Jun 14

Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar…

På många håll i Sverige manifesteras det idag och några dagar framgent en solidaritet med både de mördade i Orlando och med HBTQ-rörelsen. Jag blir djupt bekymrad när jag på Facebook läser en känd kristen profils uttalande som antyder att det som skedde i Orlando inte skulle ha skett om inte de homosexuella visade sin homosexualitet öppet. Ungefär så stod det. Det antyddes också att denna typ av mord säkerligen kommer att ske igen och igen p gr av de homosexuella.

Budskapet är att de homosexuella, de bisexuella och transpersoner ska in i sina garderober. Ingen kan hindra någon att vara homo-, bisexuell eller transperson. De kan inte själva rå för att de är skadade. Men de får inte leva sin ”kärlek”.

Det är ett vedervärdigt budskap! Idag är det viktigt att visa att kärleken inte kan stängas in, att kärleken inte får stängas in. Den kristna tron talar tydligt om kärlek. Kärlekens väg är den förnämsta av alla vägar, kärlekens väg som handlar om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Om Du ska kunna älska Din nästa som Dig själv måste Du få vara Dig själv. Då får Du inte låta andra tvinga in Dig i garderobens mörker. Nej, för att kunna älska någon annan som sig själv måste garderoberna tömmas på tysta rädda människor. Vi måste få vara stolta och glada över att vara dem Gud har skapat oss till. För Gud har skapat mångfalden. Gud har inte skapat den heterosexuella människan. Gud har skapat människan och tillsammans får vi som är hetero-, homo-, bi-, asexuella och transpersoner stå upp för kärlekens skull mot hatet, mot våldet, mot det förtryckande krafterna i vårt samhälle! Må vi göra detta – inte drivna av rädsla, inte drivna av hat utan drivna av den kärlek som är störst av allt! (1 Kor 13:13)

Må vi så i bön och omtanke omsluta alla de drabbade familjerna i Orlando men också alla berörda här hemma i Sverige och på andra håll. Må Guds kärlek som övergår allt förstånd bära var och en steg för steg nu och framgent!

 

(mer…)

Jun 5

Amor meus crucifixus est!

 

I dag kanoniserades Moder Elisabeth Hesselblad och därmed har Sverige två birgitinska helgon; Heliga Birgitta och Heliga Elisabeth Hesselblad. Den sistnämnda är från Skara stift. Följande predikan höll jag i Skara domkyrka med anledning av präst- och diakonvigning och helgonförklaringen.

Tal vid präst- och diakonvigningsmässan den 5 juni 2016 i Skara domkyrka. Joh 1:35-45

Ti säteite – vad söker ni? Så står det i den grekiska grundtexten till dagens evangelietext. Bibelkommissionen har översatt det i Bibeln 2000 med ”frågade han vad de ville”. Vad är det vi egentligen söker efter i vårt liv? Det beror naturligtvis på vem vi frågar, på bakgrund, på sammanhang o s v. Men många söker på olika sätt efter framgång, efter att göra någon form av yttre karriär, efter att tjäna mycket pengar. Många längtar kanske också efter ägodelar av olika slag i en sorts grundhållningen som handlar om att genom att ha så är jag, genom att göra så syns jag och alltså finns jag. Och ändå är detta sällan nog, sällan det som håller därför att när tillvaron rämnar – vad hjälper då det tjusiga? När äktenskap spricker, när nära och kära rycks bort, när den dödliga sjukdomen drabbar – vad hjälper det då en människa att hon vunnit hela världen, att hon har allt det efterlängtade? Nej, allt det tjusiga allt det som är så viktigt i många människors liv blir likt barns såpbubblor – vackra att se på, stiliga när de majestätiskt glider iväg skimrande av solljusets speglingar – men de spricker i slutänden. Poeten och författaren Per Lagerkvist skriver: Allt är nära, allt är långt ifrån. / Allt är givet / människan som lån. // Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, / inom kort skall allting tagas från mig. Allt ska i slutänden tas ifrån mig därför att det inte finns några fickor på svepningen.

Vad söker vi? Mening – en mening som håller, en mening som ger djupdimension åt det liv vi har fått, åt det liv vi har att hantera. För vi har att leva med val och prioriteringar. Vi har att ta ansvar för det liv som givits oss. Vi är ju inte upphovet till vårt eget liv. Livet har vi fått oavsett egen åsikt och det handlar om att hantera det, att leva det, att våga den utmaning som det innebär att vara människa i ordets djupaste bemärkelse. Många människor i Sverige definierar sig själva som agnostiker – en sorts sökare – men min ärliga undran är – finns det en beredskap att finna?

Vad söker Ni sju kandidater som idag ska viga Ert liv åt Gud? Vad söker Ni på djupet? Vad längtar Ni efter? Jag vet inte. Men söker Ni framgång, det stiliga, livets glada dagar, är jag rädd att Ni inte har hamnat rätt. Då har ni valt fel, för Er yttre kallelse ger Er inte detta – åtminstone inte på den allmänt erkända ytliga lyckans plan. Söker Ni svar på Ert hjärtas längtan, Ert hjärtas oroliga rop efter livsmening, efter det som inte kan köpas och säljas, konsumeras eller produceras då har Ni kommit rätt. Ropar Ert hjärta JA på den inre kallelsens fråga – då är det här Ni ska vara.

Ni kandidater, Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – visst är Ni sökare men Ni är också finnare. I min barndom och i mina föräldrars barndom fanns indianböcker. Jag minns en sommar när jag läste flera sådana. Och där i Indianböckernas fördomsfulla skildringar fanns det någon som var stigfinnare – någon som visste vägen genom farorna och som kunde föra de övriga framåt. Utan all annan jämförelse tänker jag på Er sju som stigfinnare. Ni har funnit en stig i tillvarons snåriga sammanhang. Ni har funnit något som Ni inte har kunnat låta bli att ge Er in på, att följa. Precis som Andreas, Simon Petrus bror och den som eventuellt var evangelisten Johannes själv i dagens evangelietext. De hörde Johannes Döparens ord – åtminstone två gånger: ”Där är Guds lamm” och hur han pekade ut Jesus och de visste att de funnit stigen framåt – inte den tjusiga allfarvägen utan den stig, den smala vägen, som leder till något större, något djupare, något mer fantastiskt mitt i det alldeles vardagliga. Ni har funnit detta – var och en av Er sju i sitt eget sammanhang med vars och ens egen kallelsehistoria, med vars och ens egen bakgrund. Men ni har funnit något som också lockat Er och dragit Er. För så var det för Andreas och Johannes – de blev på ett sätt också kallade att följa Jesus av Jesus själv. Han utvalde dem snarare än att de utvalde honom. Så motsägelsefullt är det. Vi finner Jesus själv och vi vill följa Jesus själv och samtidigt är det Han som kallar oss – kallar oss in i livet med stort L – kallar oss in i ett sammanhang som inte går att mäta, väga eller värdera – ett sorts språng – ett livsval.

Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael, Ni har funnit honom som är Vägen, Sanningen och Livet och Ni vill stanna hos honom där han bor. För Jesus själv bor här mitt ibland oss. Han bor i livskällorna och i gemenskapen. Philip Melanchton lät 1530 publicera en skrift som Ni har tittat lite extra på – åtminstone den sjunde artikeln i den skriften – Augsburgska bekännelsen. Den skrevs som en sorts stridsskrift mot den då förfallna katolska kyrkan. Kanske skulle den varit formulerad annorlunda om den skrivits idag. Jag tror det. Kanske skulle inte ens reformationen ha ägt rum idag – åtminstone inte på det sättet – om den skett idag. Men den sjunde artikeln lyder kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är där i Ordet och sakramenten som Jesus bor och det är där i Ordet – bibelordet och det förkunnade ordet och i dopets bad och nattvardens bröd och vin och i den mellanmänskliga gemenskapen som Jesus själv ger oss en ny dimensionen i livet, en meningsskapande dimension åt det ytliga som vi hela tiden riskerar att leva.

Kära stigfinnare, om en stund viger Ni era liv – varje andetag – in i detta stora – att visa på stigen och att vandra vidare på stigen, på Vägen med stort V – att i ord och handling tala tydligt om Jesus och räcka sakramenten till era medmänniskor. Ni ska vittna i ord och handling i ett samhälle som är mångkulturellt och multireligiöst i postsekularismens tidevarv. Ni får våga det djärva, våga stå upp mot samhällskrafter som drenerar medmänskligheten och kärleken, krafter som bara söker sitt, krafter som talar om ”min” och ”mitt”, krafter som sätter murar oss människor emellan där galler och identitetskort hindrar.

Men kära vigningskandidater ni behöver förebilder och vi alla behöver förebilder för ett medmänskligt liv, för ett liv där vi älskar vår nästa som oss själva. Idag är det en stor dag i svensk historia. Ni sju vigs till präster respektive diakoner i vår kyrka – till ett livslångt liv i livslång tjänst för Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne – Han som är gränssprängaren. Men det är också en stor dag i den bemärkelsen att Sverige får sitt första svenska helgon sedan Heliga Birgitta. Samtidigt som vi firar denna präst- och diakonvigningsmässa kanoniseras Moder Elisabeth Hesselblad i en mässa på Petersplatsen i Rom. Just nu pågår detta. På det sättet blir Ni kopplade till varandra – Ni sju och S:ta Elisabeth Hesselblad. Som många av Er vet föddes hon 1870 i Fåglavik i Herrljunga pastorat. Hon lär ha konfirmerats i Skövde och så småningom emigrerade hon till USA där hon blev sjuksköterska och konverterade till den romersk katolska kyrkan. Hon kom senare till Rom och startade på 1930-talet den svenska grenen av Birgitinerorden – den gren som har två kloster i Sverige – ett i Falun och ett i Djursholm och som dessutom är spridd över stora delar av världen. Hon återköpte med påvligt stöd det hus som finns på Piazza Farnese i Rom och där den heliga Birgitta bodde. Där under andra världskriget gömde Elisabeth Hesselblad judar och uppmanade dem att vara trogna sin judiska religion och inte gå i den katolska mässan. En interreligiös dialoghållning – väl värd att inspireras av. Men vi kan också glädjas att det i Birgittahuset på Piazza Farnese finns ett kapell för svenskkyrkliga gudstjänster. Alltså – hela huset andas ekumenik och på det viset var Moder Elisabeth i all enkelhet en förebild. Hon avled den 24 april 1957. Så vi får glädjas över hennes djärvhet – hennes kamp för människovärdet och kärleken och ha henne som en förebild och jag vill i detta mitt tal säga att vi i hennes ursprungsstift glädjer oss med våra katolska bröder och systrar och självklart alldeles speciellt med Birgittasystrarna i Rom och i Sverige över Moder Elisabeths Helgonförklaring idag.

