Nedanstående predikan hölls i Skara domkyrkan Annandag jul 2015. Texten som jag predikade över är Luk 12:49-53: 

Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” 

Det brinner i knutarna! Kanske känner ni igen det uttrycket? Det brinner i knutarna! Det handlar om att det är bråttom, att det inte längre går att ta det lugnt. Och så är det i vårt land och i vår värld. Det är bråttom att tydligt stå upp mot de människofientliga krafterna som får det att bokstavligen brinna i knutarna i tänkta flyktingförläggningar där bl. a ensamkommande flyktingbarn skulle kunna få en fristad. Våra röster måste höras tydligt mot allt det djävulska som dessa handlingar uttrycker. Det brinner i knutarna!

Men det brinner också i knutarna att stå upp mot de politiska krafter som allt mer tycks ha framgång i vårt land – de politiska krafter som gör skillnad på människor utifrån etnicitet och utifrån religionstillhörighet. Det brinner i knutarna att stå upp mot den politik som får det att mörkna i Sverige, den politik vars människosyn strider mot det som Jesus själv förkroppsligade och förkunnade i ord och handling. Det brinner i knutarna om vi vill vara ett land där vi tillsammans är systrar och bröder oavsett härkomst, oavsett hudfärg, oavsett religion, om vi vill vara ett land som präglas av omsorg, omtanke och syskonkärlek – oavsett id-handlingar.

Det brinner i knutarna när det gäller insatser för fred, försoning och rättvisa. Det är så lätt att hänskjuta allt detta till FN:s säkerhetsråd, till USA och Ryssland. På 1970-talet sjöng vi: En ensams händer kan ej bygga en fredens värld. Och det är sant! Men en förändrad värld börjar med förändrade människor med förändrad människosyn – en människosyn som präglas av det som Jesus själv inkarnerade och en syn på världen i stort där det bibliska begreppet shalom skulle kunna vara målet. Shalom står inte bara för fred, d v s där krigets realitet är ett minne blott, utan också för just rättvisa, för klimatmedvetenhet, för ansvarstagande för skogar, åkrar, ängar, luft, hav och berg och för den gränsöverskridnade syskonkärleken. Och allt börjar i det lilla, allt börjar med Dig och mig.

Det brinner i knutarna! Jesus själv talade om att han kommit för att tända en eld på jorden. Och han säger i vår evangelietext idag: Om den ändå redan brann! (Luk 12:49) Elden har många betydelser i Bibeln. Den är ett uttryck för lidande (Ps 66:12), för det förtärande. Men elden är också kallelsens eld – den kallelse som t ex Mose fick erfara när busken brann utan att förtäras och en röst kallade honom till ett helt nytt sammanhang. Elden kom som lågor över lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse om pingstdagsundret när kyrkan s a s ”föddes” och de två lärjungarnas hjärtan var brinnande efter att ha fått samtala med den uppståndne Jesus på väg mot Emmaus. När Jesus talar om elden som Han har kommit för att tända har det i allra högsta grad med Gud att göra, med Guds rike att göra, det rike som handlar om relation med Jesus själv – en relation som är relation med Gud. Det är det som julen handlar om. Gud som blir människa och som visar oss på det sant mänskliga och som vill den ömsesidiga relationen.

När Jesus talar om elden, gör han det för att visa på förändringens möjlighet. Hela Jesu sinnelag präglades av utgivandet. Redan i Kristi preexistens – hos Fadern före all tid – det vi inte förstår, det vi inte har grepp om, det vi tafatt talar om som den treenige Guden – redan i denna preexistens fanns den utgivande relationen. Aposteln Paulus talar om det i Filipperbrevets 2:a kapitel: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:5-7) Hela julberättelsen om Jesu födelse i krubban handlar om utgivandet, om människoblivande, om ett sant mänskligt mönster också för oss, också för Dig och mig när vi ser på vårt samhälle och har att vara med och förändra från mörker till ljus. Då kan aposteln Paulus ord ringa i våra öron: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:5)

Den elden som Jesus ville tända är en eld som lyser upp så att vi ser i mörkret, den eld som fördriver mörkret, den eld som mörkret inte kan övervinna. Det handlar om kärlekens eld – inte hatets flammor, godhetens eld – inte ondskans lågor, det sant mänskligas eld – inte det förödande destruktivas. Denna eld har sin brännpunkt i Jesu död och uppståndelse. Det kan tyckas konstigt att tala om korset vid jultid. Men krubban och korset hör ihop. Det förstod också Carl Mikael Bellman som skriver i sin julpsalm: De späda ögonkast / som strålar kring din linda, / de skänker världen liv / och mörkrets här skall binda. / Du gjorde väl som kom! / Men, ack, min frälserman, / din vagga och ditt kors / står redan när varann! Dopet som Jesus talar om i vår text idag är just korsdöden och uppståndelsen. Det är det ytterst förändrande. Där har elden, den förändrande, den upplysande, den värmande, den förtärande, sin brännpunkt.

Men Jesus är också i sin egen person själva elden. Det finns ett Jesusord som inte finns i Bibeln men som finns bevarat hos kyrkofäderna Origenes och Didymus den blinde från Alexandria, ett Jesusord där det står: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket. Därför är Jesus så viktig. Därför är inkarnationen så grundläggande – detta att Gud de facto har blivit människa i en historisk person. Det kommer vi inte ifrån. Så är det! Och den eld som Jesus vill tända är också relationens eld, den eld som brinner när vi lever i relation med Jesus, den eld som ger oss kraft, den eld som värmer oss och som gör att vi kan värma andra, den eld som får bränna bort det som gått snett i vårt liv – och därmed en domens eld redan här och nu så att vi kan säga att där Jesus går fram går domen fram – redan här och nu. Det brinner alltså i knutarna.

Jesusrelationen utmanar. Så var det från första stund. Det lilla barnet i krubban utmanade de politiska makterna, de mörka krafterna som gjorde skillnad på människa och människa. Herodes lät, enligt evangelisten Matteus, döda alla babypojkar som var 2 år eller yngre i sin jakt på det barn som hotade maktens förtryckande strukturer.

Men Jesus fortsatte att utmana genom sin förkunnelse i ord och handling – också sin egen tids och sin egen religions etablissemang. Han ville inte skapa någon ny religion men han utmanade. Och han orsakade splittring – en splittring som föranledde den romerska ockupationsmakten att ingripa och, som man trodde, oskadliggöra.

Men det var tvärtom. På korset vann Jesus segern mot ondskans destruktiva makter – den seger som hans historiska uppståndelse vittnar om. Och utmaningen fortsatte och fortsätter. Rommarrikets härskarkrafter fortsatte att utmanas genom Petrus och Paulus Kristusförkunnelse och genom de tidiga kristnas martyrium som omvittnas av bland annat katakomberna i Rom. Men också i de små sammanhangen fanns utmaningen. Orden i vår evangelietext visar att Jesusrelationen utmanade in i det vanliga familjesammanhanget: Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:52-53) Kristusrelationen har alltid utmanat.

