Tro på Jesus är rubriken för den andakt som äger rum nu på lördag (12 maj) kl 17.30 i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården. Gudstjänsten äger rum i samband med Jesusmanifestationen i Kungsträdgården. Gudstjänsten i S:t Jacobs kyrka är Stockholms domkyrkoförsamling ansvarig för. Medverkande är biträdande domkyrkoorganisten Michael Waldenby, sångaren Christer Wikmark, prästen Ulla Löfgren och undertecknad som predikar.
Vad betyder det att tro på Jesus? Vad kan det betyda för Dig?
Välkommen!
Jag tillhör dem som, trots olikheter, har uppskattat Jesusmanifestationen. Jag tillhör också dem som önskar att vi, alla kristna, skulle vilja manifestera Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne, Jesus Kristus som är Gud inkarnerad, Gud i mänsklg gestalt, sann Gud och Sann Människa. Men jag blir bedrövad när jag hör att det är en viss sorts jesustro, viss sorts fromhet som äger företräde. När jag för några år sedan lämnade jesusmanifestationens ledningsgrupp talades det i kristen media om vikten av den ‘rene Jesus’ till skillnad från vad jag skulle stå för. Den typen av formuleringar främjade inte manifestationens sak, men allt detta trodde jag var ett minne blott.
Jag brinner för en ekumenik som handlar om mångfald – en mångfald med Jeus Kristus i centrum. Jo vi är olika, jo vi har olika sakramentssyn, olika tolkning av moralfrågors hantering, men vi har ju så mycket gemensamt. Låt oss alltså satsa på det vi har gemensamt i en ekumenisk generositet, åtminstone en dag om året!
När nu detta är sagt vill jag också uttrycka en sorg över att Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) och ‘HBT hjärta religion’ inte tycks få ha sitt bokstånd på plats i år bland alla andra olika kristna bokstånd i Kungsträdgården. Förra året fanns de där och i år hade de betalt sin avgift och anmält sig inom stipulerad tid! Men, valdes bort. Olika förklaringar har givits av Jesusmanifestationens ledning såsom att det inte fanns plats, inte skulle vara någon politisk manifestation etc Det må vara att det är trångt om plats men varför valde man bort just detta bord? Det må vara att det inte ska vara någon politisk manifestation men att få ge uttryck för den man är i sin grundläggande identitet är inte politiskt utan mänskligt. Det blir, vare sig man menar det eller inte, ett tydligt ställningstagande. De som står för en syn som handlar om att homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner också är kristna, också vill bekänna sig till Jesus, också vill synas som dem de är, gärna får bekänna sig till Jesus, gärna får vara med i gudstjänstsammanhang bara de inte syns som dem de är. Det handlar, vare sig man vill det eller inte, om att säga att Du är välkommen bara Du tiger om Din sexuella identitet, bara Du tiger om den Du är på djupet för här är vi alla lika, här är inte hetro eller homo, här är inte bi eller trans. Men tyvärr kan man då inte likt Paulus säga att vi alla är ett i Jesus Kristus. På HBTQ-studenternas hemsida skriver man i ett pressmeddelande: ”I motiveringen för att utestänga KRISS och projektet från att delta står också ”… Detta upplägg har vi för att alla kristna grupperingar skall kunna delta. …”. Uppenbarligen räknas inte kristna hbt-personer till ”alla”.”
Till Jesusmanifestationens ledning skulle jag vilja säga: inneslut, snarare än uteslut! Se hur ni kan hitta en bra lösning på frågan om KRISS närvaro tillsammans med HBT hjärta religion. Det gick utmärkt förra året! Jo, de som stod vid bokståndet fick ta emot en hel del glåpord men också positiva kommentarer. Mångfald är ju alltid bättre än enfald! Låt Jesusmanifestationen bli en manifestation av Jesus där vi med våra olika trostolkningar, spiritualiteter, bekännelseskillnader, kan bekänna: ‘Alla är vi ett i Kristus’. Det går att backa från ett exkluderande beslut och istället fatta ett inkluderande beslut.
Vilken Jesus bekänner vi oss till? Den korsfäste och uppståndne! Honom och ingen annan och Han är vår gemensamme Herre! Låt oss därför koncentrera oss på det i en inkluderande gemenskap åtminstone den 12 maj i år.
