta av det? Och varför fanns ormen i paradiset om nu allt var gott, ormen som lurade människan att äta av kunskapens träd? Var människan ändå ämnad att äta av den okända frukten? Människan åt och människan drevs ut ur det förutbestämda paradiset ut i en värld där stora risker väntar. Människan drevs ut utan att kunna återvända – bara med en inre längtan som författaren August Strindberg beskrivit med orden: ”Människan är obotligt religiös”. Kanske handlar det obotligt religiösa om en längtan efter att få skåda ansikte mot ansikte, en längtan efter den fullkomliga kunskapen? Kanske var det först när människan drevs ut ur paradiset som hon kunde påbörja sitt människoblivande, som hon kunde vara riktigt fri. Och det är där vi är just nu, utanför paradiset och söker kunskapen.

Om bara några få veckor börjar det årslånga högtidlighållandet av reformationen som tog sin början för ca 500 år sedan, närmare bestämt i Wittenberg den 31 oktober 1517 då Martin Luther, enligt vad som berättats, spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkans port. Det var startskottet för en ny tid, en ny tid då kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten, en kunskap vars frukt var och en hade rätt att plocka på egen hand. Ordet blev vardag. Bibeln översattes av Martin Luther till det tyska språket och han ville att det skulle vara på ett sådant vardagsspråk som talades av folket på gatan. Ordet skulle bli tillgängligt. Tack vare Gutenbergs uppfinning kunde så reformatoriska skrifter spridas runt om i Tyskland och runt om i det krigsdrabbade Europa där man stred om makten.
I Sverige hade Olaus Petri blivit inspirerad av Martin Luther och förkunnade de nya lärorna från Wittenberg som handlade om ett bemyndigande av människan, bemyndigande av den enskilde att själv kunna skaffa sig kunskap, att själv kunna läsa den heliga skrift. 1541 överlämnade han tillsammans med sin bror Laurentius Petri den nya bibelöversättningen i sin helhet till Gustav Vasa. Med den bibelöversättningen föddes det nya svenska språket och därmed nya möjligheter för den vanlige svensken att fördjupa sig, även om det egna hemmets bibel inte fanns tillgänglig i någon större mängd förrän på 1800-talet. Men böcker skrevs, postillor, katekeser, utläggningar. Predikningar hölls som trycktes och tryckpressarnas vevar snurrade intensivt och nya böcker kom i tryck, böcker som var ovärderliga för reformationens framgång. I Skara hade min företrädare Jesper Svedberg ett eget tryckeri och lät bland annat trycka just en bibel som han skickade iväg till Delaware i Amerika för att underlätta för svenskkollonin att läsa den Heliga Skrift på sitt hemlands tungomål. Kunskap var viktig..

Idag här i S:ta Helena kyrka gläds vi över akademisk högtid med rektor, professorer och doktorer och många andra. Det handlar om kunskap, om bildning – och allt har på sätt och vis sin grund i reformationen, sin grund i Martin Luthers nya tankar och verksamhet, sin grund i bröderna Petris arbete. Därför är denna plats så självklar vid en akademisk högtid. Kyrkan och akademien hör ihop för vi lever utanför det förlorade paradiset där vi söker ny kunskap, där vi lär oss och upptäcker, förundras och gläds och kanske är det t o m så att allt det vi gör inom akademien och inom kyrkan handlar om att sträva mot att bli människa – på djupet. Ja kanske hade forskaren Konrad Lorenz rätt när han hävdade att den felande länken mellan apan och människan är människan själv? Låt oss alltså fortsätta att söka kunskapen och glädjas och må denna högtid och fortsatta fest bli till välsignelse. Mina gratulationer till de nypromoverade och nyinstallerade!