Utmaningen är i allra högsta grad också dagsaktuell. Som kristna får vi hålla oss nära elden – nära Jesus själv och i ord och handling vittna om Honom, tala tydligt om Honom. Det är viktigt i vårt multireligiösa samhälle. Vi ska vittna om Jesus. Det är vår kallelse som kristna. Denna kallelsens eld, denna kärlekens eld får brinna i våra hjärtan – en eld som vi får sprida och där det också handlar om att ge sitt liv för sin medsyster och medbroder på ett förändrande sätt – ett sätt som handlar om att göra skillnad.  Det handlar om kärleken, om att vara medmänniska och om att se vår medsyster och medbroder både dem på nära håll och dem på långt håll, att lyfta blicken och se sammanhanget, se att vi hör ihop, se att vi är älskade oavsett allt, älskade syskon som hör ihop på denna jord med ansvar för varandra och där mångfalden är en rikedom också i de nära sammanhangen. Återigen det utombibliska Jesusordet: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket.  Och med aposteln Paulus ord: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:5) Det brinner i knutarna! Amen

För ca 18 månader sedan framförde jag en hälsning på Sigtuna stiftelsen när Churches Commission for Migrants in Europe (CCME) samlades för sitt årliga möte. Jag var ombedd av ärkebiskopen att representera Svenska kyrkan. Den hälsning jag framförde skulle lika gärna kunna vara framförd idag.

Den svenska desperata politiken gällande flyktingar är djupt bekymmersam.  Det är viktigt att våra röster hörs. Och kyrkans röst i flyktingfrågan ska vila tungt på biblisk grund.

Hälsning på CCME:s (Churches Commission for migrants in Europe) möte i Sigtuna 140626. Tema: Crossing Boarders
____________________________________________________________________
Dear brothers and sisters! Dear friends! What an honor for me to stand here infront of you all to give this greeting as a representative of Church of Sweden. I will great you all also from the newly installed archbishop Antje Jackelén who couldn´t participate this time but are happy that you all are here and for the theme of this meeting.

My contribution will go in line with my words in the morning prayer. The theme of this meeting is, as far as I have undersood – crossing boarders. As churches we have to remember and to remind us that God him or her self crossed boarders. What God did is that God became a human person. The Son in the trinnity became human, became a man, a Jew and lived in a jewish context. God the Son, in that sense, did not, as S:t Paul writes, regard equality with God as something to be exploited, but emptied himself, taking the form of a slave, being born in human likeness. (Philippians 2:6-7)God crossed boarders. God also became a refugee in another contry during Jesus early childhood. God crossed boarders. Jesus walked through Samaria and talked to a despited woman. God crossed boarders. Jesus talked and visited and had a meal with persons who worked for the Roman custom system. God crossed boarders. Jesus died on the cross and rose from the dead. God crossed boarders.

As churches we must live the incarnation. We are called to follow Jesus and to cross political and other boarders and limitations that people build to help our brothers and sisters in deep need who run for their lives, who flee from their home countries where they can´t stay because of political or religious conviction or sexual identity, to live what the Rotarians call ”Service above self”. We have to hear there cry, and not only to hear but to help, to be a compangion because we are called to love and called to live the love. We have to raise our voices together for a more human Europe! Together for a human Europe – that is our challange and our task to stand up for. I´m glad that you all are here today to share with each other, to inspire each other. We need each other in this. We saw claerly through the election to european parliament that dark powers of xenophobia are becoming stronger and stronger in Europe. To be a part of that is to be anti christian.

Dear sisters and brothers, as created in the immage of God we are called to love and create. Let us take that seriously and se how we booth concretely can help our brothers and sisters in need and how we can influence our goverments in our home countries so that political situation can change in Europe. Let us also see how we can inspire our parishes how we can recieve and in words and deeds love our brothers and sisters who are refugees or immigrants to feel at home. The former archbishop of South Africa Desmond Tutu went to P W Botha and ponited at the Bible and said to him: ”I´m sorry my friend but we take this book seriously.” Dear all: Let us take the Book seriously and be an incarnational church and live concretly the love of God. I wish you all good and inspiring days in the name of Jesus Christ! Thank you!

Sermon in Bavaria – General Synod opening service 2015-11-22. Rom 12:3-13
____________________________________________________________________
Dear brothers and sisters in Jesus Christ! What an honor it is for me to be together with you here at the opening service of your General Synod. It´s not only a personal honor for me but also an honor for my diocese – the diocese of Skara in south west of Sweden. It´s an honor and a sign of friendship and love. Thank you so much, and may God´s love fill you with strength and clear thoughts during your assembly!

In my diocese we have been talking much and are still talking much about ”being together”. What does that mean and how shall we live it? ”Together” is a keyword for Christian life and Christian love and it´s exactly what Paul speaks about in today’s text from the letter to the Romans. “Together” is a love that is like blood floating in the veins.

The words from Paul’s letter to the Romans are a wonderful text with a marvelous message to us here today. Paul starts our text with talking about how we should look at ourselves – not with too much self-esteem. It´s of course right in one way and wrong in another. It´s right because we are sinners. We are all part of the sinful world which means that we are all part of the struggle between good and evil – a struggle which takes place within each one of us and we all have to affirm Gods call of us to be on the good side.

At the same time Paul is “wrong” because we live in the grace of God which means that we are at the same time righteous and sinners. Simul justus et peccator. That is how we shall look at ourselves. We are justified through grace alone. This is important. Grace is the key-word for Martin Luther as you all know so well. But it´s also the keyword for us. Grace is something that comes from God. It´s not something that we can gain through good deeds. It´s not something that is for sale. No, God´s grace is a gift from God through his creation, through his deliverance of Israel and primarily through Jesus Christ, through his life, through his teaching in words and deeds and through the greatest deed of all – the death on the cross and the resurrection. In God, in God´s grace shall we live, shall we breath, shall we walk, shall we work. We remember what Paul said at the Areopagus: ”In him we live and move and have our being”. (Act 17:28) This is a gift from God and we call it grace – grace alone.

When we live in this grace we see clearer that we belong together. Probably you don´t agree on every point during your General Synod. If so, I recognize this from the General Synod of Church of Sweden last week. We did not agree on every single subject but we belong together. It is important to see that we all have gifts which contribute to the Church – the Church with capital C – a Church which is the body of Christ, a Church that we build up together in unity in diversity with Jesus Christ in our midst. So try to look at each other as gifts to each other. Try to look at your self as a beloved sinner who can contribute in building the Church together with the Lutheran brothers and sisters, first of all here in Bavaria.
What type of gifts did Paul think of? Prophesying, service, teaching, exhortation, consolation, leading and acts of mercy. It was seven gifts. Everyone had something to give. It is still so and we need to improve our ability to see each other’s gifts and to see our own gift. The gifts are not personal in the sense that you can use the gift for yourself, for your own wellbeing. No, the gifts are gifts of Gods grace not only to you and me, not only to each one of us so we can be popular, so we can gain success, so we can be famous. No, no, no. The gifts are gifts of grace for the Church, for the body of Christ, for the Kingdom of God. Everything that we do with the gifts that we have been given is for the Kingdom – the Kingdom of God in Bavaria, in Germany, in Skara, in Sweden, in Europe, in the world.

Paul is also talking about serving the Lord. What does that mean? Serve the Lord. This is the motive for all Christian conduct. Instead of kyriō, some MSS (D, G) read kairō, “serve the hour.” If this were the correct reading, Christians would be urged to meet the demands of the time in which they live. To serve the Lord is to serve our sisters and brothers no matter where they come from, if it´s from Syria, from Iraq, from Afghanistan, from Palestine or from other countries. You Germans have an open heart and many of us in Sweden admire your decision to receive so many refugees. We try to do the same and I think this is a good example of how we, in our time, can practice Christian hospitality and in that way serve the Lord. To be a Christian is to be generous and welcoming. It is to serve the world, to contribute to the healing of the world, “to make it a better place for you and for me and for the entire human race” as the pop-singer Michael Jackson put it in a famous song called Heal the world. Then we have to live the gospel, not only talk about it, not only in words proclaim the King but also in deeds make the Kingdom of God a visible reality. To serve the King and to serve “the hour” is the same thing because it´s in the hour, in our ”now”, that we meet all the needs of our brothers and sisters. When we serve them we serve the Lord, then we live the gospel and proclaim the Kingdom of God.

