Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:20) Så slutade julevangeliet i går. Men hur gick det sen? Vart tog herdarna vägen? Vad sa de? Vad tänkte de? Hur påverkades deras eget liv av mötet med änglarna och det lilla barnet i krubban? Det vet vi inte. Vi kan fantisera om hur de återvände till fåren ute på fälten. Vi kan tänka att de delade sina tankar med varandra och så småningom kanske med andra. Men det troliga är att de just återvände ut i det som var deras vardag, om man får tro evangelisten Lukas berättelse.

Annandag jul vill påminna oss om att vi inte kan förbli kvar vid krubban, att vi helt enkelt inte får det. Krubban tillhör, för många, kategorin julmys och det är mysigt med krubbuppsättningen som står där med Jesusbarnet lindat och lagt i krubbans strå, Maria som med en from böjning lutar sig mot barnet och Josef som står beskyddande bredvid medan herdarna knäböjer med ett antal lamm omkring sig. Mysigt, ja visst, – men om bara några veckor är det dags att packa ihop krubban igen. Då har vi kanske också ställt fram de vise männen med sina gåvor och firat Trettondedag jul. Sen är glada julen slut, slut, slut. Julegranen kastas ut, ut, ut. Fast ännu är det ju lite tidigt att tala om detta. Ännu är det julmysets tid och jag själv tillhör de stora julentusiasterna.

Men ändå; herdarna vände åter till vardagen, men med en ny erfarenhet, en erfarenhet som fick dem att prisa och lova Gud.

Det finns en hälsningsfras som vi använder varje jul, kanske redan på juldagen men i vilket fall på Annandag jul och det är orden God fortsättning! Det är ju ord som rymmer en önskan och en förhoppning om att framtiden ska påverkas av den godhet som vi mött i krubbans sammanhang. God fortsättning! Den goda fortsättningen är belyst – belyst av ljuset från barnet i krubban. För det är i ljuset från krubban vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28), i ljuset från Sonen som ekénåsen sig själv (Fil 2:7). Det nytestamentliga grekiska verbet kénoå betyder avstå, uttömma, tömma. Sonen i treenigheten avstod från den fullkomliga gemenskapen i treenigheten och blev människa. Detta är svårbegripligt eftersom vi samtidigt bekänner med emfas att vi tror på en enda Gud. Men det är inkarnationens mysterium. Gud blir människa. Sonen är Jesus och Gud blir människa för att vi ska kunna leva de ord vi hälsar varandra med: God fortsättning. Och då är krubban inte längre enbart en del av julmyset. Då är krubban och det som skedde i inkarnationens mysterium, Guds människoblivande – historieförändrande och livsförändrande. När Gud de facto blev människa förändrades hela vår historia. Guds kärlek blev tydlig på ett fullkomligt unikt sätt i ett litet barn, i en liten by, vid en bestämd tidpunkt och utifrån denna unika historiska händelse relateras hela vår tillvaro. Vi lever i den sista veckan av 2017 efter Kristi födelse.

Jesus säger i dagens evangelietext: Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. (Matt 10:16). Jesus sände ut sina lärjungar för att vittna om Honom, för att vittna om det livsförändrande, för att vittna om Guds rike som förkroppsligades i Jesus och som förändrade, påverkade och gav nytt liv och som i dag också förändrar, påverkar och ger nytt liv. Lärjungarna sändes ut i vardagslivet. De skulle inte vara isolerade i några speciella sammanhang utan de skulle leva, och i ord och handling tala tydligt om Jesus i det vardagliga sammanhanget. Men det var inte enkelt. Det var ett liv som påminde om deras mästares. De skulle utlämnas åt domstolar precis som Jesus hade utlämnats. De skulle piskas, precis som Jesus piskades. De skulle ställas inför ståthållare precis som Jesus ställdes inför Pontius Pilatus. Kort sagt de sändes ut i en fruktansvärt komplicerad verklighet. Och det är detta som också är vår utmaning.

När vi läser vår evangelietext i dag dras vi långt ifrån krubbans pastorala idyll in i den verklighet som rådde för Jesu lärjungar. Evangelisten Matteus beskriver en verklighet långt ifrån att glida fram på en räkmacka. Tvärt om. Jesu lärjungar var beredda att dela hans gemenskap i lidande och martyrium. Samtidigt var detta inget som hindrade dem. Det viktiga var att evangeliet förkunnades, att Guds rikes fantastiska sammanhang spreds. Vad handlade det sammanhanget om? Jo, kärleken, människovärdet, syskonskapet, – att vi hör ihop över alla gränser. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus, säger Paulus. (Gal 3:28) Vi hör ihop. Och vi får också säga: Här är inte hetro-, bi- homosexuell, asexuell eller transperson. Vi hör ihop! Här är inte kristen, muslim, jude eller hindu etc. Vi hör ihop, vi hör samman som syskon oavsett om vi vill definiera oss som man, kvinna eller något annat. Vi hör samman därför att vi är Guds älskade barn som har möjlighet att möta Gud i det älskande barnet som lindades och lades i en krubba och som i slutet av sitt jordiska liv, korsfästes, dog, lindades och lades i en grav men som uppstod igen på den tredje dagen. Vi är älskade av Gud som blivit människa och det är den kärleken, som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt (1 Kor 13:7) som vi är kallade att bära ut, kallade att leva, kallade att vittna om i den vardag som är vår här i Skara eller var vi normalt befinner oss och göra detta i både ord och handling. Det utmanar alla dem som vill stänga in kyrkans röst i kyrkobyggnaderna och förvandla evangeliet till ett traditionellt och till inte förpliktande sockervadd förklätt i lite existentiell förklädnad likt det Göteborgsposten i en ledare strax innan jul uttryckte: Landets största religiösa samfund borde börja lägga tonvikten på det som förenar oss på djupet, långt bortom våra politiska åsikter, och erbjuda existentiell vägledning. På så sätt kan Svenska kyrkan bli en samlande kraft och inta en unik roll som de politiska partierna men även socialtjänsten och psykiatrin har svårt att fylla. Som andlig brobyggare mellan människor skulle Svenska kyrkan kunna säkra sin överlevnad i en turbulent tid. (GP 2017-12-19) Men kyrkans uppgift är inte att säkra sin egen överlevnad utan att bära ut evangeliet, att tala tydligt om Jesus i ord och handling. Evangeliet är alltså viktigare än den strukturella kyrkans framtid samtidigt som den strukturella kyrkan bygger på evangeliet. Sin enda grund har kyrkan i Kristus frälsaren, står det i en av våra psalmer i psalmboken. Utifrån den grunden är vi en kyrka med levande stenar som låter evangeliet få påverka in i vardagen – ute på fälten också där det är obekvämt.

I det samhälle som vi lever i idag är människovärdet ingen självklarhet. När nazister åter igen ges utrymme i det offentliga rummet, när demokratins korridorer befolkas också av människor vars politiska övertygelse präglas av mörka färger, när antisemitismen och islamofobin blommar, när kvinnor i alla åldrar vittnar om övergrepp och sexuella trakasserier, när människor tvingas tillbaka till länder där de kanske aldrig varit och där deras liv är hotade, då är det viktigt att kyrkan står upp och våra röster hörs. Kyrkan består inte enbart av biskopar, präster, diakoner och andra i den kyrkliga organisationen. Nej, kyrkan är vi tillsammans, alla vi som vill följa Jesus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den heliga Anden, född av jungfru Maria, korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Det är Honom vi är kallade att följa. Det är krubbans och korsets kärlek vi är kallade att leva. Och då är det viktigt att vi inte tiger, att vi likt Petrus och Johannes säger: Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört. (Apg 4:20). Då är det viktigt att vi lever i och av Guds heliga Ande och blir en motkraft till allt det destruktiva och renodlat djävulska i vårt samhälle.

Vi är kallade ut att leva i krubbans ljus och låta det ljuset lysa upp i hatets mörker, i våldets och övergreppens mörker, i marginaliseringens och mobbingens mörker, i hungerns och krigets mörker, i rädslans och ensamhetens mörker, i sorgens och förtvivlans mörker.

