Följande predikan håller jag i Skara domkyrka på Annandag jul – en predikan som var omnämnd i debattartikeln i Expressen den 21/12-2014.

I går firade vi Jesu födelse och krubban var i centrum. Gud blev människa på ett historiskt unikt sätt. Så älskade Gud världen att Gud sände eller utgav sin enfödde son, Sonen som avstod från att vara nära Gud – att vara i treenighetens jämlikhet med och i Gud för att istället, med ord av aposteln Paulus, anta en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:7) Det är julens underbara mysterium som inte bara är juldagarnas mysterium utan hela den kristna trons centrum, dess kärna och stjärna. I dag påminns vi om att Gud, som sände sin son, också sänder oss, d v s Sonen sänder oss. Jesus själv sänder Dig och mig att leva evangeliet, att leva livet på ett sådant sätt att det glada budskapet, det befriande, det upprättande budskapet för världens människor och för skapelsens helhet, blir synligt, tydligt och konkretiserat. När evangelisten Matteus berättar om hur Jesus sände sina lärjungar i enlighet med vår predikotext, vidgas orden från att enbart gälla de tolv apostlarna till att gälla alla kristna, alla som läser evangeliet, alla som hör det, och det som skulle drabba apostlarna gäller därmed också oss. Kristen tro är ingen dans på rosor eller ett opium för folket. Nej, Kristen tro är en kallelse och utmaning. Kristen tro är ingen kudde, inget bedövningsmedel. Nej, kristen tro är ett kors. Det är martyrernas dag idag och detta speglas mycket konkret här i domkyrkan genom den röda liturgiska färgen som symboliserar både den heliga Anden och martyrernas blod. Martyrerna dog för sin tro. De tystnade inte inför ondskan, inför det människofientliga utan vågade stå upp för sanningen, stå upp för rätten, stå upp för den kärlek som fått sin brännpunkt i Guds människoblivande och Jesu död och uppståndelse. Dessa martyrer har sin anfader i Stefanos, den första kristna martyren, men har samtidigt funnits i alla tider och finns än idag i alla dem som vågar stå upp mot hatet, stå upp mot det förkrympande, stå upp mot allt det som fräter sönder det syskonskap som inte ser till gränser.

I kommunsammanhang talas det numer, och kanske sedan lång tid tillbaka, om att se saker ur barnperspektiv, att se vilka konsekvenser beslut kan få för det uppväxande släktet. Även i kyrkans sammanhang ska detta göras. Varje församlingsråd, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige ska göra en barnkonsekvensanalys innan beslut fattas. Det är viktigt att få in barnperspektivet i beslutssammanhang och jag säger gång på gång att vi måste lyssna till barn och ungdomar. De är inte bara framtidens kyrka utan i allra högsta grad nutidens kyrka vars röster måste få höras – också i de beslutande sammanhangen. Du och jag skulle också behöva göra en barnkonsekvensanalys – en analys av vårt eget liv, av våra egna beslut – en analys i ljuset av barnet i krubban. För vi vill ju ha en relation med det barnet. För både dig och mig är det barnet viktigt, viktigt i vårt eget liv, viktigt i det sammanhang vi lever. Men vad får då relationen till det barnet för konsekvenser i vår vardag, i vårt samhälles vardag? Krubban är ju inte något som går att hanteras bara under en speciell period på året. Vi kan ställa undan krubbuppsättningen här i kyrkan eller hemma eller var den finns, ställa undan den efter Trettondedag jul när stjärntydarna kommit fram. Och då blir den en prydnad, en dekoration som vi ställer in i skåpet eller utrymmet med andra juldekorationer. Men krubban går inte att isolera från resten av året, lika lite som det går att isolera kristen tro och trosutövning till det privata sammanhanget eller till specifika byggnader och specifika sammanhang. Tron är inte en privatsak. Jo, på ett sätt är den det därför att den har med Ditt personliga liv att göra. Jesus föddes för 2000 år sedan för att kunna födas dagligen i Ditt och mitt hjärta. Vi behöver dagligen komma inför krubban och likt herdarna tillbe detta makalösa under, denna makalösa person som är sann Gud och sann människa. Vi behöver dagligen återvända till detta, den dagliga omvändelsen som Martin Luther talade om. Det spelar ju ingen som helst roll om Jesus föddes i Betlehem eller möjligen i Nasaret om han inte föds i Ditt och mitt liv, om han inte har betydelse för Dig och mig på ett sådant sätt att vi längtar efter att fördjupa hjärnans kunskap om Jesus och hjärtats relation till Jesus.