Jesus kallade lärjungar vars liv förändrades. Idag kallas vi alla, kallas att söka oss till Jesus – inte som det stora standardsvaret. Någon skrev en gång på en bergvägg längs en stor motorled: ”Jesus är svaret”. Efter ett tag hade någon annan skrivit: ”Men vad är frågan”? Jesus är inte svaret på livets alla frågor men Han är vägen som vi får vandra. Han är den som ger oss nytt ljus över livets mångfaldiga infallsvinklar. Och Han utmanar oss i varje ögonblick att leva kärlekens liv i Guds tjänst. Därför blir orden Amor meus crucifixus est viktiga. Det är birgitinerordens motto – men det skulle också kunna vara Ert motto, kära vigningskandidater. Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. Så är det. Grunden för vår kärlek och den kärlek som möter oss är från den korsfäste och uppståndne. Korsets tecken är på det viset kärlekens tecken. Uppmaningen Följ med och se (Joh 1:46) handlar om att komma närmre den korsfäste, komma närmre Honom som burit allt på korset. Det handlar inte om det tjusiga, det handlar inte om den ytliga lyckan, det handlar inte om att ha den exkluderande sanningen utan om att leva nära korset i den inkluderande sanningen – den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt (1 Kor 13:7) Vi är kallade att leva den kärleken – den som bara är möjlig att leva nära den korsfäste – när vi vågar följa honom i livet. Det är inget lätt liv som väntar Er – men minns orden Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. I vår egen smärta möter vi Honom som delat den. När lärjungarna frågar var Jesus bor och inbjuder dem att följa med och se, var det också in i det svåra, in i det livslånga, in i motståndet, in i allt det som skulle bli deras framtid. Det var där han bodde. Det är där han bor – också där. Det finns ingen tid att se sig tillbaka. Det finns ingen ångervecka. Nu kallas vi vidare – alla vi som är i kyrkan idag. Ett steg till på helgelsens väg. Ett steg till i Gudsrelation – antingen det första steget eller det tio tusende steget – men ett steg till på helgelsens väg – med Honom som är Vägen, Sanningen och Livet och med Honom som säger Följ mig. Ert svar, kära Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – och vårt svar får vara. JA, för Amor meus crucifixus est” Min kärlek är korsfäst.

Jag vill sluta mitt tal med ord av Sankta Moder Elisabeth Hesselblad som hon skrev till sina medsystrar i från huset på Piazza Farnese till Birgittasystrarna här i Sverige. Kanske kan de orden idag få vara riktade till Er vigningskandidater på Er stora och livsavgörande dag: Innerligen ber jag Gud välsigna varje god föresats och att han måtte skänka er den offervillighet som i en framtid måste vara er styrka. Nu bärs ni på hans kärleks armar över ljusa dalar men den tid kan komma, kära barn, då molnen döljer himmelen, då ni liksom finner er i [mörker], ser bara svarta moln däruppe. Bli då ej rädda, kära barn, utan var förvissade om att samma kärleksfulla fadersarmar vill där hålla och leda er ut i ljuset igen. Använd väl varje minut av den dyrbara tiden, låt alla andra tankar och ord och gärningar vara ägnade till Hans ära. Låt ert förnämsta strävande bli att alltid söka leva i Herrens närvaro. Gör ni detta då blir ni ej oroliga eller illa överraskade om Guds försyn tillåter prövningar att komma i er väg. Dessa måste vi ha under vårt livs lopp för att växa starka i dygders övande. Kom även ihåg att det är ej den som börjar bra men den som håller ut till sista striden är avslutad som skall vinna kronan. Så långt moder Elisabeth Hesselblad.

Ti säteite – vad söker ni? Jesus säger: Följ mig! (Joh 1:43)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Maj 17

Pingstens vind utmanar den existentiella ensamheten

Här nedan följer den predikan jag höll på pingstdagen både i Älgarås kyrka och i Naums kyrka. Predikotexten är Joh 14:15-21.
Vi behöver tala med varandra om den; om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt. Så skrev krönikören Lotta Ohlsson i Dagens Nyheter i torsdags (12/5-2016). Den existentiella ensamheten handlar om tomheten, den tomhet eller övergivenhetskänsla som vi kan försöka fylla med umgänge, med konsumtion, med upplevelser, med arbete – men en tomhet som bara konsumerar det vi försöker fylla den med, likt ett svart hål som förtär allt i sin närhet – en ekande tomhet som innerst handlar om längtan. Det handlar då, menar jag, om en längtan efter att vara sedd som den man är, en längtan efter relation, en längtan efter sammanhang och mening som inte främst handlar om ett värde baserat på att göra och att äga. Författaren Ernesto Cardenal från Latinamerika sa: Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden, är ett sökande efter Gud. Det skulle kunna översättas med en längtan efter något annat, en längtan efter mening och relation på djupet. Eller med kyrkofadern Augustinus ord: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Detta behöver vi tala mer om, men samtidigt räcker det inte med att bara tala om det även om det är en viktig början.

Det är nämligen denna längtan efter relation, efter det som bär, efter sanningen som inte är tillfällig, som inte går att byta ut mot andra sanningar av tillfällighetskarraktär som Jesus själv vill möta hos lärjungarna och hos oss när han talar om den heliga Anden som hjälparen – på nytestamentlig grekiska Paráklätos. Ordet Paráklätos betyder hos evangelisten Johannes tröstare, förespråkare och vittne och det är sammanfattat i vår senaste bibelöversättning med ordet hjälparen. Det handlar alltså om Guds omsorg om oss – en omsorg som inte är beroende av hur troende vi är. I Svenska kyrkan mäter vi inte människors tro därför att relationen till Gud är Guds eget initiativ. Ända sedan begynnelsen är det Gud som har tagit initiativet – initiativet till att skapa, initiativet till att älska, initiativet till att möta oss i de relationer vi kallar för förbund och där förbunden med Noa, med Abraham, med Mose och det som gäller oss som inte är judar – förbundet genom Jesus Kristus – är Guds initiativ. Och därför är vi inte utlämnade till vår egen duktighet, vår egen duglighet, vår egen fromhet. Nej, allt bygger på Guds initiativ och därför är vi inte ensamma, eller föräldralösa som det bokstavligen står i den grekiska grundtexten. Ordet bygger på tanken att en rabbins lärjungar såg på sig själva som just föräldralösa när rabbinen – den judiska läraren – hade dött. Men Jesus understryker att han inte ska lämna oss föräldralösa – ensamma. Därför har vi sanningens Ande.

Sanningens Ande – det är Jesus själv som är mitt ibland oss och inom oss. Det är så lätt att se på oss själva och på varandra som ytvarelser, satta här i vårt eget sammanhang för att leva livet bäst vi kan. Men Jesus själv som kommit till oss i den heliga Anden vill hjälpa oss att se vårt eget värde och därmed se vår nästas värde och se att vi är insatta i ett meningssammanhang. Vi är inte utlämnade åt vår egen förmåga att leva livet. Vi är inte utlämnade åt den existentiella ensamhetens förtärande kraft utan tvärtom – vi lever i relation till Jesus själv, till Gud själv som är verksam här och nu – verksam i oss och genom oss och runt omkring oss. Men vi måste få hjälp att öppna våra ögon, skärpa vår blick så att vi ser detta, så att vi ser djupare än världen ser och där ordet världen inte främst handlar om människor utan om förväntningar, om det som är ”comme il faut”, det som baserar sig på en människosyn som förminskar och där vi reduceras till att enbart vara biologiska varelser helt utlämnade åt mellanmänskliga relationer, produktion och konsumtion. Då blir tillvaron ingenting annat än det vi kan se, mäta, väga och möjligen värdera. Och i slutänden blir vi konsumenter också av varandra. Vi konsumerar då relationer ungefär som vi konsumerar produkter – och allt baserar sig på det som vi med Lotta Ohlssons krönika kan beskriva som ”den existentiella ensamheten”.

Mot detta synsätt vänder sig den kristna tron, ja vänder sig sanningen om människan såsom Jesus visar genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Och egentligen anade nog Pontius Pilatus detta i en kort sekund när han lät föra ut fången Jesus inför den samlade menigheten och sa: ”Här är mannen” eller med 1917 års översättning ”Se människan” ”Ecce Homo”. Jesus – den Sanna människan och Guds väsens avbild får vara en modell för oss att brottas med i det sammanhang som vi är insatta i för att fördjupa vår gudsrelation. Men samtidigt klarar vi inte av detta på egen hand. Vi behöver öppna oss för att Fadern verkar – för Jesus i vårt eget liv, för den Heliga Anden som vill leda oss vidare på vår livsväg. Martin Luther uttrycker detta väldigt klart i sin lilla katekes där han säger: Jag tror, att jag inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den heliga Anden har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, samt helgat och behållit mig i en rätt tro. (Martin Luthers lilla katekes) Vi får öppna oss för den Hjälparen.

