Sep 18

Att de alla skall bli ett…

I går fick jag glädjen att delta i en ekumenisk gudstjänst i Herrljunga kyrka i Skara stift med anledning av helgonförklaringen av S:ta Maria Elisabeth Hesselblad. Den romerska katolska biskopen Anders Arborelius och Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare Thomas Hammar var också med. Kyrkan var fylld av deltagare från våra olika kyrkofamiljer med ordens systrar och ordens bröder, präster, pastorer och många, många andra från olika sammanhang. Jag gladde mig mycket över att också min egen spiritualitet fanns representerad av två bröder från min Focolarekommunitet i Stockholm. Nedan kan Du läsa den predikan jag höll i gudstjänsten.

”Det är med stor glädje jag är här idag i Herrljunga kyrka och firar ekumenisk gudstjänst tillsammans med mina romersk katolska bröder och systrar och mina bröder och systrar från Equmeniakyrkan tillsamman med biskop Anders Arborelius och den regionala kyrkoledaren Thomas Hammar. Det är också med glädje och stolthet jag tänker på en Skara stifts dotter vid namn Maria Elisabeth Hesselblad som föddes i detta pastorat om än i Fåglavik och som konfirmerades i Skövde. Idag är vi tillsammans för att i bön och lovsång och i ordets förkunnelse ge uttryck åt vår gemensamma glädje över vårt gemensamma nya svenska helgon. Skara stift kan glädja sig över två helgon. Det ena är S:ta Helena av Skövde och det andra S:ta Elisabeth Hesselblad. När vi är här tillsammans kring S:ta Maria Elisabeth blir det en glimt av det som Jesus bad om i sitt testamente – hans avskedstal, i den del som är hans översteprästerliga förbön i Johannes evangeliets 17 kapitel. Han ber där så tydligt att hans efterföljare ska vara ett. Han ber med en intensitet som om han visste att det inte skulle vara så enkelt, som om han redan såg framför sig alla konflikter, alla kyrkostrider, alla förföljelser som sedan kom att bli en historisk verklighet. I år får vi också gemensamt glädjas över att Vatikanen och Lutherska världsförbundet gemensamt inbjudit till ett högtidlighållande av reformationen – ett högtidlighållande som syftar framåt och där Lutherska Världsförbundets ordförande biskop Munib Younan och påven Franciskus framträder tillsammans i Lund och Malmö. 2016 kommer på många sätt att bli ett viktigt år i vår gemensamma kyrkohistoria i Sverige.

Jesus ber att vi ska vara ett. När jag tänker på moder Elisabeth Hesselblads jordiska insats går mina tankar vidare till det hus som kommit att bli två helgons hus – huset på piazza Farnese där Heliga Birgitta bodde och så småningom dog och dit Elisabeth Hesselblad flyttade 1931. S:ta Maria Elisabeth har kommit att bli viktig – på ett sätt som återförare av Birgitinerorden såsom den ser ut idag med sin vidsträckta utbredning i världen. Här i Sverige var det ju främst klostre Djursholm som kom att konkret grundas av moder Elisabeth och så småningom en uppföljare i klostret i Falun. Jag tänker på moder Elisabeth som en som i modern tid visat på heliga Birgittas betydelse och som inspirerat till en gränsöverskridande spiritualitet som vi som lutheraner också får inspireras av. Birgitinerordens motto centrerar det som för oss samman. Orden lyder: Amor meus crusifixus est – min kärlek är korsfäst. Det handlar om Kristi lidande som var ett ställföreträdande lidande – där han bar allt det som var och är vårt. Han gjorde det av kärlek, en kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting (1 Kor 13). Han gjorde det av kärlek, en kärlek som inte såg till olika traditioner, som inte såg till olika religioner, som inte såg till något annat än enheten – den enhet som han bad till Gud om. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21). Det har diskuterats huruvida Elisabeth Hesselblad var ekumen eller om hon mest var intresserad av att bidra till en kyrka under påvens ledning – d v s egentligen att så många som möjligt skulle konvertera från andra kyrkotraditioner till den Romersk katolska kyrkan. Den ekumeniska rörelsen i Europa hade ju fått en stor kick genom Stockholmsmötet 1925 under Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Nathan Söderbloms ledning. Dock var inte den Romersk katolska kyrkan närvarande till Söderbloms stora sorg. Idag är läget annorlunda och ärkebiskop Bertil Werkström kunde välkomna ”Petrus” i Uppsala domkyrka 1989 då påven Johannes Paulus II besökte de nordiska länderna och relationen mellan våra kyrkor har verkligen gått från konflikt till gemenskap. Men vi är inte helt framme. Det finns så mycket som förenar oss och sedan finns det sådant där vi ännu inte ser på ett gemensamt sätt. Där i den skillnaden, i den smärtan möter vi den korsfäste och övergivne Jesus och då får vi, på vår väg framåt, fokusera på den övergivne Jesus, omfamna honom och i smärtan över det som skiljer oss åt, se att den kärlek som är korsfäst övervinner allt. Idag heter inte den ekumeniska huvudleden konversion. Nej, idag heter den dialog, ömsesidigt delande, ömsesidigt vandrande, ömsesidigt fokuserande på det gemensamma, ömsesidig glädje över det som är den andres, i stolthet över det egna. Jesu uppmaning till enhet är en uppmaning till enhet i mångfald – en enhet i ömsesidig glädje.

Svenska kyrkan gläds över det nya svenska helgonet och för oss är helgon viktiga även om det måhända är på ett annat sätt än i den romersk-katolska traditionen. För oss är helgonen främst förebilder i ett kristet liv, en broder eller syster som med hela sitt liv, såsom det tedde sig av både det enkla och det svåra, visat på Jesus. Moder Elisabeth skrev 1949 till sin syster Eva ifrån huset på piazza Farnese: Nästa år, om vi får leva, hoppas jag kunna ordna för att ta emot dig och en väninna här i Rom. Vem skulle trott, att jag skulle leva så länge – jag kom till Rom för 45 år sedan – för att dö. Det var en annan död som Gud menade – att dö för det jordiska och sträva efter det eviga. Jag har sökt att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja… Och på det sättet – med det liv hon levde och den tydlighet som hon visade i humanitärt arbete både under det brinnande andra världskriget och tiden efteråt, har hon gett uttryck för vad det djupast sätt är att vara människa – att leva i kärlek till Gud och medmänniskan. Idag är huset på piazzan i Rom Birgittasystrarnas huvudkloster med ett inrymt gästhem. Men inte nog med det. 1972 iordningställdes en krypta som idag är ett kapell helgat åt den heliga Birgittas dotter – S:ta Katharina. Där firas svenskkyrkliga gudstjänster, mässa på torsdagskvällar och på detta sätt är hela huset en tydlig symbol för en enhet i mångfald. Olika gudstjänster och olika spiritualiteter i tydlig trohet mot den egna kyrkan och samtidigt ett tillsammansskap som spränger gränser – en gemenskap och dialog som är ständigt fortgående. Och allt har sin grund i Moder Elisabeth Hesselblads vilja att återupprätta Birgitinerorden. och som hon alltså själv har sagt: att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja…. De fortsatta samtalen med birgitinerordens generalabedissa ModerTekla Famigligietti är viktiga och glädjerika och i spåren av S:ta Elisabeth Hesselblad.

Mitt budskap i denna predikan är en uppmaning att vi än mer och gemensamt lyssnar till Jesu bön om att vi alla må vara ett. Vi lever i ett postsekulärt samhälle med en uttryckt längtan efter något som bär när allting annat sviker och bedrar, när ismernas murar har fallit och ingen struktur längre håller som utesluter Gud. Sångaren och kompositören Leonard Cohen skriver om detta i sången ”Anthem”:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in. Ring i de klockor som fortfarande kan ringa. Glöm ditt perfekta offer. Det är en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in. Låt oss tillsammans i denna värld, i detta land, i våra gemensamma lokala områden och i vårt fall i Skara stift bära ut ljuset – bära ut Kristus som är världens ljus och gemensamt i ord och handling tala tydligt om Jesus – han som är den kärlek som är korsfäst:

Låt oss be med med ord ifrån en av S:ta Maria Elisabeth Hesselblads älsklingspsalmer: Tack för vad du uppenbarat! / Tack för vad jag ej förstår! /Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! Tack för livets hemligheter! / Tack för hjälp i nödens stund! Tack för nåd som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Och med heliga Birgittas ord: Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Amen”

Sep 11

Antisemitism!