Men, inte heller detta spelar någon roll om alltihop blir isolerat i det privata. Vi, Du och jag, är kallade ut från Guds hus, ut i en tillvaro där stora risker väntar (Psalm 288 i Psalmboken). Vi är kallade att stå upp mot det destruktiva. Och det behövs sannerligen i ett samhälle där främlingsfientligheten odlas i maktens korridorer, där antisemitismen mer och mer formuleras i liknande termer som under 30-talet i Europa och där t ex också den samiska befolkningen ses som något som inte riktigt hör hemma i våra sammanhang. Som kristna är vi kallade att stå upp för kärleken, stå upp för syskonskapet, stå upp för våra judiska, muslimska, romska och samiska bröder systrar, stå upp för den medmänsklighet som inte ser till etnisk bakgrund, som inte ser till religiös bekännelse, som inte ser till sexuell identitet eller folktillhörighet och så vidare, utan som bara ser till syskonskapet, som bara ser att jag i min medmänniska möter en syster och en bror. Vi är kallade att vara vittnen, martyrer i ordets grundbetydelse, d v s sådana som vittnar med sitt liv. Det är det vi får göra med vår livshållning. Vi är kallade att se hur vi kan bry oss om dem som flyr för sitt liv och som inte vågar vara kvar i sitt hemland eller i ett land i närheten utan knackar på vårt lands gränser för att få en fristad – en fristad från bomber, en fristad från tortyr, en fristad från avrättningar, en fristad från terror, en fristad från hatet. Idag har världen det största antalet flyktingar sedan andra världskriget. 51 miljoner människor är på flykt. 48 % är kvinnor och 46 % är barn under 18 år. Under 2013 lämnade 6800 personer varje dag sina hem för att söka skydd i ett annat land. Vi är kallade att bry oss om. Vi har en generös flyktingpolitik i Sverige men vi får än mer se och tala om hur vi kan bry oss om dem som kommer hit. Vi är kallade och sända att leva evangeliet – evangeliet som handlar om Honom som gav sitt liv i kärlek, i den kärlek som ingenting kan stoppa. Vi är också kallade att visa på hur evangeliet talar om skapelsen, om klimatet, om jordens framtid. Vi är kallade att leva så att evangeliet som också innesluter att Gud skapat världen, att allt är heligt och inget är profant, blir tydligt i vårt vårdande och värnande av den jord vi har ärvt och som våra barn och barnbarn ärver av oss. Kyrkan ska inte vara politisk säger somliga traditionalister. Kyrkan ska trösta och bedriva själavård och inte tala om flyktingfrågor och klimatfrågor. Visst ska kyrkan vara en plats för tröst och hopp. Visst ska kyrkan bedriva själavård. Till detta är vi också kallade – men allt hör ihop, såsom allt har med en människas liv att göra. Till detta är vi kallade att likt apostlarna vara apostlar det vill säga utsända att förkunna det evangelium som har med hela tillvaron att göra.

Jesus sa till apostlarna när han sände ut dem: Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar genom er. (Matt 10:19-20) Vi får, liksom apostlarna, öppna oss för den heliga Anden, öppna oss för Jesus själv som möter oss i den heliga Anden. Vi få be, vi får fördjupa oss i de bibliska texterna och vi får göra det så att vi ber, läser Ordet och fördjupar oss i ljuset av det samhälle vi lever i så att Ordet blir relevant, så att Ordet med stort O får påverka där vi lever och rör oss. Apostlarna skulle förkunna evangeliet när de var utsatta för fara. Det är det vi får göra också, förkunna evangeliet om Jesus Kristus, om Ordet som blev människa för att vi skulle kunna bli människor i den allra sannaste bemärkelsen – medmänniskor.

Ge Jesus äran, är mitt biskopsmotto. Det är en utmaning och uppmaning till mig men också till alla kristna i Skara stift och i Sverige att i allt visa på Jesus – att låta hela den egna livshållningen genomsyras av en Jesushållning. Den ekumeniske kyrkoläraren Johannes Chrysostomos, som levde på 300-talet i Antiochia, säger i en kommentar: Apostlarna dödade och förintade inte sina motståndare. De mötte människor som var som demoner, men gjorde dem till änglars lika. De befriade människor från djävulens orosfyllda välde och drev ut de eländiga demonerna från både torg och hus, ja till och med från öknen… Det handlar om att bemöta det destruktiva med kärlek – en kärlek som övervinner ondskan – den gudomliga kärleken som vi får öppna oss för och vara bärare av och som är tydlig och initiativtagande.

Idag sänds Du och jag ut att vara martyrer – vittnen som vittnar (martyrein på nytestamentlig grekiska) om Jesus Kristus och om vad Jesus betyder i 2014 och 2015 års Skara stift. Låt oss konkretisera detta vittnesbörd i kärlekens handlingar och bry oss – både om dem som är nära: våra eu-migranter, flyktingar liksom om dem som är långt borta i andra länder och i andra sammanhang. Våra röster behövs, våra handlingar ger liv. Låt oss tala högt och tydligt för människovärdet, för syskonskap, för gränslös omsorg, för ett sammanhang där kärleken är störst av allt. Låt oss tala högt tydligt i ord och handling för vår medsyster och medbroder. Det är att ge Jesus äran. Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Följande artikel skriver jag i Expressen idag:

Om några dagar ska Sverige fira en flykting. För Jesus blev tvungen att fly undan en paranoid härskare. Därför är det ett svek mot julens budskap att inte ha en generös och öppen flyktingpolitik.

