Archive for december, 2011

Gott slut och Gott Nytt!

Dec 30

”Gott slut” sägs ibland som en vänlig nyårsönskan eller snarare önskan under mellandagarna. Och visst, den som säger det (jag själv ibland) menar verkligen det allra bästa. Men, formuleringen är ganska speciell. Många reagerar med en sorts obehagskänsla. Gott slut – på året – ja gärna! Men oftast känns ett Gott slut på något annat, t ex livet, för tidigt att önska. Kanske väcker det snarare olustkänslor hos den som får budskapet, som om livet höll på att ta slut.

Många människor är rädda för livets slut, rädda för det vi vet så lite om, rädda för döden. I går skrevs en kolumn i DN med rubriken ”Ateisten som älskades av troende” och som handlar om ateisten Christopher Hitchens. Där står bland annat: Jag är viss om att religionen har sin rot i människans rädsla för döden, en förståelig syntetisk reaktion på livets och dödens mysterium men inte mer trovärdig för att den är närmast universell. Orden är formulerade av den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Roger Cohen som alltså var gårdagens kolumnskribent. Men oavsett vem som formulerade påståendet ovan är det ett märkligt påstående. Som om döden automatiskt skulle vara mindre ångestfylld för den som dör bara för att man har en gudstro. Jag tror inte det är så. Jo, för några är det säkert så men sannerligen inte för alla. Som kristen hoppas vi på ett gott slut, ett slut som handlar om en början, en gudsgemenskap som vi inte har ord för annat än lite fyrkantiga bilder. Vi hoppas ju på ett gott slut som blir gott nytt – mötet med Gud bortom alla formuleringar, bortom alla bilder är också bortom allt vad tid och rum heter. Det är något makalöst. Men…

…det är ju inte det som den kristna tron främst handlar om! Tron på Gud som möter oss i Jesus Kristus, som för Guds kärleks skull, levt, undervisat om och förkroppsligat Guds rike, som lidit, dött och uppstått handlar ju om livet här och nu, om vår möjlighet att leva ännu mer mänskligt, om vår möjlighet att få börja om i Guds nåd, få förlåtelse få upprättelse, bli bekräftade som de Guds älskade barn vi är. Döden vet vi så lite om. Den får vi lämna till Gud. Vi vet bara att vi alla kommer att dö. Vad som väntar sedan vet vi inte så säkert. Den som dör får se!

Men vi vet att vi lever och att vi har att hantera vårt liv tillsammans med alla andra som också lever och har att hantera sitt liv. Religionen som är gudagiven (menar jag) handlar just om att leva som människa i denna sköna och sköra värld. Människan är obotligt religiös, sa den kommande hundraårsjubilaren August Strindberg (snart 100 år sedan han dog den 14 maj 1912). Det ligger i människans natur att på ett eller annat sätt försöka förstå tillvaron i ett större perspektiv än det vi kan se och ta på. Sedan har vi olika språk för detta, olika vägar, olika förhållningssätt. Jag tänker ofta på och citerar gärna författaren och prästen Ernesto Cardenal som sa:  Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden är ett sökande efter Gud. Just så tror jag det är! För mig som kristen visar Jesus vägen vidare i livet. Till honom vill jag hålla mig! Jag tror att han visar mig ett sant mänskligt sätt att leva som jag verkligen inte alltid klarar av, men som jag får inspireras av. När jag misslyckas får jag börja på nytt i kraft av Honom själv. För det handlar om livet snarare än om döden. Religion är strukturen för livet, livet här och nu, ett liv där vi har att koncentrera oss på Gud, våra medmänniskor och oss själva.

Men döden då? Jag hoppas på ett ”Gott Slut” därför att Gud i Jesus Kristus sprängt livets gränser. Korset får jag stödja mig mot. Kanske blir jag glatt överraskad den dag jag dör? Jag hoppas det! Men nu vill jag leva i Guds nåd. Jag kan inget annat och då blir det kommande året Gott och Nytt! Och det är vad jag önskar Dig också, kära bloggläsare.