Martyrerna är temat för Annandag jul. Vi påminns om den helige Stefanos som var den förste kristne martyren. Vi får vara martyrer – inte spela martyrer. Att spela martyr är att ömka sig själv och ändå göra olika saker. Ja, ja, jag gör detta. Tänk inte på mig, bry er inte om mig. Jag klarar mig så bra. Att jag missar, att jag får offra mig, det gör jag så gärna. Nej, vi får vara martyrer: vittnen, Jesusvittnen, precis som den helige Stefanos. Vi får lyssna till Jesus, till det han säger, lyssna in det han gör därför att det inte bara har med juletidens glädje att göra utan handlar om hela livet, om allt. Jesus, Guds enfödde Son, kallar oss ut i en värld där stora risker väntar (Sv.Ps 288:1), som det står i vår slutpsalm idag. Men vi är inte ensamma. Julens budskap kan sammanfattas i namnet Immanuel – Gud med oss. Så är det. När vi går ut och lever vår kristna tro, så är Jesus själv med oss. Var helst två eller tre är samlade i Jesu namn – där är Jesus mitt ibland dem. Det ger oss kraft – Guds kraft – kraft att vittna om ljuset i en mörk värld, kraft att tända ljus som lyser upp, som avslöjar, som visar vägens riktning och ger våra frågor svar. Då blir det en god fortsättning i Jesu, den inkarnerade, korsfäste och uppståndnes, namn. Amen

Vårt hemland är himlen, skriver aposteln Paulus till de ockuperade och förföljda Jesusanhängarna i Filippi i mitten på 50-talet efter Kristus från sitt fängelse i Efesos. Han skriver dessa ord i uppmuntrande syfte. Men frågan är ju vad han menar? Vad är ett hemland? Om en flykting kommer till Sverige, får uppehållstilstånd och bosätter sig här, är då Sverige det nya hemlandet eller är hemlandet alltid därifrån man kommer, där man är född och uppvuxen? Ordet hemland heter på biblisk grekiska políteuma och kan också översättas med medborgarskap. 1917 års översättning gjorde detta och flera internationella översättningar har ordet citizenship. Men medborgarskap och hemland kanske inte är riktigt samma sak. När jag är utomlands kan jag längta hem, längta hem till mitt hemland Sverige men knappast till mitt svenska medborgarskap även om jag kan vara glad över det också. Ordet políteuma finns bara i den här texten i hela Nya testamentet. Men vad är det aposteln Paulus vill säga? Jo, att det gäller att mitt i det svåra, mitt i sådana sammanhang där en inte vet hur det ska bli, där en lever i osäkerhet, ha fokus på det som har verkligt värde, ha fokus på det som är fullständigt omistligt – den som är den verklige Herren – Kyrion Jäsoun Christon.

För oss kristna handlar det om vår relation med Gud. Himlen som är vårt hemland och som har med vårt medborgarskap att göra handlar om relationen med Gud. Vi är döpta i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Vi har vårt medborgarskap, vår hemmahörighet, i Gudsrelationen. I den tryggheten får vi vila, också nu i kyrkomötessammanhanget när vi har viktiga saker att dryfta och där kyrkomötet har att besluta. Det spelar ingen roll vilken nomineringsgrupp Du tillhör. Du har, som döpt, Ditt medborgarskap, Ditt hemland, i en relation som spränger alla gränser och beteckningar. Dopet för oss alla samman i ett syskonskap som inte handlar om politisk inriktning, som inte handlar om hudfärg och etnisk tillhörighet, som inte handlar om sexuell läggning utan som bara talar om ett vi – ett vi i vårt gemensamma hemland – ett vi som för oss samman som kristna över alla gränser. Det handlar om en Gudsrelation som en gång ska bli fullständig – då när vi får skåda ansikte mot ansikte. Då när Jesus själv, den korsfäste och uppståndne Kristus, ska komma åter. Då kommer tillvaron att te sig helt annorlunda än vad vi nu har att hantera. Då är alla handböckers tid förbi. Då lovsjunger vi bortom alla musikserier vi nu är i behov av. Låt oss inte tappa fokus, fokus på Jesus Kristus utan hela tiden både påminna oss själva och varandra om vår relation med Gud som är här och nu.
Himlen runt hörnet sjunger Lisa Nilsson om i en kärlekssång. Det handlar om att himlen inte är långt borta – att hemlandsrelationen är i det innevarande. Genom Ditt dop är Du starkt bunden till relationen med Gud treenig. Det är fantastiskt och ett uttryck för Guds gränslösa generositet. Så är det. Gud är inte religiös. Det sa redan Mahatma Gandhi. Gud är generös vill jag lägga till. Guds generositet kommer till uttryck i vår hemlandstillhörighet – att vi hör samman med Gud i vått och tort.

Detta får vi lita till. Vi får lita till Faderns omsorg om oss. Lita till Faderns kärlek som vi inte har grepp om men som får ha grepp om oss. Fadern handlar då inte om jordiska fäder och andra män med alla tillkortakommanden av vedervärdiga övergrepp trakasserier och annat som vi både tidigare och också nu i dessa tider påminns om i ”me-too”-sammanhang. Nej, Fadern är ett uttryck för en Gud vars väsen är relation och som bär oss också när allting annat sviker och bedrar. Så vi får lita till Fadern. Vi får också lyssna till Jesus, lyssna till Honom som är sann Gud och sann Människa, lyssna in Jesu ord i evangeliernas livstolkande texter, lyssna in Jesus i Bibelns alla sammanhang – Jesus som ju för oss kristna är Bibelns kärna och stjärna. Vi får lyssna in Jesus som möter oss i nattvardens mysterium. För Dig, ja, just för Dig, utgiven. För Dig, ja, just för Dig utgjutet. Du får lyssna in vad Jesus vill med Ditt eget liv – för att lyssna handlar om att ta emot det som kan förändra och förnya.

Så får vi leva med Anden. Andens vind blåser vart den vill. Anden kan vi inte styra, inte bestämma över, inte fånga in, inte begränsa till att endast verka bildligt och bokstavligt talat under Kyrkans alla tak. Nej, Anden visar på Gud som inte är religiös men som är generös och vars frukter; kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning mognar också utanför kyrkans sammanhang. Vi får leva med Anden som hjälper oss att hålla fast vid Jesus själv och ge Honom äran. Detta behöver vi, liksom de kristna i Filippi, ständigt återvända till, ständigt omvändas till i den dagliga omvändelsen. Det är det Paulus säger, i sin entusiasm och kärlek, till bröderna och systrarna i den romerska provinsen Filippi: Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans. ( Fil 4:1) Orden riktar sig till Dig och mig denna första morgon när kyrkomötet ska ha plenarsammanträde. Låt oss därför ständigt och också nu påminna oss om vår himmelska hemmahörighet och att Gud inte är religiös – inte bunden av våra religionsdefinitioner utan att Gud är generös och att vi, som döpta Kristna i tacksamhet får lita till Fadern, lyssna till Jesus och leva med Anden och i glädje över detta nu säga: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

På många sätt är det en stor dag i kyrkornas historia i dag – det är på dagen 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser, åtminstone om man ska tro historieskrivningen. Det finns egentligen inte belagt att han spikade upp dem på Slottskyrkans port i Wittenberg men det finns belagt att han skickade dem till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz för att föra ett starkt kritiskt akademiskt samtal om påveämbetet och avlatshandeln. Martin Luther var upprörd och ville genomföra en reformation inom den Romersk katolska kyrkan och understryka det viktiga. Han ville absolut inte skapa en ny kyrka och ville ännu mindre att några skulle kallas lutheraner. Endast Kristus, sa han. Endast tro. Endast nåden. Endast skriften. Endast Gud tillhör äran! Detta var och är de viktiga tankarna och källorna liksom naturligtvis dopet och nattvarden. Martin Luther förde också fram andra viktiga teologiska tankegångar. En som är värd att belysas i kväll är tanken på människan. Hon är simul justus et peccator – på en gång rättfärdig och syndare. Det är en tes som centrerar korshändelsen. På korset bar Jesus allt det som är vårt av misslyckanden, av synd, av omänsklighet och hopplöshet och gav oss nådens gåva genom att bära allt i vårt ställe och låta det få förtäras av Guds kärlek så att vi kunde bli justus – rättfärdiga, d v s så att vi kan stå framför spegeln och säga högt till oss själva: Jag är oändligt älskad, oändligt värdefull! I Psalm 73 i kväll sjunger vi: Du tar vår skuld, din frid du ger. Och just så är det. Och genom att jag kan säga till mig själv att jag är oändligt älskad och värdefull kan jag också säga detta om var och en som jag möter, som jag läser eller hör om, oavsett allt. Du som är här i kväll är oändligt älskad och oändligt värdefull. Jesu korsdöd och uppståndelse vill visa på detta. Därför kan vi utbrista med aposteln Paulus: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Rom 8:38-39)