För nästan precis en vecka sedan satt jag tillsammans med prästen Annika Borg, ordförande för Humanisterna Christer Sturmark, en barnkirurg från Göteborg (vars namn jag skamligt nog inte minns i skrivande stund), biskop Eva Brunne, kantor Maynard Gerber från judiska församlingen, Eva Ekselius från judiska församlingen och direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen. Vi samtalade om omskärelsen av nyfödda judiska pojkar. Det var en uppföljning av allt skriftligt debatterande där olika kraftfulla artiklar skrivits och bloggar på nätet (inklusive denna) i ämnet. Nu samtalade vi – lyssnade och delade. Det var ett respektfullt samtal där vi kunde lägga ut vad vi menade mer nyanserat än som skett i skrift. När samtalet var tvunget att avslutas efter nästan tre timmar, var jag glad. Det berodde inte på att det jag, och fler med mig, förespråkar skulle ha vunnit terräng hos meningsmotståndarna. Nej, det handlade inte om det! Det handlade om respekt, lyhördhet och att se att man kan ha olika åsikter baserade på både begripliga och förståndiga tankar. Men man behöver samtalet. Man behöver träffas och dela. När saker skrivs (också då det är välformulerat och utan attacker) blir det så ”svart på vitt”. I ett samtal ser man glimtarna i ögonen och hör nyanserna i rösten. Sådant bidrar till positiva tankar mitt i olikheten.
S:ta Katharinastiftelsen tog initiativ till samtalet. S:ta Katharinastiftelsen tar initiativ till så många samtal och har gjort så sedan den grundades på 1950-talet av Margit Sahlin. Nu är det Madeleine Åhlstedt som sedan 1990-talet är direktor och stiftelsen samlar varje termin många spännande samtalare av olika bakgrund.
Tänk om vi kunde hitta fler samtalsplatser i Svenska kyrkan där vi samlas och samtalar om svåra frågor, frågor som skiljer oss åt, frågor om teologi, om moraletik, om religionsförståelse etc. Vi behöver samtala med varandra över alla gränser. Det handlar inte om att omvända varandra, övertyga varandra utan om att dela med varandra. Vi har mycket att dela med varandra i en ömsesidig respektfull ton.
När detta är sagt vill jag samtidigt understryka att samtalet ska ske med vetskap om att Svenska kyrkan har en ordning i ämbetsfrågan och har också tagit ett beslut i synen på äktenskap. Dessa ordningar består. Men samtalet oss emellan oavsett allt måste få finnas, få fortgå.
Det är alltid bättre att samtala med varandra än skriva om varandra! 
Sverige är ett kristet land sägs det ibland och likaledes sägs det att Sveriges lagstiftsning vilar på kristen grund. Det är fina formuleringar, vackra tankar – men stämmer det? Vad är egentligen kristet? Likaledes finns det de som sätter upp tydliga ramar för vad kristen tro tillåter, vilka trostolkningar som är de rätta för att man ska kunna kallas kristen.
Många människor tycker att det är skönt med stämplar. Dessa stämplar använder man för att få grepp om tillvaron, för att ”sätta en stämpel” på företeelser och situationer så man vet vad det handlar om. Du är si och så. Du är kristen. Du är inte kristen. Detta är kristet. Detta är inte kristet. Vårt behov av stämplar har att göra med vår egen svaghet, vår egen rädsla för att inte ha grepp om tillvaron. Kanske, och djupast sätt, handlar vårt behov av stämplar om att ha grepp om Gud. För det är ju oroande att Gud alltid är större, att Gud inte helt går att fångas in i dogmer och läror. Och samtidigt: Vad är då kristet?
Är goda gärningar kristet? Jo, jag vill mena att det ingår att kristna gör goda gärningar, men goda gärningar i sig själva är inte mer (och inte mindre heller) än goda gärningar. Är Sverige ett kristet land? Nej, men Sverige är ett land där kristna kan bo, tro och verka fritt liksom msulimer kan bo, tro och verka fritt, liksom judar, liksom hinduer och buddister. Jo, jag vet att det finns begränsningar som det går att diskutera. Halalslakt (kosherslakt) är förbjudet i Sverige och försvårar för judar och muslimer att äta kött etc. Men ändå. vi har alla stor frihet om vi jämför med många andra länder. Är nu detta kristet? Nej, men bra. Kan inte det räcka? Sverige är inte ett kristet land men ett bra land. Vår lagstiftning är inte kristen eller judisk-kristen utan positivt sekulär med goda grundvärderingar.
