Archive for mars, 2012

Biskop electus!

Mar 31

Kära alla i Skara stift! Stort och varmt tack för den tydliga yttre kallelse som jag erfarit! Det är med glädje och stolthet jag nu är Er biskop electus fram tills vigningen i Uppsala domkyrka den 26/8.

Det är med stor ödmjukhet ( i den mån man alls själv kan bedömma sin egen ödmjukhet) jag ser fram emot innehållet i uppdraget. Jag vill verkligen lyssna! Jag vill verkligen lära! Jag vill verkligen leda! Det ska bli så roligt att få möta Er alla i olika sammanhang!!! Men jag ber samtidigt om Guds ledning, att den Heliga Anden ska föra mig framåt på Guds vägar.

Imorgon är det Palmsöndag och jag befinner mig i Jerusalem. En procession ska vandra från Betfage till Gamla Jerusalem via Olivberget – en procession med de flesta kristna trossamfunden – en ekumenisk manifestation. Eventuellt kommer jag att gå i den processionen. Den är ju en symol för att vi kristna med olika tolkningstraditioner ändå hör samman med och kring vår Herre Jesus Kristus.

Palmsöndagens mässa firar jag i den lutherska kyrkan i Gamla Jerusalem nära Jesu uppståndelsekyrka. Det ser jag fram emot!

Psaltaren 118 har med just Palmsöndagen att göra. Där står bland annat orden ‘Herre hjälp oss! Herre, ge framgång!´ De orden ber jag inför mitt biskopsuppdrag.

Åter igen: tack kära alla som röstat i biskopsvalet!

Bed för mig liksom jag ber för Er!

Filed Under: Okategoriserade

Vad betyder ett prinsessdop?

Mar 23

För några dagar sedan kungjorde hovet att prinsessan Estelle ska döpas i maj i Slottskyrkan. Det är tradition, vad jag förstår. Kronprinsessan döptes där och kungligheter före henne. Vi får glädja oss med föräldrarna över att deras lilla telning nu ska ta del av dopets sakrament. Men även prinsessan kan glädja sig! Även om hon inte förstår så mycket nu kommer hon i framtiden förhoppningsvis att ana mer av dopets rikedom. När ärkebiskop Anders Wejryd häller vatten från sin hand på hennes huvud händer något stort. Hon får ta emot ett tecken på Guds kärlek – en kärlek som är större än alla våra försök till förklaringar, en kärlek som inte kan begränsas av våra teologier, en kärlek som är oberoende av allt. Hon är älskad som den hon är. Och det är varje litet barn, varje tonåring, varje vuxen. Vi är älskade som dem vi är. Men vi behöver ta emot ett tecken på detta och då har vi fått dopet som just ett kärlekstecken från Gud.

Men prinsessan Estelle kommer också att tas upp i Svenska kyrkan. Dopets sakrament är porten in i kyrkan ( jo, man kan anmäla sitt barn in i kyrkan också. Det är s a s ”dubbla ingångar” i kyrkans sammanhang). Sedan är det familjens och faddrarnas sak att hjälpa prinsessan att växa i sin tro, att ana mer av dopets rikedom. Prinsessan Estelle tas också upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Alla som har döpts i den treenige Gudens namn och med vattnet som det synliga tecknet, tillhör detta världsvida sällskap som spränger alla tidsramar. I dopet blir vi ett med de första kristna.