Sep 18

Att de alla skall bli ett…

I går fick jag glädjen att delta i en ekumenisk gudstjänst i Herrljunga kyrka i Skara stift med anledning av helgonförklaringen av S:ta Maria Elisabeth Hesselblad. Den romerska katolska biskopen Anders Arborelius och Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare Thomas Hammar var också med. Kyrkan var fylld av deltagare från våra olika kyrkofamiljer med ordens systrar och ordens bröder, präster, pastorer och många, många andra från olika sammanhang. Jag gladde mig mycket över att också min egen spiritualitet fanns representerad av två bröder från min Focolarekommunitet i Stockholm. Nedan kan Du läsa den predikan jag höll i gudstjänsten.

”Det är med stor glädje jag är här idag i Herrljunga kyrka och firar ekumenisk gudstjänst tillsammans med mina romersk katolska bröder och systrar och mina bröder och systrar från Equmeniakyrkan tillsamman med biskop Anders Arborelius och den regionala kyrkoledaren Thomas Hammar. Det är också med glädje och stolthet jag tänker på en Skara stifts dotter vid namn Maria Elisabeth Hesselblad som föddes i detta pastorat om än i Fåglavik och som konfirmerades i Skövde. Idag är vi tillsammans för att i bön och lovsång och i ordets förkunnelse ge uttryck åt vår gemensamma glädje över vårt gemensamma nya svenska helgon. Skara stift kan glädja sig över två helgon. Det ena är S:ta Helena av Skövde och det andra S:ta Elisabeth Hesselblad. När vi är här tillsammans kring S:ta Maria Elisabeth blir det en glimt av det som Jesus bad om i sitt testamente – hans avskedstal, i den del som är hans översteprästerliga förbön i Johannes evangeliets 17 kapitel. Han ber där så tydligt att hans efterföljare ska vara ett. Han ber med en intensitet som om han visste att det inte skulle vara så enkelt, som om han redan såg framför sig alla konflikter, alla kyrkostrider, alla förföljelser som sedan kom att bli en historisk verklighet. I år får vi också gemensamt glädjas över att Vatikanen och Lutherska världsförbundet gemensamt inbjudit till ett högtidlighållande av reformationen – ett högtidlighållande som syftar framåt och där Lutherska Världsförbundets ordförande biskop Munib Younan och påven Franciskus framträder tillsammans i Lund och Malmö. 2016 kommer på många sätt att bli ett viktigt år i vår gemensamma kyrkohistoria i Sverige.

Jesus ber att vi ska vara ett. När jag tänker på moder Elisabeth Hesselblads jordiska insats går mina tankar vidare till det hus som kommit att bli två helgons hus – huset på piazza Farnese där Heliga Birgitta bodde och så småningom dog och dit Elisabeth Hesselblad flyttade 1931. S:ta Maria Elisabeth har kommit att bli viktig – på ett sätt som återförare av Birgitinerorden såsom den ser ut idag med sin vidsträckta utbredning i världen. Här i Sverige var det ju främst klostre Djursholm som kom att konkret grundas av moder Elisabeth och så småningom en uppföljare i klostret i Falun. Jag tänker på moder Elisabeth som en som i modern tid visat på heliga Birgittas betydelse och som inspirerat till en gränsöverskridande spiritualitet som vi som lutheraner också får inspireras av. Birgitinerordens motto centrerar det som för oss samman. Orden lyder: Amor meus crusifixus est – min kärlek är korsfäst. Det handlar om Kristi lidande som var ett ställföreträdande lidande – där han bar allt det som var och är vårt. Han gjorde det av kärlek, en kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting (1 Kor 13). Han gjorde det av kärlek, en kärlek som inte såg till olika traditioner, som inte såg till olika religioner, som inte såg till något annat än enheten – den enhet som han bad till Gud om. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21). Det har diskuterats huruvida Elisabeth Hesselblad var ekumen eller om hon mest var intresserad av att bidra till en kyrka under påvens ledning – d v s egentligen att så många som möjligt skulle konvertera från andra kyrkotraditioner till den Romersk katolska kyrkan. Den ekumeniska rörelsen i Europa hade ju fått en stor kick genom Stockholmsmötet 1925 under Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Nathan Söderbloms ledning. Dock var inte den Romersk katolska kyrkan närvarande till Söderbloms stora sorg. Idag är läget annorlunda och ärkebiskop Bertil Werkström kunde välkomna ”Petrus” i Uppsala domkyrka 1989 då påven Johannes Paulus II besökte de nordiska länderna och relationen mellan våra kyrkor har verkligen gått från konflikt till gemenskap. Men vi är inte helt framme. Det finns så mycket som förenar oss och sedan finns det sådant där vi ännu inte ser på ett gemensamt sätt. Där i den skillnaden, i den smärtan möter vi den korsfäste och övergivne Jesus och då får vi, på vår väg framåt, fokusera på den övergivne Jesus, omfamna honom och i smärtan över det som skiljer oss åt, se att den kärlek som är korsfäst övervinner allt. Idag heter inte den ekumeniska huvudleden konversion. Nej, idag heter den dialog, ömsesidigt delande, ömsesidigt vandrande, ömsesidigt fokuserande på det gemensamma, ömsesidig glädje över det som är den andres, i stolthet över det egna. Jesu uppmaning till enhet är en uppmaning till enhet i mångfald – en enhet i ömsesidig glädje.