Love then, is a word that some people are so tired of. It is a four letter word that is worn out. Why do you always speak about love – can they say. Speak of something else or, at least, let us understand and really hear what you mean. The answer is that love is the foundation of our existence – as I said in the beginning of this sermon – it is like the blood in our veins. It was out of love that God created the world and continues with the ongoing creation. It´s out of love that God sent his only Son who showed us God´s love – God´s life giving love through Jesus life, his teaching in words and deeds and his death and resurrection. It´s out of love that Jesus is in our midst today through the Holy Spirit. But love is also the foundation for unity. I spoke about the word ”together”. It can act as filter through which we can Filter everything we do. What does together mean in parish work, with children, with young people, with adults, with old people? What does ”together” mean in relation to other churches, in relation to our catholic brothers and sisters, in relation to our reformed brothers and sisters, the Orthodox brothers and sisters and so on? We really do have so much in common. We share the Bible, we share the baptism, and we share our belief in the triune God. We share the possibility to pray to God. We are already together but we need to remind ourselves of this.

What does ”together” mean when we come to people of other faiths? Is God Christian? Is God Muslim? Is God Jewish? The answer is no. Is God religious? The answer is no. God is God and God has shown himself for us in a unique way in Jesus Christ. Jesus is true God and true Man. But with our Muslim, and Jewish, and Hindu brothers and sisters we share the same God because there is just one God. The God of love who challenges us to live His love.

Dear brothers and sisters, dear part of my Lutheran family, we belong together as brothers and sisters. We are a unity in diversity. We need to start living this, in the local parishes, in our local churches. Paul challenges us, and of course totally influenced by Jesus, to live this love. Not only among those who think exactly as we do, or as I do. The unity in diversity is to be lived together with all Christian brothers and sisters no matter what denomination they belong to. And the challenge is even greater – the challenge is that this unity in diversity shall include all people, so that we see that we are all part of God´s creation, we are all created by God in his image. (Gen 1:26)

So what is the way forward, the next step? First we have to read the Bible more deeply – to re-read through the light of God´s love. We have to be thorough with the texts, to come underneath the texts and see how the texts speak to us about how to be human, driven by God´s love and God´s grace. I don´t know how often you read the Bible, but we all, including my self, have to do it more – and share the texts and our thoughts with each other and try to live the word, because it´s a living word and it can make us alive.
Secondly we have to pray, pray to the Father, to Jesus, to the Holy Spirit – and pray constantly. Come Holy Spirit and renew your creation, renew me, renew my church and send me as your tool to make the world a better place. That is a prayer that we can use every day. We can pray with open hands as a sign that we are prepared to live, really live as Members of the Body of Christ.
The third point is that we have to work together for the togetherness of our church, our churches, our religious people and our world. It´s easy to talk. I have talked for quite a while now. But we can´t just talk. We have to walk and work. We can´t wait. Paul says: Do not be slothful in zeal, be fervent in spirit, serve the Lord. (Rom 12:11) Let´s continue to do that, to live that, in love. And let´s do it together – as brothers and sisters. Let us truly live the unity in diversity. For the sake of our world, for the sake of the Kingdom of God. In the name of Jesus Christ. Amen.

Två dagar efter det fruktansvärda rasistdådet på skolan Kronan i Trollhättan återinvigde jag Götalundens kyrka som ligger just i Trollhättan. Det blev en gudstjänst präglad av både glädje och sorg. Men framför allt blev det en manifestation för Livet – Livet som är starkare än livets begränsningar. Här nedan finns den predikan som jag höll.

”Vi är samlade till en glädjefest men med, kanske både bildligt och bokstavligt talat, tårar i ögonen. Här i det nyinvigda kyrkorummet påminns vi både om livet och döden. Detta rum har sannerligen med livet att göra. Här kommer människor att samlas till söndagliga gudstjänster och andra gudstjänster, här kommer människor att döpas, här kommer ungdomar och andra att konfirmeras, här kommer älskande att bekräfta sitt ja till varandra. Det är ett livets rum detta kyrkorum – och samtidigt är det ett dödens rum – ett rum där vi påminns om att livet är skört, att livet är hotat, att det jordiska livet riskerar att ta slut och en gång garanterat kommer att göra det. Men vi påminns också om det trotsiga budskapet om livets seger. När allt tycks som svartast, när sorgen förstummar, när förlamningen griper tag, vill detta rum och alla kyrkorum, just trotsigt, påminna om att Livet mot alla odds har vunnit, att Livets Herre brutit dödens bojor, att livets Herre visat oss att Livet är större än livets begränsningar. Därför kan vi också med glädje ta detta rum i bruk igen. Därför är det viktigt att vara här på denna livets plats där budskapet om Jesu död och uppståndelse blir så påtagligt. Självklart går våra tankar, också idag, till främst de familjer som drabbades av det rasistiska illdådet i torsdags, till de avlidnas och skadades vänner, till alla på Kronans skola – skolledning, lärare och elever. Min bön – ja, vår bön, får vara att Gud ska vara med dem och bära dem steg för steg, stund för stund, sekund för sekund i deras outsägliga sorg och saknad. Men vi får också be för den familj där han som genomförde hatbrottet växte upp – be om Guds omsorg också om dem. Och vi får be för oss själva – be att vi inte fylls av hat, be att vi tvärtom kan vara redskap för den kärlek som spränger alla gränser, redskap för Gud som är större än alla religioner. Må vi tillsammans med våra kristna bröder och systrar, med våra muslimska bröder och systrar, med våra judiska bröder och systrar och med bröder och systrar av annan trosåskådning kämpa för och värna det samhälle där natt blir till dag och där vi ser vår medsyster och medbroder som Guds älskade barn. Må vi tillsammans stå upp mot hatet, mot våldet, mot främlingsfientligheten och mot all typ av mänsklig marginalisering och aldrig låta det destruktiva segra. Precis som aposteln Paulus skriver i Romarbrevets tolfte kapitel: Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Nu har vi återinvigt detta heliga rum och det får vara som ytterligare ett stationshus här i Trollhättan Det kan ju låta som en nedsättande uttalande om en kyrka som betytt så mycket för så många. Men så är det inte. Nej, det är inget nedsättande påstående om Götalundens fina kyrka som i år fyller 57 år och som kommit till tack vare Norra Trollhättans småkyrkostiftelse d v s Egna hems och Stavrelunds kyrkliga syföreningars ekonomiska organ. Jag har lärt mig att det var tack vare syföreningarnas arbete och kollekter som man fick ihop mycket pengar redan innan denna fina kyrka var byggd och det blev en rejäl grundplåt för att möjliggöra kyrkans tillkomst. Vad menar jag då med stationshus? Jo, det är just kyrkobyggnadens uppgift att vara ett stationshus längs med färden – längs med livsvägen – i glädjens och sorgens sammanhang men också i det alldeles vardagliga. Men vilken typ av station menar jag då? Jo, nådemedelsstaionen. En nådemedelsstation är en plats där nådemedlen nyttjas d v s människor döps, Ordet förkunnas och mässan firas. Ordet, dopet och nattvarden är kyrkans nådemedel. Guds nåd strömmar emot oss i dessa sammanhang eller snarare synliggörs i dessa sammanhang för egentligen strömmar Guds nåd emot oss hela tiden men vi har så erbarmligt svårt att förstå det, att se det, att ta emot det och leva i det. Därför behöver vi nådemedelsstationer likt Götalundens kyrka och likt andra kyrkor som påminnelseplatser om och konkretioner av Guds nåd. Det är som om Gud själv också säger till Dig och mig: ”Ja, men räta på ryggen, Du är ju älskad och bara för att Du är.” Därför är det med tacksamhet – ja också med en glädje mitt i allt, som jag är här idag och firar en återinvigningsmässa så att denna plats, åter igen, blir en påminnelse, en sorts knack på axeln gällande Guds nåd, Guds kärlek som är gränssprängande och utmanande.