Men dopet hjälper också prinsessan Estelle att tyda sitt liv. Livet kommer inte att vara enkelt för henne. Det är det inte för någon. Psykologerna talar om kris och utveckling. Vi går igenom kriser av olika slag men utvecklas förhoppningsvis mellan kriserna. Vi växer till vår invärtes människa. I kyrkans sammanhang talar vi om död och uppståndelse. Sådant är livsmönstret. Precis som Gud var med Jesus i döden är Gud med prinsessan Estelle när livet gör henne illa. Och livet kommer att göra henne illa. Hon kommer att möta många motgångar. Men precis som Gud var med Jesus i uppståndelsen är Gud med prinsessan när livet är gott, positivt – ja t o m glatt. Dopvattnet, som självklart är en symbol för liv, är också en symbol för kaos och det svåra. Därför är vattenösningen på hennes huvud en symbol för att Gud omsluter henne i livets kaossammanhang. Och när ärkebiskopen håller upp henne är det en symbol för uppståndelsen. När livet är gott, när det går bar, när tillvaron känns härlig är hon inte övergiven. Sedan finns ”resan” mellan dopvattnet och upplyftandet som är den vanliga vardagen där Gud också är med. Kort sagt – hur livet än ter sig är Gud med. Så skulle man med en mening summera vad prinsessan Estelles dop betyder skulle man kunna säga att hon är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Hon tillhör Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne!

För alla som nu oroar sig över att jag inte talat så mycket om rening i från synden vill jag säga att om prinsessan Estelle döpts senare i livet hade naturligtvis dopet också haft en renande betydelse. När jag döpt konfirmander har jag talat om också detta. De renas ifrån allt det som gått snett i livetgällande tankar ord och gärningar – ett sorts grundläggande reningsbad där man dör bort från det gamla och uppstår med Kristus in i det nya livet (Rom 6). Denna aspekt finns också i dopets sammanhang.

Gäller nu det sagda bara en prinsessa? Nej, det gäller varje litet barn som döps, varje tonåring som döps och varje vuxen som döps. Du som läser denna blogg kan se Dig i spegeln och säga högt till Dig själv: Jag är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven och det är mitt dop ett tecken på, inte starten på!

Det är inte bara prinsessan Estelle som behöver dopet. Du och jag behöver det! I söndags öppnade vi en doputställning i Storkyrkan. Den kommer att finnas där några månader framöver. Gå gärna dit och titta. Biskoparna har skrivit en bok (biskopsbrev) om dopet. Det är viktigt för dopet är viktigt. Jag skulle önska att många fler döptes, inte för min skull och inte för Guds skull men för vars och ens skull, för att var och en ska få ana än mer av Guds gränslösa  kärlek. Den behöver vi i vår värld som är så fylld av kärlekslöshet.

Vad betyder ett prinsessdop? Gränslöst mycket – precis som Ditt dop och mitt dop och alla människors dop.

Filed Under: Okategoriserade

Hoc est…

Mar 18

Orden är Martin Luthers eller egentligen hämtade från den dåvarande nattvarsliturgin på latin – vars betydelse naturligtvis var viktig för honom. De latinska orden betyder ”Detta är” och handlar om nattvardens mysterium. Orden ”Hoc est…”  passar bra idag och under  denna vecka då kyrkoårstemat är Livets bröd. Idag har säkerligen mässor firats i de allra flesta svenskkyrkliga pastoraten. Livets bröd  ges oss i nattvardens mysterium. Jag bekänner att nattvardens bröd och vin inte symboliserar Kristi kropp och blod utan är Kristi kropp och blod. Det är Jesus Kristus själv som vi på ett unikt sätt möter i nattvardens mysterium. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi blod för Dig utgjutet. För Martin Luther var Kristi realpresens viktig. Han säger i sin stora katekes: Vad är nu altarets sakrament? Svar: Det är Herren Kristi sanna lekamen  och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. För mig är mässan viktig och jag skulle önska att fler människor kunde hitta fram till detta livets bröd. Det handlar egentligen inte om hur mycket vi tror eller hur mycket vi kan. Det handlar inte om att vara värdig. Ingen är värdig. Inte jag, inte  heller den frommaste bland fromma. Nattvardens bröd och vin  är ett nådemedel. Det är Guds nåd det handlar om i konkret form. Nattvarden är på det viset ett kärlekstecken. Så älskar Gud Dig och mig att Gud möter oss som en smak på vår tunga. Så nära är Jesus Kristus.  Brödets och vinets sakrament, altarets sakrament, är en måltid vi behöver för vårt dagliga liv. Det ger Dig och mig kraft att orka med vardagens alla göromål.