I skrivande stund är jag hemkommen efter bland annat en fin mässa i Skara domkyrka tillsammans med den sydafrikanske lutherske biskopen i det sydöstra stiftet, biskop Phemba Butelezi. Temat för gudstjänsten var naturligtvis söndagens kyrkoårstema – ”Döden och livet”. Episteltexten idag var hämtad från Uppenbarelseboken (Upp 2:8-11) och tack och lov hann jag kommentera episteltexten för ansvarig präst redan i sakrestian – innan gudstjänsten. För texten som den står, helt okommenterad, är ett starkt bränsle till ökad antisemitism. Det talas om judarna som ”kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga…”. Bibeln innehåller väldigt många texter som handlar om döden och livet ur olika perspektiv. Jag kan inte förstå varför just en sådan vers måste vara med. Jag kan heller inte förstå varför kyrkomötet både 2014 och 2015 avslog motioner som handlade om en genomlysning av evangelieboken urifrån dokumentet ”Guds vägar”s perspektiv. Detta dokument är ett dialogdokuemnt som berör judendom-kristendom. Kyrkomötet har uttryckt en entusiasm över detta dokument och vill att det ska implementeras i de olika stiften och kyrkostyrelsen har fått i uppdrag att inspirera till detta. Det inspirationsarbetet är ännu inte helt klart. I ”Guds vägar” står det bland annat att ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder”. Det är ett publicerat citat från biskopsmötet den 10 maj 1995. Och det är en oerhört viktig formulering som genom att det finns med som citat i dokumentet är en bejakad hållning. Därför är det så viktigt att vi genomlyser textvalen i vår evangeliebok så att de inte strider mot denna hållning. Texterna ska inte och kan självklart inte skrivas om, men man kan välja andra texter ur Bibeln för dagens tema.

Jag menar inte, till skillnad från påhopp av olika slag, att kyrkan är antisemitisk. Problemet är snarare att det råder en omedvetenhet om vad vissa formuleringar gynnar eller står för. I psalm 331 i Den svenska psalmboken står det i 6:e versen: ”Mose gav oss lag och krav, halleluja. / Jesus lyfter bördan av. Halleluja”. Alltså: Moses har spelat ut sin roll som egentligen bara var destruktiv. Judendomen består bara av lag och krav men sen kom Jesus och lyfte av alltihop. Det är bedrövlig teologi. Som om Jesus inte var jude. Som om Jesus inte firade alla de judiska helgernas betydelse under sin levnad som om de judiska buden inte skulle handla om att leva som människa… Jesus var jude och inte kristen. Med största säkerhet firade han alla de judiska högtiderna inklusive Jom kippur – försoningsdagen.

Rätt ofta är det bra att som predikant gå tillbaka till grundtexten på vilket den aktuella bibelöversättningen bygger. Läser en Johannesevangeliets första kapitel vers 17 ser en att det i Bibeln 2000 står: Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. I den grekiska grundtexten finns inget men. Där står det istället: Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ordet ”men” är alltså tillagt för att ”förtydliga”. Istället skapar det en motsättning mellan Jesus och Moses som naturligtvis kan användas i ersättningsteologiskt sammanhang d v s att judendomens bud har ersatts av Jesu nåd och sanning. Flera engelska översättningar som jag konsulterat har inte ordet ”but” (men). Jag ser ivrigt fram emot en revision av denna vers  den dagen en ny svensk bibelöversättning är aktuell.

När vi nu högtidlighåller reformationen och talar om den pågående reformationen och vad den kan komma att betyda för vår lutherska kyrkan är det nödvändigt att högt och tydligt och igen, och igen, och igen ta avstånd från antisemitismens kyrkliga eller kristna rottrådar. Martin Luther blev på sin ålders höst djupt antisemtyisk och jag vet att Lutherska världsförbundet tagit avstånd från detta. Tack och lov! Men vi behöver gång på gång upprepa avståndstagandet, undervisa präster och pastorer och andra som förkunnar. Tack och lov att Svenska kyrkan har sitt teologiska institut i Jerusalem med huvuduppgift att värna om den judisk-kristna dialogen och likt den unga barnet i ”Kejsarens nya kläder” avslöja det bedrövliga! Vi behöver göra upp med kyrkans antisemitiska arv och öppna våra ögon för Guds storhet – den Gud som är judars och kristnas gemensamma Gud, den Gud som inte konverterat från judendom till kristendom, den Gud som ur kristet perspektiv möter oss som allra tydligast i vår judiske broder Jeshua ben Josef – Jesus från Nasaret – den korsfäste och uppståndne.

Om detta må vi tala!

Aug 19

”Det älskade och upprättade regnbågsfolket” – en predikan vid Pride i Skövde.

I samband med Pridefestivalen i Skövde predikade jag på Regnbågsmässan i S:ta Helena kyrka. Texten som jag utgick från är från Lukas evangelium 13:e kapitlet verserna 10-17 som handlar om den krokryggiga kvinnan. Du kan läsa texten här . Här nedan finner Du min predikan!

Hur gammal var den krokryggiga kvinnan som befann sig där i synagogan? Vi vet inte. Kanske var hon född med en ryggproblematik så att hon sedan sin tidigaste spädbarnsåldern hade lidit, och i så fall var hon ca 18 år när hon mötte Jesus. Eller också var det kanske först i tonåren som hennes rygg kroknade genom kotförskjutning och då var hon ju äldre när vår text utspelar sig. Eller så var hon ännu äldre. I vilket fall hade hon lidit under en lång tid av att inte kunna räta på ryggen. Om hon haft denna kotförskjutning i sin barndom kan man undra hur hon mådde till sitt inre? Troligen var hon marginaliserad av sin omgivning. Troligen skämdes hennes föräldrar för henne och kanske t o m såg på henne som ett Guds straff rakt in i deras egen familj för att de själva gjort något som förtjänat detta. Hur såg omgivningen på henne när hon var äldre? Räknade någon med henne eller var hon dömd till ett ständigt utanförskap som gjorde bördan ännu värre? Troligen. Hon bröt mot det så kallade ”normala”. Och i allt detta var det inte bara den fysiska ryggförändringen som hon led av utan säkerligen också av andra människors syn på henne och tillslut sitt eget fördömande – ett djupt psyko-socialt lidande.

Men Jesus såg henne och han såg inte främst en krokryggig kvinna. Han såg en syster, en som också tillhörde det utvalda folket, en som också var en Abrahams dotter, en som längtade efter att få vara fri och få vara sig själv. Och han kallade på henne. Jesus tog själv initiativet innan kvinnan alls hade hunnit fundera på något lämpligt att säga. Och i synagogan, på sabbaten, befriade han henne till att bli den hon var, till att få räta på ryggen och förstå att just hon, oavsett allt, var ett Guds älskade och utvalda barn. I mötet med Jesus kunde hon få bli den hon var – helt och fullt. Och hon prisade Gud – himmelens och jordens skapare.

Men det religiösa etablissemanget reagerade. Allt hade sin struktur och på sabbaten var det förbjudet att arbeta. Då skulle man vila, lovsjunga Gud och påminna sig om Guds skapelse och hur Gud vilade på den sjunde dagen och dessutom påminna sig om uttåget ur Egypten – exodus – från slaveri till frihet. Och sabbaten är något fantastiskt i den judiska traditionen. Vi borde än mer inspireras av judiskt sabbatsfirande som påminner just om skapelsen och skaparen, om skapelsens skönhet och skörhet, om skapelsens mångfald och om befrielse till att få vara den man är, befrielse från förtryck, befrielse till att följa Gud och hålla sig till Guds vägar som inte alltid är de mänskliga vägarna. Men i denna berättelse snävades sabbatsuppfattningen in till att bli ett redskap mot liv istället för att vara ett redskap för liv. Och Jesus reagerade som en god jude. Han påminde om oxen och åsnan som måste få vatten, vars repknutar måste lösas så att de kunde föras ut varje dag, också på sabbaten, för att djuren skulle få dryck. Och kvinnan som Jesus såg i synagogan hade varit bunden av sin böjda rygg i 18 år. Liv går alltid före. Liv talar inte om imorgon utan nu. Livet är nu, främst nu och därför möjliggjorde Jesus för kvinnan att få räta på ryggen, för sabbaten talar om liv. A minori ad maius - från det lilla till det stora – det var det som Jesus visade på. Jo, religiöst etablerade tog naturligtvis ut sin oxe och åsna och såg till att djuren fick dricka vatten också under sabbaten – för livets skull. Något annat hade varit djurplågeri och Hallakah, den judiska lagen, förbjuder djurplågeri. Men om nu detta var naturligt också under sabbaten – hur mycket mer naturligt var det då inte att kvinnan, efter 18 års lidande, skulle få bli befriad från lidandet till ett liv i Gudstillit och glädje, som den hon var?

Kvinnan finns också idag – fast hon kanske är en han eller en hen därför att hen inte vill definiera sig som hon eller han. Den krokryggiga finns idag också men det som gör hen bildligt talat ”krokryggig” är omgivningens uppfattning om hen. Hen vågar inte vara den hen är därför att då skulle omgivningen kunna bli förfärad. Fortfarande kan det vara svårt att komma ut som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer i vårt samhälle därför att vi lever i ett samhälle som är heteronormativt och som i denna heteronormativitet kröker människors ryggar. Fortfarande finns begrepp som ”naturligt” och ”onaturligt” när det gäller sexuell identitet eller läggning och där det heterosexuella, av många anses vara det ”naturliga” och därmed skulle då allt annat  vara ”onaturligt”, som om det vore ett brott mot Guds skapelse, som om Gud skapade den heterosexuella människan och allt annat är något som på något oförklarligt sätt gått fel. Hur många människor har inte burit känslan, inte minst i kyrkans sammanhang, av att ha varit fel, av att ha varit någon som borde varit någon annan och som dessutom i desperation försökt vara något som vederbörande känt sig främmande inför för att tillfredsställa omgivningens heteronormativa förväntningar? Hur många har inte drabbats av hatbrott för att de vågat glänta på garderobsdörren? Fortfarande är det så i vissa kyrkosammanhang att det är svårt att kombinera en Jesustillit med att vara homosexuell, transperson eller bisexuell. Men Gud vill liv, Gud vill de rätade ryggarnas syskonskap. Jesus själv vill räta våra ryggar och visa på vårt värde, vårt gränslösa värde som dem vi är oavsett om vi är bisexuella, transpersoner, asexuella, homosexuella, heterosexuella, queer-personer. Vi är en del av Guds skapelse – var och en av oss –  och vi är också älskade som dem vi är och vår kallelse som människa i all mångfald är att leva, sprida och förverkliga den kärlek som är störst av allt.