Den heliga Anden – Gud själv, Jesus själv är alltså närvarande. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen, säger vi i den Nicaenska trosbekännelsen. Att den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen innebär alltså att Jesus själv inte är s a s isolerad från oss i väntan på den stora återkomsten utan är här redan här och nu . Reda här och nu vill Jesus själv ge oss kraft, ge oss ny blick, ge oss ny förståelse av den komplexa tillvaron och hjälpa oss att se vad som är vår kallelse. För vi är kallade till handling – en handling i ett nytt ljus. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos som levde på 300-talet har skrivit: Vi behöver bevis genom gärningar, inte bara genom ord. Att säga och lova är lätt för alla, men att göra är inte lika enkelt. Varför säger jag det? Därför att många säger att de fruktar och älskar Gud, men visar motsatsen genom sina gärningar. Men Gud visar sin kärlek genom gärningar. Därför sade han till lärjungarna: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Vi är alltså kallade att leva Jesu ord konkret på fritiden, på arbetet i relation till arbetskamrater, vänner, familj och i relation till okända människor och naturligtvis också i relation till miljö och klimat.

Den heliga Anden manar oss att älska och ger oss kraft att älska. Ordet ”älska” är slitet och kan lätt uppfattas som ett konsumtionsord snarare än ett relationsord. Men Jesus talar om detta i sitt eget bud som han ger till sina lärjungar och till oss: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)
I vår evangelietext idag står ordet ”bud” i plural och handlar om mer än ett visst antal bud eller förbud. Det handlar om livet – att hela livet – allt, allt, ska få formas av kärleken till Jesus och kärleken till vår nästa. Det är vår kallelse som kristna. Det är Er kallelse här i Hova-Älgarås församling (i Ryda församling) , här i Töreboda pastorat (i Vara pastorat) , här i Skara stift. Det börjar inte med några beslut i församlingsråd, kyrkoråd, eller stiftstyrelse. Nej det börjar med vårt eget JA till Jesus, JA till att öppna oss för Honom som är närvarande i den Heliga Anden.

Ordet ”hålla” i meningen ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud” heter på grekiska ”terrein”. Det används i Nya Testamentet också för att hålla de tio budorden. Så grundläggande viktiga är alltså Jesu bud att de indirekt jämställs med de Tio budorden. Det handlar om att leva konkret och låta relationen till Jesus påverka relationen till våra medmänniskor.

Men vi som är kristna, vi som tagit emot den heliga Anden genom vårt dop behöver näring på vägen. Alla vi som är döpta inbjuds därför till den måltid där vi genom den Heliga Andens verkan får ta emot Jesus själv i brödets och vinets gestalt. Denna måltid – den heliga nattvardens måltid – är till just för alla döpta oavsett hur svag eller stark tron är. I en av psalmerna i psalmboken står det: ”Du dukar bord för alla här är de döptas hem” (Sv.Ps 399:1). Nattvarden är på det sättet en andlig näringspåfyllning som vi behöver ha ofta, ofta. Jesus säger i 1:a Korinthierbrevet Var gång ni dricker av den.. ( 1 Kor 11: 25) och det syftar då på bägaren. Det handlar om det obegränsade. Var gång vi firar nattvard tar vi genom Hjälparens verkan emot Jesus själv. Orden ”Var gång” inrymmer då en inbjudan att komma, oavsett allt och vara med och ta emot – inte för Guds skull utan för vår skull.

Så till syvende och sist kallar Jesus oss att öppna oss för den Heliga Anden – hjälparen som hjälper oss att se vårt eget värde, vårt eget sammanhang, vår egen identitet och då se att vi liksom våra bröder och systrar oavsett tro, oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell läggning, oavsett funktionsnedsättning är ofattbart värdefulla och älskade och kallade att leva denna kärlek – kallade att leva ett relationellt liv i relation till Gud som är Fadern och Sonen och den Heliga Anden och därmed den hjälpare som ger oss kraft att leva kallelsens liv på helgelsens väg – något helt annat än den existentiella ensamheten. Därför kan vi säga:
Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Apr 18

Vinden blåser vart den vill!

Nedanstående text skrev jag som ett svar till en artikel i Kyrkans Tidning (KT) där biskopsmötet och ffa jag apostroferades gällande kristen tro i ett multi religiöst samhälle (KT 15/2016). Texten publiceras i en förkortad variant på KT:s hemsida och i samma form i kosmmande nr av KT  (16/2016). Följande text är den ursprungliga artikeln såsom jag formulerade den utan krav på antal tecken.

”När jag biskopsvigdes den 26 augusti 2012 avlade jag den Nicaenska trosbekännelsen. Den är en av de två urkyrkliga bekännelserna som Svenska kyrkan använder i det gudstjänstliv som regleras av kyrkohandboken. De första orden i trosbekännelsen fick jag deklamera högt på egen hand: ”Jag tror på en enda Gud”. För mig var det en stark bekännelse. Just så tror jag. Just så bekänner Kyrkan. Det finns bara en enda Gud och det är Gud. Hurdan är då Gud? Gud är Fader, allsmäktig och skapare av allt – både det synliga och osynliga. Sådan är Gud, bekänner vi kristna.

Sen kan man fråga hur Gud möter? Vi kristna har alltid, sedan urkyrkans tid, hävdat att Gud möter på ett unikt sätt i den historiska personen Jesus från Nasaret – Jeshua ben Josef. Hans relation med Fadern är så unik att kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel på 300-talet uttryckte det med väsensbegreppet (av samma väsen som Fadern). Inkarnationen handlar alltså om att Gud blivit människa och därmed gjort sig till ett med oss i allt utom i synden (Hebr 4:15). Aposteln Paulus talar om detta i sin fantastiska hymn i Filipperbrevet (Fil 2:6-11) där Kenosis-begreppet påminner oss om Sonens ursprung och det stora i det ”avstående” som Sonen gjorde för att bli människa som vi.

I sitt människovarande förkunnade Sonen Guds rikes storhet – det rike som handlar om relation med Gud, mina medmänniskor och mig själv, det rike som handlar om den kärlek som inte söker sitt och som vi har att visa gent emot varandra och mot skapelsen i sin helhet. Gud älskade världen. Det var därför som Gud möter oss i sonen – för att visa på kärleken storhet – den kärlek som är störst bland tro och hopp (1 Kor 13:13) – den kärlek som ger livet för den älskade och där korsets tecken är ett kärlekstecken. Gud går in i lidandet och döden genom Jesus själv – Jesus som i allt är sann Gud och sann människa. Och Jesus dör på korset för att visa att Guds kärlek är starkare än det som vill bryta ned, starkare än det diaboliska – det som vill splittra, starkare än döden och att vi får lämna allt vårt eget i den gudomliga kärlekens förnyande omsorg. Jesus uppstår så på den tredje dagen. Det är samma Gud som både skapar och älskar i gränslös generositet och som möter oss som tydligast i Jesus från Nasaret – han som är Kristus – Messias – den smorde. Allt detta bekänner vi kristna även om vi kan ha olika tolkningar av nästan varenda begrepp i våra trosbekännelser.

Vi tror också att Gud är närvarande och verksam här och idag genom den heliga Anden. Guds heliga Ande blåser vart den vill. Vi kan inte styra över detta. Det är fantastiskt! Inget kyrkomöte, ingen trostribunal, kan styra över Guds heliga Ande. Men vi kristna bekänner att vi möter Jesus, den korsfäste och uppståndne genom Andens verk och att detta också kommer till uttryck i det vi i våra olika kyrkor kallar sakrament. Vi förstår att Anden på ett unikt sätt är verksam genom ordet och vattnet i dopets sammanhang och genom nattvardens mysterium där Kristus själv är närvarande i bröd och vin liksom Anden leder oss i Bibelns ord där Gud själv talar till oss in i vårt eget liv och sammanhang.

Men när allt detta är bekänt är det viktigt att leva i den tillit som vi alla får ha till Gud – att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud. I sin senaste encyklika ”Laudato Si” (Lovad vare du) uppmanar påve Franciskus alla som tror på en Gud som är allsmäktig skapare att be tillsammans för vår jord (s 173). Det är just detta jag menar. Det finns bara en Gud och det är Gud och som kristen förstår jag Gud i enlighet med vår bekännelse. Men det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. Den teologin bekymrar mig. Den teologin tycks inte vilja någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt. Vi ska tala tydligt om Jesus i både ord och handling. Till detta är alla kristna kallade. Till detta är kyrkan kallad – att vara med i Guds pågående mission. Men kanske hade trapistmunken Tomas Merton en poäng när han lär ha sagt att en sann dialog mellan en kristen och en buddhist går ut på att den kristne går hem och är bättre kristen och buddisten går hem och är bättre buddhist.

Må därför de som är och vigs till präster och diakoner i Svenska kyrkan leva i tillit till Gud som möter i Jesus och må de i ord och handling låta tro, lära och liv vara ett i den glada gudstilliten som ser att vinden blåser vart den vill och att Andens frukter (Gal 5:22-23) också mognar på gränslöst många ställen utanför de kristna sammanhangen.
Åke Bonnier, biskop i Skara stift”

Mar 6

Tro, älska, skapa!

Idag den 6 mars 2016 har jag varit i Grästorps kyrka och firat dess 100-årsjubileum samtidigt som det var en festhögmässa i samband med biskopsvisitationen. I kyrkoåret är det Midfastosöndagen. Nedanstående predikan höll jag i samband med högmässan.

Predikotext: Joh 6:24-25.