Svenska kyrkan gläds över det nya svenska helgonet och för oss är helgon viktiga även om det måhända är på ett annat sätt än i den romersk-katolska traditionen. För oss är helgonen främst förebilder i ett kristet liv, en broder eller syster som med hela sitt liv, såsom det tedde sig av både det enkla och det svåra, visat på Jesus. Moder Elisabeth skrev 1949 till sin syster Eva ifrån huset på piazza Farnese: Nästa år, om vi får leva, hoppas jag kunna ordna för att ta emot dig och en väninna här i Rom. Vem skulle trott, att jag skulle leva så länge – jag kom till Rom för 45 år sedan – för att dö. Det var en annan död som Gud menade – att dö för det jordiska och sträva efter det eviga. Jag har sökt att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja… Och på det sättet – med det liv hon levde och den tydlighet som hon visade i humanitärt arbete både under det brinnande andra världskriget och tiden efteråt, har hon gett uttryck för vad det djupast sätt är att vara människa – att leva i kärlek till Gud och medmänniskan. Idag är huset på piazzan i Rom Birgittasystrarnas huvudkloster med ett inrymt gästhem. Men inte nog med det. 1972 iordningställdes en krypta som idag är ett kapell helgat åt den heliga Birgittas dotter – S:ta Katharina. Där firas svenskkyrkliga gudstjänster, mässa på torsdagskvällar och på detta sätt är hela huset en tydlig symbol för en enhet i mångfald. Olika gudstjänster och olika spiritualiteter i tydlig trohet mot den egna kyrkan och samtidigt ett tillsammansskap som spränger gränser – en gemenskap och dialog som är ständigt fortgående. Och allt har sin grund i Moder Elisabeth Hesselblads vilja att återupprätta Birgitinerorden. och som hon alltså själv har sagt: att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja…. De fortsatta samtalen med birgitinerordens generalabedissa ModerTekla Famigligietti är viktiga och glädjerika och i spåren av S:ta Elisabeth Hesselblad.

Mitt budskap i denna predikan är en uppmaning att vi än mer och gemensamt lyssnar till Jesu bön om att vi alla må vara ett. Vi lever i ett postsekulärt samhälle med en uttryckt längtan efter något som bär när allting annat sviker och bedrar, när ismernas murar har fallit och ingen struktur längre håller som utesluter Gud. Sångaren och kompositören Leonard Cohen skriver om detta i sången ”Anthem”:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in. Ring i de klockor som fortfarande kan ringa. Glöm ditt perfekta offer. Det är en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in. Låt oss tillsammans i denna värld, i detta land, i våra gemensamma lokala områden och i vårt fall i Skara stift bära ut ljuset – bära ut Kristus som är världens ljus och gemensamt i ord och handling tala tydligt om Jesus – han som är den kärlek som är korsfäst:

Låt oss be med med ord ifrån en av S:ta Maria Elisabeth Hesselblads älsklingspsalmer: Tack för vad du uppenbarat! / Tack för vad jag ej förstår! /Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! Tack för livets hemligheter! / Tack för hjälp i nödens stund! Tack för nåd som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Och med heliga Birgittas ord: Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Amen”

Sep 11

Antisemitism!