Det heliga sakramentet är också det djupaste uttrycket för syndernas förlåtelse. Kristus, som möter oss i brödets och vinets mysterium, var och är den som bar allt det som vi misslyckades med, misslyckas med och kommer att misslyckas med. Han bar allt detta  på korset. Allt har han burit för att vi, när vi öppnar oss för Hans nåd, ska kunna ta emot syndernas förlåtelse, Guds upprättelse och Guds bekräftelse av Dig och mig. När vi tar emot Kristi kropp och blod i mässan är det alltså ett uttryck för Guds upprättande kärlek till läkedom och förnyad kraft. Tänk så fantastiskt!

När vi firar mässan gör vi det inte bara lokalt utan också som en del av den världsvida kristna kyrkan med den uppståndne och levande Kristus mitt ibland oss. Någonstans på jorden firas mässans mysterium just nu och kanske går Du själv till en mässa nu i veckan eller kommande söndag. Jag ska fira mässa nu på onsdag morgon i Storkyrkan (08.30 – välkommen att vara med i Olaus Petrikapellet). Där får jag påminna mig om gemenskapen med mina kristna bröder och systrar – en gemenskap som spränger alla gränser. Jo, jag vet att mina katolska bröder och systrar inte får (för sin egen kyrka)ta emot nattvardens gåvor av en luthersk präst och att jag som lutheran inte kan ta emot det konsekrerade brödet av en katolsk präst annat än undantagsvis. Jag vet att vi har regler som gäller just nu och dem ska vi vara lojala mot. Men ändå – trots olika ordningar, trots något olika nattvardsteologier (mellan den katolska nattvardssynen och den evangelisk lutherska skiljer inte så mycket…) finns det inget som kan skilja mig från mina katolska syskon, pingstvänssyskon, missionskyrkosyskon, metodistsyskon, baptistsyskon etc. När jag tar emot Kristi kropp och blod – blir det en påminnelse att trots att en del återstår på den ekumeniska vägen, är vi bröder och systrar i samma familj med Jesus Kristus som vår gemensamma Herre och broder. Sedan är det smärtsamt att vi ännu inte fullt ut kan dela en kyrkogemenskap i mångald. Ännu..!

När vi firar mässan och brödet räcks och vinet delas får jag ta emot bekräftelsens tecken. Jag är älskad som den jag är, jag är älskad med min djupaste identitet utan att jag behöver förställa mig, göra om mig till någon annan för någon annans skull, för att passa in, för att uppfylla vad andra önskar. Det gäller Dig. Det gäller mig. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Så delas brödet och vinet till var och en som är med och alla får. Det är en utmaning till mig. Jag får dela mitt bröd med min medsyster och medbroder som inte har något bröd. Jag får ge den som är törstig att dricka bara för att hon eller han – oavsett vem och oavsett var, är en medmänniska. Jag tänker på Stig Dagermans underbara ord:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du
göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva
stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Det får jag leva konkret och nattvardsmåltiden sänder mig ut i vår värld med fred och bröd åt alla! (Psalm 288 i Den Svenska Psalmboken)

Du och jag behöver altarets sakrament – det heliga bordets gåvor. ”Ordet och Bordet” är centralt för oss som tillhör den evangelisk lutherska kyrkofamiljen.

Ordet och Bordet hör ihop och ger kraft för livet – Livets bröd.

Hoc est..! Tack gode Gud!

Filed Under: Okategoriserade

Ekumenik – Jesu utmaning och uppmaning!

Mar 16

I Johannesevangeliet säger Jesus: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21) Orden är en utmaning och uppmaning till ekumenik. Själv är jag en ekumnisk entusiast. Ekumenik (kommer av det grekiska ordet oikumenikos (- den bebodda världen, världsvid) handlar om att lära känna varandra i de olika trossamfunden, att se allt vi har gemensamt och upptäcka eller än mer förstå hur mycket det är. Grundarinnan av Focolarerörelsen (www.focolare.se) Chiara Lubich jämförde en gång de olika kristna trossamfunden med vattenflaskor där det fanns mycket vatten i de olika flaskorna och att det gällde att se hur mycket det fanns i den andra flaskan, se allt det ”vatten” som vi hade gemensamt. Och visst är det så. Vi har tron på Gud treenig gemensamt, Bibeln och dopet gemensamt. I Sverige har vi dessutom 325 psalmer gemensamt med många av trossamfunden.