 

Så roligt det är att få vara här och fira högmässa tillsammans med Er alla och fira denna fina kyrkas 100-årsjubileum! Det är en kyrka som till sin yttre stil sägs vara närmast nygotisk och vars inre präglas av hantverksmässig omsorg. Ja, man kan säga att kyrkan i sin helhet har drag av både medeltid, nyromantik och jugendstil. Det är en av era tio kyrkor som ni naturligtvis är stolta över. Och det är en av själva Grästorps kyrkor. Och då tänker jag på den lokala Pingstkyrkan som den andra.

Men vad är egentligen en kyrka till för? Varför ska vi envisas med att ha alla dessa kyrkor? Jo, en kyrka är en nådemedelsstation – en plats där Ordet – Bibelns Ord förkunnas och läggs ut så det berör och sakramenten, d v s dopet och nattvarden, räcks åt alla dem som kommer med sin längtan – en längtan efter liv på djupet. Det är därför kyrkan som byggnad finns där. När det inte kommer några – eller ytterst få personer kanske just den kyrkobyggnaden spelat ut sin roll – för det viktiga, enligt Martin Luther, är att Ordet är i svang och att brödet bryts och vinet delas. Det sker på det viset här i denna jubilerande kyrkobyggnad och därför är den så viktig – en nådemedelsstation i Grästorp.

Tre bokstäver vill jag hålla fram som en sammanfattning av hela predikan idag. Det kan vara ett tips till er konfirmander men också till alla Er som efter gudstjänsten funderar över vad ni kommer ihåg från det sagda. Minns då tre bokstäver: T Ä S – TÄS. Och om ni undrar vad de står för så är det orden: Tro, Älska, Skapa.

De som lyssnade på Jesus uppe i Galileen i det dåvarande Israel undrade över vad de skulle göra för att utföra Guds verk? Alltså kort sagt: Vad ville Gud att de skulle göra? Och vad vill Gud att vi ska göra? Hur ska vi leva vårt liv, det liv vi fått att hantera, det liv som är en gåva till oss men samtidigt en gåva som vi inte får förslösa? Det är som svar på den frågan Jesus säger: Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt. (Joh 6:29)Det handlar om att tro på Jesus. Men varför ska vi tro på Jesus? Finns det något skäl till det? Jo, tron, som handlar om tillit, handlar om att tro på Gud som möter oss i Jesus.

Nu ska jag säga något som kan uppfattas som lite snårigt. Men jag tar det långsamt. Jesus själv säger i vår evangelietext idag: Jag är livets bröd. (Joh 6:35) När han säger det heter det på nytestamentlig grekiska Egå eimi ho artos täs såäs. Det är orden Egå eimi som är viktiga, för samma ord används i den bibliskgrekiska översättningen av Gamla testamentet när Mose möter Gud i den brinnande busken. Där säger Gud på grekiska Ἐγώ εἰμι ὁ ὤν (Egå eimi ho ån) d v s Jag är den Jag är. Och det i sin tur skrivs på hebreiska med bara fyra konsonanter som ni kanske känner igen JHVH – det gudsnamn som religiösa judar inte uttalar. Kort sagt – när Jesus säger: Jag är livets bröd. (Joh 6:35), säger han samtidigt att han är Gud. Skälet till att hålla fast vid Jesus i tro och tillit, i medgång och motgång, i vått och tort, i mörka och ljusa dagar är att Jesus själv är Gud. Det är stort. Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus. Han är Guds son. Det handlar inte främst om biologi. Det handlar om relation. En relation där kyrkan bekänner – sann Gud och sann människa. Därför får vi tro på Jesus.

Tron får sin näring genom Bibelns Ord. Jag skulle vilja uppmuntra Er alla till samma sak som jag sa till konfirmanderna när jag mötte dem i tisdags. Det var fantastiskt roligt och de ställde massa spännande frågor till mig som handlade om allt ifrån om jag gillar pizza till hur mycket jag tror på en skala 1-10. Men vi kom också in på detta med Bibeln och jag berättade att jag tyckte som tonåring att det var ganska tråkigt att läsa i Bibeln. Jag gjorde det nästan aldrig i min barndom eftersom jag kommer från ett icke-kristet hem, men efter min konfirmandtid – eller kanske snarare något litet under min konfirmandtid upptäckte jag att det var ganska spännande att på egen hand läsa i Bibeln. På hösten efter min sommarkonfirmation läste jag i smyg hemma i min säng så att inte mina föräldrar skulle komma på mig – och jag bläddrade och läste och upptäckte en massa, för mig som 15 år gammal, viktiga texter. Och jag strök under och antecknade och upptäckte, utan att ha någon präst eller lärare som sa var jag skulle läsa och vad jag skulle stryka under, att Bibeln var en livsviktig bok. Jag skulle önska att Ni alla fick en liknande upplevelse som jag – d v s att Bibeln är en livsviktig bok – att Ordet är näring – bröd om Ni så vill – för Ert eget inre jag.

Tron får också sin näring i nattvarden. I vår evangelietext idag talas det om mannat som Gud gav Israels barn för att de skulle orka sin livsvandring i öknen – och vi hörde naturligtvis  också om detta i den gammaltestamentliga läsningen. Jesus pekar på att samma Gud som förde Israels barn ut ur Egypten, och som gav dem bröd att äta under vandringen, nu möter alla i Jesus. Han är livets bröd – det bröd som inte bara kan mätta den fysiska hungern utan också och främst den hunger vi alla känner efter mening, efter kärlek, efter befrielse och upprättelse. Jesus ger liv på ett annat sätt än det bröd som Gud gav i öknen. Relationen med Jesus som är relation med Gud ger evigt liv, liv som inte är begränsat till det liv vi lever här utan ett liv – en relation som inte upphör ens vid livets gräns. Livet som Jesus ger oss är alltså större än livets begränsningar. Vi får ta emot Jesus själv i nattvardens bröd och vin. Han är där och vill ge oss föda för vårt inre liv, föda för vår grundläggande identitet, föda för vår tro.

Ur tron strömmar kärleken. Vi får älska Gud men också våra medmänniskor och oss själva. Älska är det andra viktiga ordet idag. Att älska handlar om en livshållning. Om man alls kan tala om kristen etik, om ett kristet sätt att leva handlar det om att älska som Jesus själv har älskat oss. Jesus säger: Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.  (Joh 6:33) Dessa ord pekar framåt mot de tre heliga dagarna – Skärtorsdagen, Långfredagen, Påskdagen. Skärtorsdagen – då Jesus instiftade nattvarden, Långfredagen då korset centreras i hans lidande och död och Påskdagen då uppståndelsens glädje brusar. Livet vann dess namn är Jesus. Allt detta handlar om kärlek – den kärlek Gud hyser till världen. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16) Och allt detta utmanar oss att älska – att bry oss om och se att Jesus själv också möter oss i varje medmänniska oavsett om vi kommer från Grästorp eller från Aleppo i Syrien eller från Kabul i Afghanistan eller från Trökörna. Jesus själv möter oss i vår broder och vår syster och uppmanar oss att älska – att hela tiden koncentrera oss på det goda hos den personen, snarare än något annat. Jesus själv är där och hjälper oss att se en älskansvärd medmänniska. Att då göra Guds gärning är att, som en konsekvens av tron, älska och se att vi är älskade. Också i det sammanhanget är nattvarden viktig. Kristi kropp och blod är kärlekens mat och dryck, livets bröd och livets vatten där vi möter Jesus själv, där han kommer oss nära som en smak på vår tunga. Det handlar inte alls om att vara värdig. Ingen påve i världen, ingen biskop i världen, ingen präst eller diakon i världen, ingen kyrkligt anställd i världen, ingen troende i världen, ingen tvivlare i världen är värdig att ta emot Kristi kropp och blod. Nej, vi är alla ovärdiga och i vår ovärdighet är vi värdiga därför att allt handlar om Guds kärlek, om Guds nåd – en kärlek som handlar om liv för Dig och mig. Så fira mässa ofta! Ta emot idag detta Guds underbara kärlekstecken till Dig och mig. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Kyrkofadern Ignatius av Antiochia skriver omkring år 110 efter Kristus i ett brev till de kristna i Rom: Jag gläder mig inte åt förgänglig föda, ej heller åt detta livets njutningar. Jag vill ha Guds bröd, d v s Jesu Kristi kött, som är kommet av Davids säd och till dryck vill jag ha hans blod, det är en oförgänglig kärleksmåltid. (Ignatius brev till Romarna 7:3)

 

Det tredje viktiga ordet idag är alltså Skapa. Det kommer också ur tron. Gud skapade på något sätt allting gott, om man rätt förstår skapelseberättelserna i 1:a Mosebok. Hela tillvaron är genomströmmad av Gud. Och Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). I avbildstanken ligger detta med att älska och att skapa. När vi älskar och när vi skapar då är vi lika Gud – då speglar vi Guds verk. Att skapa handlar om att stå emot allt det som vill bryta ned, allt det destruktiva – att sätta gränser mot ondskan, den ondska som handlar om orättvisa, om förföljelse, om terror, om hat, om förödelse av det skapade genom klimatförstörelse. När nattvardens bröd och vin delas räcker det åt alla. Det är en vision för rättvisan, en vision för gemenskapen över gränser, en vision för en värld där människa och natur lever i harmoni och där människa och människa är syskon i ett regnbågsfärgat mångfaldssammanhang. Vi får vara Guds medskapare i kärlek, av tro.Vi behöver inte vänta. Vi ska inte vänta. Det handlar inte om att först bli konfirmerad, eller att först tro tillräckligt mycket. Nej, tron är ett livsäventyr, tron är att vandra en spännande väg som bara blir mer och mer spännande ju längre en kommer på vägen. Så vi får börja nu. Vi får ta nästa steg nu. Vi får tro i tillit, i tillbedjan, i tillförsikt, i tacksägelse till Jesus som är livets bröd.

Så får vi alltså bära med oss och de tre ledorden som blir livsord – ord att leva i vår egen verklighet: Tro, Älska, Skapa. Allt detta i Jesu namn. Amen

Feb 14

Arvsynden – det djävulska dilemmat!