I skrivande stund är jag hemkommen efter bland annat en fin mässa i Skara domkyrka tillsammans med den sydafrikanske lutherske biskopen i det sydöstra stiftet, biskop Phemba Butelezi. Temat för gudstjänsten var naturligtvis söndagens kyrkoårstema – ”Döden och livet”. Episteltexten idag var hämtad från Uppenbarelseboken (Upp 2:8-11) och tack och lov hann jag kommentera episteltexten för ansvarig präst redan i sakrestian – innan gudstjänsten. För texten som den står, helt okommenterad, är ett starkt bränsle till ökad antisemitism. Det talas om judarna som ”kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga…”. Bibeln innehåller väldigt många texter som handlar om döden och livet ur olika perspektiv. Jag kan inte förstå varför just en sådan vers måste vara med. Jag kan heller inte förstå varför kyrkomötet både 2014 och 2015 avslog motioner som handlade om en genomlysning av evangelieboken urifrån dokumentet ”Guds vägar”s perspektiv. Detta dokument är ett dialogdokuemnt som berör judendom-kristendom. Kyrkomötet har uttryckt en entusiasm över detta dokument och vill att det ska implementeras i de olika stiften och kyrkostyrelsen har fått i uppdrag att inspirera till detta. Det inspirationsarbetet är ännu inte helt klart. I ”Guds vägar” står det bland annat att ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder”. Det är ett publicerat citat från biskopsmötet den 10 maj 1995. Och det är en oerhört viktig formulering som genom att det finns med som citat i dokumentet är en bejakad hållning. Därför är det så viktigt att vi genomlyser textvalen i vår evangeliebok så att de inte strider mot denna hållning. Texterna ska inte och kan självklart inte skrivas om, men man kan välja andra texter ur Bibeln för dagens tema.

Jag menar inte, till skillnad från påhopp av olika slag, att kyrkan är antisemitisk. Problemet är snarare att det råder en omedvetenhet om vad vissa formuleringar gynnar eller står för. I psalm 331 i Den svenska psalmboken står det i 6:e versen: ”Mose gav oss lag och krav, halleluja. / Jesus lyfter bördan av. Halleluja”. Alltså: Moses har spelat ut sin roll som egentligen bara var destruktiv. Judendomen består bara av lag och krav men sen kom Jesus och lyfte av alltihop. Det är bedrövlig teologi. Som om Jesus inte var jude. Som om Jesus inte firade alla de judiska helgernas betydelse under sin levnad som om de judiska buden inte skulle handla om att leva som människa… Jesus var jude och inte kristen. Med största säkerhet firade han alla de judiska högtiderna inklusive Jom kippur – försoningsdagen.

Rätt ofta är det bra att som predikant gå tillbaka till grundtexten på vilket den aktuella bibelöversättningen bygger. Läser en Johannesevangeliets första kapitel vers 17 ser en att det i Bibeln 2000 står: Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. I den grekiska grundtexten finns inget men. Där står det istället: Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ordet ”men” är alltså tillagt för att ”förtydliga”. Istället skapar det en motsättning mellan Jesus och Moses som naturligtvis kan användas i ersättningsteologiskt sammanhang d v s att judendomens bud har ersatts av Jesu nåd och sanning. Flera engelska översättningar som jag konsulterat har inte ordet ”but” (men). Jag ser ivrigt fram emot en revision av denna vers  den dagen en ny svensk bibelöversättning är aktuell.

