Archive for mars, 2011

Inför Gud och i denna församlings närvaro…

Mar 28

För några dagar sedan skrev författaren, kolumnisten och ateisten Lena Andersson en signerad ledare (kolumn) i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/ledare/signerat/karlek-eller-parliv ) där hon först kritiserar sajten som förespråkar lite ”krydda” i äktenskapet genom en ”affär” och där man via sajten kan få kontakter för sådana upplevelser. Men ju längre jag läser hennes kolumn, ju mer inser jag att hon också kritiserar tanken på det livslånga äktenskapet. Det står henne naturligtvis fritt att göra, men jag vill slå ett slag för äktenskapet väl medveten om att många lever i singelhushåll och att det inte är alla förunnat att hitta en partner att dela livet med tills döden skiljer en åt.

Jag menar att äktenskapet är den bästa samlevnadsformen, både av olika juridiska skäl, men också för att den formen innebär löften som avges offentligt och som kan vara ett stöd för paret (samkönat eller särkönat). Man lovar varandra, inför Gud och i denna församlings närvaro, att älska varandra och hålla ihop tills döden skiljer en åt. Det är starka löften, viktiga löften och ett stort steg i livet att avge sådana. Vad man lovar är att man vill leva i en relation där man får växa tillsammans och det innebär att äktenskapet måste vårdas.

Ett äktenskap kräver följande punkter:

1. Tid för varandra också när barn och arbete tar mycket tid. Man ska aldrig tro att parets egen tid kommer sen. ”Sen” har en benägenhet att aldrig dyka upp. Man måste avsätta tid för varandra, avsätta tid för delande, för samtal, för att bara vara med varandra. Man har ju valt varandra oerhört noga och då måste man fortsätta att välja varandra.

2. Att ha roligt tillsammans är viktigt. Skratta tillsammans med varandra och åt sig själv. Hitta på saker tillsammans som inte alls behöver vara ekonomiskt kostsamma.

3. Planera tillsammans och följ de planerna eller korrigera dem ihop.

4. Ge den andre egen tid utan att ge efter på punkt 1 och 2.

5. Fortsätta att ”uppvakta varandra” även efter många års äktenskap. Då behöver man inte gå in på sajten som handlar om ”affärer” under det pågående äktenskapet för då blir äktenskapet självt den bästa av alla ”affärer”.

6. Vara lyhörda för den andres tankar, önskningar etc. men en lyhördhet som är ömsesidig.

7. Om det ”knakar i fogarna” måste man fråga sig själv vad det beror på, våga formulera för sig själv varför man känner som man känner. Sedan är det viktigt att tala med varandra och se vad man kan göra åt saken. Det tredje steget som också är viktigt är att våga gå till en tredje part (som inte är en av ens vänner) och tillsammans med sin livspartner våga tala igenom situationen, få den belyst, få hjälp så långt det är möjligt att fortsätta relationen.

8. Vad som kan vara bra att påminna sig om är också att man inte är ensam i sitt äktenskap. Även Gud är inblandad. Det är kyrkans övertygelse. Därför är bönen viktig också i äktenskapet. Bön är att öppna sig för Guds handlande. Bön är att hämta kraft hos Kärleken själv. Bön kan ge mod och styrka att ta ett steg till i kärlek. Kyrkans vigselgudstjänst vill påminna om just detta. Brudparet är inte ensamma, inte utlämnade i sin relation. Gud själv omsluter och bär men det gäller att vara öppen för detta.

När man gifter sig måste man vara medveten om att man gör det för resten av livet. Det ska vara grundinställningen. Att se äktenskapet som ett sorts projekt som vara x antal år och sedan kanske inte längre är felaktig inställning, menar jag.

Sen är det kanske ändå så att, om alltings elände drabbar, äktenskapet leder till skilsmässa. Det är ibland, trots det sagda, bättre att gå skilda vägar efter att ha provat allt än att stanna kvar i en hatets och besvikelsens relation där alla inblandade (parterna och eventuella barn) blir drabbade. Och kyrkan säger då att det är möjligt att gifta om sig. Det handlar om ett av många uttryck för Guds nåd där nåden då konkretiseras i nya löften och en ny start i tillvaron. Men jag skulle önska att fler ville följa ovanstående punkter så att skilsmässostatistiken kunde minska. Den lär vara mellan 50-70 % av alla ingångna äktenskap, åtminstone i Stockholm.