Vad är då kristet? Kristet är det liv vi lever med allt vi gör, säger och tänker som har sin inriktning mot och grund i Jesus Kristus. När kyrkan sysslar med social verksamhet är det inte en kristen verksamhet om den inte har Kristus som grund och motivation. Kort sagt: Vi måste veta vad vi säger och vad vi gör och varför. Grunden för ett kristet liv i kyrkans sammanhang måste vara Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne. Han måste få påverka oss, leda oss, fylla oss så att vi i hans efterföljd lever kristet, d v s våra handlingar och vårt tal blir då sådant att det vittnar om vår Gud!
Det är kristet!
Imorgon ska den norske massmördarens rättegång inledas och det är redan mycket stort medialt uppmärksammat. Frågan är hur rättegången kommer att gå och inte minst vad domslutet efter eventuella överklaganden kommer att fastställas till? Visst ska han ha straff. Men frågan är, som också tidningen Dagen uppmärksammar, om det är möjligt att förlåta?
Hur många gånger ska vi förlåta? Vi känner igen frågan från Nya Testamentet där det berättas: Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Matt 18:20-22) Är det alls möjligt att förlåta Breivik och vad inebär förlåtelse?
Spontant skulle jag säga att det skulle vara oerhört svårt för mig att förlåta den som med berått mod dödat någon av mina döttrar. Jag förstår inte hur jag skulle klara av att leva med den erfarenheten och samtidigt förstår jag ju att det i ett sådant läge inte finns någon riktigt annat val än att successivt, steg för steg, hitta en väg framåt i det mörkaste mörker. Men skulle jag kunna förlåta mördaren? Nej, det skulle jag inte kunna göra, inte om man med förlåtelse menar att man suddar ut det gjorda, att det skulle vara som om det aldrig hade hänt trots att det hade hänt. Men, om man med förlåtelse menar att jag inte skulle vilja utkräva hämd, att jag trots allt skulle kunna leva med det faktum att mördaren levde vidare, att min uppgift var att också leva vidare och hitta ett sätt att hantera livet, då kanske jag skulle kunna förlåta i bemärkelsen försöka gå vidare.
Å andra sidan utmanar Jesus – en utmaning som är outhärdligt svår. För förlåtelsen i hans ögon verkar handla om kärlek, att älska mot alla odds, mot allt vad förnuftet säger, att älska min fiende, den som tagit mitt barn ifrån mig. När jag skriver detta, tänker jag att det är omöjligt, att utmaningen är omänsklig. Och den är omänsklig därför att vi inte själva kan prestera den. Vi kan inte av egen kraft, egen vilja älska den som är vår fiende, den som krossat vår tillvaro. Det går inte!
Men trots allt kunde dock Jesus detta. När han hängde uppspikad på det värsta tortyr- och avrättningsredskap man då kunde tänka sig, när lungorna höll på att pressas samman av kroppen som var genomborrad av stora spikar vid handlederna och genomfötterna, sa han: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör… (Luk 23:34) Han kunde förlåta där det var omänskligt att förlåta. En sådan kärlek får jag be om. Det är ju en sådan kärlek som kan förändra världen, en sådan kärlek som överskyler en myckenhet av synder, en sådan kärlek som segrar, en sådan kärlek som är störst bland dem alla.
När Jesus talar om att vi ska förlåta sjuttiosju gånger, handlar det inte om att vi inte ska förlåta den sjuttioåttonde gången. Nej, det handlar om en förlåtelse som bara är möjlig med den kärlek som den Uppståndne kan inspirera oss till och ge kraft till.
Vi som kristna får vandra kärlekens väg – en väg där vi får börja med att älska i varje ögonblick och varje människa med en kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. (1 Kor 13:7) Det är en väldig utmaning. Hur lever vi den i rättegångars tid, i orättvisornas tid, i mörkrets tid? ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
Herre Jesus Kristus, hjälp mig!
”Kristus kommer även oss till mötes. Frågan är bara om vi känner igen honom, om vi ser honom eller om vi är förblindade av våra egna förutfattade meningar? Men Jesus Kristus – den Uppståndne – är där när vi möter en annan människa, när jag möter ett du. I det mötet – det goda mötet mellan jag och du – är den Uppståndne närvarande, i det goda samtalet, i den som lyssnar, i min medbroder och medsyster – där är Han. Han, den Uppståndne, är där, när vi delar livet med varandra.