Filed Under: Okategoriserade

”Hur ser Ditt liv ut egentligen?” Juldagens predikan

Dec 25

Hur ser Ditt liv ut egentligen? Hur ser Ditt eget privata liv ut bortom eller kanske snarare bakom allt vad julefrid, julklappar, julmat och julmusik heter? Det kan tyckas som en överfallande och impertinent fråga denna juldagsmorgon i Storkyrkan. Känslan av att bli angripen innanför integritetslinjen kan mycket lätt uppkomma, en känsla av att vilja slippa bli störd, en känsla som jag gärna delar med den som känner så.
Men evangelietexten är just så närgången, just så utmanande, just så nästan
retsamt inbjudande till dialog innanför våra integritetslinjer. Vad är det Du egentligen längtar efter när Du är riktigt sann mot Dig själv, när Du för ett ögonblick helt och fullt är Dig själv? Julbudskapet vill störa Dig i Din egen existens för att borra sig ned till det som verkligen är Du, bortom eller kanske snarare innanför alla skyddande lager, masker och roller som vi alla omger oss med, bär på ellerspelar i vårt liv. Vad är det Du längtar efter djupast sett och kan det vara såatt den längtan också återfinns hos Din medbroder och medyster? Kan längtanhandla om att faktiskt vara sedd, vara älskad, vara bekräftad som just den Du är och jag som just den jag är – bortom allt, bortom alla örväntningar, bortom alla prestationer, bortom allt ägande, bortom allt som bygger på olika därför? ”Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära”,sjöng Josefin Nilsson i Ainbusk Singers. Kanske är det vår djupaste bön också denna juldagsmorgon? ”Min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är…”

Idag firar vi något av det mest centrala i den världsvida
kristna traditionen. Gud möter oss på ett helt unikt sätt i en människa. Guds fullhet,
Gud som ingen kan se eller ta på, Gud vars namn eller epitet med de fyra
konsonanterna JHVH inte får uttalas av våra judiska bröder och systrar för att
gudsnamnet är så heligt och inte får missbrukas, denna Gud som är alltings
ursprung och mål, möter oss överraskande mänskligt nära i ett litet historiskt
barn som troligen föddes i det dåtida och nutida Palestina. Vi kristna räknar
med att Gud är och alltid har varit och alltid kommer att vara. Gud är ingen gubbe, ingen jultomteliknande individ med långt vitt skägg och som sitter någonstans långt
bortom rymder vida. Nej Gud är Gud, bortom alla definitioner, bortom alla
beskrivningsförsök, bortom allt vad ord alls kan formulera. Allt detta förenar
oss med våra judiska och muslimska syskon och skiljer oss åt från våra
ateistiska vänner. Men det som skiljer oss från judar och muslimer är att vi
tror att Gud grep in på ett radikalt sett i inkarnationen. Något skedde vid en
specifik tidpunkt på en specifik plats med specifika personer. Gud blev
människa. Det är ofattbart, ett mysterium och ändå livsbärande och
livsutmanande rakt in i Ditt eget liv såsom det ter sig när Du är bottenlöst
ärlig.

Ängelns budskap om den stora glädjen, den stora möjligheten
riktades till herdarna, till en grupp som i rabbinsk litteratur nämns bland
tjuvar och bedragare. Det var ett budskap om befrielse för hela mänskligheten,
som gällde hela livet, som också gällde bortom alla begränsningar. Men det gavs
till dem som var ute på fälten, de som räknades till de marginaliserade. Det gavs
inte till någon kejsare, inte till några präster eller teologer. Ingen var värdig att lyssna, värdig att ta emot. Ängelns buskap om fred, om shalom, med en möjlighet till
livsförändring, till världsförändring, gavs till en enkel och föraktad grupp
herdar. Där spelade vare sig Augustus eller Qvirinius någon som helst roll. Men
herdarna kunde inte låta bli att bilda sig en egen uppfattning, att försöka
förstå vad detta budskap kunde innebära i deras eget liv. De kunde inte låta
sig hindras från att bli påverkade, att låta sig ledas. När Gud talade till dem
genom ängeln blev de så gripna att det inte fanns någon annan möjlighet för
dem. De måste få veta mer, de måste få se med sina egna ögon, de måste få komma
nära.