När Jesus samtalade med anhängare till fariséerna och några av Herodes anhängare – var de ute efter att sätta honom på prov och de tog upp en samhällsaktuell fråga för att gillra en fälla för honom. Genom smicker och ironi inledde de sitt försök att snärja Jesus med hans egna ord. Var det rätt att som jude betala jordbruksskatt till den romerske kejsaren – en skatt som handlade om ungefär en denar per år? Borde man inte strunta i det och stå upp för folket, det utvalda folket som hade och har att följa Torah – de fem Moseböckerna med de 613 buden och förbuden? Om Jesus hade sagt: Nej, man ska inte betala skatt till ockupanterna, hade det troligen blivit slutet för honom på ett annat sätt än vad det blev. Redan när Jesus var barn inleddes en skatterevolt mot den romerska ockupationsmakten. Revolten ledde i slutänden till att mängder av människor korsfästes av romarna längs med vägarna som en påminnelse om att det inte var något valbart erbjudande att betala skatt till romarna. Det var tvång. Jesus hade därför ansetts som upprorsman och troligen fångats in och avrättats beroende på skatterevolutionen. Om han hade svarat, jo, det är rätt att betala skatt till kejsaren hade han inte längre varit trovärdig i sitt tal om Guds rike och kanske tappat sina anhängare. Men Jesus bad istället fariséerna och herodesanhängarna att ta fram ett mynt och visa upp bilden – den förhatliga bilden på kejsaren där dessutom stod inskrivet: Tiberius Caesar Divi Augusti Filius vilket betyder ” Den ärovördige Tiberius, den gudomlige Augustus son”. Dessa mynt var egentligen förbjudna att visa upp i Jerusalems tempel så det är förvånansvärt att fariséerna och herodianerna hade ett sådant mynt på sig. Dessa mynt dög inte till att köpa offerdjur för. Man var tvungen att växla in dem mot de judiska mynten. Tiberius bild fanns alltså på myntet och påminde om att detta silvermynt egentligen var kejsarens och att man genom att betala skatt skulle ge tillbaka det som var kejsarens och som bar kejsarens bild. Men, det fanns något som var viktigare nämligen att ge tillbaka till Gud det som var Guds och som bar Guds bild – människan. Varje människa är Guds avbild så varje människa inklusive herodianer och fariséer och alla andra skulle överlämna sitt liv åt Gud och därmed varenda andetag och varenda handling – allt skulle stå i Guds tjänst.

Götalundens kyrka är en nådemedelsstation. En nådemedelsstation är en plats där man för ett kort tag får vila sig, hämta kraft, få sitt liv och sin tillvaro belyst av gudomligt ljus för att sedan ge sig ut. Vi kristna är inte kallade till navelskåderi. Vi kristna är inte kallade till en lite lagom och trevlig fritidssysselsättning. Nej, vi kristna är kallade ut i en värld där stora risker väntar. Texten om skattemyntet har ibland tagits till intäkt för att det finns områden där kyrkan inte ska vara engagerad. Kyrkan ska, säger en del, trösta, kyrkan ska värna de traditionella högtiderna, kyrkan ska finnas när kris och katastrof är ett faktum. I övrigt ska kyrkan finnas tillgänglig för den enskildes andliga längtan men inte lägga sig i politiska frågor. Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud och gör boskillnad. Och visst ska kyrkan självklart vara till för allt det nämnda – inte minst just nu i allt det svåra. Men kyrkan med alla dess engagerade ska också vara en kyrka som hörs i alla möjliga sammanhang. Kyrkans röst, Din och min röst – för vi är kyrka tillsammans – måste höras där människor kommer i kläm, där människor flyr för sitt liv, där människor blir marginaliserade, där människor blir trampade på p gr av etnisk bakgrund, sexuell identitet, religiös tillhörighet. Jag säger ofta att vi ska stå upp som kyrka därför att Jesus kallar oss till detta. Jesus kallar oss till ett samhällsengagemang, ett samhällsansvar där vi i ord och handling talar tydligt om Jesus, ger röst åt Jesus och är hans händer och fötter. På det sättet får vi vara med och som en del av det s k civilsamhället bidra, bidra tydligt utifrån vårt centrum som är Jesus själv. Allt tillhör Gud – Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus och som vi också ser i varje medmänniska. Ge åt Gud det som tillhör Gud. Det går inte att avskärma vissa saker. Det finns på det viset inget andligt liv som inte har med hela vårt liv, hela vår tillvaro att göra. Kyrkan är därmed politisk därför att evangeliet är politiskt – inte partipolitiskt. På det viset manar verkligen psalm 57 i vår psalmbok till eftertanke. Där står det: Sin enda grund har kyrkan i Kristus Frälsaren. Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen… Men där står också: När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Men hur ska vi då orka att mitt i allt leva som kristna? Jo, vi behöver stationshuset – kyrkan – i detta fall Götalundens kyrka. Vi behöver få vara här, och vara här som dem vi är, oavsett ålder, oavsett tro, oavsett funktionsnedsättning, oavsett politisk hemvist, oavsett medborgarskap, oavsett sinnesstämning, oavsett allt för att fyllas av kraft, fyllas av Guds energeia – Guds energi i gemenskap med andra, i kraften av Ordet, dopet och mässan. Guds barn behöver samlas och sändas. I slutänden handlar allt om att låta sig vara sänd av Gud, att lyssna in sin kallelse – en kallelse till kärlekens tjänst – här i Trollhättan eller i Skara stift i övrigt eller där en har sin dagliga vistelseplats. Vi är Guds avbilder, Guds älskade barn. Just sådan är Du. Lev i detta, öppna Dig för nåden och ta Din kallelse på allvar ut i en värld där stora risker väntar, där allt är Guds och där vi tillsammans och tillsammans med andra får vara kyrka och stå upp för Livet! Till detta behövs stationshus – en nådemedelsstation som t ex Götalundens kyrka.

Därför får vi mitt i allt och trots allt säga: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen”

Nedanstående predikan höll jag i Sandhults kyrka i samband med biskopsvisitationen som avslutades idag. Kanske kan den vara till glädje och utmaning för Er som eventuellt läser den..

När jag förberedde denna predikan kom jag att tänka på att det är så otroligt lätt att få Jesu ord att bli till en sorts andlig flykt från den verklighet som vi lever i. Dagligdags läser vi om människor som är på flykt för livet från det helvete som Syriens verklighet utgör. Miljontals flyktingar har lämnat landet och är antingen i stora flyktingläger eller på väg mot eller i Europa. Många har sökt sig till Tyskland som tar emot föredömligt många flyktingar och andra har kommit till Sverige och jag blir starkt berörd av vittnesbörd om hur de tas emot av migrationsverket, polisen, organisationer och privatpersoner – ”Välkomna till Sverige!”