De par som vigs av mig kallas nästan alltid till ett återsamtal efter ett år, då vi talar om hur första året som gifta varit – vad som varit bra och vad som varit svårare. I regel är det både roliga och viktiga samtal och en del uttrycker att de vill komma tillbaka efter ytterligare år.

Lena Andersson skriver: Skilsmässan är åtminstone en skärva av ett erkännande att det inte går att skriva kontrakt om känslor. Ett mer förnedrande scenario än att någon stannar kvar hos en fast de längtar bort är svårt att tänka sig. Om man försöker att leva efter punkterna ovan behöver man inte hamna i skilsmässans tuffa sammanhang. Då behöver man inte längta bort utan snarare längta efter varandra när man är borta. Det handlar inte om att ”skriva kontrakt om känslor”. Det handlar om ett livslångt äventyr tillsammans och det är något annat!

Störst av allt är kärleken!

Mar 22

Ibland kan jag tänka att pridefestivaler, prideseminarier, queermässor etc, inte borde behövas. Det finns en enorm fixering från kyrkligt håll på detta med sexualitet i någon form av förbudsengagemang. I en värld där 16000 barn dör varje dag av svält, där Japan är drabbad av Tsunamikatastrof, där Nordafrika och inte minst Libyen drabbas av diktatorers våld och egenfixering på andra människors livsbekostnad, borde kyrkan som är bärare av evangeliet om Jesus Kristus ha annat att fokusera på än människors sexualitet så länge man inte skadar någon annan eller sig själv. Men nu är det som det är och då är det viktigt med samtal, viktigt med pridefestivaler, viktigt med queermässor. För så många är fortfarande drabbade av att vara osynliggjorda, att vara utanförställda, att vara oönskade, att vara utfrysta p gr av sin sexuella läggning eller identitet – också i kristna sammanhang.
På söndag fortsätter samtalet i offentlig form. Stockholms nye rabbin David Lazar och jag ska samtala om homosexualitet utifrån bibliskt perspektiv. Det sker nu på söndag kl 18.00 på Södra Teatern. Samtalet leds av Arne Ruth och ingår i judiska församlingens kulturdialog Sverige-Israel med HBT-kultur som första tema.(http://www.qx.se/kultur/17071/minipride-startar-i-stockholm-i-veckan)

Jag kommer att företräda den teologiska hållning jag förfäktat och förfäktar på denna blogg och som rubriken ger uttryck för. Sedan vet jag att flera av mina bloggläsare inte håller med mig. Men kom gärna och lyssna och ta del. Ty:

Störst av allt är kärleken! Och det måste påminnas om igen och igen och igen….

Filed Under: Okategoriserade

Håller Svenska kyrkan på att skriva om sin tro?

Mar 19

I den debatt som följt i kölvattnet av fryshusimamens anställningsform har ord om att Svenska kyrkan håller på att skriva om sin tro förekommit. Stiftsprosten Bo Larsson har skrivit en artikel till försvar för Sofia församlings involvering i imamanställningen. Jag delar inte alla stiftsprostens uppfattningar i imamfrågan vilket torde ha framkommit i mitt förra blogginlägg. Men, det är viktigt att framhålla att både stiftsprosten och jag delar synen på att Svenska kyrkan, med sin evangelisk lutherska identitet, är stadd i ständig reformation. Kyrkans lära måste hela tiden tolkas in i det dagsaktuella sammanhanget för dagens människor. Det handlar inte om att skriva om tron. Kyrkans trosgrund är klar och tydlig: Gud själv har mött oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det kallar vi inkarnationen. Jesus Kristus har dött och uppstått för vår skull. Inkarnationen och korset är det centrala kring vilket kyrkan bygger hela sin existens. Lämnar vi detta har vi skrivit om vår tro. Men kyrkan har inte lämnat detta. Detta är den fasta grund på vilken vi står. Och ju stadigare vi står på den grunden ju mer kan vi vara öppna för andras traditioner. Inom ramen för det ovan skrivna kan vi sedan föra religionsdialog, vara öppna för att den ömsesidiga kärleken kan ha många olika uttrycksformer. Men grunden är lagd. Med aposteln Paulus ord: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” (1 Kor 3:11 ). Utifrån denna grund är vi reformatoriska med fortgående reformation.
Så låt oss slå vakt om vårt reformatoriska arv. Låt oss slå vakt om en kyrka i fortgående utveckling med en tydlig grund.