Idag på juldagen får vi också hålla fram Maria. Hon hade
varit med om så mycket. Hon blev gravid bortom allt vad tillåtet var och var
nära att bli en ”outcast” någon man inte vill ha med att göra. Kanske mindes
hon Josefs obegripliga kärlek till henne, hur han ändå, mitt i chocken,
bestämde sig för att stötta henne, finnas hos henne och bli en far till hennes
barn. Kanske mindes hon besöket hos sin släkting Elisabeth som också var gravid
fast hon var så gammal. Kanske bar hon allt detta med sig när det var dags för
själva förlossnings-ögonblicket. Och så kom de främmande männen och berättade
en obegriplig och kanske t o m skrämmande historia som handlade om hennes lilla
barn, hennes och Josefs. Kanske mindes hon igen sin egen förvirrade erfarenhet
av Gudstilltal, Gudshängivenhet.  Och där i det ofattbart enkla sammanhanget vid den nyfödde, med främmande människor med förvirrat och stort budskap, valde hon att också låta all hennes erfarenhet, allt det upplevda, allt det sagda, ja barnet självt, få en plats i hennes hjärta – den plats som fick förvandla allt i hennes liv.

Nu är vi här i Storkyrkan, också denna juldag. Du får vara här med Din djupaste längtan, med allt det som verkligen är Du, bortom alla ytor. Bortom alla lager, masker och roller. Det är till Dig som hela födelseberättelsen, med änglarnas budskap, med
det förunderliga barnet, riktas. Till Dig och till mig. Vi kan låta budskapet,
själva evangelieberättelsen, slå rot i vår hjärna. Då blir det en intressant
berättelse, lite sagoliknande som sannerligen på ett eller annat sätt hör till julens
firande. Vi kan grubbla över var Jesus föddes, om det var i Betlehem eller
Nasaret, om herdarna alls har existerat, om det hela mer är en underbar legend
i största allmänhet med bärande existentiella hakar. Vi kan tycka att
berättelsen är ljuvligt traditionell och vi kan känna att vi på något sätt ändå
begriper den. Men så kan vi, likt herdarna komma nära barnet för att låta
det få påverka oss och likt Maria, låta budskapet få ta plats i vårt eget
hjärta. Och det är när det sker, och kanske först då, som vi inte bara begriper
evangelieberättelsen utan också grips. Vi får våga det steget som leder från
att det hela kan begripas till att vi kan gripas. Vi får gripas av Guds omsorg
om oss, Guds omsorg om Dig, Guds kärlek till Dig och till mig – en kärlek som
inte handlar om någon annan orsak än att vi existerar, gripas av att Gud är
Immanuel: Gud med oss (Matt 1:23) Det är där, i vårt
hjärta, som livet kan förändras av inkarnationens mysterium. Det är där i vårt
hjärta, som Jesus Kristus själv kan födas hos Dig och hos mig. Det är där, från
Ditt eget hjärta, som juldagens makalösa budskap kan föras ut i hela Dig. Maria blir vår förebild. Hon tog emot det fullständigt ofattbara budskapet om Guds människoblivande och hon fick bära detta budskap
inom sig. Men hon fick också bära det konkreta barnet i sin famn för att också
begrunda allt detta i sitt hjärta.  Maria, vår syster, får, genom sitt handlande, bli ett förebildande tros- och handlingsmönster för oss. Du och jag får ta emot det makalösa budskapet om Immanuel – Gud med oss. Vi kan bära barnet i vårt hjärta, låta det få födas också där, låta det få påverka vår syn på varandra, låta det påverka våra tankar om den andre, låta det få vara ett svar, ett påverkande svar på vår egen innersta längtan och likt Maria får vi ge barnet – Jesus Kristus själv, vidare. Likt Maria får vi ge Jesus till världen, till den värld vi har att hantera, till den vardag vi har att leva. Vi får ge
Jesus till världen i ord och handling i varje ögonblick, i varje andetag.

Hur ser Ditt liv ut egentligen? Hur ser Ditt
eget privata liv ut bortom eller kanske snarare bakom allt vad julefrid,
julklappar, julmat och julmusik heter? Vad är det Du längtar efter? Ber Du likt
sångens ord: Min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är…”?
Ängelns ord får då bli ord rakt in i Ditt hjärta, rakt in i Ditt liv: ”Var inte
rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag
har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
(Luk 2:10)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det
var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

 

 

Filed Under: Okategoriserade

Var hälsad Herrens moder!