När vi nu högtidlighåller reformationen och talar om den pågående reformationen och vad den kan komma att betyda för vår lutherska kyrkan är det nödvändigt att högt och tydligt och igen, och igen, och igen ta avstånd från antisemitismens kyrkliga eller kristna rottrådar. Martin Luther blev på sin ålders höst djupt antisemtyisk och jag vet att Lutherska världsförbundet tagit avstånd från detta. Tack och lov! Men vi behöver gång på gång upprepa avståndstagandet, undervisa präster och pastorer och andra som förkunnar. Tack och lov att Svenska kyrkan har sitt teologiska institut i Jerusalem med huvuduppgift att värna om den judisk-kristna dialogen och likt den unga barnet i ”Kejsarens nya kläder” avslöja det bedrövliga! Vi behöver göra upp med kyrkans antisemitiska arv och öppna våra ögon för Guds storhet – den Gud som är judars och kristnas gemensamma Gud, den Gud som inte konverterat från judendom till kristendom, den Gud som ur kristet perspektiv möter oss som allra tydligast i vår judiske broder Jeshua ben Josef – Jesus från Nasaret – den korsfäste och uppståndne.

Om detta må vi tala!

Aug 19

”Det älskade och upprättade regnbågsfolket” – en predikan vid Pride i Skövde.

I samband med Pridefestivalen i Skövde predikade jag på Regnbågsmässan i S:ta Helena kyrka. Texten som jag utgick från är från Lukas evangelium 13:e kapitlet verserna 10-17 som handlar om den krokryggiga kvinnan. Du kan läsa texten här . Här nedan finner Du min predikan!

Hur gammal var den krokryggiga kvinnan som befann sig där i synagogan? Vi vet inte. Kanske var hon född med en ryggproblematik så att hon sedan sin tidigaste spädbarnsåldern hade lidit, och i så fall var hon ca 18 år när hon mötte Jesus. Eller också var det kanske först i tonåren som hennes rygg kroknade genom kotförskjutning och då var hon ju äldre när vår text utspelar sig. Eller så var hon ännu äldre. I vilket fall hade hon lidit under en lång tid av att inte kunna räta på ryggen. Om hon haft denna kotförskjutning i sin barndom kan man undra hur hon mådde till sitt inre? Troligen var hon marginaliserad av sin omgivning. Troligen skämdes hennes föräldrar för henne och kanske t o m såg på henne som ett Guds straff rakt in i deras egen familj för att de själva gjort något som förtjänat detta. Hur såg omgivningen på henne när hon var äldre? Räknade någon med henne eller var hon dömd till ett ständigt utanförskap som gjorde bördan ännu värre? Troligen. Hon bröt mot det så kallade ”normala”. Och i allt detta var det inte bara den fysiska ryggförändringen som hon led av utan säkerligen också av andra människors syn på henne och tillslut sitt eget fördömande – ett djupt psyko-socialt lidande.

Men Jesus såg henne och han såg inte främst en krokryggig kvinna. Han såg en syster, en som också tillhörde det utvalda folket, en som också var en Abrahams dotter, en som längtade efter att få vara fri och få vara sig själv. Och han kallade på henne. Jesus tog själv initiativet innan kvinnan alls hade hunnit fundera på något lämpligt att säga. Och i synagogan, på sabbaten, befriade han henne till att bli den hon var, till att få räta på ryggen och förstå att just hon, oavsett allt, var ett Guds älskade och utvalda barn. I mötet med Jesus kunde hon få bli den hon var – helt och fullt. Och hon prisade Gud – himmelens och jordens skapare.

