Predikan på Annandag jul. Skara domkyrka 2019-12-26.

Matt 10:32-39

____________________________________________________

En riktigt god fortsättning på julen önskar jag Er alla! Julen är på många sätt en fantastisk tid – en tid när vi påminns om något av det mest centrala för oss kristna nämligen Jesu födelse och här i vår domkyrka centrerar vi krubbhändelsen med de stora och tydliga krubbfigurerna i koret , d v s de får påminna oss om att Gud blivit människa på en konkret plats i historisk tid. Julens budskap med evangelisten Lukas ord om att det hände sig vid den tiden och med ord om folkräkning initierad av kejsar Augustus och då Quirinius var ståthållare över Syrien vill egentligen säga att Guds människoblivande har skett de facto, att världen ändrades de facto därför att Gud delade vår tillvaro och delar vår tillvaro. Hela julens budskap är sammanfattat i namnet Immanuel – Gud med oss. Så när vi önskar varandra en god fortsättning har denna goda fortsättning sin grund och sin brännpunkt i Immanuel – Gud med oss. Därför är det så grundläggande viktigt för oss kristna att fira jul. För det är Guds inkarnation vi firar. Vi firar inte en allmän familjehelg. Detta med familj kan dessutom se så olika ut och ur det perspektivet kan också julhelgen vara ångestskapande. Vi firar inte kommersens årliga höjdpunkt. Vi firar inte julmatens ljuvligheter. Nej, vi firar det fullständigt obegripligt fantastiska att Gud blivit människa, att Gud som är större än alla våra samlade formuleringar och bekännelser möter oss som tydligast i en judisk flyktingpojke och att Gud gör detta för kärleks skull. Att Gud blir människa handlar ju om Guds kärlek. Hela Bibeln sammanfattas också i en enda bibelvers som uttrycker just detta: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

Jesus föddes in i ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle även om judendomen var den mest utpräglade religionen i det dåvarande sammanhang som vi idag kallar Israel och Palestina. Själva lever vi idag också i ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle och kanske gör vi det i ännu högre grad än en gjorde för 2000 år sedan. Det är i det sammanhanget som vi har att leva vår kristna identitet. Våra judiska syskon tänder ikväll det 5:e ljuset i Chanukkaljusstaken – Chanukkian – Chanukka – en fest som påminner om återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 före Kristus efter att Antiokus Epifanes IV hade skändat templet och förföljt judarna. Chanukka handlar om rätten att få vara den en är. Just nu pågår alltså det firandet. Våra österländskt kristna systrar och bröder firar Jesu födelse den 7 januari. Vi får glädjas med våra syskon av olika slag och med olika kristna inriktningar eller religionstillhörigheter. Vi får glädjas därför att vi alla gemensamt lever i relation till Gud som inte är religiös men generös. Men samtidigt utmanas vi att vara tydligt kristna och det är det som Annandagarna under vårt kyrkoår handlar om. När Jesus, efter uppståndelsen, samlade sina lärjungar sände han ut dem med orden: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar… (Matt 28:19) Han sa inte ”gå därför in”. Han sa ”gå därför ut”. Att vara kristen är inte att syssla med privat navelskåderi utifrån legendartade söta berättelser om skattskrivning, åsneritt, herdar, änglar, krubba, stjärna och stjärntydare. Nej, att vara tydligt kristen är tuffare än så. Det handlar om att våga vara med och påverka, att vara jordens salt och världens ljus. Så orden God fortsättning innebär att gå ut och sticka ut, att inte skämmas för evangeliet även när det är utmanande.