Men inför Gud kan vi inte komma med några meriter. Inför Gud hjälper inga goda gärningar. När jag säger det så tydligt kan det kännas konstigt. Vi är ju vana vid att bedöma människor efter vad de gör. Snacka går ju, men ord måste bli handling – och det är alldeles sant. Men inför Gud kan vi inte göra tillräckligt många goda gärningar för att meritera oss för Guds kärlek. Människan inför Gud kan bara vara där, vara inför Gud med den verklighet som är vars och ens och som endast Gud själv ser i sitt fulla sammanhang. Därför är vi helt beroende av Guds nåd, inför Gud. Då kan vi bara i tacksamhet ta emot nåden från Gud utan att förstå hur det kan vara möjligt. Du och jag får på det viset vila i nåden. Men utifrån det läget ska vi också relatera till andra människor. Luther talar om människan inför människan och där ska vi omsätta nåden i handling. Där kan vi göra goda gärningar och ska göra goda gärningar. Martin Luther lär ha sagt just att goda gärningar gör ingen kristen men en kristen gör goda gärningar. Att vara kristen och att vara snäll är inte samma sak. Att vara kristen och att vara en god samhällsmedborgare är inte samma sak. Det finns, lite tillspetsat, bara en definition av vad det innebär att vara kristen och det är att vilja följa Jesus Kristus i sitt liv. Det är att vara kristen och det får konsekvenser. När föräldrar till ett nyfött barn säger att de vill att barnet ska döpas – ja då tar de ansvar för barnet och säger därmed att de vill att barnet ska följa Jesus Kristus. Sedan är det församlingens uppgift och Gudföräldrarnas eller faddrarnas uppgift att stödja barnet på dess väg och själva vandra på den vägen , d v s egentligen själva vilja följa Jesus Kristus i livet och vara öppna för den heliga Andens tilltal och därmed Jesu egen närvaro i Ordet och sakramenten. Och sedan naturligtvis konsekvenstänkandet och handlandet i samhället. Så vad vi behöver som kyrka i Skara stift med alla dess levande stenar – d v s alla de döpta – är att komma ut som kyrka, komma ut som kristna, våga vara uttalat kristna i alla de sammanhang där vi lever och gå ut och i lyhördhet dela det som är vårt med andra som delar det som är deras och med konsekvenserna av att våga stå upp som kyrka i ett samhälle och värld som på olika sätt är drabbat av djävulskap. Vi får säga med aposteln Paulus: Jag skäms inte för evangeliet (Rom 1:16)!

Samtidigt är Gud inte religiös. Gud är inte typiskt kristen, eller typiskt judisk eller typisk muslimsk. Nej Gud är inte religiös. Gud tillhör inte någon specifik religion. Nej, som det står Josuas bok: …Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. (Jos 2:11) Aposteln Paulus säger i vår episteltext i dag: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vi är religiösa men kan ha olika tolkningar av Gud, olika Gudsbilder. Det vi gemensamt kan säga om Gud är att Gud är generös och för oss kristna handlar Guds generositet om den överflödande rikedomen som skapelsen vittnar om med dess skönhet och skörhet. Allt hör samman – allt andas helighet. Det finns inget profant som Gud har skapat. Allt är heligt. Människan, våra systrar och bröder runt om i världen, Du och jag här i Skara domkyrka är heliga därför vi är en del av Guds skapelse. Sedan är vi också alla skapade till Guds avbild. Det uttrycket är ett uppdrag, för själva avbilden är att vi kan skapa och älska. Vi får vara med och vårda och värna skapelsen och själva också vara med i skapandet i linje med det Gud har gjort och det Gud gör. I vår egen brustenhet gör vi dock ofta felsatsningar i tron att vi har rätt. Vi blir, om och om igen, en del av världens bortvändhet från Gud och det är i det läget som vi profanerar det heliga. Gud andas helighet i allt och människan profanerar genom hat, genom våld, genom övergrepp av olika slag, genom tankar, ord och handlingar Då måste vi återvända – omvända oss, låta Guds nåd förnya oss.

Därför får vi, utifrån allt det sagda, lita till Fadern! Det är den första nya tesen för Skara stift. Vilken nåd det är att Gud är kärlekens och omsorgens Gud. Då behöver vi inte ha full kontroll själva. Då gäller inte det gamla uttrycket ”Själv är bäste dräng”. Nej, vi får leva i tillit till Fadern och begreppet Fadern handlar då inte om en gubbe, eller en jordisk pappa med alla misslyckanden, utan om en Gud vars väsen är relation, kärlek och omsorg. Vi får lita till Fadern som älskar var och en av oss och som möter oss också där vi inte alls anade det.

Så behöver vi också fördjupa vår förståelse av Gud som Fadern. Det vill ju uttrycka den Gud som är nära, nära var och en – Gud som inte är långt borta från någon enda av oss. För att fördjupa den förståelsen får vi lyssna till Jesus. Det är den andra nya tesen för Skara stift. Att lyssna till Jesus handlar om att se hur han förkroppsligar Gud samtidigt som han ber till Fadern och påminner oss om Faderns kärlek både genom ord och handling och där korset åter igen är den absoluta brännpunkten för kärleken. Vi behöver lyssna till Jesus och meditera över det han säger till var och en av oss i Bibelns texter. Där talar han rakt in i vars och ens liv och sammanhang. Därför behöver vi förnya vår relation till Bibeln – den heliga skrift och på nytt slå upp, på nytt läsa, på nytt stanna upp vid evangeliernas Jesusord och låta dem tränga in i oss och påverka oss. O, vad jag drömmer om att Bibeln inte enbart ska vara en bok i mångas bokhyllor, inte enbart ett minne från konfirmationen, inte enbart ett arv från tidigare generationer utan en levande bok, med levande texter och ett budskap om kärlek, om omsorg, om människovärde och skapelsevärde, en bok som talar om en levande relation med levande Gud som möter oss i Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne som är med oss alla dagar till tidens slut. Jesus själv säger: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. (Joh 14:23)

Så får vi leva med Anden. Det är den tredje tesen för Skara stift. Den heliga Anden är ju Gud verksam här och nu. Den heliga Anden, som utgår av Fadern och Sonen, hjälper oss att förstå Fadern och Sonen på ett nytt sätt, hjälper oss att se att Gud är hela tillvarons Gud. Herren är Gud, uppe i himlen och nere på jorden (5 Mos 4:39). Guds Ande är den gudomliga vinden som blåser vart den vill och som vi får bäras av, leva i och glädjas åt. Med Andens vind ser vi att vi hör samman. Vi hör samman med våra syskon som har annan kyrklig tillhörighet. Vi hör samman med våra syskon som har en annan Gudsuppfattning. Vi hör samman med våra syskon som inte har någon gudsuppfattning alls. Och vi får glädja oss och se på den andre och på oss själva med den kärleks blick som Jesus påminner om när han ger oss sitt eget bud: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35)

Leva med Anden – låt oss göra detta i tilliten till Fadern och i det att vi lyssnar på djupet till Jesus. Det är Din och min kallelse som kristna. Så låt denna 500-årsdag bli en kick off för Dig i Din förnyelse av relationen till Gud där Ordet, dopet och nattvarden blir livsviktiga källor för allt det innevarande och kommande och där Guds heliga Ande får föra oss vidare på Guds vägar. Jesus säger i Johannesevangeliet: Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:26-27). Låt oss därför Lita till Fadern, Lyssna på Jesus och Leva med Anden! Och säga med ord av aposteln Paulus: Jag skäms inte för evangeliet (Rom 1:16)! I Jesu namn. Amen

Varmt välkomna till Skara stift och dessa dagar som handlar om skogen ur olika perspektiv. Svenska kyrkan är stora skogsägare och Skara stift är en av de större. Jag är glad över att jag som asfaltsunge har fått göra både en inre och yttre resa från storstadslarmet till en miljö där allt hör samman – stad och landsbygd, skogar och åkrar, djur och natur – och i allt detta också människan. All denna multimiljö vill påminna oss om vad det är vi är insatta i. Vi kristna talar tillsammans med våra judiska och muslimska syskon om att Gud har skapat allting. Gud är skaparen och allt hör samman. När man läser skapelseberättelserna i Bibeln är inte det viktiga hur det gått till utan att allt andas helighet – att skogen, med alla träd, med marken, med sjöarna, med stigarna, med stackarna – ja med allt ger ett uttryck för skaparens omsorg. I begynnelsen – men också nu och sedan. Så är det. I begynnelsen – bortom den tid vi kan greppa började alltihop. Bibeln berättar: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:1-2) Skapelseberättelsen fortsätter och utvecklingen på jorden efter en ”Big Bang” gick vidare. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. (1 Mos 1:12) Allt blev tillslut en gåva till människan som är satt att förvalta alla dessa tillgångar. För tillgångar är det – tillgångar som vi får förfoga över. Det handlar om att råda men inte förråda. Ordet ”råda” användes i 1917 års översättning och det påminner oss om att vi är satta att ta hand om tillvaron men med ansvar och i slutänden – ansvar inför den stora räkenskapsdagen. Gud skapade och Gud skapar. Skapelsen fortgår, processerna fortgår och vi får vara med i dessa sammanhang men väl rotade i ansvarskänslan för kommande generationer. Egentligen kan vi använda oss av den gyllne regeln som jag hoppas att ni alla både kan utantill och har som styrregel i ert eget liv och handlande: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem. Det handlar om ansvarstagandet för innevarande och kommande generationer. Vi får se på nutiden i framtidens ljus i omsorgen om de som kommer efter oss.