Julevangeliet är en av bibelns vackraste och mest älskade berättelser. Barnet som föds i krubban till änglarnas sång och herdarnas uppvaktning. Och som får gåvor av vise män.
Men berättelsen har en brutal fortsättning. En kung som krampaktigt omfamnade sin makt var beredd att döda Betlehems alla spädbarn. Maria, Josef och Jesus tvingades fly till Egypten. Med få ägodelar och ett nyfött barn hamnar de i ett okänt land. Situationen är lätt att känna igen, och aktuell i obehagligt hög grad.

Vad tycker då kyrkorna och Svenska kyrkan i synnerhet om Sveriges flyktingpolitik? Svaret på den frågan visar sig i handling. Det finns knappt en flyktingförläggning i Sverige där kyrkan inte finns, ofta tillsammans med andra frivilligorganisationer. Många gånger har kyrkan en högre närvaro än migrationsverket.
Diakoner och ideella medarbetare organiserar klädinsamlingar, står till förfogande för samtalsstöd och ordnar andra aktiviteter. Allt för att göra livet lite lättare för människor på förläggningar som ibland är både materiellt och andligt torftiga.
Det är uppenbart att det finns ett stort förtroende för kyrkan. Både hos dem som driver förläggningar och hos stat, kommuner och myndigheter. Det är glädjande men dubbelbottnat.
Det verkar numera nästan ingå i kalkylen att kyrkan och andra organisationer ska ställa upp, och föra in lite medmänsklighet i flyktingmottagandet. Och det gäller oavsett färgen på regeringar. Vi gör det gärna, för det ligger i linje med vår övertygelse, men vi vill ogärna bli gisslan i ett politiskt och ekonomiskt spel.

Finns det en särskild kristen flyktingpolitik? Nej, det finns nog inte en kristen politik om man menar konkreta regler och lösningar. Men det finns utan tvekan kristna värderingar som bör ligga till grund för samhällets handlande. Många av de värderingarna delas både av andra religioner och av människor som anser sig icke-troende.
Enklast sammanfattas dessa värderingar i två ord: Se människan! Så enkelt och så svårt är det. För det är så lätt att inte se människan i tiggaren vid matbutiken, eller att betrakta flyktingen på ett annat sätt än den bofaste.
Efter de meningarna är det lätt att tänka att ”nu slår biskopen in öppna dörrar”. Ja, om det vore så väl. Men det börjar höras en obehaglig ton även i den svenska debatten.

Den tonen kommer inte främst från bankandet med järnrör eller pysandet från sprayflaskor som formar hakkors och slagord. Knappast heller från agitatorernas talarstolar. Men tonen finns vid fikabord, på idrottsläktare och i middagssamtal.
Det är tonen som säger ”hen är inte som vi”.
Och ingen är som vi, eller som du. Men det innebär inte att hen är mindre värd. Människors lika värde är en grundpelare i den kristna tron och i det etiska system som formats från kristna värderingar. Det borde också vara den bärande tanken bakom varje politiskt beslut och varje åtgärd. Detta är ingen aningslös snällhet utan en nödvändig hållning för ett mänskligt samhälle.
På annandag jul ska jag predika i Skara domkyrka. Bibeltexterna handlar då om martyrerna. Egentligen betyder ordet vittne. Och vi är alla kallade att vittna med våra liv.
Våra röster behövs, våra handlingar ger liv. Vi behöver tala högt och tydligt för människovärdet, för syskonskap, för gränslös omsorg, för ett sammanhang där kärleken är störst av allt. Det är så vi alla kan fira jul.

Åke Bonnier
Biskop i Skara

I onsdags delades Nobels fredspris ut till Malala Yousafzais. Hon är den yngsta som fått Nobels fredspris – bara 17 år gammal. Men det hon har gjort är så fantatstiskt. Hon har stått upp för miljontals barn som förnekas utbildning, som inte får gå i skolan utan istället slita i fabriker och på andra håll. Hennes röst som har hörts i social media och på andra vis fick Talibanerna att vilja tysta henne för gott och de sköt henne på en buss. Men genom gudomligt ingripande (det måste ha varit något sådant som skedde) överlevde hon. Tack och lov! Hennes röst behövs i en värld där så många barn lider nöd. Hennes röst måste få fortsätta att ljuda och inspirera oss att höja våra röster för barn i världen, barn som svälter, barn som inte når upp till 5 års ålder utan dör i sjukdomar av olika slag. Vi måste höja våra röster likt Malala och stå upp för barns rättigheter.