De första kristna hade det ganska lugnt inledningsvis så länge de uppfattades som en del av det judiska livet. Då behövde de inte tillbe den romerske kejsaren. Judarna var befriade från detta. Men ganska snart insåg de romerska myndigheterna att kristna var något annat och då började förföljelserna som innebar tortyr, avrättningar, slavarbete. Många blev martyrer för att de vittnade om sin tro med hela sitt liv som insats. Men kristna martyrer är inte bara något som existerade för knappt 2000 år sedan. De har funnits i hela kyrkans historia och finns än idag. De 10 länder där den värsta förföljelsen mot kristna råder är Nordkorea, Afghanistan, Somalia, Libyen, Pakistan, Sudan, Eritrea, Jemen, Iran och Indien. Allt detta enligt World Watch List. Rätten att få vara den en är som våra judiska syskon påminns om när de tänder sin Chanukkaljusstakes 8 ljus – ett för varje dag i högtiden – den rätten råder sannerligen inte överallt – inte heller i vårt eget samhälle.

Det är just detta som Jesus påminner om i vår evangelietext idag. Det är ingen enkel sak att vara kristen. Det handlar inte om att gå omkring och vara allmänt lycklig, att slippa sorg och bekymmer och att vara allmänt snäll och vänlig i tron att vi får ”smör ovanför när vi dör”. Att vara kristen är inte att vara en sjyst samhällsmedborgare. Att vara kristen är att följa Jesus. Att vara kristen innebär motstånd från andra. Det märks också i vårt postsekulariserade samhälle där staten tycks ha konverterat från kristen tro till ateism och där religionsutövning starkt ska begränsas. Nystartande av konfessionella friskolor ska förbjudas. Journalisten Erik Helmersson skriver i Dagens Nyheter: Nu är det så att de konfessionella skolorna inte är vilka skolor som helst. …. De tjänar ofta som andrum, andligt rum, en sfär i samhället där troende barn och föräldrar för en gångs skull inte ständigt blir utsatta för en flod av fördomar. Det finns i dag omkring 65 grundskolor registrerade som konfessionella. Inte fler än drygt 9 000 elever går i skolorna, vilket innebär ungefär en procent av Sveriges elever. I Belgien går drygt 55 procent i konfessionella skolor, och i Nederländerna cirka 76. Om just detta faktum gör dessa länder till mer än 50 gånger värre frizoner för extremism och radikalisering får ministrarna svara på. En annan viktig siffra rör vilka som driver de konfessionella skolorna. En sammanställning av Svenska Dagbladet 2017 listade samtliga: det fanns då 71 grund- och gymnasieskolor. Av dem var 59 kristna, 11 muslimska och en judisk.

Som kristna lever vi i ett samhälle där religionsrädsla brett ut sig. Men frågan är vad detta leder vidare till i ett land där många bekännande kristna och muslimer finns och dessutom praktiserande judar? Om några få dagar blir FN:s barnkonvention en del av svensk lagstiftning. I artikel 27 talas det om barnens rätt till andlig utveckling. Frågan är vad det innebär i ett samhälle där fler och fler förbud mot religionsutövning och kyrkliga uttryck i det offentliga rummet begränsas eller förbjuds?

Annandag juls tema är Martyrerna. Denna dag är en kallelsedag. Du är kallad att i ord och handling tala tydligt om Jesus. Det är detta vi ska leva i vårt postsekulariserade multisamhälle med tydlig dragning mot ateism. När Jesus utmanar apostlarna som han talar till håller han fram profeten Mikas ord om splittring inom de närmaste och tryggaste strukturerna – familjesammanhanget.

