Ondskan

Jag var för några veckor sedan hemma hos min dotter på hennes 25-årsfest. Så kul det var! Jag pratade med många i hennes ålder och några som var äldre. Under kvällen stod jag och talade med en väldigt trevlig man med muttrar i öronsnibbarna. Det visade sig att han studerade teologi och ska bli präst (tyvärr inte i Stockholms stift). Han ville samtala med mig för en uppsats som han skulle skriva – en uppsats om ondskan.

Idag träffades vi. Det är sällan man talar om ondskan rent konkret med någon. Nu gjorde vi det och han frågade om jag trodde på djävulen. Mitt svar var att jag tror på det djävulska. jag har ju använt det begreppet tidigare i en blogg. Ondskan eller det djävulska är för mig det som står emot Gud. Vi lever i en dualistisk värld där ont och gott hela tiden står i strid mot varandra. Kampen sker inte ute på något slagfält utan är den pågående processen inom var och en av oss. Vi har att ta ställning, medvetet eller omedvetet, i varje enskilt val. Det handlar om vad vi tänker, gör, säger o s v. Jag tror alltså inte på någon djävul i stil med en gubbe med bokfot och horn. Det djävulska är opersonligt. Det gudomliga, Gud, är personlig i den bemärkelsen att Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person.

Är vi då ansvarslösa. kan vi skylla allt på gud eller djävul, på ondskan eller det goda? Svaret är nej. Vi är inte ansvarslösa. Vi har ansvar för våra val, ansvar för våra handlingar. Vi kan inte skylla ifrån oss. Vi kan inte säga att ”det var inte mitt fel, det var ondskan inom mig..”. Valet och handlingen står vi själva för. Som kristna får vi välja godhetens väg, välja honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.

Djävulen finns inte men ondskan finns!