I Skara stift finns stora skogs- och åkerarealer. När vi ser ut över dessa, talar också vi om att bruka men inte förbruka. Men vi lägger till orden och njuta över tid. Det handlar om tillväxt och ett nyttjande som bidrar på olika sätt. Naturligtvis talar vi om den ekonomiska tillväxten – att se hur inte minst skog kan vårdas och värnas så att den ger maximal vinst i ett långsiktigt hållbart perspektiv. Då handlar det inte enbart om att hugga. Då handlar det om att vårda och värna på olika sätt. Det handlar alltså om en sorts förvaltarskapets etik där också andra värden måste komma till uttryck än kassakistans styrfunktion. Vi talar om ekologiskt hållbart jordbruk och djurhållning.

Vi talar också om de mjuka värdena när det gäller skogen. En skog är bärare av biologiska värden, biologisk mångfald där det gäller för en hållbar tillväxt att främja den biologiska uthålligheten. Vi talar om att kulturella värden där kulturlämningar av olika slag är en angelägenhet, där beteshagar och gamla lämningar av bostäder eller av lokalproduktionsplatser eller fornminnen är viktiga att behålla, vårda och visa på för nutidens och framtidens brukare. Det tredje värdet är det sociala som gör det möjligt för människor att vandra i skog och mark, som ger utrymme till njutning. För kyrkan är ytterligare ett värde viktigt som kopplas till de andra och det är det teologiska värdet. Många talar om att de möter Gud i naturen och Carl von Linné talade om att han genom naturens mångfald såg Gud på ryggen. Ett sådant sätt att se är naturligtvis att vandra pilgrimsleder viktiga. Vi talar ofta om att ande, själ och kropp hör samman och i pilgrimsvandringens sammanhang understryks verkligen detta. Den hållbara tillväxten handlar alltså om både konkret skogsbruk där ekonomiska värden styr men också om biologiska, kulturella, sociala och teologiska/andliga värden. Allt hör samman. Vi försöker också se vidare till produktionskedjan i sin helhet. Den hållbara tillväxten handlar ju om ett handhavande i ljuset av ett tillsammansskap. Hur tänker arrendatorerna av jordbruksfastigheter och mjölkgårdar? Hur tänker underleverantörerna som kör skördare och skotare och långtradare? Hur arbetar vi miljö- och klimatmässigt i hela kedjan? Allt hör samman! Hur tänker vi kring ekosystemtjänster – de produkter och tjänster från naturens ekosystem som bidrar till vårt välbefinnande? Allt hör samman! Naturen är inte ett museum utan tillväxten är viktig och grundhållningen är då att vi ska bruka och utveckla naturen och miljön på ett klimatsmart sätt så att ekosystemtjänsterna kan bidra till att värna oss människor. Allt hör samman!
Och kanske är just det budskapet det viktiga i kyrkans teologiska tänkande. Allt hör samman – teologi och klimat, teologi och ekologi, teologi och ekonomi. Vi kristna menar att Guds skapelse är en fortgående process där vi får vara delaktiga och delansvariga. När Gud skapade människan till sin avbild handlade det inte om utseende utan om uppdrag – uppdraget att skapa och att älska. Ur det perspektivet får vi se på våra skogsfastigheter. Ur det perspektivet får vi se på hållningen bruka och njuta utan att förbruka över tid. Allt hör samman och vi får vara med och ta ansvar. Som biskop gläder jag mig så över våra prästlönetillgångar, över skogarna, över åkrarna, över djuren. Över allt det som har med vårt lilla och stora sammanhang att göra – allt hör ju samman. I begynnelsen, men också nu och sedan! Välkomna till Skara stift och dess två dagar!

När jag skriver dessa rader är det inte många timmar kvar innan jag ska leda en begravningsgudstjänst för en av mina närmaste vänner. Vi träffades första gången på trappan in till Storkyrkan i Stockholm i samband med att jag var nyprästvigd och bara några minuter gammal i vigningstjänsten. Han hälsade mig välkommen till min missivförsamling där jag skulle börja i augusti samma år. Under sommaren tjänstgjorde jag i Storkyrkans sommarteam och fick ”öva mig” i att fira mässa, leda böner från predikstolen och möta turister. Jag var pastoratsadjunkt och biskopen placerade mig i Hägerstens församling efter sommarperioden. Året var 1984.

Nu har 33 år gått och min vän och jag har umgåtts mycket, ätit många måltider tillsammans, samtalat om livets olika skiften och delat livets realitet och också rest en del tillsammans med min familj. Min vän har varit missionär i Sydafrika under några år men kom tillbaka och fortsatte sin tjänst och vår nära vänrelation har hållit i sig hela tiden. Jag känner därför så väl igen mig i Mattis ord i ”Ronja Rövardotter” när Skaller-Per dog: Han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet!

Jag tänker att Du som läser denna text säkert känner igen känslan. Känslan av overklighet, känslan av tomhet, känslan av att vilja ringa och berätta och samtidigt komma på att det inte går. Den känslan och upplevelsen är så vanlig bland alla oss som sörjer en, på olika sätt, närstående.

Men finns det då tröst i sorgen? Jag är inte säker på det. Jag är inte säker på att det går att trösta bort sorgen. Jag är kristen och ändå säger jag med emfas att den kristna tron inte hjälper mot sorg. Min tro är att min vän har fått möta Jesus helt och fullt. Min tro är att min vän har det mycket bättre än vad jag kan förstå. Men det hjälper inte mot sorgen. Den kristna tron är ingen ”Sobril” som kan bedöva och dämpa eller helt ”bota”. Vi kristna behöver tala mer om detta och försöka fördjupa vad den kristna tron betyder i livets alla skiften – också i sorgens tid. I Predikaren i Gamla Testamentet står det: Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa… (Predikaren 3:1-4) Och så är det! Allt har sin tid – också sorgen. Men hur lång tid tar den? Hur länge kommer jag att sörja min vän? Hur länge kommer en maka att sörja sin respektive, hur länge kommer ett barn att sörja sin förälder, hur länge kommer en förälder att sörja sitt barn? Allt har sin tid men sorgens tid har inget bestämt slut. En del säger: Du ska se att det blir bättre efter ett tag, efter någon månad, något år… Vad betyder då ”bättre”? Mer uthärdligt? Glatt och roligt? Livet måste ju gå vidare och det gör det vare sig en vill det eller inte. När en drabbas kommer ofta känslan att man vill stoppa världen, att allt bara ska stanna upp. Men det sker inte. Livet går vidare, livet runt omkring och också det egna livet.

Någon har uttryckt att barns sorg är randig. En orkar inte sörja hela tiden. Plötsligt är en inne i en lek och tycks för en stund ha glömt bort orsaken till tårarna. Jag tänker att det är så med vuxnas sorg också och att det får vara så. Sorgens smärta kommer och går. Det gör inte sorgen mindre. Man sörjer ju inte med tårar enbart. Sorgen är större än så. Och när en sörjer en riktigt närstående orkar en inte vara ledsen hela tiden. Därför är också den vuxnes sorg randig.

Men, vad ”hjälper” då i sorgens tid? Jo, att få dela sin sorg med andra. Inte jämföra den. Det är meningslöst. Den egna sorgen är ojämförbar. Men att få sitta med någon eller några andra och dela, samtala, prata – berätta för varandra om erfarenheter av den som dött, berätta om sin sorg, gråta tillsammans, skratta tillsammans och göra det om och om igen. Det hjälper. Det är som den man sörjer och saknar finns där för ett ögonblick mitt i allt delande.