T o m där kommer Jesus att skapa skilda vägar. Vi kan känna igen det idag när någon i familjen eller kamratkretsen, eller i arbetslaget är kristen medan andra är likgiltiga eller tar avstånd. Kristen efterföljelse får konsekvenser. Att vara kristen är ett 24/7- liv 365 dagar om året som berör arbetet, som berör politik, som berör familjeliv, som berör etiska förhållningssätt och människosyn. Ibland beskylls kyrkliga ledare av olika slag för att vara pk – politiskt korrekta och att de ställningstaganden som kyrkan gjort skulle vara formade utifrån någon sorts pk-hållning. Men med tanke på opinionsundersökningar verkar det som idag är politiskt pk vara sådant som lätt kan strida mot Jesu utmaning. Kyrkans kallelse och uppdrag är inte att vara pk, vad det nu egentligen är, utan kyrkans grundläggande kallelse är snarare att vara JC – Jesuscentrerad. Det i sin tur kan skapa frustration också i samhället och också inom kyrkan. Vår kallelse som kristna är, åter igen, att lita till Fadern, lyssna till Jesus och leva med Anden. Den hållningen förändrar. Jesus påminner om detta när han talar om att vi ska ta vårt kors och följa honom. Hos profeten Hesekiel talas det om att Gud ville att ett tecken skulle ritas i pannan på de Gudstrogna. Det tecknet har med den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet att göra – alltså Taw. De tidiga kristna förstod det tecknet som ett kors och idag talar vi om taokors som bland annat återfinns i den franciskanska spiritualiteten. Det handlar om identitet. Det handlar om att ta upp sitt kors i alla sammanhang och tydligt stå upp mot det som stinker främlingsfientlighet, antisemitism, rasism, religionsfobi och annat som är en mörk verklighet i vår värld och vårt samhälle idag. Och här har vi all anledning att också nagelfara oss själva. Det är precis som ärkebiskop Antje Jackelén, kardinal Anders Arborelius, Pingsledaren Daniel Alm, den syrisk ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas, och generalsekreteraren vid Sveriges Kristna Råd Karin Wiborn skriver i ett gemensamt juluttalande: Himmelens ljus kom inte för att kasta en skugga över andra, utan för att tränga undan hatets, skammens, egoismens och självgodhetens mörker som vi alla är bekanta med.

Men att vara en Jesu efterföljare och vittne är inget som vi kan vara av egen kraft. Det orkar vi inte. Den heliga Anden – Jesus själv mitt ibland oss – Gud som är verksam här och nu – måste få vara den som ger oss kraft. Ärkebiskopen av Akrida, Theofylaktos, som levde 1050-1120, skriver om Jesus utifrån vår evangelietext. Hos honom står det: Han säger inte: den som bekänner mig, utan den som bekänner i mig, det är att bekännaren bekänner i min kraft och med hjälp av den nåd som kommer ovanifrån. Det är precis det som det handlar om – att öppna sig för Guds kraft – den kraft som strömmar mot oss från krubban, från korset, från den tomma graven.

Så får vi alltså öppna oss för Guds Ande – för Jesus själv – för barnet i krubban och gå ut i vårt samhälle och ut i vår värld och leva vår kristna tro, vår Jesusrelation i ord och handling och inte skämmas för evangeliet utan vara tydliga vittnen för livets skull. Då blir det en god fortsättning; i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

Låt oss bedja med ord av biskop Sven Danell:

Herre, hjälp den som är ensam,

ensam om att vara lärjunge,

ensam om att längta efter kristenliv,

ensam om hemligheten om dig,

Herre Jesus,

ensam i en familj

ensam i ett arbetslag

ensam i ett kamratgäng

ensam om att be bordsbön

ensam om att smyga sig till en bönevrå,

ensam om att gå i kyrkan.

Herre, säg till denna ensamma människa:

Se, jag är med dig,

frukta icke, ty jag har förlossat dig

jag har kallat dig vid namn,

du är min.  

Amen!

                                                                      (biskop Sven Danell)

Jag vet inte om Du har varit på ett museum eller i någon annan offentlig byggnad där det stått ordet privat? Privat handlar om att inte vem som helst har tillträdde, inte vem som helst har rätt att öppna dörren. Kanske är det bara en person som får gå in, kanske handlar det om några. Att vara privat är att behålla det mesta för sig själv, att inte släppa in så många andra i sitt eget liv. Att vara privat är att bevaka det egna, se om sitt eget, att sköta sig själv och till stor del strunta i andra.