Ekumenik handlar om att lyssna, dela och manifestera. Vi behöver komma samman som Kyrka (med stort K, d v s Kristi kyrka i Sverige och på andra håll)med många kyrkor ( med litet k, d v s olika trossamfund i Sverige och på andra håll). Vi behöver be tillsammans, fira gudstjänster av olika slag tillsammans, se den andres tradition och glädjas med den andre över hans eller hennes kyrkas goda liv men också dela varandras problem och frågeställningar.

När jag var kyrkoherde på Lidingö var jag med och drev en ekumenisk dialog som slutade med att fyra lokala församlingar (Den romersk katolska Marie Bebådelsekyrkan, Ansgarskyrkan (den lokala Missionskyrkan), den dåvarande lokala pingstförsamlingen som var kopplad till Filadelfiakyrkan, och Svenska kyrkan Lidingö församling) undertecknade ett gemensamt ekumeniskt dokument som skulle vara vägledande för vår gemenskap. Vi sa att vi har två trosbekännelser gemensamt: den Apostoliska och den Nicenska. Utifrån denna grund sa vi vidare att  vi bekänner vår tro på En Gud som är alltings ursprung och mål och som samtidigt är treenig, Fadern och Sonen och den Heliga Anden.
Vi bekänner att Gud möter oss på ett unikt sätt i den historiska människan Jesus, som föddes någon gång mellan 7 och 4 f Kr och vars liv omvittnas i de fyra evangelierna. Denne Jesus blev avrättad av de romerska myndigheterna, lagd i en grav och uppstod på tredje dagen.
Vi bekänner gemensamt att tron på Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden har en grundläggande
betydelse för våra församlingar och för alla människor.
Följdenligt menar vi också att Jesus Kristus, genom den Heliga Anden, är närvarande och verksam också idag.
Som kyrkor har vi mycket gemensamt. Vi delar Den Heliga skrift, bön och gudstjänst. Vi delar tron på den treenige Guden som ger Maria uppdraget, genom den Heliga Anden, att föda Jesus Kristus till världen.
Vi bekänner med smärta att bland annat  synen på kyrkan, sakramenten, ämbeten hindrar oss från den fulla kyrkogemenskapen men att
inget kan skilja oss från det kärlekens syskonskap som överbryggar alla gränser.
Sedan beskrev vi hur vi arbetade praktiskt i en lång rad olika sammanhang. För gemensamma ord är viktigt men gemensam handling kan ibland tala ännu högre.

Visionen avslutade vi dokumentet med och underströk att den är att fortsätta utveckla den enhet som Jesus själv
ber om i sin avskedspredikan: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du,
fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro
på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för
att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de
skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och
älskat dem så som du har älskat mig.
(Joh 17:21-23 )

En levande ekumenik som i dialog ser till det gemensamma, samtalar om skillnader, tar på allvar de steg som är tagna på officiellt håll ( t ex det gemensamma dokumentet om Rättfärdiggörelsen som både romersk katolska kyrkan och den evangeliska lutherska kyrkofamiljen undertecknat gemensamt) är viktig.

Jag drömmer om lokala ekumeniska råd med ekumenisk entusiasm i Sveriges många kommuner. Men jag brinner också för regionala råd. Uppsala har ett sådant (och säkert fler städer eller kommuner) och jag skulle önska att Stockholm också hade ett.  Vi får aldrig slappna i vår ekumeniska iver. Men ekumenik är inte att alla ska bli en enda kyrka med en enda tolkning. Ekumeniken måste handla om en enhet i mångfald. Det är kanske den största utmaningen. Men låt oss ta den tillsammans var och en i sitt sammanhang.