Jag vill citera Martin Luther King som sa i sitt berömda tal: ” I have a dream!” Jag har en dröm – och min dröm är att regnbågsflaggan, bildligt talat, skulle vaja i alla kyrkliga sammanhang. Regnbågen talar ju så tydligt om den gudomliga mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen liv. När Gud skapade, skapade Hen av kärlek därför att Gud är kärlek och vill att kärleken i all dess mångfald ska genomsyra skapelsen. Regnbågen med alla dess färger får påminna oss.

”I have a dream!” Jag har en dröm – en dröm som handlar om att Gud för oss alla ska få vara solen som skiner igenom oss och där vi, var och en får vara en prisma genom vilken solens ljus bryts likt en färg och tillsammans blir vi det sedda, upprättade och bekräftade färgskimrande folket – en del av det stora och inkluderande Gudsfolket .

För mig är Jesus livsviktig och därför vill jag i allt ge Honom äran – Han som är livets Herre och jag vill tala tydligt om Honom i ord och handling men inspirera Er alla och alla andra att också göra det, så att vi kan göra det tillsammans. Därför menar jag att vi i vårt multisamhälle – där också det multireligiösa ryms måste våga räta på oss och vara kristna, komma ut också som kristna. Jag har fått mig berättat att det är svårt att som tillhörande HBTQ-gemenskapen komma ut som kristen. Någon har sagt att det t o m var svårare att offentligt bekänna sig som kristen än att komma ut som homosexuell. Och jag kan förstå det. Jag kan förstå den misstro som funnits mot kristna och som kanske fortfarande finns mot kristna i HBTQ-sammanhang beroende på teologi som förminskat och marginaliserat och syndförklarat. Jag kan förstå misstron. Och samtidigt vill jag uppmana Er att tillsammans med mig och många, många andra komma ut också som kristna för det handlar om livet, det handlar om det gränslösa människovärdet, det handlar om den gränslösa kärleken. Du är älskad av Jesus som den Du är! Låt ingen kröka Din rygg! Låt oss istället, tillsammans, likt den av Jesus befriade kvinnan, prisa Gud för att Du får vara Du och jag får vara jag – precis som dem vi är och så som vi vill definiera oss själva, som det färgstarka, mångfaldiga, älskade och upprättade regnbågsfolket. I Jesu namn. Amen

Aug 5

Det utmanande korset.

Apropå uppmaningen på Facebook att ta fram/köpa och bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna så kan jag på ett sätt känna sympati för tanken. Vi borde inte vara så ”buskablyga” med vår kristna tro. Ett kors är inte främst ett smycke, något vackert i guld eller annat material att ha runt halsen. Det är inte främst ett minne från konfirmandtiden eller från annat sammanhang. Likaledes är det inte heller ett dödstecken som främst ska användas i dödsannonser eller på gravstenar för att markera dödsdatum. Nej korset är främst ett segertecken ett tecken på Guds kärlek som övervunnit allt, ett tecken på Gud som ”gått in i din kamp på jorden” (Sv.Ps 358) och ”gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74) och som vunnit seger över döden så att vi, likt aposteln Paulus kan säga: ”Död var är din udd?” (1 Kor 15:55)  Korset är alltså något som vi kristna kan vara stolta över att bära och göra det med glädje.

Jag bär ett kors på mig dygnet runt – ett kors som jag fått i ett speciellt sammanhang och som av det skälet betyder mycket för mig. Självklart bär jag nästan dagligen mitt biskopskors som jag också är glad för. Jag är inte glad för det för att det skulle vara något märkvärdigt eller snarare visa på att jag är märkvärdig. Nej, jag är glad för det för att det, likt mitt andra kors, påminner mig om att kraften är Hans, att Jesus själv, den korsfäste och uppståndne delar allt det som är mitt med mig och att Han som är korsets Herre ger mig kraft ”när allting annat sviker och bedrar”. (Sv.ps 189)  Jag bär också mitt biskopskors som en förkunnelse i linje med det biskopsmotto som jag valde i samband med att jag blev vald till biskop: ”Ge Jesus äran”. Det påminner mig och alla andra om hoppet i hopplösheten, om liv trots allt när livet kan te sig mörkt, om det glada budskapet som Bibeln vittnar om i ord. ”Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid , nu är livet vår möjlighet”. (Sv.Ps 155:1). Det är Bibelns stora budskap som kan sammanfattas i Joh 3:16 som ju också kallas ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det Handlar om Guds kärlek som inte riktar sig till några speciellt utvalda. Det står inte att Gud älskade de troende, de som höll sig till lagen, de som var beredda att lämna allt och beredd attfölja Jesus. Nej, det står att Gud älskade världen och jag menar att Gud älskar världen. Gud älskar Dig och mig. Gud älskar mina muslimska bröder och systrar. Gud älskar mina judiska bröder och systar, mina hinduiska bröder och systrar, mina sikiska bröder och systrar, mina buddistiska bröder och systrar. Gud är ju Gud och allas Gud. Gud är i den bemärkelsen inte en speciell grupps Gud. Kort sagt..: Gud är på det sättet inte religiös utan Gud. Gud är Gud och vi är religiösa. Jag är religiös. Jag är kristen och jag vill fortsätta att med stolthet bära mina kors för att på olika sätt i olika sammanhang vittna om Honom som burit allt på korset – inte som en Guds hämnd för mänsklighetens synder utan för den kärleks skull som inte söker sitt, som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt och som bland tro, hopp och kärlek är störst. (1 Kor 13:13)

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Sist av allt i denna blogg vill jag påminna om Anders Frostensson som, i ett Europa som 1936 började hårdna i förhållande till miljontals judar, skrev det som idag är psalm 102 i vår psalmbok. Vers 3 är en påminnelse om solidaritet med alla drabbade – en solidaritet som korset utmanar mig till dagligen och stundligen. ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandra osedd vid vår sida.”

När jag bär mina kors blir det en utmaning för mig att se min syster och min bror och bry mig om var och en – älska var och en oavsett religionsövertygelse och att i allt i mitt eget liv och som ett vittnesbörd för andra ge Jesus äran.

Jun 14

Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar…

På många håll i Sverige manifesteras det idag och några dagar framgent en solidaritet med både de mördade i Orlando och med HBTQ-rörelsen. Jag blir djupt bekymrad när jag på Facebook läser en känd kristen profils uttalande som antyder att det som skedde i Orlando inte skulle ha skett om inte de homosexuella visade sin homosexualitet öppet. Ungefär så stod det. Det antyddes också att denna typ av mord säkerligen kommer att ske igen och igen p gr av de homosexuella.

Budskapet är att de homosexuella, de bisexuella och transpersoner ska in i sina garderober. Ingen kan hindra någon att vara homo-, bisexuell eller transperson. De kan inte själva rå för att de är skadade. Men de får inte leva sin ”kärlek”.

Det är ett vedervärdigt budskap! Idag är det viktigt att visa att kärleken inte kan stängas in, att kärleken inte får stängas in. Den kristna tron talar tydligt om kärlek. Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar, kärlekens väg som handlar om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Om Du ska kunna älska Din nästa som Dig själv måste Du få vara Dig själv. Då får Du inte låta andra tvinga in Dig i garderobens mörker. Nej, för att kunna älska någon annan som sig själv måste garderoberna tömmas på tysta rädda människor. Vi måste få vara stolta och glada över att vara dem Gud har skapat oss till. För Gud har skapat mångfalden. Gud har inte skapat den heterosexuella människan. Gud har skapat människan och tillsammans får vi som är hetero-, homo-, bi-, asexuella och transpersoner stå upp för kärlekens skull mot hatet, mot våldet, mot det förtryckande krafterna i vårt samhälle! Må vi göra detta – inte drivna av rädsla, inte drivna av hat utan drivna av den kärlek som är störst av allt! (1 Kor 13:13)

Må vi så i bön och omtanke omsluta alla de drabbade familjerna i Orlando men också alla berörda här hemma i Sverige och på andra håll. Må Guds kärlek som övergår allt förstånd bära var och en steg för steg nu och framgent!

 

(mer…)

Jun 5

Amor meus crucifixus est!

 

I dag kanoniserades Moder Elisabeth Hesselblad och därmed har Sverige två birgitinska helgon; Heliga Birgitta och Heliga Elisabeth Hesselblad. Den sistnämnda är från Skara stift. Följande predikan höll jag i Skara domkyrka med anledning av präst- och diakonvigning och helgonförklaringen.