Vi håller inte på att skriva om vår tro! Tro inte det!

Filed Under: Okategoriserade

Det är skillnad på form och funktion!

Mar 15

I dagarna diskuteras det i kristna kretsar om det var rätt av Sofia församling att anställa en imam för arbete i Fryshuset. Sofia församling har under ledning av sin kyrkoherde ett stort och viktigt engagemang i Fryshuset. Kyrkan närvaro där, på många olika sätt, är oerhört viktig. Fryshuset är ett multikulturellt och multireligiöst sammanhang där all form av dialog är väsentlig. Det är en plats där samförstånd kan tränas genom kunskap om varandra, genom personliga möten, genom delande av det egna och lyssnande till den andres. En helig avund talade Stockholmsbiskopen Krister Stendahl om. Fryshuset är en plats där också många ungdomar med tuff bakgrund finner hemmahörighet. Sett i ljuset av allt detta förstår jag Sofia församlings intentioner att vara med och underlätta religionsdialogen genom en ekonomisk insats i väntan på mer stabila ekonomiska strukturer för ”dialogprojektet”. På många sätt kan jag känna att imamens närvaro på fryshuset är en ”Gudi behaglig gärning”. Men…

Varför måste Sofia församling anställa imamen? Svenska kyrkan är ett kristet trossamfund, evangeliskt lutherskt som sätter Jesus Kristus i centrum. När det gäller anställningar i Svenska kyrkan, gällande det utåtriktade arbetet ska den anställde tillhöra Svenska kyrkan även om undantag kan beviljas vid specifika situationer. Och kyrkoordningen skrevs förvisso inte för den situation som råder i Fryshuset, men att som kristen församling anställa en muslim för utåtriktat arbete känns konstigt. Dessutom kan det mycket lätt uppfattas som storebrorsfasoner där vi som är ett stort (störst i Sverige) trossamfund, är goda och anställer någon från ett helt annat sammanhang.
Jag gläds över att en imam får verka på Fryshuset, men det blir en aning oklart när en församling i Svenska kyrkan med den identitet och grundläggande trosåskådning som kyrkan har, är den anställande parten. Min fråga är varför inte Sofia församling kunde ge pengar till fryshusets projekt, pengar som projektledningen kunde använda för utvecklingen av dialogprojektet och t ex anställa en imam? Då skulle det vara Fryshuset som var anställande part. Ett annat alternativ hade kanske varit att föra en dialog med lämplig muslimsk församling och höra om inte de kunde/ville anställa en imam för Fryshusets räkning.
Som kristna ska vi hålla fram Kristus, visa på Kristus – endast Kristus! Det är den lutherska hållningen. Vi kan inte begära av en imam att han ska hålla fram Kristus. Imamen kan tala om Jesus sådan han återfinns i Koranen. Han kan tala om, och på olika sätt visa på, Allah, som betyder Gud. Men när han leder fredagsböner på Fryshuset är det något annat än det som är typiskt för den kristna traditionen. Det är säkert vackert och viktigt, ja omistligt. Men, det är inte Svenska kyrkans uppgift att finansiera detta.
Funktionen i projektet kan säkert bli oerhört bra! Formen för anställningen är, enligt min mening, mindre bra och inte Svenska kyrkans uppgift.

Det är skillnad på form och funktion!

Filed Under: Okategoriserade

Vem är jag?

Mar 9

Det är nog en fråga som många av oss ställer. Vi undrar måhända över vår djupaste identitet i förhållande till det omgivande samhället. Kanske är också själva frågan präglad av behovet av att passa in, passa in i mönster, strukturer, grupper, fack etc. Men tänk om vi inte passar in? Tänk om det inte går att ”paketera oss” så enkelt?