Jesus Kristus möter oss också med det gudomliga budskapet om liv mitt i kaos, om ljus mitt i mörkret, om hopp mitt i hopplösheten genom Bibelns ord. Vi som kristna får se hela Bibeln som Guds kärleksbudskap till oss. Vi som kristna kan se att det redan i den hebreiska delen av Bibeln, den vi kallar Gamla testamentet, berättas om Jesus Kristus i psaltarpsalmer och profetior och i andra texter. Vi får läsa dessa texter ur vårt perspektiv väl medvetna om att de också kan läsas ur våra judiska bröders och systrars perspektiv. Men Han, den Uppståndne är där och ger ny förståelse av vårt eget liv.
I brödets och vinets mysterium är Han också närvarande. När vi tar emot nattvardens osyrade bröd och vinet oavsett alkoholstyrka, är det inte symboler. Kristi närvaro är en realitet. Det är Kristi kropp. Det är Kristi blod. I brödets och vinets gestalt. Det är ett mysterium, trons mysterium. Den uppståndne kommer oss nära som en smak på vår tunga. Vi behöver inte förstå, vi behöver inte uppnå tillräcklig tro, vi är inte värdiga att ta emot. Men, som dem vi är, med alla våra fel och brister, med vår tro och med vår otro eller med vårt tvivel, får Du och jag komma till nattvardens möte, likt lärjungarna i Emmaus. Och vi får ta emot oavsett allt.
Kristus uppstod från de döda, graven var tom och Han mötte sina lärjungar på ett nytt sätt. Det var först då som deras hjärtan blev brinnande på ett sådant sätt att de såg nya möjligheter, fick ny framtidstro, ny kraft, nytt livsmod. Kristus har uppstått och möter oss, och vi får öppna oss för Honom, Du och jag, öppna oss för uppståndelsens Herre, se Honom i vår medmänniska, älska Honom i varje enskilt Du, se på oss själva som Guds älskade barn och se att hoppet och möjligheten finns där – att Gud själv visat oss att kärleken alltid är starkare, att kärlekens väg är den väg som leder framåt trots allt och som gör våra hjärtan brinnande.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Amen”
(utdrag från predikan i Storkyrkan idag på Annandag påsk)
Psalmisten skriver: Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24)
Påskdagsmorgon och solen strålar över vårt Stockholm. Påskdagsmorgon och stora delar av världen firar att ljuset har segrat över mörkret, att livet har vunnit över döden, att Jesus som korsfästes och dog mot alla odds, mot allt vad vetenskap alls kan
yttra sig om, mot allt vad logik och förnuft kan omfatta, uppstod från de döda.
Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24) Psalmistens ord påminner oss om Guds ingripande – påminner oss om att Gud inte är den frånvarande, den som en gång satte igång skapelsens krafter men sedan inget mer. Nej, när påskropet med budskapet om Kristi uppståndelse ljuder över jorden är det ett budskap om Gud som griper in, om skapelsens Herre som är försoningens
Herre, som är livets Herre och som vill förnyelse, försoning, upprättelse och liv. Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss
jubla och vara glada! (Ps 118:24)
Kristus har sannerligen uppstått från de döda! Det är en glädjens dag, med ett glädjens budskap. Graven var tom när kvinnorna kom för att sköta om Jesu döda kropp. Graven var tom, förvirring, förvåning, förtvivlan och så budskapet om livets seger, om Guds seger, om hur Gud grep in.
Förra måndagen stod jag tillsammans med så många andra och köade för att få komma in i graven. Gravkyrkan i Jerusalem, även kallad Uppståndelsekyrkan är platsen för Jesu död och uppståndelse. Graven är platsen för Hans uppståndelse. Det är den heligaste platsen på jorden för alla kristna – en plats som påminner oss om att Gud griper in, en plats som påminner oss om att Jesus Kristus har uppstått. Det handlar inte om en idé som lever vidare. Det handlar inte enbart om en teologi som har utarbetats. Det handlar om en historiskt faktisk händelse. Jesus från Nasaret som korsfästes och dödades av romarna uppstod på tredje dagen. Graven var tom. Graven är tom. Livet har segrat! Kärleken har segrat! Gud har segrat! Och i denna Guds seger, i denna Guds kärlek, i denna Guds omsorg får Du och jag leva varje andetag. Därför får vi idag, med alla de kyrkor som firar påsk denna helg ropa påskropet om Kristi uppståndelse och också säga med psalmisten: Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24) Kristus har uppstått, halleluja! Ja, Han är sannerligen uppstånden, halleluja!
Glad påsk önskar jag Er alla!