Skulle mitt sammanhang förändras den 27/3 vill jag utifrån den positionen stå upp för en ekumenik som vittnar om kyrkor och trossamfund där vi ser hur vi än mer tillsammans ska kunna vittna om Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre.

Jesus utmanar oss och uppmanar oss!

 

Filed Under: Okategoriserade

Vem kan då bli räddad?

Mar 14

Frågan är ställd av de bestörta lärjungarna efter att Jesus förklarat att det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. (Mark 19:23-25). Räddningen eller frälsningen, handlar bibelverserna om. Det är utmanande verser för många av oss som lever i den västerländska världen och det var utmanande för lärjungarna också. Men budskapet är tydligt. Ingen förmögenhet i världen, stor eller liten, inga mynt i världen kan föra oss in i himmelriket. Vägen till Gud heter inte ekonomisk satsning, ekonomisk välfärd. Vägen till Gud handlar då inte främst om vad vad vi ska göra eller hur mycket vi äger. Detta förstod så småningom Martin Luther. Nåden allena, blev ett av hans fem grundtemata. Nåden allena. En av de centrala bibelställena för Luther var just Rom 1:16-18 där det står:  Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. Genom tron blir vi delaktiga, d v s tar vi emot Guds nåd. Guds nåd finns där för oss hela tiden som en gåva, men vi måste ta emot den och det kan vi bara göra genom tron. För mig som kristen är det tron på Jesus Kristus som gäller. Nåden får jag ta del av därför att Jesus visar på den då han dör på korset för min skull och din skull – ja alla människors skull. Detta får vi vittna om, tala tydligt om – en nåd som vill upprättelse, en nåd som vill liv, en nåd som spränger alla gränser. Vilket underbart budskap in i ett multisamhälle med människor som nästan inte gör annat än att försöka hitta självbekräftelse genom arbete, ägande, mänskliga relationer. Vilket underbart budskap in i ett samhälle där så många lever i en egen inre (och yttre) ensamhet där tillslut droger blir den enda ”trösten” i en djävulsk tillvaro. Men vi behöver inte jaga en nådig gud som vi ska tillfredställa. Gud själv har gått före oss ”längst in i ångesten” för att visa att det inte finns något skrymsle, någon situation, någon tid där Gud inte är – den Gud som är nådens Gud, kärlekens Gud, upprättelsens Gud – den Gud som dött på korset och uppstått igen ifrån de döda. Det är Gud som räddar. Det är Gud som frälser. Och Gud, som är nådens Gud, är alltid större än allt vad vi kan formulera. Men låt oss som kristna vara trogna den väg vi har att vandra – gemenskapens väg med Jesus Kristus.

Men de andra då? Muslimerna – kan de bli frälsta? Judarna – kan de bli frälsta? Hur ska det gå för dem? Och Humanisterna – hur ska det gå för dem? Väntar ett brinnande Gehenna? Väntar ett sorts gudsbefriat svart hål? Och om det är så att bara kristna kan bli frälsta och resten hamnar utanför – kan vi då alls tala om en Gud som är kärleken? Gud älskar Dig men tror Du inte på Gud såsom Gud möter Dig och mig  i Jesus Kristus så hamnar Du i helvetet. Är det verkligen en kärleksfull Gud som driver oss därhän genom att förskjuta oss p gr av fel tro? Och vem mäter tron? Hur mycket tro krävs det för att tro rätt? Finns det något sorts färdigpackat kristet paket som det bara är att ta emot – fyllt av frälsningens medicin som det bara är att svälja – nedsköljt med dopets vatten?

Eller är Gud generositetens Gud som är så sprudlande generös i sin skapelse och sprudlande generös i sitt sätt att nå människan? Jag vill tro det och jag tycker att Bibeln vittnar om en Gud som sluter många förbund som gäller med oss människor – en Gud som s a s är självständig i sitt förhållande till oss människor. Låt oss prisa denna generositetens Gud som jag möter som tydligast i Jesus Kristus – sann Gud och sann Människa. Låt oss tillsammans prisa Gud som är skapelsens Gud, kärlekens Gud och som vill upprätta och bekräfta Dig och mig. I ljuset av och i relationen till den Guden – den enda Guden får vi se på varandra som bröder och systrar. Sen kan vi vara kristna, muslimer, judar etc. Gud har många vägar därför att Gud är Gud.