Men ändå, att då läsa om att vi inte ska ha några bekymmer för vad vi ska äta eller dricka eller ta på oss när det är just detta som är det dagliga problemet, den dagliga utmaningen för så många människor både i Mellanöstern, i Europa och på andra håll i världen – det känns mycket, mycket märkligt. Det är ju just dessa grundläggande behov som människor måste få tillfredsställda. Att Gud ”vet det”, gör det inte så mycket enklare. Det påminner mig om en text längre fram i Matteusevangeliet där det står: Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det (Matt 10:29) Att Gud vet om är väl något som vi räknar med. Om Gud är Gud så är det väl självklart att Gud vet vad vi behöver, att Gud vet att sparvar faller till marken. Men frågan är inte endast vad Gud vet utan också vad Gud gör. Om man läser texten om sparven som faller till marken på biblisk grekiska – grundspråket för Nya testamentet – så kan man se att det står: καὶ ἓν ἐξ αὐτῶν οὐ πεσεῖται ἐπὶ τὴν γῆν ἄνευ τοῦ πατρὸς ὑμῶν – men ingen av dem faller till marken utan er fader. Gud faller med sparven. Gud är med i det svåra. Sparven är inte övergiven i det fasansfulla. Då blir det annorlunda. Och då kan texten om sparven tjäna som en nyckel för oss att se vad dagens evangelium om att inte göra sig bekymmer handlar om. För då handlar det inte om att dela upp tillvaron i andligt och världsligt, i sakralt och profant, i det som har med Gud att göra och det som inte har med Gud att göra. Nej då handlar det om något annat. Då handlar det snarare om vår utgångspunkt, då handlar det om vad som är vår förståelsegrund för allt det vi upplever, för allt det vi möter och som vi som människor har att hantera. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också. (Matt 6:33) Idag riktar sig dessa ord till oss som är här i Sandhults kyrka. För det handlar om värderingsgrund, det handlar om hur vi ser på vår tillvaro med allt vad den rymmer. Jesus utmanar sina åhörare och därmed också oss – en utmaning till att se att det inte går att dela upp tillvaron i religiöst och ickereligiöst. Det finns ett talesätt som säger: Tro – det gör man i kyrkan – som om religion skulle kunna gå att isolera, som om Gud bara har med vissa saker att göra. Nej, Gud och Guds rike har med allt att göra, med hela tillvaron att göra, med hur vi ser på varandra att göra, med hur vi ser på oss själva att göra, med hur vi ser på vår jord att göra. Rättvisefrågor, klimatfrågor, fredsfrågor, fördelningspolitik, allt innesluts i Guds rikes sfär därför att det till syvende och sist handlar om hur vi lever vårt liv. Guds rike handlar om relation – en reliation som har med hela tillvaron att göra. Naturligtvis handlar det om relation med Gud – och för oss kristna handlar det om relation med Gud som möter oss i Jesus, i en historisk person. I 2000 år har människor försökt att förstå varför Jesus dog på korset och uppstod igen ifrån de döda. Försoningsläror har formulerats som handlar om den syndiga människans befrielse genom ett blodigt offer på ett romerskt avrättningsredskap. Det är klart att Jesu död och uppståndelse handlar om befrielse, befrielse från allt det destruktiva som vi bär på, d v s att vi kan komma inför Gud som vi gjort idag och be om förlåtelse, förnyelse och upprättelse. Men allt detta har sin grund i Guds kärlek. Gud älskar var och en gränslöst mycket. Gud älskar Dig gränslöst mycket! Gud, som är kärleken, vill relation med Dig och mig och älskar oss så konkret att Gud möter oss i en medbroder och genom vår medbroder visar oss att det inte finns något som kan stoppa Guds kärlek. Det är fantastiskt! Gud älskar Dig och mig, inte för att vi är kristna, inte för att vi är svenskar, inte för att vi är européer utan för att vi är människor. Sådan är Gud för Gud är Gud bortom alla beteckningar. Gud är hela skapelsens Gud och därmed alla människors Gud. Det finns ingen annan Gud än Gud och det är i ljuset av Gud som vi får se på vår medsyster och medbroder och se att Guds kärlek också rör hen. Hen är gränslöst älskad och gränslöst värdefull och ett medsyskon till Dig och mig. Utifrån vår Gudsrelation kan vi engagera oss i mat och dryck och bostad och arbete och allt annat grundläggande mänskligt därför att vi gör det utifrån ljuset från korset, Guds kärleks ljus – det ljus som Jesus är (Joh 8:12) och som han uppmanar oss att vara för varandra och för världen (Matt 5:14). Som kristna är vi därför kallade till medmänsklighet som spränger gränser där tro och etnisk tillhörighet inte spelar någon roll utan bara detta faktum att vi hör ihop som Guds älskade barn. I en psalm i vår psalmbok står det: Du kan resa långt bort och jag är där, jag är där. Du kan resa långt bort och jag är där. Varken tro eller ras eller namn sätter gränser. Jag är där. ( Sv.Ps 97:5).Vi är syskon på denna jord – syskon som hör ihop i en och samma familj och då måste alla vi, som jämförelsevis är oerhört priviligierade, dela med oss av våra resurser, av våra möjligheter och ta emot med öppen famn.

Gud är med och Gud känner våra behov. Men för att förstå detta måste vi också söka Guds rike ur ett annat perspektiv nämligen fördjupningens perspektiv. Att vara kristen är att leva det dubbla kärleksbudet där kärleken till Gud är störst. Om vi ska förmå att leva som kristna behöver vi Bibelordet. Jag hoppas att alla Ni som sitter här idag har en Bibel hemma. Jag vill utmana Er var och en att gå hem och läsa i Bibeln. Läs Matteusevangeliets 5:e till 7:e kapitel som är Bergspredikan – en fantastisk text varur vår evangelietext idag är hämtad. Utmana prästerna Magnus, Ingrid, Jon, Mats eller Anna med frågor när ni inte förstår, om ni kör fast. Det är faktiskt prästernas uppgift att kunna öppna upp texter och hjälpa människor att upptäcka mer av Guds kärlek och rikedom. Gå hem och läs och för dialog med prästerna här i Sandhults pastorat. Till detta utmanar jag Er alla för vi behöver Bibelns ord som inte bara är fyrkantiga eller lite runda bokstäver tryckta i lämplig svärta utan levande ord som hjälper oss att se tillvaron på nytt sätt – i ljuset av Gud. Att söka Guds rike är alltså att skärpa sin blick för hela tillvaron med hjälp av Ordet med stort O.

Att söka Guds rike är en process som handlar om hela livet. Det är inget man blir färdig med bara för att man är präst, biskop eller diakon. Nej att söka Guds rike är egentligen att vandra på den väg som Jesus själv kallar oss till – han som är Vägen, Sanningen och Livet. På den vägen behöver vi äta och i ätandet kommer vi nära Jesus själv. Nattvarden är en måltidsrastplats vid vägen. Det är så lätt att tänka att det där med nattvard det är till för andra – inte för mig. Jag vet ju inte riktigt vad jag tror, jag vet inte riktigt hur jag ska beteckna mig själv, jag har ju inte tagit emot nattvarden på så länge. Strunt i alla undanflykter. Martin Luther skriver i sin stora katekes: När vi känner så, börjar vi jämföra vår ovärdighet med sakramentets stora och dyrbara gåva. Vi tycker att vi själva är som en släkt lykta jämfört med den klara solen, eller som gödsel jämfört med ädla stenar. Med sådana känslor vågar man sig inte fram till nattvarden, utan väntar allt längre på att bli värdig. Den ena veckan efter den andra går, och det ena halvåret efter det andra. Om du har för avsikt att vänta tills du är from och ren, och till inget belastar ditt samvete, lär du aldrig komma till nattvarden. (Martin Luthers stora katekes) Alltså: Gud har kallat Dig i dopet och visar Dig var måltidsrasten finns – Guds kärleksmåltid. I en annan psalm i psalmboken står det: Du dukar bord för alla, här är de döptas hem. ( Sv.Ps 399:1) Att söka Guds rike är att ta del av nattvarden därför att vi behöver den på vår livsvandring. Det livsbröd och livsdryck på vår livsvandring.