Mannen som kom till Jesus var privat. Vi vet inte hur gammal han var. Evangelisten Matteus talar om att han var ung och evangelisten Lukas talar om att han var uppsatt i samhället. Men han kommer som privatperson till Jesus med sin privata hållning. På något sätt har han hört om Jesus eller möjligen lyssnat till honom i något annat sammanhang och tyckt att han var vettig, att Jesus var en person som han skulle kunna vända sig till med sin ärliga och privata fråga. Han föll på knä för Jesus och tilltalade honom som en tilltalar en lärare. Gode mästare eller gode lärare, διδάσκαλε ἀγαθέ på biblisk grekiska. Den här hållningen – den privata – uppmuntras i vårt samhälle idag. Inte minst när det gäller religionsutövning. Nyetablering av religiösa friskolor förbjuds oavsett om de följer allt vad skollag och läroplan heter. I Skolverkets förslag till nya kursplaner i religionskunskap, historia och samhällskunskap har hänvisningarna till Bibeln strukits. Den sekulära staten håller på att konvertera till en ateistisk statsmakt där ateismen är en tro likställd med andra religioner men som har ett behov av att isolera andra religioner till speciella sammanhang. Den övertygelsen gynnar bara egoismen, det privata. Det är okay att vara kristen, bara det inte får konsekvenser i samhället. Det är okay att erhålla kyrkoantikvariskt bidrag ifrån staten så länge det enbart handlar om vårt svenska kulturarv. Vad som sedan sker inne i byggnaden när allt är renoverat det är den lokala församlingens privatsak så länge det sker inom kyrkobyggnadens hank och stör och inte utmanar i samhället i övrigt.

När mannen kommer till Jesus med sin privata fråga om sitt privata liv svarar Jesus med att hänvisa till det som de hade gemensamt – nämligen dekalogen, de tio budorden, de som Mose fått av Gud, gudagivna bud som handlar om relation till medmänniskorna; Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån något det som är hans, Visa aktning för din far och din mor. (Mark 10:18-19) Men allt detta hade mannen hållit sedan han blev Bar Mitzva, budens son, som varje judisk pojke blir vid 13 års ålder – också idag. Det betyder att mannen då blev religiöst myndig och fick ta ansvar för sitt liv. Och han hade följt dessa bud sedan dess. Frågan är om han hade följt det första budet; du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig (2 Mos 20:2)? Det var den ende Guden som Jesus med hela sitt liv i ord och handling vittnade om och förkroppsligade. Också i mötet med den rike mannen pekade Jesus på Gud: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud (Mark 10:18), sa Jesus till mannen. Problemet med mannen var att hans gud kanske var han själv, hans privatliv, hans egendomar.

Att vara kristen är inte att vara privat. Att vara kristen är att se sin syster och sin bror som dem de är, se dem som har det tufft i tillvaron, se dem som jagas av bombplan i Syrien, som mördas i Afghanistan och Irak, se dem som svälter, se de barn som är fångna i flyktingläger, se de som är drabbade av svåra sjukdomar runt om i världen, se dem och bry sig, se dem och engagera sig, se dem som sitter utanför våra matvarubutiker och systembolag och tigger, se dem och bry oss. Att vara kristen är att se att jag är en del av ett större sammanhang, att kristen tro handlar om den relationella människan, att vägen till helgelsen går genom min medmänniska ledd av Jesus själv.

Vår evangelietext idag är en kallelsetext, en kallelse till omvändelse, en omvändelse som handlar om att följa Jesus, att lyssna till Jesus och låta lyssnandet inte främst handla om det ytliga hörandet utan att lyssna med hjärtat, att lyssna och låta oss påverkas. Jesus såg på den rike mannen och han älskade den rike mannen. Men han konstaterade att det var något mer som mannen behövde. Det handlade inte bara om buden, hur bra det än var att han levde efter dem. För den rike mannen handlade det om att våga göra en revision av livet, att se att det som präglade mannens liv just handlade om egoism. Det eviga livet handlar inte främst om jag, min, mitt utan om relation. Men mannen tycktes inte ha sett detta. Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig, sa Jesus. (Mark 10:21) Skulle vi vara beredda till detta. Är vi beredda att omvärdera det som vi idag anser vara det viktigaste i vårt eget liv och vad skulle i så fall en sådan omvärdering innebära? Martin Luther skrev en stor katekes till lärarna och de okunniga prästerna. I den stora katekesen skriver han som förklaring till det första budet: Vad betyder det att ha en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. Att ha en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.