Malala påminner oss också om att vi som svenskar har ansvar – ansvar för våra medsystrar och medbröder som lider nöd. Malalas sätt att verka handlar om att hon givit sitt liv för okända medsystrar och medbröder och utifrån min övertygelse har hon givit sitt liv för Jesus själv som möter oss i varje medbroder och medsyster oavsett var och oavsett vem.

I morgon firar vi helgonet Lucia som gav sitt liv för att vittna om Jesus Kristus. Låt också oss göra detta – alla vi som vill kalla oss kristna. Låt oss stå upp för Jesus som möter oss i eu-migranten, som möter oss i flyktingen som knackar på vårt lands dörr, som möter oss i den som svälter, den som lider av dödliga sjukdomar. Låt oss i kärlek till vår medsyster och medbroder i handling tala tydligt om Jesus för det är det vi gör när vi likt Malala ger röst åt hoppet, ger röst åt framtiden, ger röst åt möjligheten. Lucia offrade sin bekvämlighet för Jesu skull i det sammanhanget som hon befann sig. Hon blev martyr – ett vittne om kärleken, ett vittne om godheten, ett vittne om livet. Hon får också inspirera oss. Vi behöver både Malala och Lucia i en värld där ljuset får lysa i mörkret – hoppets ljus, som mörkret inte har övervunnit.  Låt oss genom olika organisationer och kyrkor och andra trossamfund stå upp för en bättre värld – tillsammans. För min del handlar det om att verka genom Svenska kyrkans Internationella arbete (www.svenskakyrkan.se). För andra finns det andra vägar. Men vi behövs tillsammans och vars och ens röst behövs både i det lilla sammanhanget och i det stora. Malala och Lucia får inspirera oss.

I Skara stift har vi ”utlyst” ett Jesusår f o m Första advent. Tanken är att församlingsbor både enskilt och tillsammans i studiegrupper av olika slag ska fördjupa sin förståelse och sin relation till Jesus. Man kan ju säga att varje år egentligen är ett Jesusår. Kyrkans uppdrag är ju att i ord och handling tala tydligt om Jesus – att i allt ge Honom äran. Men ibland kan det vara bra med lite konkret fördjupning. Jesusåret är tänkt att vara en del i trenighetens år. Detta kyrkoår ska behandla Sonen. Nästa kyrkoår ska behandla Fadern och det tredje året skja handla om Anden. Det året infaller till största delen under 2017 som också är reformationsjubileets år.

För att stimulera till samtal har jag skrivet ett brev till församlingsborna i stiftet (och till alla andra som är intresserade), ett brev som delades ut på många håll i samband med Första advents gudstjänster och som finns att hämta i pappersform i församlingarnas kyrkor eller på församlingsexpeditioner. Brevet finns också att ladda ned från nätet.

http://m.svenskakyrkan.se/skarastift/biskopen-skriver-jesusbrev

Jag hoppas att det jag skrivit både kan inspirera och utmana. Jesus är en så spännande person som det hela tiden finns nya saker att upptäcka hos. Han är sann Gud och sann människa. Han var en historisk person som levde i en historisk kontext. Han var en jude bland judar. Judendomen var inte hans kontrast utan hans kontext för att citera professor Jesper Svartvik. Vad betydde det i Jesu undervisning och vad betyder det i kyrkans förkunnelse?

Ladda gärna ned Jesusbrevet och läs. Kanske tycker Du om det. kanske blir Du upprörd. Kanske blir Du gripen. Det viktiga är inte vad Du tycker om det jag skrivit, det viktiga är Din relation med världens mest spännande person!

Nedanstående predikan höll jag i Uppsala domkyrka den 19 november i samband med kyrkomötets avslutningsgudstjänst. Predikotext: Luk 17:20-30

____________________________________________________________________

Hur ska ’εντός υμων’ egentligen översättas? Därom tvistar de lärde. Ska det vara ’mitt ibland er’ eller ’inom er’? Det handlar om Guds rike och hantering av den grekiska grundtexten och förståelsen av den i just detta sammanhang. Bibelöversättarna är oense. Många vill översätta det med ’inom er’ d v s att Guds rike är inom oss enligt Jesus, medan andra översätter de grekiska orden med ’ mitt ibland’ Er d v s att Guds rike är mitt ibland oss. Kanske skulle vi kunna stanna upp vid bägge alternativen fast vår egen Bibeln 2000 bara förespråkar det ena, dvs ’inom er’.

Om Guds rike är inom oss, vilket det är, så handlar Guds rike om den längtan som finns där, den oro, det sökande efter det som är större än det vi kan se, mäta, väga eller värdera i ekonomiska termer. Guds rike är inom Dig. Så nära är det. Det går inte att avgränsa så att man kan säga att det bara finns på ett visst ställe, i ett visst sammanhang. Det går därför inte att begränsa Gud, att säga att detta med Gud endast har med kyrkan att göra. Det finns ett uttryck som säger: ’Tro gör man i kyrkan’. Och visst ska det vara så att vi tror och fördjupar vår tro i kyrkans sammanhang. Men trons sammanhang går inte att begränsa till specialbyggda hus av olika slag eller till olika sammankomster. Nej, tron har med allt att göra därför att Guds rike är inom oss – ett rike som handlar om relation, en relation som vill påverka allt. Kristen tro och kristet liv hör alltså till hela samhällsstrukturen.