Guds rättfärdighet, slutligen, handlar om att hålla sig nära Jesus. Solus Christus säger Martin Luther. Endast Kristus. Endast Jesus. För oss som kristna borde detta vara något självklart. Vi behöver inte söka i andra religioners sammanhang. Vi har Jesus och det räcker och det utmanar och det bär. Och det är först när vi står riktigt nära Jesus i trygghet över vår egen identitet som vi kan glädjas med våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska o s v bröder och systrar, lyssna till dem, inspireras av dem i glädje över det som är deras och leva i stolthet över det som är vårt.

Att söka Guds rike och Guds rättfärdighet handlar alltså om att Du och jag får se på hela tillvaron med sådana ögon som kan se att allt hör samman, och att Du och jag kallas att vara medmänniskor i Guds sammanhang där vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva och i ord och handling talar tydligt om Jesus. Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Följande uttalande gjorde de samlade evangelisk lutherska biskoparna från Tanzania och svenskkyrkliga biskoparna som var samlade till 5 dagars samtal och gemensamma gudstjänster mm. Utgångspunkten var texter från Apostlagärningarna. Uttalandet formulerades på engelska för att alla skulle kunna vara med och kommentera och publiceras i detta fall i sin helhet nedan:

Joint statement
by Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania and the Church of Sweden.

We, 14 Bishops out of 24 from the Evangelical Lutheran Church in Tanzania and the 14 Bishops from the Church of Sweden, representing two of the largest member churches of the Lutheran World Federation, have spent 24-28 August 2015 together at the Diocesan Centre in Rättvik, Sweden. The goals for our Common Bishops’ Meeting were:
To get to know each other as leaders in the one Church of Jesus Christ
To understand how context shapes our churches
To strengthen trust between church leaders and between our churches

During these days we worshipped and prayed, listened and talked to each other in smaller and bigger groups. A study visit to the Copper Mine and the Recycling Station in the city of Falun reminded us of our responsibility to be faithful stewards of creation and the resources of planet earth.
Before we leave the Common Bishops’ Meeting for visits of the ELCT bishops to the dioceses in Sweden we want to give this report:
The themes we have discussed cover leadership, common challenges facing our churches and how to maintain and promote cooperation as well as partnership between our churches. This has been done with the guidance by texts from The Book of Acts of the Apostles which describe the life of the first Christians. We focused on the following challenges for both our churches: teaching and education, poverty, discipleship, modern communication and being a church in dialogue – in society and with other religions.
We call on our churches
to give thanks to God for the gift of communion and for our journeys of learning
to persevere in mutual prayer, ministry and diaconia to the world and care for the creation
to renew and deepen our relationships being mindful of generational inclusiveness
to encourage interfaith dialogue and friendly co-existence, especially between Christians and Muslims
to give priority to education and teaching the Christian faith
to promote women in leadership
As leaders of our churches we commit ourselves
to promote mutual learning through exchange of groups, personnel and programs at national, diocesan and parish levels
to nurture discipleship and ministry of all the baptised in accordance with the principles of the Lutheran Reformation
to fight poverty, both material and spiritual
to share and respect theology shaped by our traditions and the contexts in which we live
Rättvik August 28, 2015

On behalf of
Bishop Andrew Gulle Bishop Fredrik Modéus
Bishop Job Mbwilo Bishop Ragnar Persenius
Bishop Solomon Massangwa Bishop Sven-Bernhard Fast
Bishop Fredrick Shoo Bishop Eva Brunne
Bishop Owdenburg Mdegella Bishop Eva Nordung Byström
Bishop Levis Sanga Bishop Per Eckerdal
Bishop Michael Adam Bishop Hans-Erik Nordin
Bishop Lucas Mbedule Bishop Martin Modéus
Bishop Elisa Buberwa Bishop Åke Bonnier
Bishop Stephen Munga Bishop Johan Tyrberg
Bishop Jacob Moreto Bishop Hans Stiglund
Bishop Charles Mjema Bishop Thomas Söderberg
Bishop Ambele Mwaipopo Bishop Esbjörn Hagberg

Presiding Bishop Alex Malasusa Archbishop Antje Jackelén

Nedanstående predikan höll jag idag i Gusav Adolfs kyrka i Borås. Svenska kyrkans Unga hade under ett antal dagar sitt riksårsmöte i Borås – ett årsmöte som avslutades med högmässa. Predikan riktar sig naturligtvis till de 300 ungdomarna som var närvarande liksom till de som sedvanligt brukar gå i Gustav Adolfs kyrka. Men den riktar sig lika mycket till Dig som läser den.

Ut härifrån! UT härifrån! Det där var ju en ganska otrevlig och möjligen något lite överraskande början på denna predikan över dagens evangelietext. Men, sitt kvar! Annars missar Ni ju resten av min predikan och mässan i övrigt. Jag är så glad för möjligheten att vara här hos Er, hos Er som normalt sett firar Er söndagliga gudstjänst här i Gustav Adolfs kyrka och hos alla Er från Svenska kyrkans Unga som just nu har Ert årsmöte här i Borås. Ni i Svenska kyrkans Unga är också så viktiga. Jag har nu, och jag ber om ursäkt för att jag upprepar mig, ett otal gånger i olika sammanhang kallat Svenska kyrkans Unga för Svenska kyrkans Tunga därför att Ni är viktiga och Ni måste höras i vår kyrka och jag kommer att säga något mer om detta i denna predikan.

Men jag inledde med att säga UT härifrån! För ut är vart Jesus kallar oss att gå. Vi ska komma UT, ut och bära frukt som grenarna på en vinstock bär frukt om de förblir på vinstocken. Vinstocken är en biblisk bild för Israels folk som används i den hebreiska delen i Bibeln. Gud älskar sin vingård men är samtidigt kritisk till att den inte bär frukt. Ni hörde något om detta i den första textläsningen idag. Profeten Jesaja talar tydligt om detta liksom andra profeter i vår Bibel. När Jesus talar om sig själv som den sanna vinstocken gör han det inte som en ersättningstanke för det judiska folket. Jesus var ju själv jude. Nej, Han gör det för att visa på Gud själv, Han, dvs Jesus, som var och är sann Gud och sann Människa. Den sanna vinstocken gör det möjligt för grenarna att bära frukt. Vi är grenarna. Du och jag är grenar och vi får bära frukt därför att vi tillhör den sanna vinstocken, vi tillhör Jesus. Ni i Svenska Kyrkans Unga ska som sagt vara Svenska kyrkans tunga och ni ska bära frukt, d v s Ni ska ut och påverka i vår kyrka och i samhället, lokalt och i stort. Era röster behövs! Ert engagemang behövs, engagemang för en bättre värld, ett bättre samhälle där alla människors lika värde hålls fram och tas på allvar! Ibland säger människor att kyrkan inte ska lägga sig i samhälleliga problem. Nej, kyrkan ska trösta och tala lite varmt och vänligt om Gud och Jesus i största allmänhet och finnas som serviceorganisation i samband med dop, vigslar, och begravningar och göra allt detta för dem som vill och som kommer till kyrkobyggnaden . Men Jesus talade aldrig om sina lärjungar som ett sorts ”serviceorgan”. Visst ska vi döpa. Det uppmanar ju Jesus oss till. ”Gå ut och döp”, säger han i Missionsbefallningen (Matt 28:19). Visst ska vi viga därför att vigseln handlar om förbön, lovsång och välsignelse. Visst ska vi fira begravningsgudstjänster därför att dessa handlar om att peka på Guds omsorg om den som avlidit och ge människor hopp inför döden och vägledning för detta livet. Visst ska vi fira mässor och visst ska vi i diakoni och annat vara engagerade i människor som på olika sätt lider nöd både i vår närhet och långt bort. Visst ska vi undervisa i den kristna tron och hjälpa människor till fördjupad förståelse. Det är ju så spännande! Men kyrkans röst ska också höras, också där kyrkans röst inte förväntas. Ert engagemang är så viktigt och Ni som är unga – stå upp för det Ni brinner för! Stå upp för den kyrka som också är Er kyrka! Ni ska UT och Jesus kallar Er, var och en. Ni ska ut och bära frukt och detta fruktbärande ser olika ut. Kroppen har olika delar säger Paulus och pekar på att vi alla behövs och att vi alla har olika saker att bidra med – och det oavsett ålder och oavsett trosvisshet.