Vem kan då bli räddad, frågade de bestörta lärjungarna. Och Jesus svarade (och jag kan nästan ana den underbara glimten i hans öga): ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Finns det frälsning utanför den kristna tron? Den frågan ställs ibland till mig och svaret torde vara ganska klart. För Gud är allting möjligt. Låt oss inte förminska Gud! Låt oss istället leva i gudstillit. Petrus oroade sig för Johannes då de satt vid stranden vid Gallileiska sjön. Och Petrus sa: ”Herre, hur blir det med honom?”  Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” (Joh 21:21) Vår uppgift som kristna är att tala tydligt om Jesus – inte i skrämmande ordalag där helvetets lågor flammar utan om Jesus Kristus som är Gud med oss – som är nådens Gud i nödens tid. Står vi riktigt nära korset som kristna  och gläds över korsets Herre då kan vi se med generositetens blick på andra trosföreträdare – kanske t o m se , för att citera min tidigare biskop Krister Stendahl, med ”helig avund” på den andre. Tänk så underbart!

Vem kan då bli räddad? För Gud är allting möjligt! Tack Jesus Kristus!

Filed Under: Okategoriserade

Skara stift

Mar 13

Idag ägde det första av två biskopsval rum i Skara stift och röstetalet blev så fördelat att jag fick 278 röster och Staffan Grenstedt 91 röster. Övriga röster fördelades på de övriga kandidaterna i enlighet med det Du kan läsa här. Det betyder att ett nytt biskopsval hålls i stiftet den 27 mars då Staffan och jag är de två enda alternativen.

Med detta blogginlägg vill jag bara uttrycka min gränslösa glädje och tacksamhet över det förtroende som visats mig! Skulle jag vinna även det sista valet den 27 mars är det med stolthet, glädje och ödmjukhet som jag blir stiftets 83 biskop. Nu vill jag bara uttrycka min stora glädje över att ha kommit så långt i processen som dagens resultat visar!

Vilken typ av biskop skulle jag då vilja vara om jag vinner också den 27 mars?

Jo jag skulle vilja vara en biskop som lyssnar snarare än hör. Jag vill naturligtvis lyssna in vad medarbetare i församlingar och stift, förtroendevalda och anställda men också ideella brinner för och önskar. Jag vill lyssna till barn- och ungdomsorganisationen Svenska kyrkans Unga för att se hur vi tillsammans skulle kunna få både barn och unga att känna att de är viktiga som en del av nutidens kyrka snarare än framtidens kyrka.

Att lära är viktigt. Som Stockholmare sedan 54 år har jag mycket att lära mig av Skara stiftsbor och stiftsmedarbetare på alla nivåer. Med min erfarenhet som präst i snart 28 år och kyrkoherde i en av de större församlingarna i Stockholm (Lidingö med ca 42.000 boende) och som domprost i en av Stockholms mindre församlingar (ca 5000 boende) och med min erfarenhet av stiftsstyrelsearbete och domkapitelarbete, kyrkoråd och utskott har jag nog också en del att dela med mig av. Om jag blir biskop blir värnandet av läran viktig på ett sådant sätt att man i de olika församlingarna frimodigt kan tala tydligt om Jesus på många olika sätt beroende på församlingens struktur och profil.

Jag vill, om jag blir biskop, vara en ledare eller herde som i glad, inspirerande stolthet står upp för Skara stift, vågar gå i täten men också vara en biskop som finns mitt ibland sin ”hjord” och som kan gå sist för att se till att ”hjorden” vandrar framåt och tillsammans.

Kära skarastiftare,

Varmt tack för att så många röstade på mig! Om ni vill ha mig så kommer jag, precis som jag sa på hearingen. Och i så fall kommer jag med stor glädje och stort engagemang !