Nedanstående predikan höll jag i Amnehärads kyrka i Amnehärads-Lyrestads pastorat den 14 februari 2016. Text: Matt 16:21-23.

Allra först vill jag säga hur roligt det är att få komma hit och besöka Er och fira mässa tillsammans med Er. Ni är Skara stifts nordligaste pastorat och därmed, skämtsamt sagt, en gränspostering mot Karlstad stift. Och ni är viktiga – inte som gränspostering men som kristna i denna bygd tillsammans med andra kristna i bygden.

Vi lever i arvsyndens djävulska dilemma! Efter ett sådant påstående undrar jag om ni omedelbart sluter era öron och börjar tänka på något annat? Biskopen tycks vara typiskt kyrklig och nu börjar en predikan som säkert fortsätter kyrkligt obegripligt. Det kan vara så, men veckla inte ihop öronen just nu utan tänk efter en stund för detta med begreppet arvsynd har med den alldeles vanliga människan, med Dig och mig och alla andra, att göra. Vår trista situation är just den att det goda som jag vill, och jag vill verkligen väldigt mycket gott, det gör jag inte. En väldigt massa goda saker som jag tänker blir aldrig verklighet beroende på mig själv, min egen inbundenhet, min egen bekvämlighet och en lång rad saker som Du möjligen också kan känna igen hos Dig själv. Men det onda, d v s det typiskt omänskliga, det som Gud inte vill, det som egentligen och i slutänden är meningslöst och mer eller mindre destruktivt, det gör jag. Och kanske känner Du igen det hos Dig själv också. Om inte, är Du att gratulera. För de allra flesta människor, för att inte säga alla, är fast i just detta märkliga destruktiva mönster. Ibland glimmar det till och vi gör goda saker, säger goda saker, står upp för det goda men inte så sällan tycks vi tiga eller välja bekvämlighetens hållningslinje. Om jag inget säger, blir jag inte inblandad och då slipper jag ta ställning, då slipper jag konsekvenser som jag just nu inte kan överblicka… Det är detta destruktiva mönster som kyrkan kommit att kalla arvssynden och som aposteln Paulus håller fram i sitt brev till Romarna med orden: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig (Rom 7:19).

Också Petrus var fast i detta mönster, bekvämlighetens djävulska mönster. Petrus, den främste bland lärjungarna, hade lämnat allt och följt Jesus. När Jesus frågade lärjungarna vem de ansåg att Han var, svarade Petrus: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:16-19) Vilket fantastiskt erkännande som Petrus gav och som gavs till Petrus – Petrus, klippan – den stabile på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka! Vilken förebild för de andra! Och så bara några verser senare kan vi läsa hur denna klippa, denne Petrus, blir till en stötesten, en snubbelsten för Jesus när Klippan, Petrus, vill att Jesus – Messias, ska gå den enkla vägen till framgång, den självklara vägen, den som leder till seger över allt och alla, den triumfalistiska vägen utan lidande, utan att behöva dö och uppstå.

Men i det ögonblicket, när Petrus – klippan – vill få Jesus på fall ( på nytestamentliggrekiska heter ”på fall” ”skandalon” och vi känner igen ordet skandal) får Petrus en ny kallelse igen. Håll Dig på din plats, Satan. (Matt 16:22) På nytestamentlig grekiska står det bokstavligen ”gå bort efter mig,” och Jesus säger det till Petrus, till hela Petrus, till både den som vill det goda och som gör det onda. ”Gå bort efter mig”. Det är den plats Petrus alltid ska befinna sig på, den väg som Petrus ska vandra. Han ska vara Jesu lärjunge och följa efter Jesus i vått och torrt – stå nära Jesus. Och då handlar det inte längre om att ha kontroll. Då handlar det inte längre om det bekväma, det lättköpta utan om att i allt, i ord och handling tala tydligt om Jesus, att i ord och handling gå den väg som Jesus gått före oss. Och då blir orden till Petrus mer än ord till bara Petrus. Jesu förebråelse och skarpa tillsägelse blir ord som tränger genom tid och rum rakt in till oss här i Amnehärads kyrka, rakt in i våra hjärtan hos oss som lever i arvsyndens destruktiva mönster där det vanliga, det som är lite lagom, det som är ”comme il faut”, det som är allmänt accepterat ofta är det som gäller.
I en församling kan man lätt tänka att vi gör väl som vi alltid gjort, och kör på som vanligt med det vi alltid gjort. Gudstjänst, undervisning, diakoni, mission som vi alltid gjort – vi låter det rulla på så gott vi kan i något sorts gott verksamhetsengagemang. Och det är ju på många sätt bra. Men Jesu ord ringer ut över nejden, ljuder in i alla pastoratets församlingslokaler, ljuder in på alla de platser där människor samlas, ljuder in i Lyrestad, i Gullspång, i Södra Råda, i Sjötorp, i Hasslerör o s v: Jesu ord: ”Gå bort efter mig!” D v s ”Följ mig!”

Men vad betyder det då att följa Jesus? Jag menar att vi behöver komma ut som kristna. Att ”komma ut” används inte minst i HBTQ-sammanhang där det handlar om att ”komma ut” ur rädslans mörka garderober där en tvingas dölja vem en är därför att omgivningen anser att det är olämpligt att vara den en är om inte det innebär att vara som de andra, likt Ulf Peder Olrog en gång diktade: ”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden”. Som kristna är vi också kallade att ”komma ut”, komma ut med vår kristna identitet som handlar om att i det multisamhälle vi lever i våga stå upp för att vi, likt Petrus och de övriga lärjungarna, vill följa Jesus, vill hålla oss till Honom som utmanar och uppmanar. Vår kallelse som kristna är då att låta det dubbla kärleksbudet få prägla vårt liv, vårt tänkande, vårt handlande. I förkortning lyder det budet: Du ska älska Gud över allting och din nästa som Dig själv. Att göra det är att leva den kärlek som Jesus levde och konkretiserade in i och genom döden på korset. Att leva det dubbla kärleksbudet är att stå tryggt rotad nära korset och låta det inspirera till att gå ut och leva det kristna livet som hela tiden handlar om relation till Kristus. Det är inte en enkel väg. Det är inte ett enkelt liv. Det handlar inte om det bekväma. Men det handlar om att ta livet på djupaste allvar. Och det handlar om att se att det hela tiden finns nåd, den gudomliga nåden att börja om, den gudomliga nåden som bär när allting annat sviker och bedrar, den gudomliga nåden som lyfter oss i misslyckandets stund. För vi lever i arvsyndens destruktiva mönster. Det goda som jag ju vill, det gör jag inte och det onda som jag ju inte vill, det gör jag.
Att följa Jesus innebär också att vi får dela våra erfarenheter med varandra, vi får dela tro och dela liv med varandra, tala om vår egen tro. Vi behöver inte vara så blyga och vi behöver inte heller inte försöka bevisa att vi är duktiga kristna. Det handlar inte om det men det handlar om att dela tro och dela liv, att med enkla ord i olika sammanhang, i arbetslag, på kyrkorådet, i församlingsråd, i ideella sammanhang, vid kyrkluncher och andra sammanhang bland vänner och bekanta, tala om det som är vår tro, det som är vårt liv – var och en utifrån sina egna premisser.

Att följa Jesus handlar också om att våga se sin medmänniska som just medmänniska. Vi hör ihop. Det är ju så lätt att vi ”demdärar” varandra. Ni vet, det är ”de där” som kommer hit från andra länder. Det är ”de där” som har annan tro än jag själv. Det är ”de där” som talar annat språk än jag. I alla sammanhang är det oerhört lätt att tala om varandra utifrån ett avståndsperspektiv. Men att följa Jesus är att våga möta den andre, att vara nära den andre, att i den andre se en broder eller syster. Att följa Jesus är att stå upp mot den omänskliga distanseringen där vi bygger murar mellan varandra – den omänskliga distanseringen som göder antisemitism, främlingsfientlighet, antiziganism och som dessutom inte ser att min syster och min bror också finns utanför våra geografiska gränser. Vi är kallade att ta ansvar. Kain dödade till slut sin bror Abel och sa: Ska jag ta hand om min bror? (1 Mos 4:9) Och svaret på Kains fråga är ju just: Ja, det ska vi, därför att vi är kallade att älska, kallade att ta vårt kors på oss, likt Jesus själv och bildligt talat ge vårt liv för vår syster och vår bror. Vi ska älska vår nästa som oss själva. Det är vår kallelse som kristna.

Petrus förstod inte att vägen med Jesus, som själv är Vägen, Sanningen och Livet, gick genom korset och uppståndelsen. Han trodde att det fanns en väg med Jesus som var enkel. Men Jesus gick hela vägen in i lidandet, före oss längst in i ångesten (Sv.Ps 74:1), längst in i döden på korset. Det fanns ingen annan väg. Den gick han frivilligt, för att visa på den kärlek som inte ser några gränser.

Så till slut får vi be om mod och kraft att våga följa Jesus, att komma ut ur lagomlandets garderober, älska vår syster och vår bror och bry oss om. Vi ber i Herrens bön de ord som Jesus själv har lärt oss: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen (Matt 6:10) Ja, må vi likt Petrus och de övriga lärjungarna, som dem vi är, följa Jesus och i allt ge honom äran – för vår världs skull. För Guds rikes skull!
Låt oss be med ord i från denna dags psaltarpsalm nr 31:2-6a
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. I Jesu namn. Amen

Jan 31

Shalom i regnbågens alla färger.