Men den kristna tron då? Hjälper den inte alls? Jag tror inte att den kristna tron är en skyddsväst när man är i sorgens hav. Men för mig är tron på Jesus Kristus en tro tros allt, en tro och en erfarenhet att Jesus själv är med mig också i det svåra, också i det mörka, också i gråtens tid också i sorgens tid. Den kristna tron är en tro trots allt, en tro som bär i det mörka men som inte skyddar från mörkret. Den kristna tron säger mig att Jesus själv delar min sorg, delar mitt mörker, delar mina tårar därför att han själv gått före, längst in i ångesten. (Sv.Ps 74:1). För mig personligen blir det tomma korset då så viktigt. Det blir ett hoppets tecken, mitt i hopplösheten; ett livets tecken mitt i dödens närhet. Frans Michael Franzén skrev på 1800-talet i en psalm i vår psalmbok: Ni sörjande kvinnor, vem söker ni här? Den levande ej bland de döda är. Uppstånden är Jesus, halleluja. (Sv.Ps 146:2)

Om en stund står jag där vid min väns kista och förrättar begravningsgudstjänsten. Det som bär mig då, det vet jag redan nu, är evangelisten Johannes underbara ord som summerar allt: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

”Musiken tar vid där orden tystnar”, den meningen lanserades av den dåvarande domkyrkoorganisten i Stockholm – Gustaf Sjökvist. Och visst är det så med musiken. Musiken berör oss på djupet, lockar, talar, griper tag, väcker vår längtan efter det som är större än det mätbara, större än det påtagliga, vår längtan efter att bli sedda, upprättade, bekräftade – inte av samhällets olika krafter, inte av dem som bedömer vad som är rätt, vad som är bra, vad som är tjusigt. Nej, snarare längtan efter den oerhörde, den som vi inte kan få grepp om – längtan efter den vars namn vi inte känner, vars epitet skrivs med fyra konsonanter utan vokaler – JHVH och som uttyds ”jag är” eller ”jag är den jag ska visa mig vara”.

Kära alla, det är en stor glädje och oerhört hedersamt för mig som biskop i Skara stift att få vara med och invigningstala vid denna vernissage av utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska – en vernissage i samband med Old Ox Chamber Music Festival. Jag gläds över att konsten och musiken får mötas och får ge nya klanger åt varandra. Musiken och konsten går inte att fånga in – lika lite som det gudomliga – och på det sättet är musik och konst sakral, oavsett allt. Den kristna tron hävdar att Gud har skapat världen. Det intressanta för de bibliska författarna var inte främst hur detta gick till utan att det skedde. Gud är skaparen som fortsätter att skapa. Guds skapelse går inte att hindra, går inte att begränsa och det som Gud skapar är heligt. Därför är hela tillvaron helig. Varje djur, varje växt, varje, varje träd, varje blomma, varje vattensamling – allt är heligt. Luften som vi andas är helig. Du är helig, jag är helig, varje människa är helig för Gud, som är, eller som är den Gud ska visa sig vara, är den som fortgående skapar.

När Mose fick sin kallelse vid den brinnande busken mötte han den Helige och fick ta av sig sina skor. I det mötet med den Helige fick han ta av sig det skyddande och när han gjorde det, när han tog av sig sina förförståelser, när han vågade släppa sin egen förståelse av sig själv, förändrades hans liv. Där vid den brinnande busken, där i det gudomliga tilltalet, greps han på ett sätt han inte hade kunnat ana innan. Det finns en berättelse om en rabbin som fick frågan hur det kommer sig att Gud uppenbarade sig i den brinnande busken. Rabbinens svar var: För att visa att Gud kan uppenbara sig i vilka sammanhang som helst.

Jag tänker rätt ofta att ett möte med ett konstverk är, när själva mötet är som bäst, ett möte med Gud själv – d v s inte med konstverket som sådant, utan med det som inte går att gripa tag i men som sker i mötet mellan konstverket och betraktaren. Det var det som hände Mose. Busken var troligen en alldeles vanlig buske men som för ett ögonblick fick vara bärare av det gudomliga tilltalet. Busken var alltså inte gudomlig i sig men i mötet med betraktaren skedde tilltalet. Så tänker jag på konsten. Jag citerar rätt ofta den avlidne konstprofessorn och ledamoten i Svenska Akademien Ulf Linde som i ett sammanhang gällande konsten sa att inkarnationen sker i mötet mellan betraktaren och konstverket. Där, när jag vågar öppna mig, när jag likt Mose vågar ta av mig det som skyddar mig, det som hindrar mig från att beröras, mina förutfattade meningar, mina uppfattningar om det som är ”come il faut”, mina egna tankar och bestämningar, då kan det gudomliga tala till mig på ett sätt som jag kanske inte var beredd på. Då kan jag överraskas och i någon mån förändras.

Ludmilas ikoner handlar till del om blicken, att se och bli sedd. Men ingen kan se Gud därför att Gud inte tillhör det begränsade, det som kan ses med blotta ögat. Gud finns inte. Gud är. Men det begränsade kan vittna om Gud, kan bli till ett tilltal som förvandlar, som låter oss ana de gudomliga bråddjupen. Ikonen avbildar det gudomliga ur olika perspektiv. Men aldrig exakt, aldrig ett porträtt som gör anspråk på att presentera en person på ett igenkännande sätt med bekanta anletsdrag. Nej, ikonen avbildar på andra sätt därför att det himmelska inte går att fånga. Det himmelska är alltid större. Men ikonen låter ljuset från det ofattbara glimma till likt en stjärna miljarder ljusår från vårt eget sammanhang. Ikonen blir, med en känd bild, ”ett fönster” mot det som inte finns men ändå är.

Och ändå låter oss fönstret eller den glimmande stjärnan inte bara betrakta det som inte går att betrakta utan låter oss ana att vi är sedda. Vår längtan får ett svar. Du är sedd! Vår längtan möts inte bara av en tystnad, av en förstärkt längtan, av ett förtvivlans tomrum utan av ett svar – ett svar från någon som ser mig, som vill mig, som älskar mig. Den brinnande busken och konstverket hör ihop därför att för Gud är allting möjligt. Tilltalet kan ske – inkarnationen kan ske.

Och så vittnar konstverken även om det unika där det som inte kan ske sker – Guds människoblivande – den historiskt förankrade inkarnationen. Blicken är inte bara en blick från Gud bortom alla formuleringar. Blicken är en blick från Gud som möter oss i en människa – sann Gud och sann människa – i Jesus själv, han som såg Simon, Johannes son, han som såg rövaren på korset. I dag ska Du vara med mig i Paradiset. Han ”som gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74:1)

Seendets Gud – det är Gud. (1 Mos 16:13) Hagar är den enda personen i Bibeln som gav Gud ett namn. Hagar födde Ismael som var Abrams eller Abrahams första barn som han fick med sin slavkvinna i desperation över att Sarai eller Sara inte kunde få barn. Ismael är enligt traditionen ursprunget till våra muslimska systrar och bröder. Gud är seendets Gud – som ser, som älskar och där tillslut korset blir tecknet på den kärlek som inte bara ser men som är med – en kärlek som möter vår längtan – en kärlek som berör, som griper tag, som förändrar – en kärlek som är också där orden tystnar.

I ljuset av elden i den brinnande busken kallades Mose vidare. Den kallelsen finns också i mötet med konstverket – en kallelse vidare för kärlekens skull, en kallelse vidare där korsets Herre utmanar oss mot det okända – om vi bara vågar ta av oss våra skor.

Gud för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag. (Sv.Ps 288:3)
Ludmila, tack för det Du gör! Tack för det Du förkunnar! Tack för möjligheten att låta oss ana Guds ofattbara storhet i ikoner och konstverk som inte bara är i förvandling utan som förvandlar!
Tack Aurora music Old Ox för musikens förvandlande klanger!
Tack Mariestads kommun för engagemang!
Tack Mariestads församling för initiativ och drivkraft!

Utställningen är öppnad – må den bli till välsignelse!
Tack!

I skrivande stund pågår EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) årskonferens i Alingsås och jag var inbjuden att ge en hälsning. Nedan kan Du läsa vad jag sa.

”Kära EFS:are och SALT-tillhöriga, kära bröder och systrar i Kristus Jesus,

Det är en stor glädje för mig som biskop i Skara stift att få vara med och fira gudstjänst tillsammans med Er och få möjlighet att ge en hälsning både till EFS och Salt.

Mitt biskopsmotto är: Ge Jesus äran. Jag tänker att det är just detta som vi alla tillsammans är kallade till. Vi ska ge Jesus äran, vittna om Jesus, tala tydligt om Jesus i både ord och handling i våra liv. Att vara kristen är ju inte att ägna sig åt en hobby, eller att vara med i en förening eller klubb som träffas med jämna mellanrum. Nej, att vara kristen är att följa Jesus 24/7 365. Jag tänker på Mark Levengood som skrev i ett sammanhang om detta med att vara kristen: ”Jag är ett stycke kött – marinerad i kristen tro”.