Tal vid präst- och diakonvigningsmässan den 5 juni 2016 i Skara domkyrka. Joh 1:35-45

Ti säteite – vad söker ni? Så står det i den grekiska grundtexten till dagens evangelietext. Bibelkommissionen har översatt det i Bibeln 2000 med ”frågade han vad de ville”. Vad är det vi egentligen söker efter i vårt liv? Det beror naturligtvis på vem vi frågar, på bakgrund, på sammanhang o s v. Men många söker på olika sätt efter framgång, efter att göra någon form av yttre karriär, efter att tjäna mycket pengar. Många längtar kanske också efter ägodelar av olika slag i en sorts grundhållningen som handlar om att genom att ha så är jag, genom att göra så syns jag och alltså finns jag. Och ändå är detta sällan nog, sällan det som håller därför att när tillvaron rämnar – vad hjälper då det tjusiga? När äktenskap spricker, när nära och kära rycks bort, när den dödliga sjukdomen drabbar – vad hjälper det då en människa att hon vunnit hela världen, att hon har allt det efterlängtade? Nej, allt det tjusiga allt det som är så viktigt i många människors liv blir likt barns såpbubblor – vackra att se på, stiliga när de majestätiskt glider iväg skimrande av solljusets speglingar – men de spricker i slutänden. Poeten och författaren Per Lagerkvist skriver: Allt är nära, allt är långt ifrån. / Allt är givet / människan som lån. // Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, / inom kort skall allting tagas från mig. Allt ska i slutänden tas ifrån mig därför att det inte finns några fickor på svepningen.

Vad söker vi? Mening – en mening som håller, en mening som ger djupdimension åt det liv vi har fått, åt det liv vi har att hantera. För vi har att leva med val och prioriteringar. Vi har att ta ansvar för det liv som givits oss. Vi är ju inte upphovet till vårt eget liv. Livet har vi fått oavsett egen åsikt och det handlar om att hantera det, att leva det, att våga den utmaning som det innebär att vara människa i ordets djupaste bemärkelse. Många människor i Sverige definierar sig själva som agnostiker – en sorts sökare – men min ärliga undran är – finns det en beredskap att finna?

Vad söker Ni sju kandidater som idag ska viga Ert liv åt Gud? Vad söker Ni på djupet? Vad längtar Ni efter? Jag vet inte. Men söker Ni framgång, det stiliga, livets glada dagar, är jag rädd att Ni inte har hamnat rätt. Då har ni valt fel, för Er yttre kallelse ger Er inte detta – åtminstone inte på den allmänt erkända ytliga lyckans plan. Söker Ni svar på Ert hjärtas längtan, Ert hjärtas oroliga rop efter livsmening, efter det som inte kan köpas och säljas, konsumeras eller produceras då har Ni kommit rätt. Ropar Ert hjärta JA på den inre kallelsens fråga – då är det här Ni ska vara.

Ni kandidater, Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – visst är Ni sökare men Ni är också finnare. I min barndom och i mina föräldrars barndom fanns indianböcker. Jag minns en sommar när jag läste flera sådana. Och där i Indianböckernas fördomsfulla skildringar fanns det någon som var stigfinnare – någon som visste vägen genom farorna och som kunde föra de övriga framåt. Utan all annan jämförelse tänker jag på Er sju som stigfinnare. Ni har funnit en stig i tillvarons snåriga sammanhang. Ni har funnit något som Ni inte har kunnat låta bli att ge Er in på, att följa. Precis som Andreas, Simon Petrus bror och den som eventuellt var evangelisten Johannes själv i dagens evangelietext. De hörde Johannes Döparens ord – åtminstone två gånger: ”Där är Guds lamm” och hur han pekade ut Jesus och de visste att de funnit stigen framåt – inte den tjusiga allfarvägen utan den stig, den smala vägen, som leder till något större, något djupare, något mer fantastiskt mitt i det alldeles vardagliga. Ni har funnit detta – var och en av Er sju i sitt eget sammanhang med vars och ens egen kallelsehistoria, med vars och ens egen bakgrund. Men ni har funnit något som också lockat Er och dragit Er. För så var det för Andreas och Johannes – de blev på ett sätt också kallade att följa Jesus av Jesus själv. Han utvalde dem snarare än att de utvalde honom. Så motsägelsefullt är det. Vi finner Jesus själv och vi vill följa Jesus själv och samtidigt är det Han som kallar oss – kallar oss in i livet med stort L – kallar oss in i ett sammanhang som inte går att mäta, väga eller värdera – ett sorts språng – ett livsval.

Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael, Ni har funnit honom som är Vägen, Sanningen och Livet och Ni vill stanna hos honom där han bor. För Jesus själv bor här mitt ibland oss. Han bor i livskällorna och i gemenskapen. Philip Melanchton lät 1530 publicera en skrift som Ni har tittat lite extra på – åtminstone den sjunde artikeln i den skriften – Augsburgska bekännelsen. Den skrevs som en sorts stridsskrift mot den då förfallna katolska kyrkan. Kanske skulle den varit formulerad annorlunda om den skrivits idag. Jag tror det. Kanske skulle inte ens reformationen ha ägt rum idag – åtminstone inte på det sättet – om den skett idag. Men den sjunde artikeln lyder kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är där i Ordet och sakramenten som Jesus bor och det är där i Ordet – bibelordet och det förkunnade ordet och i dopets bad och nattvardens bröd och vin och i den mellanmänskliga gemenskapen som Jesus själv ger oss en ny dimensionen i livet, en meningsskapande dimension åt det ytliga som vi hela tiden riskerar att leva.

Kära stigfinnare, om en stund viger Ni era liv – varje andetag – in i detta stora – att visa på stigen och att vandra vidare på stigen, på Vägen med stort V – att i ord och handling tala tydligt om Jesus och räcka sakramenten till era medmänniskor. Ni ska vittna i ord och handling i ett samhälle som är mångkulturellt och multireligiöst i postsekularismens tidevarv. Ni får våga det djärva, våga stå upp mot samhällskrafter som drenerar medmänskligheten och kärleken, krafter som bara söker sitt, krafter som talar om ”min” och ”mitt”, krafter som sätter murar oss människor emellan där galler och identitetskort hindrar.

Men kära vigningskandidater ni behöver förebilder och vi alla behöver förebilder för ett medmänskligt liv, för ett liv där vi älskar vår nästa som oss själva. Idag är det en stor dag i svensk historia. Ni sju vigs till präster respektive diakoner i vår kyrka – till ett livslångt liv i livslång tjänst för Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne – Han som är gränssprängaren. Men det är också en stor dag i den bemärkelsen att Sverige får sitt första svenska helgon sedan Heliga Birgitta. Samtidigt som vi firar denna präst- och diakonvigningsmässa kanoniseras Moder Elisabeth Hesselblad i en mässa på Petersplatsen i Rom. Just nu pågår detta. På det sättet blir Ni kopplade till varandra – Ni sju och S:ta Elisabeth Hesselblad. Som många av Er vet föddes hon 1870 i Fåglavik i Herrljunga pastorat. Hon lär ha konfirmerats i Skövde och så småningom emigrerade hon till USA där hon blev sjuksköterska och konverterade till den romersk katolska kyrkan. Hon kom senare till Rom och startade på 1930-talet den svenska grenen av Birgitinerorden – den gren som har två kloster i Sverige – ett i Falun och ett i Djursholm och som dessutom är spridd över stora delar av världen. Hon återköpte med påvligt stöd det hus som finns på Piazza Farnese i Rom och där den heliga Birgitta bodde. Där under andra världskriget gömde Elisabeth Hesselblad judar och uppmanade dem att vara trogna sin judiska religion och inte gå i den katolska mässan. En interreligiös dialoghållning – väl värd att inspireras av. Men vi kan också glädjas att det i Birgittahuset på Piazza Farnese finns ett kapell för svenskkyrkliga gudstjänster. Alltså – hela huset andas ekumenik och på det viset var Moder Elisabeth i all enkelhet en förebild. Hon avled den 24 april 1957. Så vi får glädjas över hennes djärvhet – hennes kamp för människovärdet och kärleken och ha henne som en förebild och jag vill i detta mitt tal säga att vi i hennes ursprungsstift glädjer oss med våra katolska bröder och systrar och självklart alldeles speciellt med Birgittasystrarna i Rom och i Sverige över Moder Elisabeths Helgonförklaring idag.