Men det religiösa etablissemanget reagerade. Allt hade sin struktur och på sabbaten var det förbjudet att arbeta. Då skulle man vila, lovsjunga Gud och påminna sig om Guds skapelse och hur Gud vilade på den sjunde dagen och dessutom påminna sig om uttåget ur Egypten – exodus – från slaveri till frihet. Och sabbaten är något fantastiskt i den judiska traditionen. Vi borde än mer inspireras av judiskt sabbatsfirande som påminner just om skapelsen och skaparen, om skapelsens skönhet och skörhet, om skapelsens mångfald och om befrielse till att få vara den man är, befrielse från förtryck, befrielse till att följa Gud och hålla sig till Guds vägar som inte alltid är de mänskliga vägarna. Men i denna berättelse snävades sabbatsuppfattningen in till att bli ett redskap mot liv istället för att vara ett redskap för liv. Och Jesus reagerade som en god jude. Han påminde om oxen och åsnan som måste få vatten, vars repknutar måste lösas så att de kunde föras ut varje dag, också på sabbaten, för att djuren skulle få dryck. Och kvinnan som Jesus såg i synagogan hade varit bunden av sin böjda rygg i 18 år. Liv går alltid före. Liv talar inte om imorgon utan nu. Livet är nu, främst nu och därför möjliggjorde Jesus för kvinnan att få räta på ryggen, för sabbaten talar om liv. A minori ad maius - från det lilla till det stora – det var det som Jesus visade på. Jo, religiöst etablerade tog naturligtvis ut sin oxe och åsna och såg till att djuren fick dricka vatten också under sabbaten – för livets skull. Något annat hade varit djurplågeri och Hallakah, den judiska lagen, förbjuder djurplågeri. Men om nu detta var naturligt också under sabbaten – hur mycket mer naturligt var det då inte att kvinnan, efter 18 års lidande, skulle få bli befriad från lidandet till ett liv i Gudstillit och glädje, som den hon var?

Kvinnan finns också idag – fast hon kanske är en han eller en hen därför att hen inte vill definiera sig som hon eller han. Den krokryggiga finns idag också men det som gör hen bildligt talat ”krokryggig” är omgivningens uppfattning om hen. Hen vågar inte vara den hen är därför att då skulle omgivningen kunna bli förfärad. Fortfarande kan det vara svårt att komma ut som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer i vårt samhälle därför att vi lever i ett samhälle som är heteronormativt och som i denna heteronormativitet kröker människors ryggar. Fortfarande finns begrepp som ”naturligt” och ”onaturligt” när det gäller sexuell identitet eller läggning och där det heterosexuella, av många anses vara det ”naturliga” och därmed skulle då allt annat  vara ”onaturligt”, som om det vore ett brott mot Guds skapelse, som om Gud skapade den heterosexuella människan och allt annat är något som på något oförklarligt sätt gått fel. Hur många människor har inte burit känslan, inte minst i kyrkans sammanhang, av att ha varit fel, av att ha varit någon som borde varit någon annan och som dessutom i desperation försökt vara något som vederbörande känt sig främmande inför för att tillfredsställa omgivningens heteronormativa förväntningar? Hur många har inte drabbats av hatbrott för att de vågat glänta på garderobsdörren? Fortfarande är det så i vissa kyrkosammanhang att det är svårt att kombinera en Jesustillit med att vara homosexuell, transperson eller bisexuell. Men Gud vill liv, Gud vill de rätade ryggarnas syskonskap. Jesus själv vill räta våra ryggar och visa på vårt värde, vårt gränslösa värde som dem vi är oavsett om vi är bisexuella, transpersoner, asexuella, homosexuella, heterosexuella, queer-personer. Vi är en del av Guds skapelse – var och en av oss –  och vi är också älskade som dem vi är och vår kallelse som människa i all mångfald är att leva, sprida och förverkliga den kärlek som är störst av allt.

Jag vill citera Martin Luther King som sa i sitt berömda tal: ” I have a dream!” Jag har en dröm – och min dröm är att regnbågsflaggan, bildligt talat, skulle vaja i alla kyrkliga sammanhang. Regnbågen talar ju så tydligt om den gudomliga mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen liv. När Gud skapade, skapade Hen av kärlek därför att Gud är kärlek och vill att kärleken i all dess mångfald ska genomsyra skapelsen. Regnbågen med alla dess färger får påminna oss.