Kyrkan behöver marinerade kristna. Sverige behöver marinerade kristna. Världen behöver marinerade kristna och den ende som kan marinera oss är Jesus själv – som är närvarande mitt ibland oss i form av den heliga Anden. Låt oss öppna oss för den heliga Andens ledning. Vinden blåser vart den vill och vinden blåser utanför det vi har grepp om, utanför givna strukturer. Vinden kan vi aldrig fånga in. Vi kan låta oss fångas av den. Vi kan låta oss fyllas av den. Vi kan låta oss drivas av den men vi kan inte begränsa den. Naturligtvis kan vi bygga vindskydd och sitta i lä för Andens vind och forma våra egna uppfattningar, forma våra egna olika sammanhang och bli introverta. Men en kristens uppgift är inte att bygga vindskydd. Nej, lite utmanande skulle jag vilja säga att en kristens uppgift och kallelse är att riva vindskydd så att Andens vind får föra oss på Guds vägar.

Samtidigt behöver vi kyrkan. Kyrkan är inget vindskydd. Kyrkan som byggnad är ett tält på vandringen – en plats, en oas där vi får vila, där vi får dricka och äta och dela ordet med varandra och där vi får skölja av oss för att på nytt vara fräscha. Kyrkan är också ett folk – delaktigt i Guds folk, eller ett av Guds folk. Därför är vi kallade att vara ute i vår värld, ute och leva, ute och vittna om Jesus själv. Kära EFS:are i Er rörelses historia har Ni alltid uppmuntrat lekfolket till engagemang för Jesus. Fortsätt med det. Vi behöver naturligtvis bra präster och diakoner i Svenska kyrkan. Vi behöver bra andra yrkesprofiler. Men det vi främst behöver är lekfolket; kloka engagerade Jesusentusiaster som vill följa Jesus och inspirera oss alla och själva vara inspirerade av den heliga Anden – Spiritus Sanctus.

Jag vill ge Er alla ett bibelord med tanke på Ert Jesusengagemang och med tanke på Ert oerhört centrala tema för denna årskonferens: Korset, vårt enda hopp. Bibelordet kan Ni utantill och har läst så många gånger men det är så centralt: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16). I den värld som vi lever i är det många som på så många olika sätt går under eller är på väg att gå under, gå under p gr av oräkneliga antal orsaker. Kristen tro löser inte alla problem. Kristen tro är ingen kvick fix. Men kristen tro visar på en motväg och en möjlighet mitt i allt och trots allt, och allt detta finns koncentrerat i 26 ord i Bibeln – de ord jag nyss läste och som jag vill återlägga i Ert hjärta. För här finns allt samlat. Här finns hela den kristna dogmatiken samlad och detta tack vare det lilla grekiska ordet ”édåken” gav / utgav. Gud gav sin ende son och det påminner oss om att Gud blivit människa på ett unikt sätt i en unik person vid en unik tid på en unik plats. Vi kallar det för inkarnationen. Det är en historisk realitet. Det är därför som vi kristna vill följa  Jesus – för att vi i Honom möter Gud på ett unikt sätt. Men ordet édåken kan också, vilket 1917 års bibelöversättning gör, uttolkas som utgav. Och då pekar det mot korset. Korset är ju tillsammans med inkarnationen det mest centrala för oss kristna. Korset där Jesus Kristus vann seger över det destruktiva, över ondskan, över hatet för Guds kärleks skull, är verkligen vårt enda hopp som kristna. Så förstår vi vår Gudsrelation. Därför får vi stå nära korset. Vi får ha korset som en lins och en stöttepelare. Korset får vi stödja oss emot i stormiga tider bland töcken och grus…(Sv.Ps 59:2) När det är tufft och när det är mer okay får vi likt en vandringsstav hålla oss till korset.

Men korset som lins betyder också att vi ser på vår nästa med kärlekens blick – med den kärlek som är beredd att ge sitt liv för medmänniskan, som är beredd att se skapelsens mångfald och skönhet, som är beredd att se att de av människor uppsatta gränserna är något som Gud tränger igenom så att vi likt patriarken Jakob kan utbrista gång efter annan: Sannerligen…Herren är på denna plats, och jag visste det inte! (Genesis 28:16)

Kära bröder och systrar, kära Jesusvänner, låt också oss stå nära, nära korset. När vi är där är vi trygga i det som är vårt och då kan vi också vara öppna för det som är andras. Då behöver det inte vara hotfullt utan kan vara inspirerande. Då ser vi inte främst det som skiljer utan främst det som förenar. Då kan vi glädjas med vår medbroder och medsyster över det som är hens i glad stolthet över vårt eget. Då ser vi att Gud är Gud. Då ser vi att Guds generositet är obegränsad där mångfaldens möjligheter är en gudomligt given rikedom i regnbågens alla färger.

Nu önskar jag Er Guds rika välsignelse för denna konferens och för allt Ert fortsatta liv som en viktig rörelse i Svenska kyrkan med Jesus, den korsfäste och uppståndne, mitt ibland oss. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen”

Sveriges television sänder den 1:a juni dokumentären ”Vid sidan av vägen”. Där skildras Ulrika Nätterdal och hur hon får avslag på sin önskan att bli antagen som präst.
Filmen väcker frågor kring vem som får blir präst och hur det avgörs. Det enskilda fallet kan jag av förklarliga skäl inte kommentera. Men jag vill generellt beskriva hur Svenska kyrkan arbetar med dessa frågor.

Frågan om prästantagning har varit aktuell så länge kyrkan har funnits. I de så kallade pastoralbreven i Nya testamentet skriver Paulus om de krav som ställs på den som ska leda en församling. Detta pekar på att det redan i den första kristna kyrkan fanns några som nekades uppdraget att vara församlingsledare (1 Tim 3:1-7), det vill säga bli utvalda genom bön och handpåläggning. Och så har det varit i alla tider. Svenska kyrkan säger varje år nej till ett antal diakon- och prästkandidater.
Det sker dock inte på godtyckliga grunder. Varje beslut föregås av en gedigen process där det bland annat ingår en rad samtal och en praktikmånad i församling. Därefter möter diakon- och prästkandidaten det som kallas antagningskonferensen. Det finns en sådan i varje stift. I Skara stift utgörs antagningsgruppen av fem ledamöter som är präster eller diakoner, den sjätte är psykiater. Efter antagningskonferensen träffar jag dem som mött kandidaterna och går igenom var och en utifrån det som skett under antagningskonferensen.  Först någon vecka efter antagningskonferensen fattas beslutet av mig och meddelas då kandidaten i ett personligt samtal.

Vad är det då som krävs för att bli präst eller diakon? Först av allt handlar det om en inre kallelse, d v s att en kandidat upplever att Gud kallat hen till livslång tjänst i kyrkans sammanhang som – en tjänst som handlar om att viga hela sitt liv, varje andetag åt Gud. Denna inre kallelse måste mötas av kyrkans yttre kallelse som konkretiseras av biskopens antagningsbesked.
Naturligtvis handlar det också om en kombination av kunskaper, färdigheter och personliga egenskaper. Kunskaper kan prästkandidaten tillägna sig på universitet och högskolor. Diakonkandidaten har en fackutbildning ( t ex sjuksköterska, socionom etc.). Färdigheter får sedan hen hjälp att träna upp under praktikperioder och under det så kallade profilåret som sker på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
När det gäller personliga egenskaper är det inte alltid lika uppenbart vad som krävs. Det går att lista olika egenskaper som är viktiga för präster respektive diakoner. Lyhördhet, social förmåga, kommunikativ talang, struktur, ledarskapsförmåga och mycket annat. Därtill kommer förtrogenhet med Svenska kyrkans liv, det vill säga att man deltar aktivt i församlingens gudstjänstliv och har erfarenhet av att vara ideell medarbetare. För prästkandidater gäller också att man ska ha eller under utbildningstiden skaffa sig erfarenhet av att vara konfirmandledare.

Men prästen och diakonen är också själavårdare och får därför bära andra människors sorger och problem. Det fordras därför inte bara en inre kallelse till vigningstjänsten utan också en särskild fallenhet  att hantera själavårdsuppdraget på ett pastoralt klokt sätt.

En del gånger är det ganska uppenbart både för kandidaten och för antagningskonferensen om svaret ska bli ja eller nej. Själva beslutet fattas dock alltid av mig som biskop. De föregås alltid av både eftertanke och bön om Guds ledning.
När det finns tvekan får det ofta vara omsorgen som fäller avgörandet. Omsorg om församlingen och omsorg om kandidaten. Jag vill betona att ett nej till den som vill bli präst eller diakon inte är ett nej till personen. Bibeln lär oss att vi har olika gåvor och olika roller. Paulus skriver om detta och konstaterar att alla inte kan vara apostlar eller profeter eller lärare. (1 Kor 12:29-30) Men alla är en oskattbar del av församlingen.
Dessutom kan människor förändras. Vi växer, utvecklas och skaffar nya erfarenheter. Därför är ett nej inte definitivt, utan kan omprövas efter fem år om kandidaten ansöker om detta.