Jesus kallade lärjungar vars liv förändrades. Idag kallas vi alla, kallas att söka oss till Jesus – inte som det stora standardsvaret. Någon skrev en gång på en bergvägg längs en stor motorled: ”Jesus är svaret”. Efter ett tag hade någon annan skrivit: ”Men vad är frågan”? Jesus är inte svaret på livets alla frågor men Han är vägen som vi får vandra. Han är den som ger oss nytt ljus över livets mångfaldiga infallsvinklar. Och Han utmanar oss i varje ögonblick att leva kärlekens liv i Guds tjänst. Därför blir orden Amor meus crucifixus est viktiga. Det är birgitinerordens motto – men det skulle också kunna vara Ert motto, kära vigningskandidater. Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. Så är det. Grunden för vår kärlek och den kärlek som möter oss är från den korsfäste och uppståndne. Korsets tecken är på det viset kärlekens tecken. Uppmaningen Följ med och se (Joh 1:46) handlar om att komma närmre den korsfäste, komma närmre Honom som burit allt på korset. Det handlar inte om det tjusiga, det handlar inte om den ytliga lyckan, det handlar inte om att ha den exkluderande sanningen utan om att leva nära korset i den inkluderande sanningen – den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt (1 Kor 13:7) Vi är kallade att leva den kärleken – den som bara är möjlig att leva nära den korsfäste – när vi vågar följa honom i livet. Det är inget lätt liv som väntar Er – men minns orden Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. I vår egen smärta möter vi Honom som delat den. När lärjungarna frågar var Jesus bor och inbjuder dem att följa med och se, var det också in i det svåra, in i det livslånga, in i motståndet, in i allt det som skulle bli deras framtid. Det var där han bodde. Det är där han bor – också där. Det finns ingen tid att se sig tillbaka. Det finns ingen ångervecka. Nu kallas vi vidare – alla vi som är i kyrkan idag. Ett steg till på helgelsens väg. Ett steg till i Gudsrelation – antingen det första steget eller det tio tusende steget – men ett steg till på helgelsens väg – med Honom som är Vägen, Sanningen och Livet och med Honom som säger Följ mig. Ert svar, kära Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – och vårt svar får vara. JA, för Amor meus crucifixus est” Min kärlek är korsfäst.

Jag vill sluta mitt tal med ord av Sankta Moder Elisabeth Hesselblad som hon skrev till sina medsystrar i från huset på Piazza Farnese till Birgittasystrarna här i Sverige. Kanske kan de orden idag få vara riktade till Er vigningskandidater på Er stora och livsavgörande dag: Innerligen ber jag Gud välsigna varje god föresats och att han måtte skänka er den offervillighet som i en framtid måste vara er styrka. Nu bärs ni på hans kärleks armar över ljusa dalar men den tid kan komma, kära barn, då molnen döljer himmelen, då ni liksom finner er i [mörker], ser bara svarta moln däruppe. Bli då ej rädda, kära barn, utan var förvissade om att samma kärleksfulla fadersarmar vill där hålla och leda er ut i ljuset igen. Använd väl varje minut av den dyrbara tiden, låt alla andra tankar och ord och gärningar vara ägnade till Hans ära. Låt ert förnämsta strävande bli att alltid söka leva i Herrens närvaro. Gör ni detta då blir ni ej oroliga eller illa överraskade om Guds försyn tillåter prövningar att komma i er väg. Dessa måste vi ha under vårt livs lopp för att växa starka i dygders övande. Kom även ihåg att det är ej den som börjar bra men den som håller ut till sista striden är avslutad som skall vinna kronan. Så långt moder Elisabeth Hesselblad.

Ti säteite – vad söker ni? Jesus säger: Följ mig! (Joh 1:43)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Maj 17

Pingstens vind utmanar den existentiella ensamheten

Här nedan följer den predikan jag höll på pingstdagen både i Älgarås kyrka och i Naums kyrka. Predikotexten är Joh 14:15-21.
Vi behöver tala med varandra om den; om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt. Så skrev krönikören Lotta Ohlsson i Dagens Nyheter i torsdags (12/5-2016). Den existentiella ensamheten handlar om tomheten, den tomhet eller övergivenhetskänsla som vi kan försöka fylla med umgänge, med konsumtion, med upplevelser, med arbete – men en tomhet som bara konsumerar det vi försöker fylla den med, likt ett svart hål som förtär allt i sin närhet – en ekande tomhet som innerst handlar om längtan. Det handlar då, menar jag, om en längtan efter att vara sedd som den man är, en längtan efter relation, en längtan efter sammanhang och mening som inte främst handlar om ett värde baserat på att göra och att äga. Författaren Ernesto Cardenal från Latinamerika sa: Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden, är ett sökande efter Gud. Det skulle kunna översättas med en längtan efter något annat, en längtan efter mening och relation på djupet. Eller med kyrkofadern Augustinus ord: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Detta behöver vi tala mer om, men samtidigt räcker det inte med att bara tala om det även om det är en viktig början.

Det är nämligen denna längtan efter relation, efter det som bär, efter sanningen som inte är tillfällig, som inte går att byta ut mot andra sanningar av tillfällighetskarraktär som Jesus själv vill möta hos lärjungarna och hos oss när han talar om den heliga Anden som hjälparen – på nytestamentlig grekiska Paráklätos. Ordet Paráklätos betyder hos evangelisten Johannes tröstare, förespråkare och vittne och det är sammanfattat i vår senaste bibelöversättning med ordet hjälparen. Det handlar alltså om Guds omsorg om oss – en omsorg som inte är beroende av hur troende vi är. I Svenska kyrkan mäter vi inte människors tro därför att relationen till Gud är Guds eget initiativ. Ända sedan begynnelsen är det Gud som har tagit initiativet – initiativet till att skapa, initiativet till att älska, initiativet till att möta oss i de relationer vi kallar för förbund och där förbunden med Noa, med Abraham, med Mose och det som gäller oss som inte är judar – förbundet genom Jesus Kristus – är Guds initiativ. Och därför är vi inte utlämnade till vår egen duktighet, vår egen duglighet, vår egen fromhet. Nej, allt bygger på Guds initiativ och därför är vi inte ensamma, eller föräldralösa som det bokstavligen står i den grekiska grundtexten. Ordet bygger på tanken att en rabbins lärjungar såg på sig själva som just föräldralösa när rabbinen – den judiska läraren – hade dött. Men Jesus understryker att han inte ska lämna oss föräldralösa – ensamma. Därför har vi sanningens Ande.

Sanningens Ande – det är Jesus själv som är mitt ibland oss och inom oss. Det är så lätt att se på oss själva och på varandra som ytvarelser, satta här i vårt eget sammanhang för att leva livet bäst vi kan. Men Jesus själv som kommit till oss i den heliga Anden vill hjälpa oss att se vårt eget värde och därmed se vår nästas värde och se att vi är insatta i ett meningssammanhang. Vi är inte utlämnade åt vår egen förmåga att leva livet. Vi är inte utlämnade åt den existentiella ensamhetens förtärande kraft utan tvärtom – vi lever i relation till Jesus själv, till Gud själv som är verksam här och nu – verksam i oss och genom oss och runt omkring oss. Men vi måste få hjälp att öppna våra ögon, skärpa vår blick så att vi ser detta, så att vi ser djupare än världen ser och där ordet världen inte främst handlar om människor utan om förväntningar, om det som är ”comme il faut”, det som baserar sig på en människosyn som förminskar och där vi reduceras till att enbart vara biologiska varelser helt utlämnade åt mellanmänskliga relationer, produktion och konsumtion. Då blir tillvaron ingenting annat än det vi kan se, mäta, väga och möjligen värdera. Och i slutänden blir vi konsumenter också av varandra. Vi konsumerar då relationer ungefär som vi konsumerar produkter – och allt baserar sig på det som vi med Lotta Ohlssons krönika kan beskriva som ”den existentiella ensamheten”.

Mot detta synsätt vänder sig den kristna tron, ja vänder sig sanningen om människan såsom Jesus visar genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Och egentligen anade nog Pontius Pilatus detta i en kort sekund när han lät föra ut fången Jesus inför den samlade menigheten och sa: ”Här är mannen” eller med 1917 års översättning ”Se människan” ”Ecce Homo”. Jesus – den Sanna människan och Guds väsens avbild får vara en modell för oss att brottas med i det sammanhang som vi är insatta i för att fördjupa vår gudsrelation. Men samtidigt klarar vi inte av detta på egen hand. Vi behöver öppna oss för att Fadern verkar – för Jesus i vårt eget liv, för den Heliga Anden som vill leda oss vidare på vår livsväg. Martin Luther uttrycker detta väldigt klart i sin lilla katekes där han säger: Jag tror, att jag inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den heliga Anden har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, samt helgat och behållit mig i en rätt tro. (Martin Luthers lilla katekes) Vi får öppna oss för den Hjälparen.

Den heliga Anden – Gud själv, Jesus själv är alltså närvarande. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen, säger vi i den Nicaenska trosbekännelsen. Att den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen innebär alltså att Jesus själv inte är s a s isolerad från oss i väntan på den stora återkomsten utan är här redan här och nu . Reda här och nu vill Jesus själv ge oss kraft, ge oss ny blick, ge oss ny förståelse av den komplexa tillvaron och hjälpa oss att se vad som är vår kallelse. För vi är kallade till handling – en handling i ett nytt ljus. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos som levde på 300-talet har skrivit: Vi behöver bevis genom gärningar, inte bara genom ord. Att säga och lova är lätt för alla, men att göra är inte lika enkelt. Varför säger jag det? Därför att många säger att de fruktar och älskar Gud, men visar motsatsen genom sina gärningar. Men Gud visar sin kärlek genom gärningar. Därför sade han till lärjungarna: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Vi är alltså kallade att leva Jesu ord konkret på fritiden, på arbetet i relation till arbetskamrater, vänner, familj och i relation till okända människor och naturligtvis också i relation till miljö och klimat.