Idag firas Skärtorsdagen över stora delar av världen – i alla fall alla vi som tillhör västkyrkan. Katoliker och protestanter samlas idag runt om i världen och runt om i Sverige i kyrkorna för att fira mässa – Herrens heliga nattvard. Kvällen då Jesus instiftade nattvarden var så speciell. Jesus var jude och ville naturligtvis fira Pesach med sina lärjungar. Det osyrade brödets högtid och högtiden då påsklammet slaktades återfanns konkretiserat i en och samma måltid – befrielsens måltid. Så länge hade Israels barn levt under förtryck i Egypten. Mose kom, enligt de bibliska berättelserna, och gav röst åt Guds befriande budskap. Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig ( 2 Mos 9:1). Efter 10 plågor lät Farao folket ge sig iväg. Han ångrade sig och lät en militär patrull sätta efter dem, men Israels barn räddades över Sävhavet. Hela påsken handlar i den judiska traditionen om befrielse – en befrielse som de firar också nu. I morgon, på vår Långfredag är det den första Sederaftonen.
När Jesus firade sin sista påskmåltid tog han ett av de osyrade bröden och bad den judiska brödbönen och sa sedan de nytolkande orden: ”Tag och ät, detta är min kropp som blir utgiven för er till syndernas förlåtelse”. Den tredje bägaren – Messiasbägaren bad han den judiska bönen över och sedan kom de nya tolkningsorden: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse”.
När Jesus instiftade nattvarden handlade det också om befrielse, men på ett nytt sätt. Nattvarden är inte den högheliga måltid som man måste vara väl förberedd för att ta emot. Nattvarden är inte den måltid till vilken den som är värdig har tillträde. Nej, nattvarden är den måltid där vi får ta emot befrielsens tecken – Kristi kropp och blod. Tänk att få bli befriad, befriad från skulden, befriad från allt det som gått fel i ens eget inre.
En del kyrkofolk anser att det inte ska firas nattvard så ofta. Det räcker kanske en gång i månaden, eller ännu mer sällan. Jag menar att vi, där så är möjligt, borde fira mässa varje dag. Vi behöver varje dag ta emot Guds gränslösa nåd, ta emot Guds kärlekstecken, ta emot Guds befrielse och upprättelse.
Tänk att Jesus själv instiftade denna måltid och att Han möter Dig och mig där – lika tydligt som smaken på vår tunga. Det är fantastiskt!
Till dig som läser denna blogg vill jag säga: Kom till kyrkan eller låt kyrkan komma till Dig. Om Du inte kan ta Dig till en kyrka för att fira en nattvardsgudstjänst får Du ringa Din lokala präst som kan komma hem och fira nattvard hemma i Ditt hem. Sockenbud kallas detta.
Nu vill jag önska Dig välsignade dagar i den del av Stilla Veckan som återstår!
Kära alla i Skara stift! Stort och varmt tack för den tydliga yttre kallelse som jag erfarit! Det är med glädje och stolthet jag nu är Er biskop electus fram tills vigningen i Uppsala domkyrka den 26/8.
Det är med stor ödmjukhet ( i den mån man alls själv kan bedömma sin egen ödmjukhet) jag ser fram emot innehållet i uppdraget. Jag vill verkligen lyssna! Jag vill verkligen lära! Jag vill verkligen leda! Det ska bli så roligt att få möta Er alla i olika sammanhang!!! Men jag ber samtidigt om Guds ledning, att den Heliga Anden ska föra mig framåt på Guds vägar.
Imorgon är det Palmsöndag och jag befinner mig i Jerusalem. En procession ska vandra från Betfage till Gamla Jerusalem via Olivberget – en procession med de flesta kristna trossamfunden – en ekumenisk manifestation. Eventuellt kommer jag att gå i den processionen. Den är ju en symol för att vi kristna med olika tolkningstraditioner ändå hör samman med och kring vår Herre Jesus Kristus.
Palmsöndagens mässa firar jag i den lutherska kyrkan i Gamla Jerusalem nära Jesu uppståndelsekyrka. Det ser jag fram emot!
Psaltaren 118 har med just Palmsöndagen att göra. Där står bland annat orden ‘Herre hjälp oss! Herre, ge framgång!´ De orden ber jag inför mitt biskopsuppdrag.
Åter igen: tack kära alla som röstat i biskopsvalet!
Bed för mig liksom jag ber för Er!