En utförligare redogörelse för antagningsprocessen finns på stiftets hemsida. www.skarastift.se Du kan också läsa mer om detta med att bli diakon och präst i biskopsbrevet som handlar om just detta: Här finner du det.

Vad är det att vara kristen på riktigt? Frågan har varit aktuell i knappt två tusen år. De första kristna var judar som ville följa Jesus från Nasaret den korsfäste och uppståndne. En del kallades Nasaréer just därför eller att de tilhörde ”vägen”. Den kristna övertygelsen kallades ”vägen”. (Apg 9:2) Dopet blev väldigt tidigt viktigt. Apostlagärningarna 8:e kapitel vittnar om detta liksom självklart Matteus 28:e kapitel där verserna 16-20 läses vid konfirmationen och 18-20 läses vid dop. Det handlar om lärjungaskap.

Men när blir man en Jesu lärjunge? När kan man säga att man är kristen ”på riktigt”? Är det när man visar sig snäll? Är det när man har blivit svensk medborgare? Är det när man har blivit medlem i Svenska kyrkan? Är det när man vet hur många sakrament som finns i de olika kyrkorna och vad det är för skillnad mellan den protestantiska (vilken?) och ortodoxa kyrkan (vilken?)? Eller är det måhända när man kan berätta om innehållet i Paulus brev till församlingen i Rom eller kan tala om hur många böcker Nya testamentet består av? Vem bestämmer när en är kristen på allvar och inte bara fejkar fast en är döpt och fast en säger att en är kristen och fast en pastor eller präst kan intyga att vederbörande är kristen? I kyrkans sammanhang har vi ingen trosdomstol som fastställer vem som är kristen genom ett utslag efter förhör. Jo, vi har i Svenska kyrkans sammanhang haft husförhör (och har det fortfarande på sina ställen fast under helt andra former) där människor antecknades i förhörslängder utifrån kunskap i bland annat Lilla katekesen. Men det var då en kunskapstest – inte ett ifrågasättande om de förhörda var kristna eller inte.

Men, det finns faktiskt en som avgör huruvida man är kristen eller inte och det är Gud – inte migrationsverket, inte någon kyrka. Endast Gud kan avgöra en människas tro och Gudsförhållande. För att vara kristen är att ha en Gudsrelation – en relation som handlar om Gud treenig, d v s Fadern, Sonen och den heliga Anden. Måste man kunna förklara treenigheten för att få räknas som kristen? Vem kan helt och fullt förklara eller förstå eller ens ana något av Guds storhet som treenigheten vill uttrycka? Olika bilder har använts i tafatta försök att ana något av det oerhörda. ” Vatten, is och ånga=H2O”, ” ett ägg består av äggulan, äggvitan och skalet”. Gud möter i tre ”personer” – som Faden – Skaparen, som Sonen-Frälsaren och som den heliga Anden – livgivaren och ändå är det Gud – tre i en och en i tre. Detta är för stort för att förstås av förnuftet. Vad säger Migrationsverket om det som ingen kunnat fånga in?

Nej, till Dig som läser detta vill jag säga att ingen utom Gud kan bedöma vem som är kristen på riktigt och då är frågan om någon är det? Själv behöver jag börja om dagligen – den dagliga omvändelsen där jag får förlita mig på Guds nåd. Det är faktiskt det enda jag kan lita på när det gäller mitt Gudsförhållande. Jag kan inte komma med något. Om jag vet hur många sakrament som finns i den Romersk katolska kyrkan respektive Svenska kyrkan, om jag vet vad kristendomen säger om Skärselden (enligt vilken kyrkotradition?), om jag vet hur kristendomen ser på samkönade förhållanden (enligt vilken trostolkning?) så gör inte detta mig till kristen. Däremot är en kristen en som vill ta emot Jesus Kristus i sitt hjärta för att så gott det går, med all bristfällighet också försöka följa Honom i ord och handling.

Självklart är dopet grundläggande viktigt för en kristen. Martin Luther säger t o m att ” ”Varje kristen har fullt upp under hela sitt liv med att förstå dopet och att nöta in den kunskapen. Han måste ständigt  lägga ner möda på att tro det som dopet lovar och erbjuder. Det lovar seger över djävulen och döden, syndernas förlåtelse, Guds nåd, Kristus i sin härlighet och den helige Andes alla gåvor.” (Stora katekesen av Martin Luther… en katekes som skrevs till de okunniga prästerna). Tron är alltså det ecntrala i en kristen människas liv enligt den lutherska trosförståelsen. Vi får tro på Gud treenig – en tro som handlar om relation och som har Jesus Kristus, Gud själv, den korsfäste, uppståndne och närvarande, som brännpunkt. Men vem kan mäta detta? Paulus säger: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9) Men nog är det just denna bekännelse som de som flyr för sitt liv p gr av att de är kristna håller fast vid? Varför flyr de annars och offrar så ofattbart mycket? Nog är det just detta som de som döps och därmed konverterar från annan religion till den kristna tron, bekänner inför migrationsverket?

Den utfrågning som handläggare genomför gällande den kristna tron skulle troligen många , döpta, konfirmerade och kyrkligt aktiva etniska svenskar misslyckas med. Jag undrar också hur de ”rätta svaren” ser ut – hur facit ser ut?

Men när nu allt detta är sagt vill jag också säga att en dopprocess inte får gå snabbt. Vi biskopar manar till noggrannhet när det gäller att döpa. När det rör sig om vuxendop ska en ordentlig undervisning föregå dopet liksom gärna en längre tids deltagande i gudstjänster och andra engagemang i den lokala församlingen. Om dopkandidaten dessutom konverterar från annan religion till den kristna tron måste vederbörande informeras noggrant om vad det innebär, särskilt om hen kommer från ett annat land där detta med att vara kristen är livsfarligt. Men ingen kan meritera sig till dopet. Allt handlar om nåd, sola gratia, endast nåden.

Dopet är därför ett kärlekstecken från Gud – ett tecken på dn kärlek som vi får vila i, hämta kraft ifrån, leva i och leva av.

Är Du kristen på riktigt? Vem bedömer?  Lev i Guds nåd och håll Dig till Jesus!

Ps: Vill Du läsa mer om dopet – läs då gärna biskopsbrevet som Svenska kyrkans biskopar har gett ut och som du kan ladda ned från biskopsmötets hemsida https://www.svenskakyrkan.se/biskopsmotet

Du kan också läsa om dopet i Martin Luthers lilla katekes  https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=811916

eller i Martin Luthers stora katekes i Svenska kyrkans bekännelseskrifter: http://logosmappen.net/bekskrifter/sk/

Nedanstående predikan höll jag i Varnhems klosterkyrka den 4:e söndagen i påsktiden. Temat för söndagen är ”Vägen till livet”. Predikan hölls i en mässa som på ett sätt inledde öppnandet av Kata gård. Kata var en kvinna som levde i en gård några hundra meter från klosterkyrkan. Hon tillhörde en vikingafamilj och fanns på gården på 900-talet. På 1100-talet kom cisterciensermunkar till området. Gården ägdes då av en kvinna som hette Sigrid. Hon donerade den mark där munkarna byggde ett kloster med tillhörande klosterkyrka. På 1600-talet fick Magnus Gabriel De la Gardie Varnehsm kyrka av drottning Kristina. Han reoverade den och finns i dag gravsatt inne i kyrkan. Kata gård är väl värd ett besök liksom naturligtvis klosterkyrkan med tillhörande klosterruiner och klostermuseum. Så gör gärna ett stopp där. Det är sqannerligen och egentligen mycket mer än Birka kristendomens vagga i Sverige. Den kristna tron dog bort från Birka men den kom att stanna i Varnhemsområdet… Läs gärna min predikan nedan!

”När Kata, vars grav vi har möjlighet att se senare i dag, levde några hundra meter från den plats där vi nu är och där Sveriges troligen äldsta rum nu har synliggjorts – ett rum som är en del av en gammal gårdskyrka, så var Kata kristen. När Cistertiencermunkarna kom på 1100-talet och byggde sitt kloster, så var de kristna. Mer och mer började kristendomen breda ut sig och få ett stabilt grepp om Sverige. På ett sätt kan man säga att Ansgar på 830-talet misslyckades eftersom den kristna traditionen bokstavligen dog ut på Birka. När kristendomen kom till Varnhemsområdet och in mot Falköpingsområdet tycks den s a s ha ”satt sig”. Den kristna tron blev viktigare och viktigare i Sverige. Biskop Turgot kom ju från Bremen för att ta hand om Götafolken och egentligen organisera upp kyrkan och han var enligt historieskrivaren Adam av Bremen här redan 1014. Den kristna tron med Kristus i centrum bredde ut sig mer och mer. Fler och fler bekände att kyrios Iäsous – Jesus är Herre som var den första kristna bekännelsen och som sedan utvecklades till de vi idag kallar den apostoliska respektive den Nicaenska trosbekännelsen.