Jag har just läst om biskopshearingen i Göteborg. Folkkyrklig, högkyrklig, lågkyrklig. Orden betecknar olika kandidater och olika kyrkliga strömningar. Ibland klassificeras jag av andra och av mig själv som en liberal kristen. Men jag är inte säker på att det passar in. Kanske är jag snarare högkyrklig, fast jag menar naturligtvis att våra vigningstjänster självklart är öppna för alla som har både den inre och yttre kallelsen, oavsett kön. Måhända är jag folkkyrklig? Fast vad är det? Evangeliet ska nå ut till hela folket? Jo, och det vill jag ju. Men vilket evangelium? Handlar det om att Bibeln är bokstavligt sann och att det bara är att läsa den rakt upp och ned och sprida dess budskap (pluralis) ut över nejden? Nej, det tror jag inte! Bibeln måste tolkas och förstås in i det egna livet. Men vem ska tolka? Är det var och en som den vill eller har kyrkan tolkningsföreträde? Luther bemyndigade människan att hantera bibeltexten genom att översätta den till sin tids tyska. Vi är myndiga människor och har rätt att tolka. Samtidigt har präster en större sakkunskap än andra och kan vara guider i bibeltolkningens snårskog.
Evangeliet till alla? Vilket är evangeliet som måste nå ut? Handlar det om jungfrufödslar, specifika under i stil med att Jesus gått på vattnet, förvandlat 600 liter vatten till vin? Nej, evangeliet handlar om synden. Det glada budskapet är att en vän hade fel i kväll när han sa att ”synd är sådant som man inte får förlåtelse för”. Tack gode Gud att han har fel, min gode vän. Evangeliet som borde nå ut till alla handlar om att det finns en förlåtelse som vi får leva i och leva av. Är jag hög-, låg- eller folkkyrklig när jag skriver detta? Måste det finnas en etikett? Måste jag passa in i ett mönster, en struktur eller ett fack? Kan jag inte bara få vara kristen, för det är det jag är. Låt oss försöka att arbeta bort etiketterna som vi sätter på varandra och se på varandra som bröder och systrar som har så mycket gemensamt – också inom Svenska kyrkan.
Vem är jag? Jo, en människa bland människor, en kristen, en präst i Svenska kyrkan och just nu domprost i Stockholms stift. Det kan räcka, några andra kyrkliga etiketter behöver jag inte.

Filed Under: Okategoriserade

Brödet är ett…!

Mar 8

På den tiden jag hade konfirmander sjöng vi ofta psalmen ”Vi reser ett tecken” (Psalm 398 i Den Svenska Psalmboken). Konfirmanderna och vi ledare höll upp våra händer tillsammans som ett tecken på att vi instämde i psalmens ord om rättvisans tecken, måltid delad med alla I dag är det Fettisdagen och jag hävde ganska tidigt i mig en semla. Jo, jag är semmelfundamentalist och menar att det bara är i dag som man får äta dessa härligheter. Vi lever ju just dessa dagar i fastlagstiden när det handlar om att äta och dricka så att man sedan kan klara den 40 dagar långa fasteperioden som börjar i morgon, då det är Askonsdag.
Få är det väl som fastar under denna period men den påminner oss om att så gränslöst många människor genomför en ofrivillig fasta i vår värld. Hungern i världen tycks enligt undersökningar eskalera. 1997 gick ca 775 miljoner människor till sängs undernärda beroende på fördelningsproblematik, jordbruksutnyttjande, etc, etc. 2007 var samma siffra 980 millioner och 2017 väntas enligt prognoser 1, 2 milliarder människor lida av daglig undernäring. Det är ofattbart för oss svenskar, men inte bara ofattbart utan också oacceptabelt. Vi kan inte bara sjunga om rättvisa, om bröd som delas, om måltid för alla utan att leva detta. Svenska kyrkan har just inlett fasteinsamlingen som handlar om att stoppa hungern. Vi kan naturligtvis inte ensamma stoppa värdens undernäring och vända alla siffror åt rätt håll. Men, vi kan vara med och måste vara med och förändra.
Att nattvardens bröd delas och räcker åt alla är inte bara en realitet i mässans sammanhang. I det brödet är Kristus närvarande men han är också närvarande där brödet bryts i våra andra sammanhang, där vi delar vårt dagliga bröd med bröder och systrar som inte har det så bra som vi. Jesus själv uppmanar oss i Matteusevangeliets 25 kapitel att bry oss om dem som har det tufft i tillvaron och säger också att vad helst vi har gjort mot en av dessa mina minsta som är mina bröder, det har vi gjort för honom.
Låt oss därför vara med och göra en insats också i Svenska kyrkans fasteinsamling, ja låt oss göra allt för att utrota hungern! (http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=712719)

Brödet är ett…!