Dec 22

Så var det bara något drygt dygn kvar innan luckan öppnas i Storkyrkan. Nej, det är inte klockornas luckor jag tänker på. De öppnas varje dag vid klockringning. Jag tänker på den lucka i väggen som föreställer det stall i vilket Maria födde sitt förstfödda barn, enligt evangelisten Lukas. Under adventstiden har Maria suttit på en åsna och ridit med Josef bredvid sig. Maria är tjock beroende på att hon är gravid. På lördag kan man se att Maria inte längre är gravid, att ett litet nyfött barn ligger lindat i en krubba och att Josef står bredvid henne. Jag gläds åt julens budskap och fascineras över Marias både mod och engagemang. Hon, en syster till oss alla, som delat så mycket smärta och svårigheter, gjorde allt detta för att göra Guds vilja. Hur mycket är jag beredd att satsa för att i mitt liv göra Guds vilja? Ibland kanske, kanske t o m ofta – men alltför ofta handlar det kanske om min egen vilja.

Maria, min syster i nöden och min syster i utmaningen, får vara en förebild. Jag har bara ett liv och det är här och nu. Jag vet så väldigt lite om morgondagen. Jag kan hoppas, jag kan längta, jag kan tro, men livet är det som pågår just nu. Därför gäller det att leva det, att vara i det innevarande mer än i det som har varit eller i det som ska komma.

Maria får vara min utmanerska och också den som visar mig på det allra viktigaste – att ge Jesus själv till mina medmänniskor, att leva kärleken i en värld som i allra högsta grad behöver detta. Mina systrar och bröder i den katolska kyrkan är mer vana vid Maria än vad vi i den lutherska traditionen har varit. Nu talar vi högre om henne. Det är bra (och lutherskt eftersom Martin Luther höll Maria högt)! Hon behövs som inspiratör – hon som var Herrens moder! Må hon vara hälsad denna jul och framöver!

Kära bloggläsare,

Med dessa tankar önskar jag var och en av er en riktigt God Jul!

Åke

Filed Under: Okategoriserade

Hur öppen ska kyrkan vara?

Dec 20

Författaren Maja Hagerman skrev i gårdagens DN en välvillig artikel om den öppna kyrkan. Hon beskriver en kyrka där många religioner skulle kunna samsas, en kyrka där det religiösa smörgåsbordet skulle kunna dukas upp allt efter tycke och smak. Hon talar om toleranta präster som låter koranord ljuda i kyrkans sammanhang och hon har en allmänt humanistisk inställning som känns positiv. Men…

Kyrkan är inte platsen för den typen av religionsutövning. Kyrkan är platsen enbart för den kristna trons uttrycksformer. Jesus Kristus måste få vara i centrum i kyrkans sammanhang. Att sedan Koranen kan reciteras av en imam i samband med en kristen Riksmötesgudstjänst är något annat och som jag redogjort för tidigare. Att en rabbin kan tala eller läsa ur den hebreiska Bibeln är också något annat. Men kyrkan är en kristen byggnad så länge den inte är avsakraliserad (likt Skeppsholmskyrkan). Till kyrkan ska man kunna komma för att gå i gudstjänst i den trygga förvissningen att det är en förkunnelse och liturgi som ryms inom Svenska kyrkans tro, lära och liv som man möter. Kyrkan är inte ett folkets hus. Kyrkorna ägs av församlingarna (de allra flesta i vilket fall), får statlig ersättning för kulturminnesvård ( d v s kyrkoantikvarisk ersättning) efter att församlingen har sökt och beviljats bidrag. Men kyrkan är kyrkans och inte folkets i största allmänhet. Kyrkan är de församlingstillhörigas kyrka, inte församlingsbornas kyrka, för att spetsa till det.

Som kyrka (d v s organisation) måste vi värna om kyrkan ( d v s byggnaden) så att kyrkan ( d v s den gudstjänstfirande församlingen) känner att det är just där den vill vara för att hämta sin andliga näring. Tydlighet och relevans är då viktiga begrepp att realisera.

Kyrkan ska vara öppen för nya uttrycksformer för gamla sanningar. Ordet (med stort O) kan förkunnas på många sätt. Men, som Martin Luther säger, ”Solus Christus” – endast Kristus.

När nu allt detta är sagt är det viktigt att kyrkan också är med och kraftfullt står upp mot islamofobi och antisemitism! Därför är religionsdialog så gränslöst viktig och därför är det viktigt med markeringar likt riksmötesgudstjänstens inslag. Men alltid med Kristus i centrum i kyrkorummet!

Kyrkan kan därför inte vara hur öppen som helst! Då sviker hon sitt uppdrag och sin uppdragsgivare!