”I have a dream!” Jag har en dröm – en dröm som handlar om att Gud för oss alla ska få vara solen som skiner igenom oss och där vi, var och en får vara en prisma genom vilken solens ljus bryts likt en färg och tillsammans blir vi det sedda, upprättade och bekräftade färgskimrande folket – en del av det stora och inkluderande Gudsfolket .

För mig är Jesus livsviktig och därför vill jag i allt ge Honom äran – Han som är livets Herre och jag vill tala tydligt om Honom i ord och handling men inspirera Er alla och alla andra att också göra det, så att vi kan göra det tillsammans. Därför menar jag att vi i vårt multisamhälle – där också det multireligiösa ryms måste våga räta på oss och vara kristna, komma ut också som kristna. Jag har fått mig berättat att det är svårt att som tillhörande HBTQ-gemenskapen komma ut som kristen. Någon har sagt att det t o m var svårare att offentligt bekänna sig som kristen än att komma ut som homosexuell. Och jag kan förstå det. Jag kan förstå den misstro som funnits mot kristna och som kanske fortfarande finns mot kristna i HBTQ-sammanhang beroende på teologi som förminskat och marginaliserat och syndförklarat. Jag kan förstå misstron. Och samtidigt vill jag uppmana Er att tillsammans med mig och många, många andra komma ut också som kristna för det handlar om livet, det handlar om det gränslösa människovärdet, det handlar om den gränslösa kärleken. Du är älskad av Jesus som den Du är! Låt ingen kröka Din rygg! Låt oss istället, tillsammans, likt den av Jesus befriade kvinnan, prisa Gud för att Du får vara Du och jag får vara jag – precis som dem vi är och så som vi vill definiera oss själva, som det färgstarka, mångfaldiga, älskade och upprättade regnbågsfolket. I Jesu namn. Amen

Aug 5

Det utmanande korset.

Apropå uppmaningen på Facebook att ta fram/köpa och bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna så kan jag på ett sätt känna sympati för tanken. Vi borde inte vara så ”buskablyga” med vår kristna tro. Ett kors är inte främst ett smycke, något vackert i guld eller annat material att ha runt halsen. Det är inte främst ett minne från konfirmandtiden eller från annat sammanhang. Likaledes är det inte heller ett dödstecken som främst ska användas i dödsannonser eller på gravstenar för att markera dödsdatum. Nej korset är främst ett segertecken ett tecken på Guds kärlek som övervunnit allt, ett tecken på Gud som ”gått in i din kamp på jorden” (Sv.Ps 358) och ”gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74) och som vunnit seger över döden så att vi, likt aposteln Paulus kan säga: ”Död var är din udd?” (1 Kor 15:55)  Korset är alltså något som vi kristna kan vara stolta över att bära och göra det med glädje.