Tillsammans behöver vi också stå upp för den unga Svenska kyrkan. Det är den kyrka jag drömmer om och brinner för och vill entusiasmera andra för och som är djupt Jesuscentrerad – ung och entusiastisk i sitt brinnande för evangeliet om Jesus Kristus -den inkarnerade, den korsfäste, uppståndne och nu levande och närvarande och verksamme. Den Unga Svenska kyrkan består av alla åldrar. Den består av alla oss som inte är unga längre och den består av alla er som är unga. Den unga Svenska kyrkan är en kyrka som förblir i Jesus. Det är en kyrka med oss alla som läser Bibeln i ljuset av Jesu kärlek – den kärlek som är störst av allt. Så ta fram Din Bibel när Du kommer hem och läs, stryk under, sätt frågetecken för det Du inte förstår och ljus för det Du gillar direkt och pil för det som träffar Dig. Läs och upptäck nya vidder av livets Ord och lev detta i Ditt eget liv. I den Unga Svenska kyrkan är Bibeln viktig och vi får också läsa och studera den tillsammans, i Svenska kyrkans Unga lokalt, i församlingars bibelstudiegrupper o s v. I den Unga Svenska kyrkan är mässan viktig. Vi kommer alla från olika delar av Sverige. Ni som tillhör Svenska kyrkans Unga: åk hem till Era församlingar och påpeka vikten av att fira mässa ofta…. Vi behöver livets bröd och livets dryck precis som vi behöver mat och dryck – så enkelt och naturligt är det. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi blod för Dig utgjutet! Det handlar inte om värdighet, det handlar inte om att tro tillräckligt. Det handlar om en inbjudan att få vara med – och Du får vara med och ta emot detta heliga sakrament – Kristus själv i brödets och vinets gestalt.

Den unga Svenska kyrkan är en kyrka som kommer ut och står upp som kyrka, som står upp för ett inkluderande samhälle med en inkluderande kyrka där detta med att vara homosexuell, bisexuell, transperson eller queer inte är skuldbelagt, inte är något konstigt utan är en identitet bland andra identiteter. I den Unga Svenska kyrkan är därför alla hatbrott något vedervärdigt och som självklart fördöms. I den unga Svenska kyrkan ska alla, oavsett sexuell identitet, känna sig hemma och sedda, älskade och bekräftade som den en är, inte som den andra tycker att en borde vara. Likaså är den unga Svenska kyrkan tydlig i sin kamp mot rasism, mot främlingsfientlighet oavsett vem som står bakom och oavsett om det anses vara tillåtet att affischera på offentlig plats. Den unga Svenska kyrkan ska vara tydlig i sin kamp mot antiziganism, mot antisemitism, mot islamofobi. För Gud är Gud och Gud är helig och allt det nämnda destruktiva är emot Gud. I den unga Svenska kyrkan blir klimatfrågan viktig därför att skapelsen, Guds skapelse är helig. I den unga Svenska kyrkan får ingen bli sedd på som någon som inte får yttra sig p gr av att en är för ung eller för gammal. Ingen ska behöva bli klappad på huvudet varesig konkret eller symboliskt och ”lilla-vännad”. I den unga Svenska kyrkan blir varje människa tagen på allvar.

Ut HÄRIFRÅN. Det handlar om altaret – altaret som får vara en symbol för vårt kristna centrum, en symbol för den uppståndne Jesus. För utan Jesus, utan Hans kärlek som är Faderns kärlek, Guds kärlek, förmår vi inget. I den unga Svenska kyrkan vill vi förbli i Jesus. I den unga Svenska kyrkan vågar vi vara tydligt kristna, komma ut som kristna och kyrka. Så till Dig som är här idag vill jag säga: Fördjupa Din relation till Jesus, genom det som jag nämnde, genom Bibeln, genom mässan men självklart också genom bönen. Vi ber för lite i vår kyrka. Det är som om vi inte riktigt litar på att Gud hör bön, att det är meningsfullt att be. Men Jesus uppmanar oss i vår evangelietext idag till bön, genom de ord han säger: Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det. (Joh 15:7) När vi är i Jesus, när han får vara vår kraftkälla, vårt centrum, vår ledstjärna, då blir bönen inte en bön i största allmänhet utan en bön i linje med Hans vilja. Bönesvaret är det svar som Gud vill ge och som vi måste vara lyhörda för, och som kan se annorlunda ut än vad vi tänkt oss. Men låt oss be för vår lokala församling, vårt lokala stift och för vår Svenska kyrka. Låt oss också be för Kyrkan med stort K som inkluderar alla de olika kyrkofamiljerna, alla de olika kristna trossamfunden. Låt oss be om Kyrkans enhet, en enhet i mångfald! Låt oss be för dem som förföljs för sin kristna tro både här hemma och på andra håll i världen och låt oss idag alldeles speciellt be för de 227 syrisk ortodoxa som hålls som gisslan i den syriska byn Alqariatin.

Så får vi leva Jesu Ord, leva Jesu bud. Egentligen borde en bibelvers till varit med i vår evangelietext för direkt efter predikotexten står det: ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek.”(Joh 15:10) Det handlar om att leva kärleken konkret, att ta kärlekens initiativ också när det inte är så enkelt, också när det bär emot. Vi får därför alla vara med och ta Jesu förkunnelse på allvar. Hans ord är ju inga sagor. Hans ord är ingenting som vi kristna bara kan ha instängda i mellan bokpärmar. Vi måste ta dem på allvar, låta oss påverkas av dem, för utan Jesus kan vi ingenting göra.

Den unga Svenska kyrkan är en kyrka där ålder inte spelar någon roll därför att vi hör ihop, därför att vi är kyrka tillsammans. Det betyder också att unga måste få finnas med i de beslutande sammanhangen, i kyrkomöte, på självklar plats i kyrkostyrelsen och också i kyrkoråd och församlingsråd. I den unga Svenska kyrkan blir barn och unga tagna på allvar inte bara genom barnkonsekvensanalys utan genom att få vara med på samma villkor som andra. Den unga Svenska kyrkan är på detta viset en ung fräsch, engagerad, Jesuscentrerad, brinnande och fruktbärande kyrka som i allt vill ge Jesus äran. Det är det vi ska vara och göra och därmed leva tillsammans – eller hur?