 

Filed Under: Okategoriserade

Hädelse i julgranen

Dec 12

I morgon bitti ska hustrun och jag gå och lyssna på Adolf Fredriks musikklasselever i Storkyrkan. Det är Luciafirande också i Storkyrkan. Det är fantastiskt att lyssna till dessa duktiga barn och ungdomar. Deras engagemang är ett uttryck för det goda i tillvaron, för ljuset som behövs i en mörk värd.

Bedrövligt i denna mörka värld är dock att Armémuseet säljer julgransprydnader som är formade som handgranater http://www.dn.se/nyheter/sverige/granatpynt-for-granen-uppror. Handgranatens enda uppgift är att skada och döda. Intäkterna för dessa ”julgransprydnader” går till välgörande ändamål. Den enes död, den andres bröd kan man lugnt säga.  Granen är ett uttryck för paradisträdet i 1 Mosebok – livets träd. Att ha handgranater i livets träd är hädelse! Det måste finnas andra sätt att samla in pengar till välgörande ändamål – också på Armémuseet.

Filed Under: Okategoriserade

Vad går det ut på?

Dec 7

Rätt ofta funderar jag över vad den kristna tron ”går ut på”. Naturligtvis blir svaret en mångfald av formuleringar. Jag hävdar att den kristna tron är ett sätt att leva i förhållande till den Gud som är alltings ursprung och mål. Om Gud är alltings ursprung och mål och inte endast ursprung och mål till det som jag uppfattar, förstår eller delar, då måste Gud också vara de många vägarnas Gud. Men vad betyder det då för mig att kristendomen finns, att jag är kristen, att andra kan bli kristna?

För mig handlar kristen tro inte främst om det som är hinsides. Nej, kristen tro, som innebär att jag vill och ska (men misslyckas alltför ofta) följa Jesus Kristus, handlar om att leva det mänskliga livet här och nu, här på jorden, här i Sverige, här i Stockholm, här i min församling. Kristen tro blir därmed inte bara en tro på Jesus Kristus. Kristen tro blir kristenliv, ett liv med Jesus Kristus. Men var möter jag Jesus? I Nattvarden? Ja! I bönen? Ja, i Bibeln? Ja. Men också och som allra tydligast i min medmänniska. Där står han, hon eller hen och säger genom sin blotta existens: Jag är Jesus! Älska mig såsom jag älskar Dig! Då blir kärleken till Jesus också, och framför allt, kärleken till min medbroder och medsyster oavsett alla bakgrunder och identiteter.

När jag läser om situationen i Afghanistan, när jag läser om situationen i Etiopien, i Grekland, i Italien o s v och när jag läser om allt det som sker i Sverige med människor, både äldre och yngre som drabbas, kan jag tänka: vad skulle hända om allt det fina som vi talar om, om medmänsklighet, syskonkärlek, omtanke etc, skulle bli handlingar och inte bara vackra ord att lyssna till, inte minst i julens tid? Skulle inte vårt samhälle och vår värld då se annorlunda ut?

Jag tror att Jesus Kristus har dött och uppstått för min och hela mänsklighetens skull. Jag tror att Han burit min och hela mänsklighetens tillkortakommanden på korset och låtit all vår skuld implodera i korsets kärlek. Jo, allt det tror jag verkligen av hela mitt hjärta, men jag tror också att allt detta skett för att jag ska kunna leva som människa, medmänninska i ordets allra sannaste bemärkelse – ett liv som handlar om påverkan och förändring – ett liv som handlar om att sträva mot det ”förlorade paradiset”.

I dag leder jag en begravningsgudstjänst för grundaren av Dansmuseet, Bengt Häger. Jag kommer då bland annat läsa ord från Bibeln som vi alla (jag med) borde påminna oss om lite oftare. Det är Jesu eget bud, ord som Jesus säger till Dig och mig och som jag tror är svaret på min fråga i dagens bloggrubrik:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall
förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

(Joh 13:34-35)

Tänk om Du och jag kunde leva detta bud idag gent emot alla dem vi träffar, sammanträder med, samtalar med, har problem med, gläds över, är likgiltiga inför etc. Låt oss be om den Heliga Andens kraft att göra detta. Då kommer alla förstå att kärleken är störst av allt! Vilket vittnesbörd!

Filed Under: Okategoriserade