Sekulär eller kristen etik?

I morse läste jag i Svenska Dagbladet ett genmäle av Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg gent emot Göran Rosenbergs inlägg i omskärelsedebatten (http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/rosenberg-har-fatt-det-mesta-om-bakfoten_6744059.svd). I genmälet skriver de tre om Tankesmedjan ’Fri tankes ’ uppgift. Bl.a annat förespråkar man en sekulär etik. Jag tror att alla goda krafter, oavsett livsåskådning måste vara med och tydliggöra etik, både i tanke, ord och handling – en etik som har sin grund i varje människas unika värde som ingen kan reducera.

Som kristen och som präst i Svenska kyrkan menar jag dock att det dessutom finns en kristen etik som tar sin utgångspunkt i Kristus – att Jesus dött och uppstått för kärlekens skull och att det är vår uppgift som människor att leva denna kärlek. Etik och människovärde hör ihop. Egentligen är det svårt att se att en sekulär etik håller i längden om den etiken innehåller tanken på att människan har ett oskattbart människovärde. Risken finns att människans värde omformuleras om inte värdet bygger på att någon annan än människan själv givit detta värde. Vi har avskyvärda exempel på detta i vår 1900-tals historia.

Som kristen menar jag att varje människa, oavsett allt, är en Guds skapelse. Som sådan har vaje människa oavsett allt ett gränslöst värde som inte är givet av människan genom en överenskommelse om människovärdet som sådant utan som är givet henne av Gud. Som kristen får jag utifrån detta bygga etiken utifrån kristet perspektiv där det dubbla kärleksbudet ( med dess judiska bakgrund i Gamla testamentet) och Jesu egna bud i Johannesevangeliet får vara riktningsvisare.

Att ateisterna vill skapa en ateistisk etik som förhoppningsvis har många likheter med den kristna etiken ska vi kristna hälsa med glädje och önska dem lycka till. Men vår uppgift som enskilda kristna, präster och kyrka är att stå upp för den kristna etiken med en kristen människosyn som förhoppningsvis får vara med och forma vårt samhälle.

I det multireligiösa och multikulturella samhälle vi lever i ska vi som kyrka inte vara så ’buskablyga’! Nej, låt oss höja våra röster i tal och skrift och i handling för alla dem som marginaliseras. En etik där Jesus blir synlig i ord och handling, där människor blir synliggjorda, upprättade och bekräftade som de Guds älskade barn de och vi alla är – det är något att sträva efter!