Den heliga Anden manar oss att älska och ger oss kraft att älska. Ordet ”älska” är slitet och kan lätt uppfattas som ett konsumtionsord snarare än ett relationsord. Men Jesus talar om detta i sitt eget bud som han ger till sina lärjungar och till oss: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)
I vår evangelietext idag står ordet ”bud” i plural och handlar om mer än ett visst antal bud eller förbud. Det handlar om livet – att hela livet – allt, allt, ska få formas av kärleken till Jesus och kärleken till vår nästa. Det är vår kallelse som kristna. Det är Er kallelse här i Hova-Älgarås församling (i Ryda församling) , här i Töreboda pastorat (i Vara pastorat) , här i Skara stift. Det börjar inte med några beslut i församlingsråd, kyrkoråd, eller stiftstyrelse. Nej det börjar med vårt eget JA till Jesus, JA till att öppna oss för Honom som är närvarande i den Heliga Anden.

Ordet ”hålla” i meningen ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud” heter på grekiska ”terrein”. Det används i Nya Testamentet också för att hålla de tio budorden. Så grundläggande viktiga är alltså Jesu bud att de indirekt jämställs med de Tio budorden. Det handlar om att leva konkret och låta relationen till Jesus påverka relationen till våra medmänniskor.

Men vi som är kristna, vi som tagit emot den heliga Anden genom vårt dop behöver näring på vägen. Alla vi som är döpta inbjuds därför till den måltid där vi genom den Heliga Andens verkan får ta emot Jesus själv i brödets och vinets gestalt. Denna måltid – den heliga nattvardens måltid – är till just för alla döpta oavsett hur svag eller stark tron är. I en av psalmerna i psalmboken står det: ”Du dukar bord för alla här är de döptas hem” (Sv.Ps 399:1). Nattvarden är på det sättet en andlig näringspåfyllning som vi behöver ha ofta, ofta. Jesus säger i 1:a Korinthierbrevet Var gång ni dricker av den.. ( 1 Kor 11: 25) och det syftar då på bägaren. Det handlar om det obegränsade. Var gång vi firar nattvard tar vi genom Hjälparens verkan emot Jesus själv. Orden ”Var gång” inrymmer då en inbjudan att komma, oavsett allt och vara med och ta emot – inte för Guds skull utan för vår skull.

Så till syvende och sist kallar Jesus oss att öppna oss för den Heliga Anden – hjälparen som hjälper oss att se vårt eget värde, vårt eget sammanhang, vår egen identitet och då se att vi liksom våra bröder och systrar oavsett tro, oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell läggning, oavsett funktionsnedsättning är ofattbart värdefulla och älskade och kallade att leva denna kärlek – kallade att leva ett relationellt liv i relation till Gud som är Fadern och Sonen och den Heliga Anden och därmed den hjälpare som ger oss kraft att leva kallelsens liv på helgelsens väg – något helt annat än den existentiella ensamheten. Därför kan vi säga:
Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Apr 18

Vinden blåser vart den vill!

Nedanstående text skrev jag som ett svar till en artikel i Kyrkans Tidning (KT) där biskopsmötet och ffa jag apostroferades gällande kristen tro i ett multi religiöst samhälle (KT 15/2016). Texten publiceras i en förkortad variant på KT:s hemsida och i samma form i kosmmande nr av KT  (16/2016). Följande text är den ursprungliga artikeln såsom jag formulerade den utan krav på antal tecken.

”När jag biskopsvigdes den 26 augusti 2012 avlade jag den Nicaenska trosbekännelsen. Den är en av de två urkyrkliga bekännelserna som Svenska kyrkan använder i det gudstjänstliv som regleras av kyrkohandboken. De första orden i trosbekännelsen fick jag deklamera högt på egen hand: ”Jag tror på en enda Gud”. För mig var det en stark bekännelse. Just så tror jag. Just så bekänner Kyrkan. Det finns bara en enda Gud och det är Gud. Hurdan är då Gud? Gud är Fader, allsmäktig och skapare av allt – både det synliga och osynliga. Sådan är Gud, bekänner vi kristna.

Sen kan man fråga hur Gud möter? Vi kristna har alltid, sedan urkyrkans tid, hävdat att Gud möter på ett unikt sätt i den historiska personen Jesus från Nasaret – Jeshua ben Josef. Hans relation med Fadern är så unik att kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel på 300-talet uttryckte det med väsensbegreppet (av samma väsen som Fadern). Inkarnationen handlar alltså om att Gud blivit människa och därmed gjort sig till ett med oss i allt utom i synden (Hebr 4:15). Aposteln Paulus talar om detta i sin fantastiska hymn i Filipperbrevet (Fil 2:6-11) där Kenosis-begreppet påminner oss om Sonens ursprung och det stora i det ”avstående” som Sonen gjorde för att bli människa som vi.

I sitt människovarande förkunnade Sonen Guds rikes storhet – det rike som handlar om relation med Gud, mina medmänniskor och mig själv, det rike som handlar om den kärlek som inte söker sitt och som vi har att visa gent emot varandra och mot skapelsen i sin helhet. Gud älskade världen. Det var därför som Gud möter oss i sonen – för att visa på kärleken storhet – den kärlek som är störst bland tro och hopp (1 Kor 13:13) – den kärlek som ger livet för den älskade och där korsets tecken är ett kärlekstecken. Gud går in i lidandet och döden genom Jesus själv – Jesus som i allt är sann Gud och sann människa. Och Jesus dör på korset för att visa att Guds kärlek är starkare än det som vill bryta ned, starkare än det diaboliska – det som vill splittra, starkare än döden och att vi får lämna allt vårt eget i den gudomliga kärlekens förnyande omsorg. Jesus uppstår så på den tredje dagen. Det är samma Gud som både skapar och älskar i gränslös generositet och som möter oss som tydligast i Jesus från Nasaret – han som är Kristus – Messias – den smorde. Allt detta bekänner vi kristna även om vi kan ha olika tolkningar av nästan varenda begrepp i våra trosbekännelser.

Vi tror också att Gud är närvarande och verksam här och idag genom den heliga Anden. Guds heliga Ande blåser vart den vill. Vi kan inte styra över detta. Det är fantastiskt! Inget kyrkomöte, ingen trostribunal, kan styra över Guds heliga Ande. Men vi kristna bekänner att vi möter Jesus, den korsfäste och uppståndne genom Andens verk och att detta också kommer till uttryck i det vi i våra olika kyrkor kallar sakrament. Vi förstår att Anden på ett unikt sätt är verksam genom ordet och vattnet i dopets sammanhang och genom nattvardens mysterium där Kristus själv är närvarande i bröd och vin liksom Anden leder oss i Bibelns ord där Gud själv talar till oss in i vårt eget liv och sammanhang.

Men när allt detta är bekänt är det viktigt att leva i den tillit som vi alla får ha till Gud – att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud. I sin senaste encyklika ”Laudato Si” (Lovad vare du) uppmanar påve Franciskus alla som tror på en Gud som är allsmäktig skapare att be tillsammans för vår jord (s 173). Det är just detta jag menar. Det finns bara en Gud och det är Gud och som kristen förstår jag Gud i enlighet med vår bekännelse. Men det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. Den teologin bekymrar mig. Den teologin tycks inte vilja någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt. Vi ska tala tydligt om Jesus i både ord och handling. Till detta är alla kristna kallade. Till detta är kyrkan kallad – att vara med i Guds pågående mission. Men kanske hade trapistmunken Tomas Merton en poäng när han lär ha sagt att en sann dialog mellan en kristen och en buddhist går ut på att den kristne går hem och är bättre kristen och buddisten går hem och är bättre buddhist.

Må därför de som är och vigs till präster och diakoner i Svenska kyrkan leva i tillit till Gud som möter i Jesus och må de i ord och handling låta tro, lära och liv vara ett i den glada gudstilliten som ser att vinden blåser vart den vill och att Andens frukter (Gal 5:22-23) också mognar på gränslöst många ställen utanför de kristna sammanhangen.
Åke Bonnier, biskop i Skara stift”

Mar 6

Tro, älska, skapa!

Idag den 6 mars 2016 har jag varit i Grästorps kyrka och firat dess 100-årsjubileum samtidigt som det var en festhögmässa i samband med biskopsvisitationen. I kyrkoåret är det Midfastosöndagen. Nedanstående predikan höll jag i samband med högmässan.

Predikotext: Joh 6:24-25.

 

Så roligt det är att få vara här och fira högmässa tillsammans med Er alla och fira denna fina kyrkas 100-årsjubileum! Det är en kyrka som till sin yttre stil sägs vara närmast nygotisk och vars inre präglas av hantverksmässig omsorg. Ja, man kan säga att kyrkan i sin helhet har drag av både medeltid, nyromantik och jugendstil. Det är en av era tio kyrkor som ni naturligtvis är stolta över. Och det är en av själva Grästorps kyrkor. Och då tänker jag på den lokala Pingstkyrkan som den andra.

Men vad är egentligen en kyrka till för? Varför ska vi envisas med att ha alla dessa kyrkor? Jo, en kyrka är en nådemedelsstation – en plats där Ordet – Bibelns Ord förkunnas och läggs ut så det berör och sakramenten, d v s dopet och nattvarden, räcks åt alla dem som kommer med sin längtan – en längtan efter liv på djupet. Det är därför kyrkan som byggnad finns där. När det inte kommer några – eller ytterst få personer kanske just den kyrkobyggnaden spelat ut sin roll – för det viktiga, enligt Martin Luther, är att Ordet är i svang och att brödet bryts och vinet delas. Det sker på det viset här i denna jubilerande kyrkobyggnad och därför är den så viktig – en nådemedelsstation i Grästorp.