När Jesus talar om Guds rike som något som är inom oss handlar det inte främst om något som kommer sen. Nej, Guds rike är här och nu – också. Så lyssna till Din inre längtan! Kyrkofadern Augustinus av Hippo som levde på 3-400 talet efter Kristus sa ungefär följande ord: Du, o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Bejaka alltså Din inre längtan efter det som är större, Din egen längtan som ibland kan vara svårdefinierbar men som lockar, som kallar. Det är Gud själv som kallar, Gud själv som vill relation. August Strindberg har uttryckt detta mycket konkret. Han sa: Människan är obotligt religiös. Så bejaka din kallelse, bejaka Din relation med Gud, bejaka och lev den. Jesus själv är Gud som vill Dig, som älskar Dig, som ser Ditt värde. Så räta på ryggen, var stolt över den Du är! Låt ingen trycka ner Dig för Du är Guds älskade, sedda och upprättade barn. Det kan ingen eller ingenting ta ifrån Dig för Guds rike är inom Dig!

Finns då Guds rike bara inom oss kristna? Har vi s a s patent på gudsrelationen? För är det så måste vi med stor kraft och iver försöka oss på att fördjupa missionsdimensionen i kyrkans uppdrag så att vi försöker omvända så många som möjligt så att de inte går förlorade. Då gäller det att, oavsett alla kyrkomötesbeslut, gå på i ullstrumporna och omvända våra judiska, muslimska, ateistiska, buddistiska, hinduiska mfl bröder och systrar. Då finns inte en sekund att förlora. Men tänk om det inte är så? Tänk om vi kristna inte har patent på Gud och Guds rike. Jesus själv var ju inte kristen och hade heller i inga planer på att konvertera. Jesus själv är Gud. Jesus själv är också sann Människa och till sina meningskombatanter fariséerna säger han: Guds rike är inom Er. Fariséerna följde inte Jesus. De hade sin väg, sin väg att utlägga Torah och förstå Torah ur olika perspektiv och Jesus diskuterade och debatterade mycket med dem. Men det är till dem han säger: Guds rike är inom Er. Det är ju fantastiskt! Hos hans meningsmotståndare ser Jesus Guds rike. Hos dem som tror, tycker och tänker annorlunda än Du och jag, finns Guds rike. Vår uppgift som kristna är då att leva detta såsom vi förstår det i ljuset av vår Jesusrelation. Vi ska följa Jesus. Vi ska vara trogna den vägen. Men Guds rike finns också hos bland andra våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar och kanske handlar det om att vi ska leva Guds rike så troget vi kan och tala tydligt i ord och handling om vår mästare och våra muslimska och judiska syskon ska leva så troget som de kan i det som är deras väg. Ju trognare vi alla lever det som är vårt i ljuset av Guds kärlek ju närmre kommer vi Gud och ju närmre kommer vi varandra. För Guds rike är inom er.

Men Guds rike är också mitt ibland oss. Det betyder att Jesus själv är mitt ibland oss. Jesus själv, den korsfäste och uppståndne, den som nu lever och verkar och som gett livet för Dig och mig, är mitt ibland oss. Detta behöver vi fördjupa i våra olika sammanhang. Vi behöver än mer förstå vad det innebär att vara kristen, att det inte är en allmän beteckning av kulturpositiva personer eller ’normalsvenskar’. Nej, att vara kristen är att söka djupare gemenskap med Jesus och fördjupa förståelsen av Honom. Hur gör man det? Kanske handlar det för det första om att påminna sig om sitt eget dop. Du är döpt och i Ditt dop har Jesus själv bekräftat Ditt värde. Du är, återigen, älskad som den Du är, inte som den andra önskar att Du skulle vara. Men, för det andra, behöver vi genom Bibelns ord och nattvardens sakrament fördjupa vår Jesusrelation så att vi i allt kan ge honom äran – genom allt det vi gör och säger i vårt liv. Vilken utmaning! När vi firar mässa tar vi emot Jesus själv i brödet och vinets gestalt och vi gör det så att när Jesus blir ett med oss blir vi ett med honom. Vi blir s a s ’Jesus’ så att vi kan säga till vår medsyster och medbroder: Du är Kristi kropp. Och vårt medsyskon kan säga till Dig eller mig: Du är Kristi kropp. Och tillsammans får vi bygga upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K utan samfundsbindning. Detta gäller oavsett vilken kyrka eller kyrkofamilj vi tillhör. Därför är vi ett med våra systrar och bröder i de olika kyrkofamiljerna redan nu fast den synliga verkligheten ännu inte är fullkomnad. Vilket stort mysterium….