Filed Under: Brödet är ett

En reformatorisk glädjetanke i Reformationsdagens tid

Mar 4

Jag är glad att jag är lutheran! Observera att jag inte är glad över att jag inte är katolik eller pingstvän, men jag är stolt över att stå i den lutherska traditionen, en tradition som varit min sedan mitt barndop . Den vecka som gått har präglats av Reformationssöndagen. Vi har i samtal och gudstjänster påmint oss om reformationens och inte minst Luthers goda betydelse för den kristna trostolkningen. Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket för att göra den åtkomlig för alla, han höll fram ett antal ”sola” – allena:
• Kristus allena

• Skriften allena

• Tron allena

• Nåden allena

• Gud allena (sole Deo Gloria)

För mitt lutherska hjärta är detta fantastiska punkter. Det handlar för det första om Kristusinriktning. Vi borde i Svenska kyrkan bli ännu mer Kristusinriktade ännu mer Jesusinriktade. Det har jag skrivit om och talat om mången gång och jag vidhåller det. Är det något vi kristna har att komma med till skillnad från våra judiska och muslimska vänner, är det Jesus själv. Låt oss tala mer om vad han betyder, vad han förkroppsligar (inkarnationen), vad han talar om och driver (Guds rike), vad hans död och uppståndelse betyder i 2000-talets Sverige.

Skriften allena. Luther talar om att skrift ska tolkas med skrift. I sann luthersk reformatorisk anda får vi borra i skriften, tolka skriften och se hur den kan tala in i det multisamhälle vi lever i, tala in både på strukturell och individuell nivå.

Tron allena. Tron på Jesus Kristus för oss inte bort från vardagen, för oss inte bort från lidanden och andra problem, men hjälper oss att se vår livssituation i ett nytt samanhang, ett djupare sammanhang, ett sammanhang där vi ser att vi mitt i vår smärta, mitt i vårt lidande, mitt i allt oavsett hur det ser ut och ter sig, inte är ensamma. Tron blir en livshållning men också ett öppnande av våra sinnen på ett nytt sätt, ett livsviktigt och kompletterande sätt.

Nåden allena, handlar om mitt eget värde. Luther jagades av tanken på ett nådig Gud, en Gud som accepterade honom som han var men som han skulle kunna tillfredställa genom gärningar. Hans ångest var att han inte tillräckligt förtjänade Guds rättfärdiggörande kärlek. Då drabbades han av tanken om nåden, nåden som inte ser till förtjänst, som inte ser till duglighet men som säger att jag förtjänar Guds kärlek bara för att jag är den jag är, att jag duger inför Gud bara för att jag är den jag är. Kristus har burit mig och burit mitt liv, burit mina misslyckanden, burit allt det jag lyckats med på korset – och nu är det bara nåden som gäller.

Nära i anslutning till detta är rättfärdiggörelsen genom tron allena. Inför Gud kan vi bara komma med vår trosgnista. Vi kan lita på vad Jesus gjort för oss på korset, lita på hans död och uppståndelse, öppna oss för den i vårt eget liv och överlämna oss i detta. Det är nåd allena som gäller inför Gud.

Så får vårt liv som ju naturligtvis också handlar om handling bli till en lovsång till Gud. Gud allena ska ha all ära. För allt det ovan skrivna är bara möjligt i kraft av Gud som är närvarande här och nu genom den heliga Anden.

Det ovan skrivna är reformatoriska tankar. I Storkyrkan har vi en pelare där allting började, där Olaus Petri predikade den nya teologin från Wittenberg. Efter olika svårigheter kom Uppsala möte 1593 där Svenska kyrkan blev en evangelisk luthersk kyrka. Den kyrkan, med all dess styrka och med dess brister, gläds jag över och i den glädjen och i den tillhörigheten känner jag glädje över mina katolska syskons kyrka, över pingstkyrkorna, baptistkyrkorna, missionskyrkorna, för mitt i våra olika profiler hör vi ihop. Men för att kunna glädjas över andras sammanhang måste man också kunna vara glad och stolt över det egna.

Och det är jag!

Filed Under: Okategoriserade