I dag, ca 1000 år senare har pendeln slagit åt andra hållet och det verkar som om detta med kristen tro förpassats av de som vet bäst till historiens fascinationer. För Kata och några hundra år senare för Sigrid som då ägde gården som hade en liten gårdskyrka och som skänkte marken till cisterciensermunkarna och för munkarna betydde kristen tro liv och död. I dag handlar kristen tro för många om ett kulturfenomen som mest påminner om fornstora dagar eller glimmar till i kulturyttringar av olika slag. Kulturyttringarna och vår historia är oerhört viktiga och vi måste lära oss och påminna oss så att vi inte blir historielösa. Historielösheten formar nämligen människor som tror att de ska uppfinna hjulet igen eller som inte förstår något av de fatala och förfärliga saker som hänt både i den forntida och sentida historien och som då riskerar att återupprepas – också i vår närhet.

Men evangeliet idag – det som vi nyss hörde från Johannesevangeliet vill placera in var och en av oss i relation till Jesus Kristus. Det är nämligen det viktigaste av allt. Jesus talar om sig själv genom vilken Gud har blivit förhärligad. Hela det lite knepiga talet om förhärliga riktar in oss på det mest centrala i den kristna tron, det som med största sannolikhet var det som både Kata och klosterbröderna höll för det som var livsviktigt för dem; Jesu död och uppståndelse.

Vi lever just nu i påskens tid. Påskens ljus får lysa in över våra liv och genomlysa våra liv oavsett hur vårt eget liv ter sig. Påskens ljus kommer med befrielsens budskap. När Jesus förhärligade Gud i sig och när Gud förhärligade Jesus handlade det om befrielse, om seger. Förhärligandets brännpunkt är korset och vi behöver re-aktualisera det som var aktuellt för både Kata och så småningom för klosterbröderna – tanken att Jesus gav sitt liv för oss, för Dig och för mig för att visa oss att det som tynger oss, vår egen skuld, våra egna tillkortakommanden, inte har sista ordet. Vi är befriade av Honom som burit allt på korset. Detta är evangelium, det är ett glädjebudskap! Det handlar inte om något som vi ska trycka till varandra eller andra med. Nej, tvärt om – det handlar om Guds fantastiska och obeskrivbara kärlek till Dig och mig som kan få oss att, i befriad glädje, faktiskt räta på ryggen. Jesus på korset, tar vår skuld, tar våra misslyckanden, ger sitt liv för oss, inte för att vi är usla, värdelösa utan för att Gud älskar oss, älskar Dig, älskar mig så mycket att det inte finns ord för det. Kata bestämde sig säkert för att bejaka tron på Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare, eller möjligen levde hon i en sådan miljö att hon inte riktigt själv var medveten om något beslut, men hon trodde på Gud. Hon trodde på den Guds kärlek som har sin lins i Jesus Kristus, en lins som för samman kärlekens strålar till något brännande inriktat på var och en av oss – så att allt det som vi bär på av nederlag bränns bort. Författaren C S Lewis berättar i sin barnboksserie om några barn som kommer till landet Narnia där det goda lejonet Aslan finns liksom faunen Tumnus och många andra. Ett av barnen, Eustace, förvandlas till en drake som de andra barnen är rädda för inledningsvis (innan de förstår att det är retstickan Eustace som förvandlats). Anledningen till att han blev en drake var hans egoism, hans girighet och mycket annat. Eustace blev förskräckt över att vara en drake men hans drakegenskaper kunde så småningom komma till glädje. Men vid ett tillfälle möter han Aslan – det goda lejonet, en bild för Kristus. Eustace står i vattnet på ett dolt ställe och lejonet Aslan sätter sina klor i honom, där i vattnet, och avdrakar Eustace och Eustace kommenterar det med att det gör fruktansvärt ont och är fruktansvärt skönt på en gång. Vi får öppna oss för Jesus själv och komma med allt det som är vårt och komma tillbaka, och tillbaka och åter och åter öppna oss för nåden, den brännande befriande och upprättande nåden. Det gör ont att se sina tillkortakommanden och det är skönt att bli befriad. Dopets vatten påminner oss om denna fantastiska kärlek.

När Jesus talade med sina lärjungar var måltiden med fotatvagningen just avslutad. Judas hade lämnat lärjungagruppen. Påskmåltiden var över och Jesus höll fram det som väntade; korset, döden och uppståndelsen. Och samtidigt visade han sina lärjungar att allt det som skulle hända både var en gåva och mönstergillt.

Gåvan – var och är nåden, den befriande och upprättande kärleken som vi får öppna oss för, som vi i tro får ta emot, som vi inte behöver eller kan meritera oss för. Det handlar inte om att vara duktig. Det handlar inte om att visa framfötterna. Det handlar inte om ägande och görande utan bara om att våga (och det är en utmaning), att öppna oss för Guds nådeserbjudande, säga JA till Jesus.

Sedan handlar det om vårt liv – oavsett var vi lever det. För de första kristna och kanske även för Kata på 900-talet och sedan för cistercienserbröderna på 1100-talet handlade det måhända främst om relation till de kristna. De skulle älska sina medbröder och medsystrar inom kyrkan. Redan efter Jesu uppståndelse började slitningarna och olika uppfattningar och spänningar av olika slag. Säkert förstod Jesus att det skulle bli så. Det var kanske också därför som han gav dem sitt eget bud. Att de skulle älska varandra, att de skulle våga ge sitt liv för varandra, att de skulle ta kärlekens initiativ, att de skulle älska dem som inte tyckte som de själva.

Allt detta och mer därtill riktas till oss idag. För Jesu eget bud ges till Dig och mig som en sorts konsekvens av Guds kärlek. Det är gent emot våra medmänniskor som vi har att leva detta, både gent emot alla som tillhör Svenska kyrkan men också gent emot dem som tillhör andra kyrkor med andra trostolkningar. Men inte bara gent emot dem utan också gent emot alla muslimer, gent emot alla hinduer, judar och buddhister o s v och gent emot alla som inte tror alls. Jesu bud om kärleken ser inga begränsningar. Tanken är att vi ska älska alla – se det goda i alla våra medmänniskor, och ha Jesu egen kärlek och kärleksgärning som måttstock. Så som jag har älskat er, säger Jesus. Vi får hämta kraften från Jesus själv, från den korsfäste och uppståndne.

Amor vincit omnia et nos cedamus amori. Kärleken övervinner allt så låt oss besegras av kärleken skriver Vergilius – en romersk poet – några år före Jesu födelse. Kärleken blir en hållning som vi kristna är kallade till och kallade att leva. I dag och denna vecka är temat i kyrkan ”Vägen till livet”. Den vägen går inte isolerad från andra vägar. Den vägen är ingen idyll, en skogsstig långt bort från allfarvägen – en Valleväg som är extra vacker att vandra vid en viss tid på året. Nej, vägen till livet går mitt i livet mitt i allt det vanliga, mitt i tillvarons brus. Vägen till livet går i allt det vi lever, i allt det vi gör, i allt det vi är. Där, mitt i allt detta och ofta som en motväg, går vägen till livet. Den går på alla våra arbetsplatser, den går i våra hem, den går i offentliga sammanhang, den går i det alldeles vardagliga. Det är där vi har att leva – och leva med Jesus själv, i kraft av Honom som är den korsfäste och uppståndne, i gemenskap med våra systrar och bröder oavsett etnicitet, oavsett sexuell läggning oavsett religiös övertygelse, oavsett funktionsvariation – det är där i vår vanliga vardag som vägen till livet går, den väg jag får vandra, den väg där vi, i kraft av kärleken, får leva kärleken, i kraft av Jesus får visa på Jesus. Det var till detta Kata var kallad på sin tid med sina förutsättningar. Det var till detta som cisterciensermunkarna var kallade med sitt klosterliv och ut ifrån de premisserna och det är till detta som Du och jag är kallade – att leva kärleken, att leva Jesu eget bud i tillit till och tro på och öppenhet för Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne som är mitt ibland oss. Må Du och jag våga kallelsens utmaning på nytt också här idag! I Jesu namn! Amen”