Idag firades sedvanligt högmässa i Skara domkyrka. Denna dag inrymdes också prästvigning. Nedanstående predikan höll jag – en predikan som är en kombination av prästvigningsdagen och predikan.
Säkerligen var det rörigt, mycket folk, försäljare, ett liv utan like, stank från slaktade offerdjur, växlingsbord för att kunna få till rätt valuta för offrandet, byggnadsställningar och byggmaterial o s v. Med största sannolikhet var det både glädje och sorg i en enda blandning; kvinnor, män, barn, nyfikna, fromma. Allt detta och mycket mer fanns nog på det enorma tempelområde vars bygge Herodes den store igångsatte och som pågick till år 64 e Kr. Hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård, prästernas förgård och så det allra heligaste där bara översteprästen en gång per år fick gå in och be för folket genom att ställa rökelsekaret på en stenplatta och stänka försoningsblodet på samma stenplatta. Detta rum framför vilket det fanns förhänge var den mest centrala platsen på templets jätteområde – ett tempel som förstördes år 70 e Kristus av romarna och där idag den muslimska al-Aqsamoskén och klippmoskén återfinns.

Där på tempelplatsen rörde sig en liten familj bestående av en ung kvinna, en äldre man och deras nyfödda barn. Kanske var det inte så många som lade märke till dem. De var en liten grupp mitt i gyttret, mitt i vimlet. Tre personer bland alla andra. De var där eftersom fromma judiska kvinnor förväntades lämna ett offer efter förlossningen. Dåtida judiska kvinnor ansågs orena i 40 dagar om de fött en pojke och 80 dagar om de fött en flicka. Vi har säkerligen idag svårt att förstå detta även om det inte är så länge sedan vi hade kyrktagningar av kvinnor som hade fött barn – en ordning som fanns i vår Kyrkohandbok fram till 1986 och som då mest handlade om att tacka Gud för att kvinnan återhämtat sig efter förlossningen och att välkomna kvinnan tillbaka i gudstjänstgemenskapen. Men trots detta positiva är det med nutida ögon en ganska förskräcklig ordning och den försvann från Kyrkohandboken från 1986. I vilket fall förväntades Mirjam, som var Marias hebreiska namn, och Josef offra ett lamm och två duvor i templet. Men de var troligen ganska fattiga och hade inte råd med lammet. Men det var, trots det, viktigt för dem att få gå till templet, viktigt för dem att få, så långt det berodde på dem, göra det som Gud hade påbjudit genom Torah – de fem Moseböckerna. Dessutom skulle de betala en avgift för deras son. Den förstfödde i en familj tillhörde egentligen Gud men skulle friköpas genom avläggande av en speciell avgift. Josef och Maria ville göra detta. Det var det andra skälet till att de var där. Men kanske fanns det ett tredje skäl, lite mera dolt. Kanske hade de inte riktigt talat om det, kanske var det ett skäl som bara fanns inom Mirjam eller Maria med allt det hon hade upplevt, med hela konceptionsögonblicket som var så speciellt, med förståelsen av att hennes egen son var så speciell. Kanske mindes Josef drömmen han hade haft om att ta detta barn till sig – detta barn som inte var hans och ändå hans, som inte var det barn han drömt om och som ändå var det barn han drömt om. Kanske ville åtminstone Maria att hennes lilla bebipojke skulle tillhöra Gud på ett speciellt sätt – vigas åt Gud likt Hannas son Samuel. Hanna bad till Gud för det barn som hon längtade efter: Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud. (1 Sam 1:11) Kanske var Josef och Maria där i templet också för att, trots friköpning, s a s viga barnet till tjänst åt Gud resten av hans liv, varje stund, varje andetag. Kanske. Vi vet inte riktigt.

Men en sak vet vi och det är att vi lite drygt 2000 år senare är samlade här i Skara domkyrka, samlade till gudstjänst där, i enlighet med Augsburgska bekännelsen, ordet rent förkunnas och sakramentet – nattvarden – räcks. Christina Brandt ska också vigas till präst, till Guds Ords tjänare – Verbi Divini Minister – till tjänst åt det barn som Maria och Josef bar fram i templet, till tjänst åt Gud – till Guds tjänst.

Christina, i en liten stund till är Du prästkandidat i Skara stift, om än examinerad och klar för vigning. Du vigs idag i denna mässa. Du överlämnar Dig åt Gud för att tjäna Gud treenig i allt. Det finns inte något ögonblick då Du inte tillhör Gud på ett speciellt sätt. Du vigs till präst som är ett livslångt uppdrag. Gud själv, Jesus själv, har kallat Dig med bekräftelse av kyrkan, och sedan lett Dig genom studier, praktik och olika andra sammanhang. Det har säkerligen inte varit en enkel resa men, här är Du nu – inte vid målet utan vid startlinjen för ett nytt liv. Det är en fantastisk livsresa som nu tar sin början i och med vigningen. Du kommer inte att vara densamma längre och samtidigt är Du densamma. Du är samma mamma, samma släkting, samma vän, samma Christina. Det är på det viset ingen skillnad – men samtidigt finns det ytterligare en dimension i Ditt liv. Efter vigningsmässan kan Du säga: Jag är präst i Svenska kyrkan – – en evangelisk luthersk präst i en av världens största evangelisk lutherska kyrkor.

Symeon och Hanna kom till templet och fanns i templet. Symeon blev ledd av den heliga Anden till templet för att få uppleva Guds brännpunkt – Guds Messias – det lilla barnet med den stora uppgiften. Det Symeon längtat efter var förverkligat. Han behövde inte vänta mer. Hans liv hade fått sin fullbordan i mötet med Jesusbarnet – Messias – frälsningen som inte bara handlade om vissa speciella utan för alla – ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Hedningarna – det är vi – alla vi som inte är judar, d v s alla som inte tillhör det judiska folket. Också vi får genom Jesus inkorporeras i Gudsfolket. Också vi får del av löftet till Abraham, också vi får tillhöra Abrahams barn – allt detta genom Jesus och utan att förminska det judiska folkets betydelse idag.

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Det ljuset får Du bära ut Christina. Det ljuset behöver vår värld – en värld där så mycket mörker finns, en värld där krig, fattigdom och svält dominerar. Här i denna vår värld med start i det lokala i Falköpings pastorat där Du ska verka får Du ge ljuset vidare, ja likt Maria ge Jesus till världen. Vår värld behöver ljuset – Kristusljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit (Joh 1:5) Du ska vittna om det ljuset i ord och handling. Som kristna ska vi alltid hålla fram Jesus och hålla oss till Jesus. Till detta är vi kallade – både Du som präst och vi andra i våra olika sammanhang och uppdrag. Kyrkofadern Ireneus talade om människa först och kristen sen. Jag skulle vilja travestera dessa ord och säga till Dig: Kristen först och präst sen, d v s det viktiga är att leva ett kristenliv där Jesus själv får genomsyra hela Din tillvaro och hålla fram Jesus för andra men då göra det på ett sätt som inte fördömer, förtrycker eller förföljer. Må Du likt Symeon ledas av den Heliga Anden!

Idag är det ljusets söndag – Kyndelsmässodagen. Men ljuset handlar inte främst om stearinljus utan om det ljus som lyser upp vårt inre så att vi ser på nytt vår syster och vår bror oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet, oavsett religionstillhörighet. Vi hör ju ihop i ett multisamhälle. Vi är systrar och bröder – kallade att hjälpa varandra, kallade att stötta varandra, kallade att tillsammans stå upp för fred, för mänskliga rättigheter, kallade att stå upp för en värld där vi inte skiljer människor åt beroende på hudfärg, beroende på språk, beroende på id-handlingar, beroende på religionsutövning. Nej ljuset – Kristusljuset – hjälper oss att se att vi i alla människor just möter vår bror och vår syster.

I detta vårt multireligiösa samhälle får vi tala tydligt om Jesus. Vi ska göra det i respekt för andra och i glädje över vårt eget. Vi lever i ett samhälle där detta är möjligt och samtidigt i ett samhälle där religionsfobins röster ljuder högt – ett samhälle där vissa grupperingar vill förpassa religionsutövningen till privatlivet – likt mörka garderober – och där religion ofta beskylls för att främst vara orsak till krig och konflikt istället för att se att religionerna kan vara en del av det som bidrar till fred och försoning. Men vi behöver komma ut som kristna, komma ut som kyrka och vara ute och sprida ljuset – Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32) d v s ett ljus som hjälper oss alla att se vår värld ur kärlekens perspektiv – den kärlek som är störst av allt, den kärlek som är med och skapar fred i regnbågens alla färger – den fredens mångfald som på hebreiska heter shalom.

Kära Christina, // Hanna – Fanuels dotter fanns i templet och bad och fastade. Hon vara där sedan länge. Må hon få vara ett föredöme för Dig, en syster i livet, som påminner Dig om vikten av bönen, som påminner Dig om gudstjänsten med mässan – inte bara för andras skull utan för Din egen skull! Christina och alla vi andra här idag; må vi låta oss bäras av ljuset – Kristusljuset och må vi låta oss belysas av det ljuset – det ljus som ger kraft, det ljus som hjälper oss att se oss själva som Guds älskade barn, det ljus som leder oss på rätta vägar.

Christina, nu stundar Din vigning till präst i Svenska kyrkan. Det är Kristus själv som kallat Dig och som sänder Dig ut i världen. Minns Symeons ord och Hannas sätt att leva. Låt Dig inspireras d v s låt Guds Spiritus fylla Dig, leda Dig, bära Dig dag för dag, stund för stund, sekund för sekund. Så får vi alla göra i ljuset av Honom som är Ljuset. I Jesu namn – Han som är världens ljus! Amen

Jan 1

Gott Nytt År!

Denna predikan hölls på Nyårsdagen 2016 i Skara domkyrka. Läs den gärna! Med den vill jag önska Dig, käre bloggläsare en välsignad fortsättning på det nya året med mycket fruktbärande!