Tre bokstäver vill jag hålla fram som en sammanfattning av hela predikan idag. Det kan vara ett tips till er konfirmander men också till alla Er som efter gudstjänsten funderar över vad ni kommer ihåg från det sagda. Minns då tre bokstäver: T Ä S – TÄS. Och om ni undrar vad de står för så är det orden: Tro, Älska, Skapa.

De som lyssnade på Jesus uppe i Galileen i det dåvarande Israel undrade över vad de skulle göra för att utföra Guds verk? Alltså kort sagt: Vad ville Gud att de skulle göra? Och vad vill Gud att vi ska göra? Hur ska vi leva vårt liv, det liv vi fått att hantera, det liv som är en gåva till oss men samtidigt en gåva som vi inte får förslösa? Det är som svar på den frågan Jesus säger: Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt. (Joh 6:29)Det handlar om att tro på Jesus. Men varför ska vi tro på Jesus? Finns det något skäl till det? Jo, tron, som handlar om tillit, handlar om att tro på Gud som möter oss i Jesus.

Nu ska jag säga något som kan uppfattas som lite snårigt. Men jag tar det långsamt. Jesus själv säger i vår evangelietext idag: Jag är livets bröd. (Joh 6:35) När han säger det heter det på nytestamentlig grekiska Egå eimi ho artos täs såäs. Det är orden Egå eimi som är viktiga, för samma ord används i den bibliskgrekiska översättningen av Gamla testamentet när Mose möter Gud i den brinnande busken. Där säger Gud på grekiska Ἐγώ εἰμι ὁ ὤν (Egå eimi ho ån) d v s Jag är den Jag är. Och det i sin tur skrivs på hebreiska med bara fyra konsonanter som ni kanske känner igen JHVH – det gudsnamn som religiösa judar inte uttalar. Kort sagt – när Jesus säger: Jag är livets bröd. (Joh 6:35), säger han samtidigt att han är Gud. Skälet till att hålla fast vid Jesus i tro och tillit, i medgång och motgång, i vått och tort, i mörka och ljusa dagar är att Jesus själv är Gud. Det är stort. Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus. Han är Guds son. Det handlar inte främst om biologi. Det handlar om relation. En relation där kyrkan bekänner – sann Gud och sann människa. Därför får vi tro på Jesus.

Tron får sin näring genom Bibelns Ord. Jag skulle vilja uppmuntra Er alla till samma sak som jag sa till konfirmanderna när jag mötte dem i tisdags. Det var fantastiskt roligt och de ställde massa spännande frågor till mig som handlade om allt ifrån om jag gillar pizza till hur mycket jag tror på en skala 1-10. Men vi kom också in på detta med Bibeln och jag berättade att jag tyckte som tonåring att det var ganska tråkigt att läsa i Bibeln. Jag gjorde det nästan aldrig i min barndom eftersom jag kommer från ett icke-kristet hem, men efter min konfirmandtid – eller kanske snarare något litet under min konfirmandtid upptäckte jag att det var ganska spännande att på egen hand läsa i Bibeln. På hösten efter min sommarkonfirmation läste jag i smyg hemma i min säng så att inte mina föräldrar skulle komma på mig – och jag bläddrade och läste och upptäckte en massa, för mig som 15 år gammal, viktiga texter. Och jag strök under och antecknade och upptäckte, utan att ha någon präst eller lärare som sa var jag skulle läsa och vad jag skulle stryka under, att Bibeln var en livsviktig bok. Jag skulle önska att Ni alla fick en liknande upplevelse som jag – d v s att Bibeln är en livsviktig bok – att Ordet är näring – bröd om Ni så vill – för Ert eget inre jag.

Tron får också sin näring i nattvarden. I vår evangelietext idag talas det om mannat som Gud gav Israels barn för att de skulle orka sin livsvandring i öknen – och vi hörde naturligtvis  också om detta i den gammaltestamentliga läsningen. Jesus pekar på att samma Gud som förde Israels barn ut ur Egypten, och som gav dem bröd att äta under vandringen, nu möter alla i Jesus. Han är livets bröd – det bröd som inte bara kan mätta den fysiska hungern utan också och främst den hunger vi alla känner efter mening, efter kärlek, efter befrielse och upprättelse. Jesus ger liv på ett annat sätt än det bröd som Gud gav i öknen. Relationen med Jesus som är relation med Gud ger evigt liv, liv som inte är begränsat till det liv vi lever här utan ett liv – en relation som inte upphör ens vid livets gräns. Livet som Jesus ger oss är alltså större än livets begränsningar. Vi får ta emot Jesus själv i nattvardens bröd och vin. Han är där och vill ge oss föda för vårt inre liv, föda för vår grundläggande identitet, föda för vår tro.

Ur tron strömmar kärleken. Vi får älska Gud men också våra medmänniskor och oss själva. Älska är det andra viktiga ordet idag. Att älska handlar om en livshållning. Om man alls kan tala om kristen etik, om ett kristet sätt att leva handlar det om att älska som Jesus själv har älskat oss. Jesus säger: Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.  (Joh 6:33) Dessa ord pekar framåt mot de tre heliga dagarna – Skärtorsdagen, Långfredagen, Påskdagen. Skärtorsdagen – då Jesus instiftade nattvarden, Långfredagen då korset centreras i hans lidande och död och Påskdagen då uppståndelsens glädje brusar. Livet vann dess namn är Jesus. Allt detta handlar om kärlek – den kärlek Gud hyser till världen. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16) Och allt detta utmanar oss att älska – att bry oss om och se att Jesus själv också möter oss i varje medmänniska oavsett om vi kommer från Grästorp eller från Aleppo i Syrien eller från Kabul i Afghanistan eller från Trökörna. Jesus själv möter oss i vår broder och vår syster och uppmanar oss att älska – att hela tiden koncentrera oss på det goda hos den personen, snarare än något annat. Jesus själv är där och hjälper oss att se en älskansvärd medmänniska. Att då göra Guds gärning är att, som en konsekvens av tron, älska och se att vi är älskade. Också i det sammanhanget är nattvarden viktig. Kristi kropp och blod är kärlekens mat och dryck, livets bröd och livets vatten där vi möter Jesus själv, där han kommer oss nära som en smak på vår tunga. Det handlar inte alls om att vara värdig. Ingen påve i världen, ingen biskop i världen, ingen präst eller diakon i världen, ingen kyrkligt anställd i världen, ingen troende i världen, ingen tvivlare i världen är värdig att ta emot Kristi kropp och blod. Nej, vi är alla ovärdiga och i vår ovärdighet är vi värdiga därför att allt handlar om Guds kärlek, om Guds nåd – en kärlek som handlar om liv för Dig och mig. Så fira mässa ofta! Ta emot idag detta Guds underbara kärlekstecken till Dig och mig. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Kyrkofadern Ignatius av Antiochia skriver omkring år 110 efter Kristus i ett brev till de kristna i Rom: Jag gläder mig inte åt förgänglig föda, ej heller åt detta livets njutningar. Jag vill ha Guds bröd, d v s Jesu Kristi kött, som är kommet av Davids säd och till dryck vill jag ha hans blod, det är en oförgänglig kärleksmåltid. (Ignatius brev till Romarna 7:3)

 

Det tredje viktiga ordet idag är alltså Skapa. Det kommer också ur tron. Gud skapade på något sätt allting gott, om man rätt förstår skapelseberättelserna i 1:a Mosebok. Hela tillvaron är genomströmmad av Gud. Och Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). I avbildstanken ligger detta med att älska och att skapa. När vi älskar och när vi skapar då är vi lika Gud – då speglar vi Guds verk. Att skapa handlar om att stå emot allt det som vill bryta ned, allt det destruktiva – att sätta gränser mot ondskan, den ondska som handlar om orättvisa, om förföljelse, om terror, om hat, om förödelse av det skapade genom klimatförstörelse. När nattvardens bröd och vin delas räcker det åt alla. Det är en vision för rättvisan, en vision för gemenskapen över gränser, en vision för en värld där människa och natur lever i harmoni och där människa och människa är syskon i ett regnbågsfärgat mångfaldssammanhang. Vi får vara Guds medskapare i kärlek, av tro.Vi behöver inte vänta. Vi ska inte vänta. Det handlar inte om att först bli konfirmerad, eller att först tro tillräckligt mycket. Nej, tron är ett livsäventyr, tron är att vandra en spännande väg som bara blir mer och mer spännande ju längre en kommer på vägen. Så vi får börja nu. Vi får ta nästa steg nu. Vi får tro i tillit, i tillbedjan, i tillförsikt, i tacksägelse till Jesus som är livets bröd.

Så får vi alltså bära med oss och de tre ledorden som blir livsord – ord att leva i vår egen verklighet: Tro, Älska, Skapa. Allt detta i Jesu namn. Amen

Feb 14

Arvsynden – det djävulska dilemmat!

Nedanstående predikan höll jag i Amnehärads kyrka i Amnehärads-Lyrestads pastorat den 14 februari 2016. Text: Matt 16:21-23.