Jag bär ett kors på mig dygnet runt – ett kors som jag fått i ett speciellt sammanhang och som av det skälet betyder mycket för mig. Självklart bär jag nästan dagligen mitt biskopskors som jag också är glad för. Jag är inte glad för det för att det skulle vara något märkvärdigt eller snarare visa på att jag är märkvärdig. Nej, jag är glad för det för att det, likt mitt andra kors, påminner mig om att kraften är Hans, att Jesus själv, den korsfäste och uppståndne delar allt det som är mitt med mig och att Han som är korsets Herre ger mig kraft ”när allting annat sviker och bedrar”. (Sv.ps 189)  Jag bär också mitt biskopskors som en förkunnelse i linje med det biskopsmotto som jag valde i samband med att jag blev vald till biskop: ”Ge Jesus äran”. Det påminner mig och alla andra om hoppet i hopplösheten, om liv trots allt när livet kan te sig mörkt, om det glada budskapet som Bibeln vittnar om i ord. ”Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid , nu är livet vår möjlighet”. (Sv.Ps 155:1). Det är Bibelns stora budskap som kan sammanfattas i Joh 3:16 som ju också kallas ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det Handlar om Guds kärlek som inte riktar sig till några speciellt utvalda. Det står inte att Gud älskade de troende, de som höll sig till lagen, de som var beredda att lämna allt och beredd attfölja Jesus. Nej, det står att Gud älskade världen och jag menar att Gud älskar världen. Gud älskar Dig och mig. Gud älskar mina muslimska bröder och systrar. Gud älskar mina judiska bröder och systar, mina hinduiska bröder och systrar, mina sikiska bröder och systrar, mina buddistiska bröder och systrar. Gud är ju Gud och allas Gud. Gud är i den bemärkelsen inte en speciell grupps Gud. Kort sagt..: Gud är på det sättet inte religiös utan Gud. Gud är Gud och vi är religiösa. Jag är religiös. Jag är kristen och jag vill fortsätta att med stolthet bära mina kors för att på olika sätt i olika sammanhang vittna om Honom som burit allt på korset – inte som en Guds hämnd för mänsklighetens synder utan för den kärleks skull som inte söker sitt, som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt och som bland tro, hopp och kärlek är störst. (1 Kor 13:13)

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Sist av allt i denna blogg vill jag påminna om Anders Frostensson som, i ett Europa som 1936 började hårdna i förhållande till miljontals judar, skrev det som idag är psalm 102 i vår psalmbok. Vers 3 är en påminnelse om solidaritet med alla drabbade – en solidaritet som korset utmanar mig till dagligen och stundligen. ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandra osedd vid vår sida.”

När jag bär mina kors blir det en utmaning för mig att se min syster och min bror och bry mig om var och en – älska var och en oavsett religionsövertygelse och att i allt i mitt eget liv och som ett vittnesbörd för andra ge Jesus äran.

Jun 14

Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar…

På många håll i Sverige manifesteras det idag och några dagar framgent en solidaritet med både de mördade i Orlando och med HBTQ-rörelsen. Jag blir djupt bekymrad när jag på Facebook läser en känd kristen profils uttalande som antyder att det som skedde i Orlando inte skulle ha skett om inte de homosexuella visade sin homosexualitet öppet. Ungefär så stod det. Det antyddes också att denna typ av mord säkerligen kommer att ske igen och igen p gr av de homosexuella.

Budskapet är att de homosexuella, de bisexuella och transpersoner ska in i sina garderober. Ingen kan hindra någon att vara homo-, bisexuell eller transperson. De kan inte själva rå för att de är skadade. Men de får inte leva sin ”kärlek”.

Det är ett vedervärdigt budskap! Idag är det viktigt att visa att kärleken inte kan stängas in, att kärleken inte får stängas in. Den kristna tron talar tydligt om kärlek. Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar, kärlekens väg som handlar om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Om Du ska kunna älska Din nästa som Dig själv måste Du få vara Dig själv. Då får Du inte låta andra tvinga in Dig i garderobens mörker. Nej, för att kunna älska någon annan som sig själv måste garderoberna tömmas på tysta rädda människor. Vi måste få vara stolta och glada över att vara dem Gud har skapat oss till. För Gud har skapat mångfalden. Gud har inte skapat den heterosexuella människan. Gud har skapat människan och tillsammans får vi som är hetero-, homo-, bi-, asexuella och transpersoner stå upp för kärlekens skull mot hatet, mot våldet, mot det förtryckande krafterna i vårt samhälle! Må vi göra detta – inte drivna av rädsla, inte drivna av hat utan drivna av den kärlek som är störst av allt! (1 Kor 13:13)

Må vi så i bön och omtanke omsluta alla de drabbade familjerna i Orlando men också alla berörda här hemma i Sverige och på andra håll. Må Guds kärlek som övergår allt förstånd bära var och en steg för steg nu och framgent!

 

(mer…)