Luk 13:6-9:

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

 

Gott Nytt År vill jag önska var och en av Er. Gott Nytt År! Det är ju på ett sätt en självklar hälsning när det nya året bara är drygt 11 timmar gammalt. Gott Nytt År! Kanske är det vad vi drömmer om – ett år som ska vara annorlunda än det som just har gått till enda. Det goda nya året – tänk om det skulle kunna vara 2016. Kanske är hälsningen ett uttryck för utmaningen att det nya året ska medföra förändringar som är betydelsefulla både på individnivå och för politiska och geografiska strukturer. Ett Gott Nytt År drömmer vi om för Syriens räkning där fredsprocesserna må ha framgång och IS vedervärdiga våldspolitik må tappa all mark. Ett Gott Nytt År hoppas vi på för Afghanistan och alla andra kris- och krigsdrabbade områden. Ett Gott Nytt År vill jag tro på för vår glob med allt vad den rymmer av skapelsens rikedom – dess skönhet och skörhet – ett Gott Nytt År där den globala uppvärmningen börjar trappas ned i enlighet med besluten i Paris och där vårt eget personliga engagemang för ett hållbart klimat än mer blir en verklighet.

Ett Gott Nytt År önskar jag vårt eget land, Sverige, ett Gott Nytt År för alla dem som kommit hit under det gångna året – att de må finna ett välkomnande som inte bara är ord utan också handling – ett välkomnande som handlar om integration med bostad och arbete och möjlighet till ett gott liv i mångfaldens anda. Ett Gott Nytt År önskar jag dem som kommer under detta år och som tas emot i vårt land – ett Gott Nytt År där eventuell brist vad gäller id-handlingar inte ska hindra en nödställd att få en fristad. Det goda nya året som jag drömmer om och hoppas på är ett år där vi tillsammans som kristna, muslimer, judar, hinduer, buddister, ateister, agnostiker och andra får leva den ömsesidiga kärleken – den kärlek som inte söker sitt, den kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting, den kärlek som är störst av allt (1 Kor 13). Det handlar om ett Gott Nytt År där Du och jag förändras till det bättre. Fikonträdet i vår evangelietext bar ingen frukt. Det var inplanterat i vingården. Egentligen hörde det inte hemma där, men vingårdens ägare ville rysligt gärna ha det där och hade låtit plantera in det. Det hörde egentligen hemma vid vägkanten och i den torra hedmarken. Men nu fanns det där under vingårdsägarens beskydd. Varje år i tre års tid hade vingårdens ägare kommit för att titta till sitt inplanterade fikonträd i hopp om att en utveckling hade skett, i hopp om att trädet inte bara skulle vara fint att titta på utan att det skulle bära frukt. Och alla de senaste tre åren hade vingårdens ägare blivit besviken. Alla de förhoppningar som låg i luften, all längtan som fanns där tycktes grusade och meningslösa. Och ändå brydde sig vingårdsägaren. Fikonträdet var sett och bekräftat av vingårdens Herre. Vilket evangelium till Dig och mig! Vilken underbar start på det nya året! För vi är som trädet. Vi är sedda och bekräftade av Gud själv. Trots att vi kanske inte bär frukt. Men ett år till… Trädgårdsmästaren vädjade för trädet. Trädgårdsmästaren – Jesus själv – vädjar för oss, ber för oss och har gett sitt liv för oss, för Dig, för mig. Så engagerad är trädgårdsmästaren.

Men varför bar inte fikonträdet någon frukt? Det stod ju i myllan och var säkert väl omhändertaget. Jag tänker på berättelsen om ett träd, kanske ett fikonträd, som vaknade en morgon och bestämde sig för att bära frukt. Det var dock lite osäkert på vilken frukt det skulle bära. Fikonträdet ruskade på sina grenar och tittade sig omkring och såg då en vinstock och tänkte glatt för sig själv. Jag är en vinstock. Jag ska bära vindruvor och fikonträdet satte igång och försökte bära vindruvor. Men hur det än ansträngde sig kom inga druvor, inte minsta lilla blomning syntes det något spår av. Fikonträdet blev både ledset och förgrymmad. Varför ska den där vinstocken kunna bära så fina druvor och inte jag? sa den till sig själv. Trött och besviken tittade fikonträdet åt ett annat håll och såg till sin stora glädje ett olivträd. Åh, tänkte fikonträdet. Så dum jag är. Jag är ju självklart ett olivträd. Det är oliver jag ska bära. Och trädet satte igång och försökte sig på att bära oliver. Men inte minsta lilla olivfrukt syntes på fikonträdet, trots dess oerhörda ansträngningar. Förtvivlad och frustrerad gav det till slut upp. Det är ingen idé att jag försöker bära oliver. Det går inte och varför kan inte jag när detta fina olivträd kan, sa fikonträdet alldeles gråtfärdigt till sig själv. Jag ger upp! Det får vara! Jag kan inte vara olivträd eller vinstock. Och , när fikonträdet upptäckte att det inte kunde bära andras frukter, , när fikonträdet slutade att försöka vara något annat än det som det var, började det skjuta skott. Små oansenliga blommor började komma och fikonfrukter på grenarna. När fikonträdet hade upphört att försöka vara något som det inte var och istället var det som det var ämnat att vara, ja började det bära frukt.

Det där är en barnhistoria, som ni självklart anar. Men den har en poäng, nämligen att det är först när vi är de vi är ämnade att vara som vi verkligen bär frukt. Du och jag kan bara bära frukt när vi, som det står i en av psalmerna i Psalmboken, vågar vara dem vi i Kristus är. Gud kallar oss att bära frukt. Det är Guds vilja med Dig och mig. Gud möter vi i Jesu liknelse. Egentligen är nog Gud både vingårdsägaren och trädgårdsmästaren. Gud är på en gång den som har satt en gräns för allt och samtidigt den som vill nåden, den gränssprängande nåden, nåden som möjliggör. Sådan är Gud, likt en god förälder som bryr sig, som vill liv och framtid och glädje för sitt barn. Gud  är en Gud som kallar individen, Dig och mig, från hopplöshet till framtid, och detta i varje enskilt ögonblick. Gud – som är Fadern, d v s en bild för relation, vill att Du och jag ska leva i Gudsrelation. Hela vårt väsen är skapat till den relationen och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Gud, som kyrkofadern Augustinus uttryckte det. Trädgårdsmästaren ville skona fikonträdet – ett år till – och ge det en ny chans. Sådan är Gud – den nya chansens Herre. Det handlar om nåd, nåd endast!

Men tiden är kort. Ja, vi lever i den yttersta tiden men det handlar inte om någon sorts profetia om ett visst år då världen ska gå under och Jesus komma tillbaka.  Nej, om den stunden eller tiden vet vi inget. Jesus säger ju: Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark 13:32) Nej, den yttersta tiden är vars och ens eget liv. Vi vet inte hur långt det blir men det är begränsat. En dag är det slut. Men det är nu det gäller. Vi har att leva livet nu, i det innevarande och den nya chansens Herre verkar i nuet. Det är nu vi är kallade, det är nu Du är kallad – kallad att bära frukt.

Vad är det då för frukt som vi ska bära? Vilka krav ställs på Dig och mig? Jo det handlar om andens frukter. I sitt brev till församlingen i Galatien håller aposteln Paulus fram dessa som vår utmaning. Han skriver: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22) Men vi får bära dessa frukter på vårt eget sätt i vårt eget liv i vårt eget sammanhang. Men nota bene att det är Andens frukter. Dessa kan vi bara bära om vi öppnar oss för Guds vilja och håller oss nära Jesus själv. Han som är trädgårdsmästaren gödslar med nådemedlen som är näringsmedel för den andliga näringen – den andliga växten och fruktbärandet. Det handlar om Guds Ord och dopets och nattvardens sakrament. Det är först när vi håller oss riktigt nära Jesus med hjälp av Ordet och sakramenten som vi på allvar kan se vår medsyster och medbroder och leva i kärleken till hen d v s när vi vågar släppa vår egen prestige, vår egen duglighet, vår egen duktighet – och leva i tillit och närhet till Jesus själv. Det är först vi kan bära frukt. Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5) Så låt oss hålla tätt fast vid Gud som möter oss i Fadern och Sonen och den Heliga Anden och som genom inkarnationens mysterium delat vår verklighet och i den heliga Anden delar vår verklighet. och först blir vårt år inte bara nytt utan också gott – för att vi bär frukt, frukt som består (Joh 15:16). I Jesu namn. Amen

Dec 27

Det brinner i knutarna!

Nedanstående predikan hölls i Skara domkyrkan Annandag jul 2015. Texten som jag predikade över är Luk 12:49-53: 

Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” 

Det brinner i knutarna! Kanske känner ni igen det uttrycket? Det brinner i knutarna! Det handlar om att det är bråttom, att det inte längre går att ta det lugnt. Och så är det i vårt land och i vår värld. Det är bråttom att tydligt stå upp mot de människofientliga krafterna som får det att bokstavligen brinna i knutarna i tänkta flyktingförläggningar där bl. a ensamkommande flyktingbarn skulle kunna få en fristad. Våra röster måste höras tydligt mot allt det djävulska som dessa handlingar uttrycker. Det brinner i knutarna!

Men det brinner också i knutarna att stå upp mot de politiska krafter som allt mer tycks ha framgång i vårt land – de politiska krafter som gör skillnad på människor utifrån etnicitet och utifrån religionstillhörighet. Det brinner i knutarna att stå upp mot den politik som får det att mörkna i Sverige, den politik vars människosyn strider mot det som Jesus själv förkroppsligade och förkunnade i ord och handling. Det brinner i knutarna om vi vill vara ett land där vi tillsammans är systrar och bröder oavsett härkomst, oavsett hudfärg, oavsett religion, om vi vill vara ett land som präglas av omsorg, omtanke och syskonkärlek – oavsett id-handlingar.