Allra först vill jag säga hur roligt det är att få komma hit och besöka Er och fira mässa tillsammans med Er. Ni är Skara stifts nordligaste pastorat och därmed, skämtsamt sagt, en gränspostering mot Karlstad stift. Och ni är viktiga – inte som gränspostering men som kristna i denna bygd tillsammans med andra kristna i bygden.

Vi lever i arvsyndens djävulska dilemma! Efter ett sådant påstående undrar jag om ni omedelbart sluter era öron och börjar tänka på något annat? Biskopen tycks vara typiskt kyrklig och nu börjar en predikan som säkert fortsätter kyrkligt obegripligt. Det kan vara så, men veckla inte ihop öronen just nu utan tänk efter en stund för detta med begreppet arvsynd har med den alldeles vanliga människan, med Dig och mig och alla andra, att göra. Vår trista situation är just den att det goda som jag vill, och jag vill verkligen väldigt mycket gott, det gör jag inte. En väldigt massa goda saker som jag tänker blir aldrig verklighet beroende på mig själv, min egen inbundenhet, min egen bekvämlighet och en lång rad saker som Du möjligen också kan känna igen hos Dig själv. Men det onda, d v s det typiskt omänskliga, det som Gud inte vill, det som egentligen och i slutänden är meningslöst och mer eller mindre destruktivt, det gör jag. Och kanske känner Du igen det hos Dig själv också. Om inte, är Du att gratulera. För de allra flesta människor, för att inte säga alla, är fast i just detta märkliga destruktiva mönster. Ibland glimmar det till och vi gör goda saker, säger goda saker, står upp för det goda men inte så sällan tycks vi tiga eller välja bekvämlighetens hållningslinje. Om jag inget säger, blir jag inte inblandad och då slipper jag ta ställning, då slipper jag konsekvenser som jag just nu inte kan överblicka… Det är detta destruktiva mönster som kyrkan kommit att kalla arvssynden och som aposteln Paulus håller fram i sitt brev till Romarna med orden: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig (Rom 7:19).

Också Petrus var fast i detta mönster, bekvämlighetens djävulska mönster. Petrus, den främste bland lärjungarna, hade lämnat allt och följt Jesus. När Jesus frågade lärjungarna vem de ansåg att Han var, svarade Petrus: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:16-19) Vilket fantastiskt erkännande som Petrus gav och som gavs till Petrus – Petrus, klippan – den stabile på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka! Vilken förebild för de andra! Och så bara några verser senare kan vi läsa hur denna klippa, denne Petrus, blir till en stötesten, en snubbelsten för Jesus när Klippan, Petrus, vill att Jesus – Messias, ska gå den enkla vägen till framgång, den självklara vägen, den som leder till seger över allt och alla, den triumfalistiska vägen utan lidande, utan att behöva dö och uppstå.

Men i det ögonblicket, när Petrus – klippan – vill få Jesus på fall ( på nytestamentliggrekiska heter ”på fall” ”skandalon” och vi känner igen ordet skandal) får Petrus en ny kallelse igen. Håll Dig på din plats, Satan. (Matt 16:22) På nytestamentlig grekiska står det bokstavligen ”gå bort efter mig,” och Jesus säger det till Petrus, till hela Petrus, till både den som vill det goda och som gör det onda. ”Gå bort efter mig”. Det är den plats Petrus alltid ska befinna sig på, den väg som Petrus ska vandra. Han ska vara Jesu lärjunge och följa efter Jesus i vått och torrt – stå nära Jesus. Och då handlar det inte längre om att ha kontroll. Då handlar det inte längre om det bekväma, det lättköpta utan om att i allt, i ord och handling tala tydligt om Jesus, att i ord och handling gå den väg som Jesus gått före oss. Och då blir orden till Petrus mer än ord till bara Petrus. Jesu förebråelse och skarpa tillsägelse blir ord som tränger genom tid och rum rakt in till oss här i Amnehärads kyrka, rakt in i våra hjärtan hos oss som lever i arvsyndens destruktiva mönster där det vanliga, det som är lite lagom, det som är ”comme il faut”, det som är allmänt accepterat ofta är det som gäller.
I en församling kan man lätt tänka att vi gör väl som vi alltid gjort, och kör på som vanligt med det vi alltid gjort. Gudstjänst, undervisning, diakoni, mission som vi alltid gjort – vi låter det rulla på så gott vi kan i något sorts gott verksamhetsengagemang. Och det är ju på många sätt bra. Men Jesu ord ringer ut över nejden, ljuder in i alla pastoratets församlingslokaler, ljuder in på alla de platser där människor samlas, ljuder in i Lyrestad, i Gullspång, i Södra Råda, i Sjötorp, i Hasslerör o s v: Jesu ord: ”Gå bort efter mig!” D v s ”Följ mig!”

Men vad betyder det då att följa Jesus? Jag menar att vi behöver komma ut som kristna. Att ”komma ut” används inte minst i HBTQ-sammanhang där det handlar om att ”komma ut” ur rädslans mörka garderober där en tvingas dölja vem en är därför att omgivningen anser att det är olämpligt att vara den en är om inte det innebär att vara som de andra, likt Ulf Peder Olrog en gång diktade: ”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden”. Som kristna är vi också kallade att ”komma ut”, komma ut med vår kristna identitet som handlar om att i det multisamhälle vi lever i våga stå upp för att vi, likt Petrus och de övriga lärjungarna, vill följa Jesus, vill hålla oss till Honom som utmanar och uppmanar. Vår kallelse som kristna är då att låta det dubbla kärleksbudet få prägla vårt liv, vårt tänkande, vårt handlande. I förkortning lyder det budet: Du ska älska Gud över allting och din nästa som Dig själv. Att göra det är att leva den kärlek som Jesus levde och konkretiserade in i och genom döden på korset. Att leva det dubbla kärleksbudet är att stå tryggt rotad nära korset och låta det inspirera till att gå ut och leva det kristna livet som hela tiden handlar om relation till Kristus. Det är inte en enkel väg. Det är inte ett enkelt liv. Det handlar inte om det bekväma. Men det handlar om att ta livet på djupaste allvar. Och det handlar om att se att det hela tiden finns nåd, den gudomliga nåden att börja om, den gudomliga nåden som bär när allting annat sviker och bedrar, den gudomliga nåden som lyfter oss i misslyckandets stund. För vi lever i arvsyndens destruktiva mönster. Det goda som jag ju vill, det gör jag inte och det onda som jag ju inte vill, det gör jag.
Att följa Jesus innebär också att vi får dela våra erfarenheter med varandra, vi får dela tro och dela liv med varandra, tala om vår egen tro. Vi behöver inte vara så blyga och vi behöver inte heller inte försöka bevisa att vi är duktiga kristna. Det handlar inte om det men det handlar om att dela tro och dela liv, att med enkla ord i olika sammanhang, i arbetslag, på kyrkorådet, i församlingsråd, i ideella sammanhang, vid kyrkluncher och andra sammanhang bland vänner och bekanta, tala om det som är vår tro, det som är vårt liv – var och en utifrån sina egna premisser.

Att följa Jesus handlar också om att våga se sin medmänniska som just medmänniska. Vi hör ihop. Det är ju så lätt att vi ”demdärar” varandra. Ni vet, det är ”de där” som kommer hit från andra länder. Det är ”de där” som har annan tro än jag själv. Det är ”de där” som talar annat språk än jag. I alla sammanhang är det oerhört lätt att tala om varandra utifrån ett avståndsperspektiv. Men att följa Jesus är att våga möta den andre, att vara nära den andre, att i den andre se en broder eller syster. Att följa Jesus är att stå upp mot den omänskliga distanseringen där vi bygger murar mellan varandra – den omänskliga distanseringen som göder antisemitism, främlingsfientlighet, antiziganism och som dessutom inte ser att min syster och min bror också finns utanför våra geografiska gränser. Vi är kallade att ta ansvar. Kain dödade till slut sin bror Abel och sa: Ska jag ta hand om min bror? (1 Mos 4:9) Och svaret på Kains fråga är ju just: Ja, det ska vi, därför att vi är kallade att älska, kallade att ta vårt kors på oss, likt Jesus själv och bildligt talat ge vårt liv för vår syster och vår bror. Vi ska älska vår nästa som oss själva. Det är vår kallelse som kristna.

Petrus förstod inte att vägen med Jesus, som själv är Vägen, Sanningen och Livet, gick genom korset och uppståndelsen. Han trodde att det fanns en väg med Jesus som var enkel. Men Jesus gick hela vägen in i lidandet, före oss längst in i ångesten (Sv.Ps 74:1), längst in i döden på korset. Det fanns ingen annan väg. Den gick han frivilligt, för att visa på den kärlek som inte ser några gränser.

Så till slut får vi be om mod och kraft att våga följa Jesus, att komma ut ur lagomlandets garderober, älska vår syster och vår bror och bry oss om. Vi ber i Herrens bön de ord som Jesus själv har lärt oss: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen (Matt 6:10) Ja, må vi likt Petrus och de övriga lärjungarna, som dem vi är, följa Jesus och i allt ge honom äran – för vår världs skull. För Guds rikes skull!
Låt oss be med ord i från denna dags psaltarpsalm nr 31:2-6a
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. I Jesu namn. Amen