Den rike mannen var inte nöjd med Jesu svar utan gick bedrövad därifrån och evangelisten Markus lägger lite lakoniskt till: för han ägde mycket. (Mark 10:22) Det är så lätt att våra resurser i form av pengar, ägodelar, arbete och så vidare blir till en mur mellan oss och våra medmänniskor – en mur vi förlitar oss på, en mur som stänger ute. En av psalmerna i psalmboken tar upp detta: Och ändå är det murar oss emellan, / och genom gallren ser vi på varann. /Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. / Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. (Sv.Ps 289:3)

Jesus vände sig till sina lärjungar och sa två gånger hur svårt det är att komma in i Guds rike och så jämförde han med svårigheten för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Det där bibelstället har förbryllat många och en har sökt förklaringar kring vad nålsögat skulle kunna vara respektive om det verkligen handlar om en kamel. I vår grekiska grundtext för vår evangelietext står det ordet κάμηλον som alltså betyder just kamel men i några tidiga handskrifter står det καμιλον som betyder rep. Nu är det troligen så att det senare ordet är tillrättalagt av skribenterna för det verkar ju troligare att ett rep i princip skulle kunna komma igenom ett nålsöga – eller i vilket fall finns det en underförstådd koppling mellan rep och nål med repet i så fall som en otroligt tjock tråd. Men en kamel och ett nålsöga har ingen relation. Då har andra sagt att nålsögat är ett bergspass där kamelen var tvungen att stanna och kamelföraren ta av allt som fanns på kamelen för att kamelen skulle kunna komma igenom och andra har hänvisat till en låg port in till Jerusalem där kamelryttare fick hoppa av kamelen och försöka få igenom kamelen. Alla sådan förklaringar är dömda att misslyckas. Jesus använde ibland absurda bilder för att visa på Guds storhet. Kort sagt det går inte att få en kamel igenom ett nålsöga. Det är ingen idé att försöka. Lika lite går det att meritera sig in i Guds rike. Rikedomar hjälper inte. Andra materiella resurser hjälper inte. Guds rike handlar om Guds nåd och då handlar det om att våga öppna sig för den nåden och det är det som Du och jag är kallade att göra, att öppna oss för Guds nåd som möter oss i Jesus och som sänder oss ut att leva kärleken. Jesus såg på den rike mannen med kärlek. Jesus utmanar oss och är en förebild för oss. Vi får se på varandra med kärlek, med den kärlek som alltid tar initiativet, med den kärlek som gör sig till ett med sin medmänniska, med den kärlek som inte låter sig begränsas till den privata sfären, nej den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt, som aldrig upphör och som är störst av allt. (1 Kor 13). Jesus kallar Dig och mig. Ett fattas Dig, säger han lika mycket till mig som till Dig. Det handlar om att börja om, börja på nytt, den dagliga omvändelsen där vi ser att vi hör samman, där vi ser att vi lever under samma himmel och där vi får följa Jesus, tala tydligt om honom i både ord och handling så att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredsoch skapelsen återupprättas, både här i Karlsborg och runt om på vår gemensamma glob och där våra resurser får bli till glädje för många. Vi får vara burna i allt detta av Guds omsorg och Guds kärlek. För Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. I Jesus namn. Amen