Det brinner i knutarna när det gäller insatser för fred, försoning och rättvisa. Det är så lätt att hänskjuta allt detta till FN:s säkerhetsråd, till USA och Ryssland. På 1970-talet sjöng vi: En ensams händer kan ej bygga en fredens värld. Och det är sant! Men en förändrad värld börjar med förändrade människor med förändrad människosyn – en människosyn som präglas av det som Jesus själv inkarnerade och en syn på världen i stort där det bibliska begreppet shalom skulle kunna vara målet. Shalom står inte bara för fred, d v s där krigets realitet är ett minne blott, utan också för just rättvisa, för klimatmedvetenhet, för ansvarstagande för skogar, åkrar, ängar, luft, hav och berg och för den gränsöverskridnade syskonkärleken. Och allt börjar i det lilla, allt börjar med Dig och mig.

Det brinner i knutarna! Jesus själv talade om att han kommit för att tända en eld på jorden. Och han säger i vår evangelietext idag: Om den ändå redan brann! (Luk 12:49) Elden har många betydelser i Bibeln. Den är ett uttryck för lidande (Ps 66:12), för det förtärande. Men elden är också kallelsens eld – den kallelse som t ex Mose fick erfara när busken brann utan att förtäras och en röst kallade honom till ett helt nytt sammanhang. Elden kom som lågor över lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse om pingstdagsundret när kyrkan s a s ”föddes” och de två lärjungarnas hjärtan var brinnande efter att ha fått samtala med den uppståndne Jesus på väg mot Emmaus. När Jesus talar om elden som Han har kommit för att tända har det i allra högsta grad med Gud att göra, med Guds rike att göra, det rike som handlar om relation med Jesus själv – en relation som är relation med Gud. Det är det som julen handlar om. Gud som blir människa och som visar oss på det sant mänskliga och som vill den ömsesidiga relationen.

När Jesus talar om elden, gör han det för att visa på förändringens möjlighet. Hela Jesu sinnelag präglades av utgivandet. Redan i Kristi preexistens – hos Fadern före all tid – det vi inte förstår, det vi inte har grepp om, det vi tafatt talar om som den treenige Guden – redan i denna preexistens fanns den utgivande relationen. Aposteln Paulus talar om det i Filipperbrevets 2:a kapitel: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:5-7) Hela julberättelsen om Jesu födelse i krubban handlar om utgivandet, om människoblivande, om ett sant mänskligt mönster också för oss, också för Dig och mig när vi ser på vårt samhälle och har att vara med och förändra från mörker till ljus. Då kan aposteln Paulus ord ringa i våra öron: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus(Fil 2:5)

Den elden som Jesus ville tända är en eld som lyser upp så att vi ser i mörkret, den eld som fördriver mörkret, den eld som mörkret inte kan övervinna. Det handlar om kärlekens eld – inte hatets flammor, godhetens eld – inte ondskans lågor, det sant mänskligas eld – inte det förödande destruktivas. Denna eld har sin brännpunkt i Jesu död och uppståndelse. Det kan tyckas konstigt att tala om korset vid jultid. Men krubban och korset hör ihop. Det förstod också Carl Mikael Bellman som skriver i sin julpsalm: De späda ögonkast / som strålar kring din linda, / de skänker världen liv / och mörkrets här skall binda. / Du gjorde väl som kom! / Men, ack, min frälserman, / din vagga och ditt kors / står redan när varann! Dopet som Jesus talar om i vår text idag är just korsdöden och uppståndelsen. Det är det ytterst förändrande. Där har elden, den förändrande, den upplysande, den värmande, den förtärande, sin brännpunkt.

Men Jesus är också i sin egen person själva elden. Det finns ett Jesusord som inte finns i Bibeln men som finns bevarat hos kyrkofäderna Origenes och Didymus den blinde från Alexandria, ett Jesusord där det står: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket. Därför är Jesus så viktig. Därför är inkarnationen så grundläggande – detta att Gud de facto har blivit människa i en historisk person. Det kommer vi inte ifrån. Så är det! Och den eld som Jesus vill tända är också relationens eld, den eld som brinner när vi lever i relation med Jesus, den eld som ger oss kraft, den eld som värmer oss och som gör att vi kan värma andra, den eld som får bränna bort det som gått snett i vårt liv – och därmed en domens eld redan här och nu så att vi kan säga att där Jesus går fram går domen fram – redan här och nu. Det brinner alltså i knutarna.

Jesusrelationen utmanar. Så var det från första stund. Det lilla barnet i krubban utmanade de politiska makterna, de mörka krafterna som gjorde skillnad på människa och människa. Herodes lät, enligt evangelisten Matteus, döda alla babypojkar som var 2 år eller yngre i sin jakt på det barn som hotade maktens förtryckande strukturer.

Men Jesus fortsatte att utmana genom sin förkunnelse i ord och handling – också sin egen tids och sin egen religions etablissemang. Han ville inte skapa någon ny religion men han utmanade. Och han orsakade splittring – en splittring som föranledde den romerska ockupationsmakten att ingripa och, som man trodde, oskadliggöra.

Men det var tvärtom. På korset vann Jesus segern mot ondskans destruktiva makter – den seger som hans historiska uppståndelse vittnar om. Och utmaningen fortsatte och fortsätter. Rommarrikets härskarkrafter fortsatte att utmanas genom Petrus och Paulus Kristusförkunnelse och genom de tidiga kristnas martyrium som omvittnas av bland annat katakomberna i Rom. Men också i de små sammanhangen fanns utmaningen. Orden i vår evangelietext visar att Jesusrelationen utmanade in i det vanliga familjesammanhanget: Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:52-53) Kristusrelationen har alltid utmanat.

Utmaningen är i allra högsta grad också dagsaktuell. Som kristna får vi hålla oss nära elden – nära Jesus själv och i ord och handling vittna om Honom, tala tydligt om Honom. Det är viktigt i vårt multireligiösa samhälle. Vi ska vittna om Jesus. Det är vår kallelse som kristna. Denna kallelsens eld, denna kärlekens eld får brinna i våra hjärtan – en eld som vi får sprida och där det också handlar om att ge sitt liv för sin medsyster och medbroder på ett förändrande sätt – ett sätt som handlar om att göra skillnad.  Det handlar om kärleken, om att vara medmänniska och om att se vår medsyster och medbroder både dem på nära håll och dem på långt håll, att lyfta blicken och se sammanhanget, se att vi hör ihop, se att vi är älskade oavsett allt, älskade syskon som hör ihop på denna jord med ansvar för varandra och där mångfalden är en rikedom också i de nära sammanhangen. Återigen det utombibliska Jesusordet: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket.  Och med aposteln Paulus ord: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:5) Det brinner i knutarna! Amen

Dec 5

Crossing boarders

För ca 18 månader sedan framförde jag en hälsning på Sigtuna stiftelsen när Churches Commission for Migrants in Europe (CCME) samlades för sitt årliga möte. Jag var ombedd av ärkebiskopen att representera Svenska kyrkan. Den hälsning jag framförde skulle lika gärna kunna vara framförd idag.

Den svenska desperata politiken gällande flyktingar är djupt bekymmersam.  Det är viktigt att våra röster hörs. Och kyrkans röst i flyktingfrågan ska vila tungt på biblisk grund.

Hälsning på CCME:s (Churches Commission for migrants in Europe) möte i Sigtuna 140626. Tema: Crossing Boarders
____________________________________________________________________
Dear brothers and sisters! Dear friends! What an honor for me to stand here infront of you all to give this greeting as a representative of Church of Sweden. I will great you all also from the newly installed archbishop Antje Jackelén who couldn´t participate this time but are happy that you all are here and for the theme of this meeting.

My contribution will go in line with my words in the morning prayer. The theme of this meeting is, as far as I have undersood – crossing boarders. As churches we have to remember and to remind us that God him or her self crossed boarders. What God did is that God became a human person. The Son in the trinnity became human, became a man, a Jew and lived in a jewish context. God the Son, in that sense, did not, as S:t Paul writes, regard equality with God as something to be exploited, but emptied himself, taking the form of a slave, being born in human likeness. (Philippians 2:6-7)God crossed boarders. God also became a refugee in another contry during Jesus early childhood. God crossed boarders. Jesus walked through Samaria and talked to a despited woman. God crossed boarders. Jesus talked and visited and had a meal with persons who worked for the Roman custom system. God crossed boarders. Jesus died on the cross and rose from the dead. God crossed boarders.

As churches we must live the incarnation. We are called to follow Jesus and to cross political and other boarders and limitations that people build to help our brothers and sisters in deep need who run for their lives, who flee from their home countries where they can´t stay because of political or religious conviction or sexual identity, to live what the Rotarians call ”Service above self”. We have to hear there cry, and not only to hear but to help, to be a compangion because we are called to love and called to live the love. We have to raise our voices together for a more human Europe! Together for a human Europe – that is our challange and our task to stand up for. I´m glad that you all are here today to share with each other, to inspire each other. We need each other in this. We saw claerly through the election to european parliament that dark powers of xenophobia are becoming stronger and stronger in Europe. To be a part of that is to be anti christian.

Dear sisters and brothers, as created in the immage of God we are called to love and create. Let us take that seriously and se how we booth concretely can help our brothers and sisters in need and how we can influence our goverments in our home countries so that political situation can change in Europe. Let us also see how we can inspire our parishes how we can recieve and in words and deeds love our brothers and sisters who are refugees or immigrants to feel at home. The former archbishop of South Africa Desmond Tutu went to P W Botha and ponited at the Bible and said to him: ”I´m sorry my friend but we take this book seriously.” Dear all: Let us take the Book seriously and be an incarnational church and live concretly the love of God. I wish you all good and inspiring days in the name of Jesus Christ! Thank you!