För några dagar sedan kungjorde hovet att prinsessan Estelle ska döpas i maj i Slottskyrkan. Det är tradition, vad jag förstår. Kronprinsessan döptes där och kungligheter före henne. Vi får glädja oss med föräldrarna över att deras lilla telning nu ska ta del av dopets sakrament. Men även prinsessan kan glädja sig! Även om hon inte förstår så mycket nu kommer hon i framtiden förhoppningsvis att ana mer av dopets rikedom. När ärkebiskop Anders Wejryd häller vatten från sin hand på hennes huvud händer något stort. Hon får ta emot ett tecken på Guds kärlek – en kärlek som är större än alla våra försök till förklaringar, en kärlek som inte kan begränsas av våra teologier, en kärlek som är oberoende av allt. Hon är älskad som den hon är. Och det är varje litet barn, varje tonåring, varje vuxen. Vi är älskade som dem vi är. Men vi behöver ta emot ett tecken på detta och då har vi fått dopet som just ett kärlekstecken från Gud.
Men prinsessan Estelle kommer också att tas upp i Svenska kyrkan. Dopets sakrament är porten in i kyrkan ( jo, man kan anmäla sitt barn in i kyrkan också. Det är s a s ”dubbla ingångar” i kyrkans sammanhang). Sedan är det familjens och faddrarnas sak att hjälpa prinsessan att växa i sin tro, att ana mer av dopets rikedom. Prinsessan Estelle tas också upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Alla som har döpts i den treenige Gudens namn och med vattnet som det synliga tecknet, tillhör detta världsvida sällskap som spränger alla tidsramar. I dopet blir vi ett med de första kristna.
Men dopet hjälper också prinsessan Estelle att tyda sitt liv. Livet kommer inte att vara enkelt för henne. Det är det inte för någon. Psykologerna talar om kris och utveckling. Vi går igenom kriser av olika slag men utvecklas förhoppningsvis mellan kriserna. Vi växer till vår invärtes människa. I kyrkans sammanhang talar vi om död och uppståndelse. Sådant är livsmönstret. Precis som Gud var med Jesus i döden är Gud med prinsessan Estelle när livet gör henne illa. Och livet kommer att göra henne illa. Hon kommer att möta många motgångar. Men precis som Gud var med Jesus i uppståndelsen är Gud med prinsessan när livet är gott, positivt – ja t o m glatt. Dopvattnet, som självklart är en symbol för liv, är också en symbol för kaos och det svåra. Därför är vattenösningen på hennes huvud en symbol för att Gud omsluter henne i livets kaossammanhang. Och när ärkebiskopen håller upp henne är det en symbol för uppståndelsen. När livet är gott, när det går bar, när tillvaron känns härlig är hon inte övergiven. Sedan finns ”resan” mellan dopvattnet och upplyftandet som är den vanliga vardagen där Gud också är med. Kort sagt – hur livet än ter sig är Gud med. Så skulle man med en mening summera vad prinsessan Estelles dop betyder skulle man kunna säga att hon är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Hon tillhör Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne!
För alla som nu oroar sig över att jag inte talat så mycket om rening i från synden vill jag säga att om prinsessan Estelle döpts senare i livet hade naturligtvis dopet också haft en renande betydelse. När jag döpt konfirmander har jag talat om också detta. De renas ifrån allt det som gått snett i livetgällande tankar ord och gärningar – ett sorts grundläggande reningsbad där man dör bort från det gamla och uppstår med Kristus in i det nya livet (Rom 6). Denna aspekt finns också i dopets sammanhang.
Gäller nu det sagda bara en prinsessa? Nej, det gäller varje litet barn som döps, varje tonåring som döps och varje vuxen som döps. Du som läser denna blogg kan se Dig i spegeln och säga högt till Dig själv: Jag är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven och det är mitt dop ett tecken på, inte starten på!
Det är inte bara prinsessan Estelle som behöver dopet. Du och jag behöver det! I söndags öppnade vi en doputställning i Storkyrkan. Den kommer att finnas där några månader framöver. Gå gärna dit och titta. Biskoparna har skrivit en bok (biskopsbrev) om dopet. Det är viktigt för dopet är viktigt. Jag skulle önska att många fler döptes, inte för min skull och inte för Guds skull men för vars och ens skull, för att var och en ska få ana än mer av Guds gränslösa kärlek. Den behöver vi i vår värld som är så fylld av kärlekslöshet.
Vad betyder ett prinsessdop? Gränslöst mycket – precis som Ditt dop och mitt dop och alla människors dop.
Prenumerera