I dag är det påskafton och jag gläder mig så med mina judiska syskon som firar Pesach – påsk. I kväll är det den andra sederaftonen då de åter igen äter en påskmåltid enligt en speciell ordning som återfinns i en bok som heter Hagada (som betyder  berättelse). Symbolrätter som påminner om Israels barns uttåg ur Egypten ska användas. Osyrat bröd dukas fram liksom bittra örter, saltvatten, ett kycklingben, en röra som består av malda äpplen, mandel, kanel och några droppar vin. Röran som heter Charoset påminner om det murbruk med vilket Israels barn skulle bygga förrådsstäderna Pitom och Ramses (Läs gärna 2 Mos 1 och 2 Mos 12). Fyra bägare med vin ska drickas som påminner om 4 olika verb som används för att visa hur Gud befriade Israels barn ur Egypten. En sjunger, berättar olika saker om uttåget ur Egypten, påminns om att en var med vid uttåget. En inkorporerar sig själv när en firar denna måltid. Det handlar om delaktighet i det som var och som på ett sätt blir en del av nutiden.

Vem befriade Israels barn ut ur Egypten ur faraos förtryck? Jo, Gud, Gud som uppenbarade sig för Mose och gav Mose fyra konsonanter som ett uttryck för sin identitet; JHVH. Dessa utläses som  Jag är eller möjligen Jag är den jag är eller Jag är den jag ska visa mig vara.Jag gläder mig så med mina judiska syskon att de får påminna sig om och konkret leva sig in i att Gud är befrielsens Gud och att de därför inte behöver några andra gudar jämte Gud (Läs gärna 2 Mos 20).  Det finns bara en Gud och det är Gud.

Som kristen firar jag också påsk denna helg. Skärtorsdagen påminde om att Jesus instiftat nattvarden, att han uppmanade sina lärjungar att följa Honom. Han tvättade sina lärjungars fötter som ett uttryck för just detta. När Jesus instiftade nattvarden gjorde han troligen det i en judisk påskmåltid. Jesus var jude och inget annat. Det var i sitt judiska sammanhang som han talade till sina judiska syskon på ett sådant sätt som de skulle kunna förstå. Han fördjupade judiska tankegångar och genom både ord och handling visade han på Guds rike – människans relation med Gud, med medmänniskan och med sig själv. Han visade i allt på den Gud som befriade Israels barn ut ur Egypten. Han firade alla dåtida (som också är nutida) judiska högtider. Han var i konflikt med fariséerna som var ett av de partier som fanns på Jesu tid och samtidigt var det inte de som förde honom till romarna. Kanske var det så att Jesus själv stod nära fariséerna och att de därför lätt kom i konflikt med varandra. En del forskare menar det. De som fångade in Jesus och förde honom till de romerska myndigheterna var snarare översteprästerna som av taktiska skäl stod nära det romerska styret och som var utsedda av romarna.   Jesus dömdes till döden av romarna, korsfästes av romarna; dödades av romarna – inte av judarna.

Ändå har det judiska folket genom århundraden fått bära skulden för Jesu död. Hur kunde de bete sig på ett sådant sätt när nu Gud befriat dem ut ur Egypten? Hur kunde de göra så mot Guds son? I Improperierna ( Anklagelserna) som återfinns i 1986 års Missale i Svenska kyrkan står det: Mitt folk, mitt folk vad har jag gjort mot dig? Och varmed har jag betungat dig? Svara mig. Jag förde dig upp ur Egyptens land: du har rest korset åt din Frälsare… Jag förde dig genom öknen i fyrtio år, med manna mättade jag dig. Jag förde dig in i det bördiga landet: du har rest korset åt din frälsare… Mellan olika verser återkommer texten: Helige Herre Gud, Helige Herre Gud. Helige starke Gud. Helige starke Gud. Helige Odödlige, förbarma dig över oss. Helige Odödlige, förbarma dig över oss. Nu förds en debatt om huruvida dessa Improperier (texten är längre än den citerade men finns inte längre med i vårt senaste Missale från 2017) kan framföras i våra kyrkor som körverk i gudstjänster på långfredagen eller inte. Kunniga personer talar om tolkningshistorien och att dessa Improperier aldrig var tänkta att förstås antisemitiskt utan handlade om oss kristna. Flera är de präster som sagt samma sak. ”Jag ser detta som en anklagelse mot mig som kristen inte mot judarna”. Risken med ett sådant tänkande är att en blir ersättningsteolog, d v s det judiska handlar om det kristna. De kristna och ytterst eller innerst, kyrkan, har övertagit rollen som Guds folk. Judendomen har då spelat ut sin roll sedan Jesus kom och Gamla testamentet hjälper oss egentligen enbart att förstå Nya testamentet där Gamla testamentet blir endast blir en sorts bakgrundsskildring till det nya. Gamla testamentet är då just ”gammalt” till skillnad från Nya testamentet som just då är det nya i förhållande till det gamla och Gud är då snarare kristen liksom Jesus nog i vilket fall var just kristen.