Filed Under: Okategoriserade

Nyinsatt föreläsning – Välkomna!

Mar 12
Teologi idag:

Neurovetenskap och teologi

- nutida tankegångar och idéer.

Föreläsning av Garret Paul, professor i religion vid Gustavus
Adolphus College, S:t Peter, Minnesota.

22  mars  kl 18.00-19.30

Storkyrkans själakor, Gamla stan. Ingång från
kyrkans södra sida vid trappan mot Storkyrkans gård

Fri entré. Föreläsningen hålls på engelska.

Filed Under: Okategoriserade

”Handling och bön må bli ett..”

Mar 7

Orden är hämtade från psalm 292 som vi har gemensamt med så många trossamfund i Sverige. Våra katolska systrar och bröder liksom våra syskon från många olika andra frikyrkor har samma 325 psalmer i psalmbokens första del som vi i Svenska kyrkan. Tänk vilket vittnesbörd!

Ett annat vittnesbörd i församlingen är diakonin. Min tidigare biskop Caroline Krook formulerade det så att ”mission stavas diakoni”. Själv säger jag att vi ska tala tydligt om Jesus i ord och handling. Handlingens språk talar högst. Därför är diakonin i dess många olika former så oerhört viktig i en församling. Diakoni handlar om att se, bekräfta och upprätta. Egentligen borde hela församlingens uppdrag, verksamhet och profil präglas av just detta. Det är vårt uppdrag som kristna att älska genom konkretion. ”Snacka går ju…” men det är handling som vittnar tydligast.

I en församling behöver vi både ”spanare” och ”bärare”. Spanare är den som tittar på, petar i, kritiserar och kommer med förändringsförslag gällande sociala strukturer och andra saker som kan leda till utanförskap, marginalisering och annan typ av nedvärdering av den enskilda individen. Vi behöver kunniga spanare. Här är den vigda diakonen omistlig. Ibland kallar vi denna typ av diakoni för profetisk diakoni – den som ser och avslöjar, den som likt barnet i ”Kejsarens nya kläder” vågar säga att ”han har ju inga kläder på sig”.

Bäraren utbildas av spanaren och bäraren är  den som gör hembesök, som finns som en social person som kan stödja den person som bor hemma eller på andra platser och som behöver konkret, praktisk hjälp. Också i detta sammanhang behöver vi ideella medarbetare i besöksteam och i andra uppgifter. Volontären som är ”bärare” måste naturligtvis stödjas och uppmuntras på olika sätt.

Det diakonala arbetet handlar också om att se andra människors gåvor och ta vara på dem. Förr anställde vi bort alla uppgifter och det vi var mest rädda för var att någon ideell medarbetare skulle dyka upp och säga: ”kan jag hjäla till?” Idag är vi inte rädda längre. Vi behöver varandra. Ingen ska ”hjälpa till”. Vi måste se på varandra i en församling som ett arbetslag bestående av både anställda och ideella. Vi hör ihop, liksom vi hör ihop med dem som är förtroendevalda. Uppdraget är egentligen glasklart. Vi ska i ord och handling vittna om Jesus Kristus – tala tydligt om Jesus men göra det så att människor blir berörda därför att de ser att det vi gör och det vi säger inte främst handlar om en sorts ”själafiske” utan om en människokärlek präglad av kyrkans Herre.

För att allt detta ska vara möjligt är bönen den viktiga andhämtningsplatsen. Vi får hämta andan och hämta Anden, d v s öppna oss för Guds berörande kraft så att vi orkar gå ut och verka som medarbetare framåt i församlingen och tillsammans med alla som vill och kan vara med.

Så låt oss be med varandra och för varandra och andra och låt oss genom bönen öppna oss för Guds kraft som driver till handling.

”Jublande bär vi till dig våra böner, dig vill vi tjäna som döttrar och söner. skapa som du i vårt ringaste arbete – handling och bön må bli ett” (Sv. Ps 292:2)

 

Filed Under: Okategoriserade