Så, kära alla, låt oss GÅ UT HÄRIFRÅN! I Jesu namn! Amen

Så står det i 2 Mos 20:8.  Sabbatsdag och vilodag är inte nödvändigtvis riktigt samma sak. Vilodag är i och för sig, liksom sabbatsdagen, en dag när vi inte yrkesarbetar. Våra judiska bröder och systrar, beroende på vilken judisk tradition man tillhör, drar ned på olika typer av verksamheter. Somliga lagar inte mat, ser inte på TV, tänder inte och släcker inte, hanterar inte pengar etc, etc. Andra påminner sig om sabbataen på andra sätt. Men i judisk tradition är sabbaten viktig. Någon har uttryckt det så att sabbaten har hållit Israel mer än Israel har hållit sabbaten. Sabbaten kallas också den bärbara helgedomen och kan firas var som helst.

Men vi då, vi som är kristna, hur tänker vi på vilodagen – hur håller vi den helig? Vi lever i ett höghastighetssamhälle, ett samhälle där allt ska gå så fort som möjligt. Snabbköp, snabb uppkoppling, snabba affärer, snabbt, snabbt. Vi gläds åt mängden av TV-kanaler som vi kan sappa emellan så vi snabbt kan få mer stimulans. Vår ”sabbatsdag”- vilodagen blir lätt en dag när vi gör allt det där vi inte hunnit göra under veckan. Och jag förstår det. Vi fyller veckan med så mycket som vi måste. Det är arbete, skola och mycket annat. Kvar är helgen då vi måste prioritera inköp för kommande vecka, städning och mycket annat. Det är fullt begripligt och säkerligen nödvändigt.

Men vilodagen då? Hur blir det med den? Vad betyder det att den är helig? Jo, det betyder att den är avskild. Den är avskild för mänsklig fördjupning. Denna fördjupning får vi i relation till Gud. Vi är skapade av Gud till relation, en relation som handlar om Gud, våra medmänniskor och oss själva. Vi behöver därför också hitta utrymme för relationen till Gud. Söndagen har blivit den kristna vilodagen/”sabbatsdagen” därför att Jesus uppstod en söndag. Vi behöver stanna upp och gå i kyrkan. Vi behöver komma samman med andra kristna för att lovsjunga Gud, för att lyssna till Guds Ord, för att beröras av förkunnelsen, för att ta emot Gud själv i brödets och vinets gestalt och för att be till Gud tillsammans. När jag talar om Gud menar jag naturligtvis Gud treenig, d v s Fadern, Sonen och den heliga Anden.

När jag säger att vi behöver gå i kyrkan är det lika mycket en utmaning som en uppmaning. Om människor alls ska känna glädje och mening i gudstjänsten måste förkunnelsen, bemötandet, liturgins genomförande, musiken o s v vara så att människor som kommer dit säger: ”Hit vill jag komma tillbaka”.  Den heliga vilodagen måste hjälpa oss att se tillvarons helighet och då måste präster, musiker, vaktmästare, kyrkvärdar, diakoner, pedagoger, volontärer och alla andra som är involverade i gudstjänstens utformning känna ansvar att gudstjänsten verkligen ger uttryck för heligheten på ett sådant sätt att människor som samlas för att fira gudstjänst, och som är där av olika skäl, blir berörda.

När jag skriver denna blogg är det 25 minuter kvar innan helgen börjar, d v s helgsmål. I morgon ska jag gå till den närmaste kyrkan och fira mässa. Jag hoppas att Du vill göra detsamma kommande söndag. Vi behöver detta. Vi behöver fördjupa vår relation till Gud. Det är först när vi också lever den relationen och lever relationen till våra medmänniskor och till oss själva som vi verkligen lever som ”människa” i ordets allra sannaste bemärkelse. Så, kära bloggläsare, tänk på att hålla sabbatsdagen helig!

Jag befinner mig i skrivande stund i bedårande sommarnatur. Regnet har upphört (för tillfället), sommarvärmen är som den ska (för tillfället) och jag har just lyssnat på podradion och Heidi Frieds sommarprogram om sin barndom i Auschwitz, Bergen-Belsen mfl nazistiska koncentrationsläger. Hon överlevde ett helvete medan 6 miljoner judar, gränslöst många Romer och många homosexuella förintades i en ojämförbar industriell förintelse. Om detta må vi berätta, säger vi, liksom orden ”aldrig mer” skanderades direkt efter krigsslutet. Aldrig mer skulle nazismen komma till uttryck. Aldrig mer skulle antisemitismen få slå rot. Aldrig mer.

Åh, vad jag skulle önska att vi alla var överens om orden ”aldrig mer” gällande antisemitismen. O vad jag önskar att Sverige skulle vara ett land där judar, kristna, muslimer och andra religionsföreträdare liksom ateisterna skulle kunna leva som bröder och systrar utan att känna sig hotade, att vi skulle ha lärt oss av den period som blev som mest intensiv i slutet av 1930-talet och fram till 1945. Jag skulle önska att vi kunde lära oss av historien och inte bete oss som historielösa nutidsmänniskor med siktet enbart inställt på framtiden utan att titta i den viktiga backspegeln.

När jag hörde Heidi Frieds viktiga program kom jag att tänka på den för mig viktiga frågan om man alls kan vara kristen och antisemit. Mitt självklara svar är NEJ. Man kan inte det. Antisemitismen strider mot allt vad kristen tro heter. Att Kyrkan förkunnat antisemitiska tankegångar, att ersättningsteologi fortfarande lever vidare i okunniga och och omedvetna människors teologi och att vår egen evangelieboks struktur innehåller ersättningsteologiska drag är något som måste synliggöras och påverkas. Svenska kyrkans samtalsdokument om judendom-kristendom ”Guds vägar” är ett viktigt dokument som måste komma till användning än mer i vår kyrka. Antisemitismen i alla dess former och förklädnader måste avslöjas och bekämpas.

En annan fråga som dök upp i mitt huvud var frågan om främlingsfientlighet. Kan man vara främlingsfientlig och kristen? Kan man både bekänna sig till Jesus Kristus och anse att Sverige ska bevaras svenskt i den värld som idag på så många olika sätt brinner av krig, av förföljelse, av hat? Måste inte den kristna bekännelsen innebära att vi ska göra allt vi kan för våra flyende bröder och systrar oavsett etnisk bakgrund, oavsett religion? Jesus själv utmanar oss med sitt eget bud och med det dubbla kärleksbudet. Att vara främlingsfientlig och smatidigt älska sin nästa som sig själv går inte. Att vara främlingsfientlig och samtidigt vilja följa Honom som dog för att visa på Guds kärlek till varje människa går inte.

Åh vad jag önskar att vi som vill kalla oss kristna skulle vara tydliga i både ord och handling när det gäller det dubbla kärleksbudet – att verkligen leva det. Det är en utmaning för oss alla i våra olika kyrkofamiljer och det är en utmaning också för mig.

Tack Heidi Fried för Ditt sommarprogram som berörde mig så starkt!

Kära bloggläsare,

Nu är det sommar – alladeles ofrånkomligt. Där jag är i skrivande stund regnar det och är kallt. Men sommaren är på ett sätt inte beroende av vädret. Jo, vi vill ha sol, möjlighet till bad och en klarblå himmel med en stilla sommarbris som fläktar skönt i den 25-gradiga värmen. Det är en önskedröm. Men det blir sommar lika fullt oavsett bra eller dåigt väder. Sommaren är tiden för rekreation – återskapelse. Vi behöver vila, vi behöver fördjupning, vi behöver varandra. Allt detta  önskar jag Dig med hjälp av den videolänk som finns här: http://www.svenskakyrkan.se/skarastift/tid-for-rekreation