Den kristna påsken har för judarna varit en svår period som upprepat sig år efter år i århundraden med anklagelser och med förföljelser när det varit som värst. När det gäller Improperierna och Palestrinas underbara musik hjälper det inte att de inte var tänkta som ett angrepp på våra judiska syskon. Det hjälper inte att präster predikar om dem och säger att de handlar om oss kristna. De är så tydligt skrivna med anspelning på det judiska folkets befrielse att den antisemitiska stanken ändå väller fram.

Vi kristna måste lära oss och än mer träna på att lovsjunga Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, på ett sådant sätt att vi inte blir antisemiter eller ersättningsteologer. Vi kan tala tydligt om Jesus utan att förvandla judendomen till hans kontrast. Vi kan stå nära korset och se hur det är ett uttryck för Guds kärlek där Gud på ett konkret sätt visar oss att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden. Vi får med glädje ropa påskropet om Kristi uppståndelse och påminna oss om att det är Gud som förde Israels folk ut ur Egypten, som slöt förbund med Noa, med Abraham, med Mose och som genom korset och uppståndelsen också slutit ett förbund med oss som inte är judar, att det är denna Gud som är Gud. Judar och kristna har samma Gud. Sedan förstår vi Gud lite olika – men väldigt mycket delar vi. Tillsammans kan vi glädjas över Guds storhet! Därför behöver vi fördjupa våra kunskaper om judendomen och det judiska folket så att vi som är kristna kan tala om den judiska religionen och traditionen, inte på ett schablonartat sätt, utan på ett sätt där vi gör rättvisa åt det vi försöker beskriva. Det bästa är att tala med varandra innan vi talar om varandra.

Ett boktips i påsktid är den amerikanska boken ”Krister among the Jews and Gentiles” som på många sätt är en hyllning till den tidigare professorn vid Harvard University tillika biskop i Stockholms stift: Krister Stendahl. Redaktörer är professorerna Paula Fredriksen och Jesper Svartvik. Boken är utgiven på Paulist Press (www.paulistpress.com). I den boken skrivs det artiklar om vikten av att tala väl om varandra, om vikten av att inte schablonbeskriva etc. Vi som svenskar kan vara stolta över Krister Stendahl. Hans engagemang i den judisk-kristna dialogen har betytt så oerhört mycket och får fortsätta att inspirera oss.

Så till slut tillbaka till rubriken: Vem är vad? Kan vi säga att vi inte är antisemiter och vi förfäktar en antisemitisk text som i och för sig inte var tänkt att vara en antisemitisk text? Vem bedömer vad som är antisemitism? Är det den som drabbas av den eller är det den som förfäktar att en inte menar att vara antisemit? Låt oss betänka hur vi själva uttrycker oss när vi lovsjunger vår Herre Jesus Kristus och när vi betänker vår egen synd och skuld. Låt oss glädjas över korsets Herre och samtidigt se att också i Honom möter vi vår judiske broder.

I kväll får jag ropa påskropet: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Och till mina judiska syskon vill jag säga: Glad Pesach!