När vi är med och bygger upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K gör vi det inte i rädsla för det okända. Jesus själv är mitt ibland oss och Guds rike är då mitt ibland oss. I ljuset av Jesus behöver vi inte frukta den yttersta dagen. Vi vet så lite om den men Jesus själv påminner oss om att den kan komma plötsligt, oväntat, när vi tror att allt ska fortgå som vanligt. Men vi vet så lite och vi har därför att hålla oss till Honom som är mitt ibland oss. Vi kan säga som Lasse  Lucidor: Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. I den tillförsikten får vi leva och i ord och handling tala tydligt om Jesus. Vi får i ord och handling visa på vad Han betyder i vår egen konkreta verklighet i kyrka, samhälle och värld och i allt och överallt ge Jesus äran. För Guds rike är inom Er och mitt ibland Er!

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Så skriver Anders Frostenson i psalm 590. Det handlar om det fria ordet. Lördagen den 15 november påminns vi om det fria ordets storhet. Det är det de fängslade författarnas dag som högtidlighålls av bland andra Svenska PEN. Så många författare sitter i fångenskap beroende på att de låtit sin ”penna” ge en kritisk röst gent emot  förtryckets, diktaturers och religionsfundamentalismens nedbrytande krafter. De har skrivit vad de känt, vad de upplevt, vad andra upplevt och de har fängslats för ordets skull, för sina drömmars skull, för sin längtans skull.

Jag tillhör en släkt som i generationer har värnat det fria ordet i bok- och tidningsform. Det är viktigt med en samhällsstruktur där vi har rätten att yttra oss, rätten att skriva också kritiska texter, rätten att uttrycka det som ligger oss varmt om hjärtat. Det fria ordet kopplat till yttrandefrihet och tryckfrihet är något som vi ska vara tacksamma över. Samtidigt har vi sett medaljens baksida när människor förtrycks, förföljs och smädas å det vidrigaste inte minst i sociala nätverkssammanhang.

Som kyrka får vi stå upp för det fria ordet i dess många olika sammanhang men vi får göra det utifrån Ordet som befriar. För sådant är Ordet. Sådan är Ordet – Ordet som blev människa för vår frihets skull. Kyrkans budskap handlar om frihet – frihet att vara den Du är, frihet att bli sedd, bekräftad och upprättad som den Du är. Var går då gränsen för det fria ordet? Finns det alls en gräns? Jo, gränsen går i det som jag ovan nämnt nämligen där människor förnedras, där hatet sprids, där lögnen förmeras, där ordet blir djävulskt – där går gränsen.

Må vi som kyrka värna det fria Ordet – Ordet som talar om mångfald, Ordet som kan komma till uttryck i regnbågens alla färger, Ordet med stort O – Kristusordet som tydliggör den kärlek som spränger all gränser. I 1917 års översättning av Ordspråksboken 31:8 står det: Upplåt din mun till förmån för den stumme. Det får vi göra. Det finns alltför många stumma i vår värld, alltför många marginaliserade, alltför många som inte törs visa vem de egentligen är och vad de egentligen tycker i rädsla för andras fördömmande Vi kristna kan inte tiga still när orättfärdighetens hantlangare slår till. Vi kristna får inte gömma oss i våra egna trosåskådningshörn som om vi levde i en skyddad tillvaro där tron enbart handlar om vår egen Gudsrelation separerad från omvärlden. Nej, säger den heliga Skrift: Upplåt din mun till förmån för den stumme. D v s – vi får som kristna engagera oss i den värld som är vår, den värld som vi delar med andra religiöst övertygade människor och med ateister.

Det fria ordet med möjligheten att tala i skrift och tal hör till de mänskliga rättigheterna – de rättigheter som är gudomligt sanktionerade. Upplåt din mun till förmån för den stumme. Guds skaparord ger möjlighet. Guds skaparord banar väg, den väg som går från liv till död och genom död till liv. Det ordet bär inga bojor, det ordet får vi bära ut. Det ordet får vi bäras av och låta det bli till befrielse.

Vår frihet är i Kristus som för oss alla dött.                                                                                                                                                                                                    I hans försoningsgärning en värld är återlöst.                                                                                                                                                                                       Den som hans röst vill följa är inte bunden mer,                                                                                                                                                                                       kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger. (Psalm 590:3)

Den 15 november är de fängslade författarnas dag! Låt oss tillsammans med alla goda krafter höja vår röst för dem och stå upp för det fria ordet i kraft av Ordet som befriar. Till detta är vi kallade, av Honom som var Ordet som fanns i begynnelsen, som skapade och som blev människa till befrielse och upprättelse. Må vi be heliga Birgittas bön: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Och med Maria – Jesu moder: Må det ske med mig som Du har sagt.

