Vad får jag säga?

Den frågan finns nog i många prästers tankar just nu. Skolbarnen kommer till våra kyrkor i adventstid för att titta på krubban, för att höra något om varför vi firar advent. Några kanske kommer till en ”adventshögtid”. Jag minns när jag var församlingspräst i en annan församling än min nuvarande. Skolklass efter skolklass kom. Vi skickade ut inbjudan med tidsangivelser och inbokningsmöjligheter och skolorna svarade JA och kom och var med. Jag talade om Jesu intåg i Jerusalem, om adventsljus och adventskalender. För dem som inte kom till julavslutning talade jag om julevangeliet redan i adventssammanhang. men det var kyrkan som inbjöd och skolorna som tackade ja.

Nu funderar de flesta präster över om de i skolsamlingssammanhang i kyrkorna får tala profilerat om Jesus, om man törs läsa välsignelsen. Jag kom att tänka på Riksmötets öppningsgudstjänst. Förut var det en del av riksmötesprogrammet på öppningsdagen. Riksdagsorganisationen kallade ledamöterna till en gudstjänst i Storkyrkan. Det blev protest mot detta. Lösningen blev att Stockholms domkyrkoförsamling inbjuder och varje ledamot är fri att komma eller fri att göra det som han/hon behöver göra istället.

Man skulle kunna tänka sig att den lokala kyrkan inbjuder den lokala skolan till advents- och/eller julhögtid i kyrkan och att det står fritt för alla de som vill komma att få göra detta med den/de lärare och rektor som vill och att de övriga är kvar på skolan och gör något annat. Att gå i kyrkan måste få vara frivilligt, men då skulle också prästen få dela med sig av det allra finaste som vi har i kyrkan, nämligen Guds välsignelse – en välgångsönskan över och i livet, utan att några antireligiösa (för de är ju oftast de som reagerar – inte så särskilt ofta de muslimska eller judiska trossyskonen) ska behöva flyga i taket.  På samma sätt skulle det kunna vara en sommarhögtid i kyrkan – men en högtid som ska vara väl utformad, spännande att vara med på och samtidigt frivillig inom ramen för skolans organisation.

Och ärligt talat – jul- och adventsfirandet är en del av svensk kulturtradition, också i kyrkan. Det märker vi nog över hela landet eftersom kyrkorna fylls av människor som inget hellre vill än komma in och få ta del av både konsertmusik, psalmsång och budskapet om honom som red in på en åsna i Jerusalem, budskapet om Gud som blivit människa och möter oss i ett litet flyktingbarn utan bostad.

Detta budskap kan presenteras för skolbarn på ett respektfyllt sätt också i ett multi-sammanhang.

Det borde kunna gå att vara kristet profilerad, inbjuda skolklasser och värna om mångfalden samtidigt.