Martin Luther höll fram fem ”sola” (endast). Ett av dem är ”nåden endast”. Vi talar för lite om nåden och än mindre vilar vi i den. I vårt höghastighetssamhälle där det gäller att vara duktig, att vara lönsam, att vara med, att tillhöra blir Du någon genom att prestera. Nåden är kärnan i den kristna tron därför att den håller fram Jesu centrala gärning på korset. Nåden endast handlar om att Du och jag är värdefulla och älskade som dem vi är. Nåden endast handlar om att Jesus själv har dött för alla människor, burit alla våra brister på korset, burit all vår själviska inkrökthet in i och genom döen och på det sättet utplånat det. han har dött och uppstått för Din och min skull för att vi ska kunna leva i nåden och av nåden.

Nådens sammanhang är något annat än konsumtionssamhällets hetstempo. Ingen pryl i världen kan ge Dig ett värde som håller när allting annat sviker och bedrar. Nådens sammanhang är något annat än karriärismen. Nådens sammanhang handlar inte om den makt som trycker till utan om den gudomliga makt som befriar.

Låt oss tala mer om nåden – dela nåden med varandra och se på varandra med nådens ögon – där vi ser en syster och en broder oavsett etnisk härkomst, religiös tillhörighet eller sexuell identitet. Nåden endast!

Gud, led oss med Din heliga Ande så att vi lever i den nåden. Både i lust och i nöd behöver vi Din nåd. Amen

Så var de politiska valen över för denna gång i Sverige. Riksdag, kommun och landsting eller region har fått nya politiska sammansättningar. Det blev en svår politisk situation och i skrivande stund är vi nog många som undrar hur en regeringsbildning ska gå till och vad som händer med den nya regeringens budget. Likaledes är vi nog många som undrar vad som händer när nu Sverigedemokraterna fått så gott som 13 procent av alla röster.  Jag har i blogg, på facebook och i twitter varit tydlig med att jag som biskop vill tala tydligt för ett mångkulturellt, mångreligiöst och multietniskt Sverige i respekt och glädje över vår egen svenska kultur. Det torde nog ingen som läst vad jag skrivit eller som hört mig tala kunnat missa.

Med denna blogg vill jag dock understryka att i kyrkan får det aldrig bli så att man isoleras, utesluts eller känner sig ovälkommen p gr av sin politiska åsikt. Vi kan vara få eller många som inte delar den, men en människa är en människa och en människa är inte bara sin egen politiska övertygelse. En människa är ett Guds älskade barn – på en gång rättfärdig och syndare. Sådana är vi, både Du och jag. Därför är det så viktigt att vi som kyrka och församlingar står upp för det inkluderande sammanhanget också i vår egen församling eller stift. Vi måste kunna inkludera människor som inte har samma politiska övertygelse som vi själva, annars blir det väldigt trångt och samtidigt måste vi kunna hävda alla människors lika värde, att alla människor oavsett allt är älskade av Gud, inte för vad de gör utan för vad de är och att vi alla är kallade att bry oss om vår syster och bror oavsett varifrån vederbörande är. I Svenska kyrkan måste man därför kunna vara välkommen oavsett  partipolitisk hemmahörighet.

Vidare måste vi vara med och påverka så att de flyktingar vi tar emot blir behandlade på ett bra sätt och jag vill med denna blogg åter igen understryka att vi har fortsatt råd med en generös flyktingpolitik som måste innebära ett än mer humant flyktingmottagande. När människor flyr för sitt liv och knackar på vår ”dörr” i rädsla för misiler, bomber, terror, i rädsla för att bli dödad för sin tros skull, för sin sexuella identitets skull, för sin demokratiska strävans skull, ja då är det en kristen plikt att hjälpa – inte bara i närheten av deras ursprungsland utan också innanför de svenska gränserna.

När nu Sverigedemokraterna, som främst understrukit hjälp för flyktingar nära deras ursprungsländer , fått så många röster är det viktigt att vi som kyrka påminner om och understryker Jesu ord från Matt 25:31ff.

Men åter igen: Låt oss nu lokalt ta ett pastoralt ansvar för alla kyrkotillhöriga och låt oss träna på att se att i var och en, oavsett politisk åsikt, möter vi Jesus själv.

Alltså: Vi är olika – men i en gemenskap!

Jag har idag fått in en artikel på DN-debatt om kyrkans samhällsroll. Läs den gärna. http://www.dn.se/debatt/kyrkan-maste-fortsatta-att-vara-en-politisk-kraft/ Det är viktigt att kyrkans röst hörs i olika sammanhang. Jag har många gånger både talat och skrivit om kyrkans uppgift såsom jag ser den både för Skara stift men också för Svenska kyrkan i stort.

Svenska kyrkan måste än mer komma ut som kyrka och stärka sina medlemmar att vara kristna. Kyrkan ska tala tydligt om Jesus på ett sådant sätt att våra kyrkotillhöriga känner glädje och stolthet över att tillhöra kyrkan och glädje och stolthet över att vara kristna i ett multireligiöst samhälle i respekt för andras övertygelser. Som kyrka och som enskild kristen behöver vi s a s ”räta på ryggen” och våga vara dem vi i Kristus är.

Svenska kyrkan måste än mer gå ut som kyrka. Det betyder att vi ska finnas på olika ”arenor”, vara i dialog med olika typer av grupper och finnas i många olika sammanhang. Kyrkans röst är viktig och vi har något att bidra med liksom vi har mycket att berikas av. Vet vi var vi har vårt centrum behöver vi inte frukta andras sammanhang utan kan tvärtom möta dessa med öppenhet och glädje.

Svenska kyrkan måste än mer stå upp som kyrka, och det är det som min artikel i dag på DN-debatt vill understryka. Kyrkans röst måste höras när människor trampas på, när individer kommer i kläm på grund av orättfärdighet o s v.

I Skara stift har vi summerat detta i en vision: ”Tillsammans i Skara stift i ord och handling tala tydligt om Jesus.” Det är en vision med konsekvenser!

Så var 1000-årsjubileumsfirandet över för Skara stifts räkning. Så roligt det har varit! Så många som har deltagit! I Skara deltog förra fredagen och lördagen ungefär 12 000 personer. 5000 personer ungefär firade jubileumsmässa utomhus och vädret var oss nådigt. Inga regndroppar föll under mässan. Först på eftermiddagen föll ett ganska lätt regn under någon timme eller två.

Till jubileet kom internationella gäster från när och fjärran fält. Jag fick förmånen att träffa dem alla och gladdes åt kontakt med våra vänstiftsbiskopar från Sydafrika, Tyskland (Bayern) och England (West Yorkshire and the Dales. Det var stimulerande att tala med dem och jag gläds över vår vänrelation. De ”största” mötena var dock med biskop Munib Younan från det Heliga Landet och Jordanien. Han är också ordförande för Lutherska Världsförbundet, samt med biskop Thomas från Egypten. Att få lyssna till dessa bägge biskopars livserfarenhet gällande situationen i Mellanöstern var oerhört viktigt för mig. Jag har frågat medarbetare vad de bär med sig från vårt jubileum, vad som blivit det bestående och det är en fråga som jag också vill bära ut till alla pastorat i vårt stift som fanns med på ett eller anat sätt under jubileumsdagarna. För min del är det två meningar som jag bär med mig. Det var biskop Munib och biskop Thomas som yttrade dem.

”Don´leave us alone’ och ’come and hold our hand’. ’Lämna oss inte ensamma’ och ’kom och håll vår hand’. Det handlar om relation. Det handlar om möte. Det handlar om att bry sig om sina systrar och bröder i den kristna Kyrkans sammanhang. Det spelar ingen roll om man är kopt eller lutheran, katolik eller baptist, anglikan eller reformert o s v. Vi hör ihop som bröder och systrar. Biskop Thomas och hans med kristna och biskop Munib och hans medkristna är mina systrar och bröder. Som kyrka kan vi inte bara nöja oss med att ta upp kollekt. Det är bra att ta upp kollekt och vi ska göra det till Svenska kyrkans internationella arbete som bedriver en så oerhört viktig, ja livsviktig, verksamhet som är kyrkans verksamhet på internationellt plan. Men vi som kristna i våra lokala sammanhang måste fundera över hur vi på olika sätt, i bön och samtal, i studier och gudstjänst, i möten och i text kan vara medbröder och medsystrar med våra syskon på andra delar av vårt klot. I Skara stiftsorganisation vill jag fundera mer över vad detta kan betyda konkret, hur vi än mer konkret kan visa solidaritet, hur vi kan vara en röst och en hand som betyder något. Mycket görs som inte syns i media. Mycket görs som inte hörs i några högtalare. jag sitter i Svenska kyrkans internationella råd och har just fått en uppdatering om mycket sådant som inte ska synas eller höras därför att det är mest effektivt det som sker i det tysta. Men samtidigt behöver vi göra mer och när jag säger vi menar jag alla vi som vill kalla oss kristna, alla vi som med glatt mod sjunger psalmen ”Jag behövde en nästa var Du där, var Du där?” (Sv.Ps 97).

Lämna oss inte ensamma,  vädjade biskop Munib Younan och biskop Thomas. Vi behöver vara en del av deras röst i kampen mot förtryck, orättvisa och orättfärdighet. Vi behöver leva relation – en relation där vi får tillbaka minst lika mycket som vi ger, där vi i vårt kulturland, där kristen tro riskerar att förvandlas till en allmän kulturföreteelse med religiösa inslag, lär oss vad kristen tro på liv och död kan betyda och där vi får inspireras av detta i våra olika kyrkostrukturer.

Biskoparna Munibs och Thomas ord ekar i mitt hjärta: ”Lämna oss inte ensamma!” Kom och håll vår hand!”

Herre förbarma Dig! ”…Världen behöver din kärlek strömmande genom mig!” (Psalm 96)